Kalla mig Sherlock

För några månader sen, i den här bloggens begynnelse, skrev jag ett inlägg om vilka bloggar jag läste aktivt. En av dem, som jag inte längre läser, var en blogg av en Richard Lium, kallad CSR-bloggen. Jag ansåg den vara mycket underhållande och en källa till såväl skratt som höjda ögonbryn. Läs ursprungsinlägget här.

Det roliga är att detta enstaka blogginlägg har genererat över 40 kommentarer. Fyrtio kommentarer, mina damer och herrar. Trots att den här bloggen, hur kvalitativ den än må vara, inte har mycket mer än i runda slängar 40 besökare om dagen.

Och det är nu detektiven i mig får bränsle:

Jag har ett statistikverktyg kopplat till bloggen.
Rätt använt, ett mycket fiffigt sätt att se vem, vad, när och varifrån trafiken kommer.

Häng med på det här exemplet:
Det specifika inlägget kommenterades vid 5 tillfällen den 16 september.

Jag kikar in i mitt statistikverktyg och ser en (1) unik besökare på det specifika blogginlägget den dagen.

Det är nu jag strosar förnöjsamt i rummet, stryker handen över brättet på filthatten, vänder mig mot auditoriet och levererar min analys:
Slutsatsen är alltså att det är en och samma person, eller möjligen ett par, som kommenterar sina egna inlägg och för någon form av vildsint argumentation med och mot varandra.

Och, kära bloggläsare, även om edert antal icke är legio, finns det ytterligare bevis som pekar i samma riktning:

Vid fem olika tillfällen, signerade med olika namn har följande smiley använts :o). Alltså inte den traditionella, av blogghävd spridda normalsmileyn utan denna abnorma skapelse med någon form av clownnäsa.
Vid ett tillfälle hette skribenten Anders, vid ett annat Gustav, vid ett tredje Joakim och vid ett fjärde ville han vara anonym.

Det finns också ett flertal gemensamma nämnare i språket, i sättet att uttrycka sig i skrift. Att de två senaste inläggen (jo, det strömmar till inlägg fortfarande) inkluderar adressen till bloggen också. Men jag ska icke tråka ut er med detaljer. Så.

I rest my case. Men gör själva en bedömning här.

Det roligaste, och det som får mig att skrockskratta både inombords och utanpå, är att även de inlägg som utger sig för att vara negativa, hyllar mannen i fråga på ett icke-så-subtilt sätt.
All publicitet är god publicitet sägs det ju.

Börskrascher och tecken i tiden

Det målas svarta rubriker med ord som FINANSKRIS, BÖRSORO och VARSEL just nu.

Och visst får man känslan av att det verkligen är illa?

Inte lite så där häpp som happ och någon promille nedåt på Nasdaq-börsen och "oj, vad det har blivit dyrt på Konsum" och experter som säger sitt ner i båten.

Nej, nu känns det megafonläskigt, blåljus och inledningen på sju svåra depressionsår.

Finansförståsigpåare rynkar pannan på riktigt, till och med de där som brukar säga att "visst kan det svaja, men vinden mojnar och det vänder ju uppåt". Nu tycks inget vända uppåt. Överhuvudtaget.

Jag ser framför mig börsmäklare som kastade sig ut ur fönstren från skyskraporna på Wall Street när depressionen slog till den svarta tisdagen 1929. Finanshajar som knutit upp sitt eget liv till en börskurs som inte bara föll, utan försvann, och dessutom förvaltat andras pengar som nu var borta.

Ser ni det?

Ett regn av kritstrecksrandiga kostymer som dråsar ner i asfalten.

Mycket läskigt.

Tre hörnor straff

Jag återkommer i mitt huvud till den gamla bloggsanningen; gör du färre än tre inlägg om dagen bör den icke kallas blogg.

För så är det ju.

Och nu är det dags för skärpning.

Söndag i sängen

En söndagsförmiddag är en utmärkt tidpunkt att reflektera över orden. De där som man växte upp med men som man inte längre använder annat än i ironiska sammanhang.

Att promenixa till exempel. Ta en promenad, med en twist.
Används ofta av hundägare i små byar. Som "Nu tar jag ut Laban på en promenix i skogen."

I samma kategori befinner sig de som använder ordet paraflax istället för paraply.
- Karln därborta med paraflaxet, han har nog promenixat ett bra tag nu.

Drive är ett annat bra ord, vanligt förekommande i affärssammanhang. Till exempel:

- Snygg skjorta, vad kostade den?
- Nästan ingenting alls faktiskt, de har en drive på Överskottsbolaget, köp 3 skjortor och betala för en.

Femtielva är en annan skön omskrivning för något som är alldeles för mycket.
- Jag passade på att köpa på mig ett helt lager, jag har femtielva skjortor i garderoben nu.

Och när jag så började googla alla de här magiska uttrycken från min barndom som jag sprang på sajten Luxikon där de här och tusen andra ord finns inlagda. Check it.

Dagens larm: att röka grunge

Om man ska röka något i sitt liv är det ju lika bra att röka något ordentligt.

Den devisen har konstären (eller uppmärksamhetsknarkaren) Natascha Stellmach tagit fasta på. Hon har nämligen på något "magiskt" sätt kommit över askan efter Kurt Cobain och nu beslutat sig för att rulla upp och röka grungelegenden för att "frigöra honom från mediecirkusen".

Men.
Svenska Larm vill gärna uppmärksamma er på att hon har några fel i protokollet:

1. Aska är redan rökt.
2. Att frigöra någon från mediacirkusen genom att göra ett spektakel i media av det... tveksamt resultat, tveksam metod.
3. Kurt Cobain är garanterat mindre hallucinogen än vad kvarlevorna av, säg Jim Morrison eller Jimi Hendrix, skulle vara. Den narkotiska effekten är därmed minimal.
4. Natascha misstar konst för något andligt.

Ett opium för folket

Den här sekulariseringen har gått för långt.
Dags att vända våra ansikten mot kyrkan igen.
Men hur får vi de där otrogna massornas uppmärksamhet - nu när de glidit så långt bort från rättfärdighetens väg?

En kyrka i Umeå verkar tro att de satt inne med svaret, rapporterar DN.
De skickade helt enkelt ut en liten informationsfolder om kyrkans körer, scoutverksamhet och annat gulligt och prydde den med ett... japp, cannabisblad.

Särskilt underhållande blev det när texten "öppet för dig som är intresserad, nyfiken och vill pröva på" fick stå tätt intill.
Mycket underhållande.

En sån där statusrapport

Det här är också en grej som är poppis i BLOGGOSFÄREN. Att liksom punkta upp sin status med lite fetstil och radbrytningar för att göra det lättöverskådligt, lättsmält och lättillgängligt.

Det är också ett sätt för lata bloggskrivare att hålla sig kring några väldefinierade ämnen. Nog tjatat. Nu kör vi.

Äter: Salta godisar ur en påse med en tecknad skäggig jätte som drar upp axlarna. Han skrämmer mig lite.
Gör: Försöker jobba, men kommer på mig själv att inte göra det mest hela tiden.
Tänker på: En tjej som är på väg hit.
Längtar efter: Samma tjej och mina barn.
Senast inkomna sms: "Motsatsen för mig."
Senast skickade mail: Kan inte återge det, men det var skrivet i affekt, lätt irriterat, lätt frustrerat, men ändå återhållet, pedagogiskt och diplomatiskt. M skulle vara stolt över min anger management.
Gillar: Inte min ömmande nacke.
Vill ha: Ett par svarta vinterkängor kanske. Craaaavings. *ler* *skratt* *kräks*
Snart: Mad Men.

Blottare på Östersjön

Såg femmans nya storsatsning Färjan i kväll. I korthet handlar det om personer som kryssar över Östersjön, promenerar runt i taxfree-butiker, gör bort sig på dansgolv och hånglar i hytter. Personalen står i centrum, men det är passagerarna som är behållningen.

Första tio minuterna var jag övertygad om att det var en bortglömd sketch från tiden då Killinggänget fortfarande ägnade sig åt humor.

Det var det inte.

Det var på riktigt. Människorna hade gått bortom stereotyperna och liksom etsat sig fast i ett fossilt tillstånd av klassiska kryssningsresenärer. Fascinerande.

Dagens larmrapport: galenskap

Nu är bokmässan avslutad.
Det är det enda jag kan konstatera med säkerhet eftersom jag inte var där själv. Däremot har jag halvhjärtat följt kultursidornas rapporter, litteraturkritikernas bloggar och ett och annat muntligt skvaller.

En av de som rapporterar om tillställningen är DN:s litteraturkritiker och biträdande kulturchef Åsa Beckman. Hon skriver en krönika i lördagens DN som dessutom citeras på förstasidan. Hennes mittiprickanalys lyder: "Charmen med bokmässan är att den är så galen. Man kan skymta PO Enquist i en rulltrappa eller Denise Rudberg just när hon sätter tänderna i en wrap."

Sååå galet. Sååå helvilt.

Rudberg äter en wrap, Enqvist åker rulltrappa. Man undrar vilka galenskaper hon utelämnade med omtanke om en läsekrets som kanske annars skulle ha trillat av stolen? En Torgny Lindgren som kliade sig i skägget? En Camilla Läckberg som drack äppeljuice? Eller kanske en Carina Rydberg som tuggade tuggummi? Bara fantasin sätter gränserna för de galenskaper som kan ha pågått där på västkusten.

Man får verkligen tacka för den insikten i det som tycks ha varit den galnaste bokmässan på mycket länge.
Helgalen.

Min och andras söndagar

Söndagar kan spenderas på så många olika sätt.

Schweizaren Yves Rossy bestämde sig för att korsa engelska kanalen med ett par vingar och fyra jetmotorer. Det blev hans söndag. Svenska Elina Nilsson, som är vårt första kvinnliga proffs i kampsportsgrenen MMA (Mixed Martial Arts) har förmodligen ägnat sin söndag åt att spöa upp nån i träningslokalen. Plus-Jerker har säkert agiterat upp sig till ett fradgande tillstånd över att plastförpackningen kring diskmaskinstabletterna inte hållit tätt i förpackningen. Prins Carl-Philip har tagit ett varv på träningsbanan med sin racerbil (nu spånar jag fritt här). Och Sveriges sportjournalister har nu bildat sig en åsikt om matchen mellan Kalmar och Elfsborg - på sin söndag.

Min söndag bestod av lite pizza, Wall-E med femåringen, lite städning, lite tvättning och nu rättstavning med åttaåringen. Inga jetmotorer, ingen kampsport, ingen sport överhuvudtaget. Bara en söndag.

Skäms inte för musiken

En klassisk enkätfråga som musikjournalister fortfarande envisas med är "pinsamma skivor i samlingen?". Jag har aldrig riktigt förstått det där, eller jo visst, det är klart att jag inte sträcker ner handen och drar fram They Might Be Giants och håller upp den stolt mot omvärlden.

Men jag har ändå svårt att tycka att det är pinsamt att jag som 12-åring fick Herreys och Paul McCartney i present, att jag har ett ex av Manowars Kings of Metal eller nån Classical Hits-samling eller att jag var nere med Fancy, Scotch och Modern Talking när det begav sig.

Jag tycker inte ens att det är pinsamt att mina första egenhändigt inhandlade skivor höll sig i den här genren:

Newman större än sina filmer

I kategorin skådespelare-som-blir-större-än-sina-filmer är Paul Newman, som nu har kastat in handduken, den allra största.

För i ärlighetens namn är det ju ingen som rankar The Color of Money, Cool Hand Luke eller Slapshot bland sina favoritfilmer direkt. Men alla vet vem han är. Alla vet hur han ser ut. Och en del har till och med köpt salladsdressingen som pryds med hans nuna.

Och det handlar om att det han saknade i manusval vägde han upp i elegans. Oavsett om han sportade en racingdräkt eller en slimmad kostym så var han alltid helt rätt ute. Och därför har han ständigt fått illustrera den klassiska looken när modetidningarna gör sina tillbakablickar.

En stor skådespelare? Nej.
En legend? Kanske.
En modeikon? Absolut.

Att tappa en arm

Det är få människor man släpper in på livet under en livstid.

Och då menar jag In På Livet. Inte bara att man levererar något avslöjande om sexlivet med kompisarna, inte att man i förbifarten nämner något om sin barndom till en kollega, inte ens att man jämför relationsproblem med en gammal barndomsvän som man inte träffat på länge.
Nej, nu pratar jag om att verkligen Blotta Strupen. Att visa upp sina svagheter och lämna över tolkningen till någon annan.

Tänk er två rum: ett med de där ytskrapande bekanta och ett med de som man verkligen tagit in i sitt liv.
I det första rummet finns människorna man "bjuder på sig själv" inför, där man släpper en lagom avvägd dos av sanningar om sig själv för att markera närhet och få till ett intressant samtal.
Personligt, men sällan privat.
I det rummet, som snarast är en salong med nybonat golv, kan man nog trycka in ett hundratal personer.

Det andra rummet, där vi samlar de personer vi blottar oss inför, är betydligt mindre och intimare. Jag tänker mig en liten och solkig kammare. Här ryms bara en exklusiv skara människor.

Anledningen är givetvis att det är oerhört skrämmande att låta folk kliva från salongen in i kammaren.
Och aťt när man väl släppt någon så tätt intill så blir de en del av en. Som en arm, ett ben, ett hjärta eller en lunga. Försvinner den personen av någon anledning ut ur ens liv, försvinner ockå en del av en själv.
Ett slags amputation.
Vansinnigt smärtsamt förstås, och en process man inte klarar så många gånger i livet utan att bli en haltande spillra.

En misslyckad avslutning

Nej, det gick inte.
Så släpp loss och låt skadeglädjen flöda över en gammal själ.
Jag har fortfarande inte kommit till slutet av Carnivale. Uppskattningsvis saknas 21 minuter och 14 sekunder innan jag är framme. Trots att det sista avsnittet avgjort är det mest rafflande i hela serien. Brother Justins svarta ögon var det sista jag såg innan jag somnade. Jag gör ett nytt försök i kväll.

Blodstänkt musikal

Glöm Hair, West Side Story och Cats.
Nu ska American Psycho bli musikal.
En sjungande massmördare?
Javisst.

Nu gäller det

Sista avsnittet av Carnivale.
Håll tummarna. Nu åker vi.

Nu ska musen slaktas

Vart är världen på väg?
Det är ett fint uttryck, och en mening man ska vara varsam med. Man får inte vattna ur den. Bara använda den när det verkligen är av stunden nödgat.

Som när saudiern Muhammad al-Munajid lägger en fatwa (ett dekret om en dödsdom) på Musse Pigg. För att Islam förespråkar utrotandet av möss, levande som tecknade.

Då kan man kosta på sig den där klassikern.
Vart är världen på väg?

Jag - en gammal narkoleptiker

Jag börjar bli gammal.

Ett tydligt tecken är att jag inte kan hålla mig vaken när jag tittar på tv efter klockan 22. Det tar ungefär 20 minuter innan hakan faller mot bröstet och ögonlocken stängs.

En sorglig syn.
Och inte så lite frustrerande.

Jag börjar närma mig slutet av säsong 1 på HBO-serien Carnivale. Eftersom jag hållit på i ungefär ett halvår så är det att betrakta som en bedrift. Ibland måste jag se om ett och samma avsnitt ett par, tre gånger för att jag är osäker på hur mycket jag missat.

Serien är inte ens särskilt imponerande. Men det har blivit en grej att komma till slutet. Till Sista Episoden. Som ett maratonlopp ungefär, men med inslag av narkolepsi och det jobbiga upplägget att jag hela tiden får kliva av banan och promenera tillbaka någon kilometer innan jag fortsätter springa.

Gammal som sagt. Gammal.

Dagens larmrapport: svenska biroller

Slötittade nyss på dramaserien Maria Wern - Främmande Fågel i TV4 när det slog mig varför svenskt tv-drama aldrig når ända fram, aldrig på riktigt lyckas beröra och imponera.

Det handlar om skådespelarna.

Visst vi har några storheter. Vi har en Melinda Kinnaman, en Eva Röse, en Micke Nyqvist, en Reine Brynolfsson, en Shanti Roney och några till (nej, jag nämnde inte Micke P för han kan vara ett av de mest överskattade namn du någonsin tagit i din mun).

Och de är inte problemet.
Den stora bristen, och det som gör att jag hellre tittar på krälande maskar än svensk tv-drama, är BIROLLERNA. Dessa utfyllnader som sänker varenda ansats till kvalitet. Antalet duktiga skådespelare är helt enkelt inte tillräckligt. Bredden är inte tillräckligt spetsig... På varje talangfull skådis går en liten armé med stela spöken.

Exempel:
Nyss på tv: Eva Röses karaktär korsförhör en misstänkt.

Tanken är att det ska vara synd om rollfiguren, men istället tycker jag synd om skådespelaren. Han hackar sig genom sina repliker, använder ömsom teaterintonationer och ömsom någon påklistrad streetcred och aldrig någonsin, någonstans, blir det trovärdigt. Det blir pannkaka, komplett värdelöst och jag har upplevt större stunder av scennärvaro och karaktärsskådespeleri på mellanstadiepjäserna i västerbottens inland.

Nu kanske någon invänder att det här är regissörens problem.
Icke.
Har någon urinerat i pizzadegen spelar det ingen roll hur mycket basilika och mozzarella man öser på. Slutresultatet kommer alltid att lukta kiss.

Tisdagstrauma

Du hade rätt Ola.
Veckodagstemat fortsätter. Mest för att tisdagen inte skiljer sig nämnvärt från måndagen och därmed förtjänar skit den också.

Monday bloody monday

Det här är en måndag i sin mest extrema inkarnation. En sån där måndag som, nu när den går mot sitt slut, har sett till att suga vett och must ur varenda lem. En måndag som gör att kroppen känns som en sönderkastad vattenballong där de färgglada slamsorna ligger våta och kalla mot en tegelvägg. En måndag så intensiv att det hettar i bakhuvudet, i det hjärncentra som sitter där i bakvagnen. Vad det nu kan heta. Stressloben? Hypo Intensivus? En måndag som förstört både humör och balans, som skapat undantagstillstånd i varenda nervtråd. En måndag att lägga till handlingarna. I morgon är det tisdag. Den blir nog bra.

Söndagar med Bach

Söndagar och Bach går hand i hand.
Bach skrev musik som måste ha varit ämnad för söndagar. Musik som mildrar transportsträckan mellan ledighet och arbete, musik som bär livet framåt, musik som rundar av hörn och vassa kanter.

Lyssna bara på det här, introt till Goldberg variations:

Gardell vs Lundell

På tal om kvällstidningar så finns det ingen arena där konfrontationsjournalistik bedrivs så konsekvent och effektivt som just där.
Om Svenska Akademien kommer med ett uttalande lyfter den rutinerade kulturreportern direkt luren och ringer upp Guillou som givetvis rasar mot Akademien, och så får Horace Guillous blossande ord i örat och så brinner plötsligt en konflikt som egentligen inte fanns, eller åtminstone inte var uttalad. Ett tråkigt konstaterande från en föråldrad institution får plötsligt liv och lust. Mycket bra.

Nu är det dags igen, får man hoppas.

För Jonas Gardell har bestämt sig för att "provocera" och kallar Ulf Lundells Öppna landskap för en "skitlåt från helvetet" (visst kan man se Gardell framför sig när han salivar ur sig det där?). Och lika säkert som att Gardell sitter och småler, jagar just nu, i detta ögonblick ett par reportar febrilt efter Lundell för att få hans reaktion kring detta övergrep på den svenska folksjälen.

Jag följer hetsjakten med största intresse.

Svenska larm rättar sig

Ett litet förtydligande bara.

Föregående inlägg var ironi, en pastisch, ett plagiat. Linda har inte gästbloggat hos mig. Det skulle vara en dröm förstås, för som Fadde säger i sin stilistiskt fulländade självbiografi Fadde - min story: "Vem kan säga nej till Linda Rosing? Inte jag i varje fall.".

Det är sånt som gör att jag älskar kvällstidningar.

Och när man rapporterar att Paris Hiltons små hundvalpar ätits upp av prärievargar, och sedan dementerar händelsen.
Till exempel.

Dagens gästbloggare: Linda Rosing

Idag har bobby lovat att ta med mig på en shoping runda!!! Ni känner ju mig (skratt) kan alldrig sitta still... ler. Nu ska jag ut och powerwalka!

Dagens larmrapport: inte så rock and roll

IFK är disco, GAIS är rock and roll.

Det är en av de finaste fotbollsramsor jag känner till. Inte för att jag gillar GAIS eller hatar IFK Göteborg. Men för att den är så innerligt tydlig.

Något som är disco är flamsigt, glättigt och vitt.
Något som är rock and roll är svettigt, smutsigt och brunt.

Klart att det sistnämnda är bättre. Betydligt bättre.

Det funkar också i uttrycket "Men hörru, det där var ju inte så rock and roll". I betydelsen att något inte var fullt ut, på riktigt eller rejält. Lite som nu, när Britney ska upp i rätten.
Åhå, tänker man, och alarmlamporna börjar gå på högvarv, har hon slagit sönder ett hotellrum? Mulat en paparazzi? Dragit en lina på bakluckan på en polisbil?

Icke.
Hon har kört med OGILTIGT KÖRKORT.

Ni förstår. Inte så rock and roll.

Fredagsmusiken: vit man dansar

1992 slog de till.
Dansmusiken blev sig aldrig lik igen.
Keith Flint satte en ny standard för både frisyrer och dansmoves.

Jag pratar förstås om Prodigy.
Kolla särskilt in mannen med ansiktsmasken som dansar runt på en bondgård. Klassisk nutidshistoria. Det svänger trots att det är stelt. Och det är ju en bedrift.

En del av en gemenskap

När man är en del av BLOGGOSFÄREN får man ibland erbjudanden om att ingå i BLOGGSTAFETTER. Det är ett slags kedjebrev där man ska skicka hälsningen vidare till fyra personer, och precis som i kedjebrev får man INGENTING tillbaka, förutom den där inre tillfredsställelsen av att man verkligen gjort något GOTT för världen.

Så. Jag antar stafetten som kom från min vän Caroline och hennes Jazzhands.

1. Vilken mat äter du ofta?
Proteiner byggde denna vackra kropp. Och lite chips.

2. När du är på kalas, är du den person som sitter eller du hjälper till att duka av?
Beror på kalasets sammansättning och vem som anstiftat festen. Men i åtta fall av tio är jag vansinnigt belevad och både dukar av, diskar och inbjuder till sköna garv.

3. Var sitter du helst när du bloggar?
På en förfallen kontorsstol från femtiotalet. En fast ram, men alldeles mjuk och hålig i mitten. Det är lite som att sitta på en toalett.

4. Köper du ofta Triss?
Ofta är en överdrift, men ja, det händer. Och nej, jag vinner inte.

5 . Vilket land eller stad har varit din bästa semester?
New York är ju alltid makalöst, men jag måste nog säga Paris ändå. För sällskapets skull.

6. Vilken Tv-kanal tittar du på mest?
Räknas YouTube? Inte? Då säger jag TV4. För sällskapets skull.

C'est tout.

I BLOGGSTAFETTENS natur ingår alltså att man ska passa vidare till fyra nya personer. Det får bli Jag vill till Aruba, Kärleksbloggen, Crippas filmblogg och till Simon (som inte har en blogg ännu men borde ha det och får härmed en anledning att skaffa en).

Ett roligt skämt

- I kväll spelar Coldplay i Globen.
- Ha ha ha.
- Men du, det är inget skämt, de spelar i ett fullsatt Globen.
- Ha ha... fullsatt... ha ha haa, aj sluta, jag kissar på mig.
- Fullsatt sa jag. På allvar.
- Geeeee diiiig, jag dööööör, hahaaa ha haa...

Dag 3 - soluppgång

Frukost utomhus i september.
Vem kom springande med den lysande idén?
Frost i luften, kall fil och juice. En olycklig kombination. Men snart hemma igen.

Dag 2 - the rebirth

Nej, ingen fara. Ingen trumresa, ingen regression, en del Jung, men å andra sidan frisk luft och björkvedsdoft.

Det går alltså alls ingen nöd på undertecknad. Om någon nu var orolig.

I full gång

En cirkel av stolar, en man med poncho.
Allt börjar där.

Grön våg

Var i dag på Rosenhill ute på Ekerö.

Det är ett slags gröna-vågen-ställe med närproducerat hit, självplock dit och loppis mitt emellan. Och på en anslagstavla, ganska precis mellan de bökande grisarna, de tufsiga hönorna på rehabilitering och gräsmattor fyllda av rostiga verktyg i ett slags Mad Max-miljö, fanns det här upplysande lilla anslaget:

Tre nätter i skogen

Jag har inte bott på internat på 13 år.
Men nu är det dags igen.

En utbildning, långt från allmän väg, omgiven av vatten och människor jag inte känner. Jag har inte läst kursplanen så ingående, men jag tror inte att det handlar om trumresor och våga-vara-upplägget. Vi får se.

Instruktionerna är i alla fall att inte titta i mejlen, låta bli telefonen och lämna allt jobb på behörigt avstånd. Inte så lätt. En klar prövning redan där.

Imorgon bitti bär det av. Först buss, sen båt. Inte utan en viss oro.

Var är festen?

Lägenheten är fylld av små, dova snarkningar. Tunga inandningar och någon liten sömnig rörelse. Tre små halvmänniskor ligger nerbäddade och jag, vid datorn, bläddrar förstrött genom några jobbmail, spelar lite halvhjärtat poker och tänker att man kanske borde blogga.

Men mest av allt funderar jag lite stillsamt var festen är. Vad gör han, och hon, och de där som jag inte brukade missa en lördag med?

Inte för att man egentligen har ett behov av att trilla omkring rödnäst och glosögd på något staropramenfläckat bargolv, men för att man är nyfiken. Och rastlös. Och rastlöst nyfiken. Och inte helt tillfreds med att alla som jag nyss hade någon form av konversation med nu sover.

Ja, egentligen är det inte helt olikt en efterfest... Ah. Så det är där jag är alltså? På en efterfest, med tre personer som däckat och lämnat mig ensam kvar. Siste stående mannen. Festdeltagaren som inte lämnar förrän sista skrattet har tystnat?

Så säger vi. Jag är plötsligt ett partydjur.
Men nu är det dags att sova.

Stormare kastar småbyxorna

Peter Stormare är en outtömlig källa för den här bloggen.

Nu har mannen klivit upp på scenen med sitt Ladies Night och kastat kalsongerna. Ingen skam i det. Inga problem. Stormare ser sin chans att bli flickidol på gamla dagar och kniper den, omfamnar möjligheten som om det vore hans sista dag i livet.

Peter var rädd för att han inte skulle få ta på sig brallorna igen. Kvinnorna var helt enkelt för hysteriska. Varje ansats till att skyla sig möttes av burop. Vad ska han göra? Stackarn. Helt utlämnad och försvarslös.

Som den entertainer han är genomför han givetvis numret i bara mässingen.
Han är skicklig karln.
Mycket skicklig.

Strax: jazzbrunch

Ett fantastiskt ord, jazzbrunch. Man slår ihop två avslappnande dagen-efter-termer till ett litet perfekt ord. Jazzbrunch. Lite trumpet, lite frifräsande trummor, lite hes jazzröst, kombinerat med bacon, äggröra, revbensspjäll och våfflor. Häpp.

Fredagsmusiken

Fredag igen.
Det ska firas förstås, min vana trogen med en liten musikklassiker.

Dagens larmrapport: byggreklam

Jag såg den igår och blev inte klok på den.
K-Rauta, det finska byggvaruhuset, har en reklamfilm.

I början ser man en massa ungdomar i en muggig och skön källare. Någon pumpar upp musklerna med en skivstång, någon kikar fram under en svart lugg, en vuxen kommer in i bilden och får chips över sig.

Sen går de ut på gården och sparkar en fotboll. Lite för hårt mellan varandra. Så där som man gör när man inte gillar personen man sparkar till. Lite för svårt, så att den inte ska gå att fånga.

Sen avslutas det med en kille som ångestladdat vandrar omkring i en gillestuga som nu skalats av, tråkats till och hottats upp med ett slags valvportal. Han vet inte var han ska fästa blicken. Och då dyker den upp. Payoffen: "Det går att göra".

Vad? Vad är det som går att göra? Framkalla gillestugeångest, sparka aggressivt, hälla chips över morsan, sabba ett Rågsvedsskönt tonårsrum eller något helt annat? Vad? Vad är det jag missar?

Se skiten här.

Från högt till lågt och tillbaka igen

Dagen har bestått av allt från juridiska diskussioner, en oväntad lösning, ett hjärteskuttande mejl och ett glatt besked i ett brev (ett sånt där gammaldags på papper).

Från rekordsiffror och firande till barnhämtning, tvättning och städning.

Det finaste livet är det som åker i vågor och snirklar, det som är smuts under naglarna och champagne på samma gång. Det måste vara ett mål, varje dag.

Stormare krossar Imperiet

Ibland överträffar verkligheten de mest intrikata fiktioner.

Som nu, när Peter Stormare är i ett bråk om rättigheterna att få släppa en Imperiet-konsert.
Jo, så är det.
Peter Stormare, har plötsligt, från klarblå himmel, bestämt sig för att ge ut en dvd med Imperiets sista konsert som han filmade alldeles själv.
För sån är han. Plötslig och oväntad. Med många finurliga upptåg och spännande infall.
Det här var inget som Imperietfolket uppskattade förstås.
De ville stoppa Stormare.

Och nu är han så besviken och ledsen och sårad att han tänker "bränna upp skiten" och förmodligen förbjuda sin bekantskapskrets att någonsin nämna den där jävla Thåström eller hans anhang i sin närhet. För sån är han herr Peter Stormare - svallande. Ena stunden på toppen av berget och glänser för att i nästa ligga i fosterställning på botten av svackan och ropa ut sin smärta över världen. Kanske resulterar det i något nytt och kreativt, kanske blir det en smäktande sång, möjligen en duett med Rikard Wolff.
Nåt fint blir det i alla fall.
Var så säkra.

Två låtar,samma text

Nu kommer en utmärkt analysmöjlighet för aspirerande psykoterapeuter. Det är nämligen så att två av mina favoritlåtar från att jag var 16-17 (ja, det var länge sen, ingen gör sig lustig över det tack) har mycket likartade texter.

Sonic Youths Drunk Butterfly:
I love you
I love you
I love you
What's your name?
I love you

Och The Doors Hello, I love you:
Hello I love you
Won't you tell me your name?

Så. Analyze that.

Straight outta Compton

Om Hasse Aro hade växt upp i East LA hade han nog varit årets programledare vid det här laget.. Det är det enda som saknas i hans personlighet. En dos gangsta.

Varannan vatten

Dags igen.
För ett sånt där evenemang där jobb och fest lever i växelvis samverkan. Inte helt behagligt, inte helt obehagligt. Mest förundrande. Branschfolket tjenar-tjenar till höger och vänster, man festhejar och utvecklar en social tinnitus som ringer i kroppen flera dagar efteråt. Lagom till hemgång har man fickan full med visitkort, huvudet fullt av namn man knappast kommer att minnas och levern fylld av slaggprodukter. En dag på jobbet kan man säga.

Men avslutningen kommer att bli storslagen.

Vi kanske ses.

Två saker till...

...som jag lärt mig denna fina söndag är att Sara Varga går från pojkansikte (Åkerblom) till pojkansikte (Björn Gustavsson) och att Michael Phelps nu tröttnat på att simma, äta och sova och bestämt sig för att ha lite kul också. Närmare bestämt lite kul på Playboyfester. Så mycket kunskap det finns där ute.

I dag har jag lärt mig...

...att en tacobrunch i sängen är en perfekt söndagsgrej.
...att Albanien och Sverige är lika bra i fotboll.
...att Johan Esk i DN hatar 3-5-2-uppställningen.
...att någon annan på DN tycker att lattepappor är sexiga.
...att en tredje journalist på DN tycker om Brittany Murphy.
...att DN TYCKER väldigt mycket, har de alltid gjort det?
...att massor med vätska kombinerat med lakrits är en ypperlig återställarkur.

Jag kommer säkert att lära mig fler grejer, men det här är vad jag hunnit med fram till nu.

Grav inkompetens

Jag måste lära mig hur jag mms:ar in bilder till bloggen. För kunde jag det skulle ni nu få se en bild som skulle vinna alla möjliga priser. Utan tvekan. Men jag är alltså ett tekniskt missfoster. Je suis un folle. Det får vi alla leva med.

Dagens larmrapport: dagen-efter-disk

Som om inte huvudvärken vore en tillräcklig påminnelse om att man släppt loss och haft en aning FÖR trevligt kvällen innan. På köksbänken finns ofta en annan madeleinekaka: disken.

Intorkad köttfärs i kastruller, flottiga dippskålar, rödvinskladdiga glas, potatisskal som stelnat till klister på tallrikarna. Ett allmänt obehag.

OM man inte, under kvällens sus, haft sinnesnärvaron att ställa sig och diska eller skölja upp skiten innan festen tagit musten ur en.
.Jag vet. Jag låter som din mamma.
Men vet du? Din mamma har rätt.

Så skäms inte för att framstå som en torr pedant på festen. Släpp loss din inre revisor och ta hand om smutsen innan det är för sent. Okej?

En musikalisk avslutning på veckan

Fredag.
Den där bubblande känslan.
Familjen säger det fint:

Just nu spelar Europe

...på en fest jag närvarar på. The Final Countdown. De är ett band som överlevt så länge att de känns som ett coverband. En parodi på sig själva, en karikatyr av powerhårdrock anno 1984. Tänk om det åtminstone hade varit Slade. Man blir fantamme aldrig nöjd.

Fest, jobb, fest, jobb

Nu är det hårt arbete och fest om vartannat, inuti varandra och sammantvinnade.
Min gamla princip om att separera jobb och nöje är som bortblåst. Jag är en jobbande festprisse, eller en partyclown i blåställ. Hur man nu vill ha det. Om man nu vill ha det så överhuvudtaget.

Svarta nyheter

Att stressnivån påverkar den allmänna sinnesnärvaron är ett enkelt faktum. Mycket att tänka på innebär en ökad virrighet, lätt glömska och stirriga ögon.
I mitt fall kan man lägga till en dos svartsyn.

Alarmisten får näring av stress. Till synes lättsinniga rubriker i tidningarna tolkas med undergångsglasögon, konflikter blir till krig och små obetydliga kommentarer får absurda proportioner.

Tillåt mig brodera ut några exempel:

När det ryktas att Michael Jackson dejtar Pamela Anderson ser jag det som det yttersta tecknet på att världen, kärleken och livet är i förfall. Inte bara att det skrivs om det, utan att det faktiskt har hänt. Jag hoppas innerligt att det inte stämmer.

När USA-valet plötsligt handlar om en oäkting, en vicepresidentkandidats 17-åriga dotters gravida mage, och inte om politiska ställningstaganden blir jag på riktigt gråtfärdig. Hur kunde det hända?

När jag får en friend request på Facebook av en okänd människa tänker jag direkt att hon måste vara ute efter att leta upp mig, ta reda på var jag bor och vänta tills jag släckt lampan för att hugga ihjäl mig med en förskärare i sömnen...

Eller ja, det sista var lite överdrivet. Men stress är inte min grej.
Och dagens larm är således: stress.
Passa dig. Farliga grejer.

Inredningspoesi

Såg just treans inredningsprogram där en gråtonad inredare med ryssklingande namn sprider fin inredningspoesi omkring sig. Som att 'köket ska signalera wow här står jag i köket' och att alla väggar ska rivas så att det blir 'ett enda stort space bara'. Stagnelius skulle vara avis.

Att namnge en storm

Nu är jag bekymrad igen.

Att en storm i Sverige får ett läskigt namn som Gudrun känns ju ganska logiskt. Men hur kan en skräckinjagande orkan på den amerikanska sydkusten få namnet Gustav? Vem har bestämt detta? Vem klev ner från piedistalen, bläddrade i namnkartoteket och bara "Gunder, Gudrun, Gun-Inger... ah, Gustav! Det blir fint"?

Sånt här vet jag inte, jag förstår mig inte på det. Är det någon som har koll?
Vem är namngivaren?

Nevermind. Nu vet jag. Se kommentarsfältet för en blixtrande lektion i orkankunskap.

En mil vansinne

Bevittnade just målgången på tjejmilen.

Kvinnor som häver sig in över mållinjen på olika sätt, med olika reaktioner. En del ser lätt andfådda ut, andra stapplar runt som om klockan vore kvart över fyra på morgonen och de just hade hämtat ut kappan från garderoben på Patricia, andra kräks i gräset, som om klockan vore... ja ni ser var liknelserna bär hän.

Och jag förstår inte.
Jag förstår inte varför man utsätter sig för detta.
Alla utom de mest vältränade kommer att ha ont i kroppen i flera dagar. Värkande lårmuskler, ömmande vader, lätt huvudvärk. Och för vad?

Eller visst, jag förstår på papperet den där omtalade tillfredsställelsen över att ha genomfört det, att ha klarat av att hålla sig upprätt från start till mål, att ha pressat sig själv igenom en svettsaltad utmaning. Men det är ju inte direkt att bestiga ett berg det handlar om. Det är en mil av joggande, promenerande, springande och eventuellt spurtande. Ungefär en timme av ens liv. En timme. Hur tillfredsställande kan det bli?

Någon bor i min lägenhet

Underliga saker händer hemma hos mig. I går när vi kom hem låg Camilla Läckbergs Isprinsessan uppslagen på sängbordet, och när vi skulle sova hörde M steg i vardagsrummet. Tecknen radar upp sig.

Antingen har vi att göra med en ande med taskig litterär koll, eller så har jag en granne som passar på att nyttja några extra kvadratmetrar när jag är borta.

Jag är rådlös. Jag vet inte om jag ska ringa mediet Jörgen eller Hasse Aro.

Ett viktigt beslut

Som förälder kan, utifrån sett, väldigt marginella händelser och beslut bli avgörande, omvälvande och gigantiska. I den lilla världen förstås. Inuti bubblan.

Nu till exempel, natten till lördagen den 30 augusti 2008 gjordes en avgörande insats.
Femåringen slutade med nappen.
En hel natt.
Inte utan tårar och försök att förlänga napperioden en natt till. Men ändå. Jag är förstås stolt och imponerad på samma gång. Lite samma känsla som att skriva under ett fredsavtal efter 30 år av krig.
Ungefär..

En rensad helg

De finaste helgerna är de oplanerade.
Särskilt efter en hysterisk vecka.

De där helgerna som börjar med inget inbokat, fortsätter med inget inbokat, och avslutas med inget inbokat. När man vaknar på morgonen och funderar över dagen men den ligger alldeles blank och ren och det finns inte ett enda måste eller tid-att-passa någonstans.

Allt är bara fritt fram och ofyllt och kav lugnt.
Jag är dålig på det där. Och den här helgen är inte riktigt så, men nästan.
Det blir väldigt få måsten, och de måsten som är inplanerade är trevliga och är inte beroende av att man ska passa en exakt tid.
Det blir nog en fin helg.

Jag är punkterad

Jag är med sjukgymnast. Hon är stor, rivig, glad och är en sån där som inte ser några problem överhuvudtaget. Allt är liksom uppåt och hejsan hoppsan och tjosan tjena. Förutom min nacke.

Men den börjar hon så sakteliga få ordning på med lite hårda händer och lite mjuka händer om vartannat. Hon är oerhört skicklig. Och allt detta för bara 70 spänn för tillfälle. Jag kan inte fatta det. Vad lever hon på?

I dag tryckte hon dit nålar också, och berättade om skillnaden mellan naprapaternas nålfilosofi och de gamla kinesernas diton. De skiljer sig en del, men har närmat sig varandra. Om ni var intresserade.

Inte blöder jag heller. Känner mig en smula sömnig bara, men det ska tydligen vara i sin ordning.

Trettifyran

Det är ju inte riktigt 40. Men det är en klart och tydligt passerad 30-årsgräns.

Jag känner efter en smula. Men nej, ingen ångest, ingen krypande oro. Ingen kris. Bara ren lycka.

Och en glittrande morgon är anledningen.

Jag vaknade till M:s skönsång, blommor, bubbel, chokladmuffins, jordgubbar, melonskivor, de vackraste av ord, snyggaste klockan, operabiljetter, Shakespeare, en brinnande grodprins och den varmaste känslan i världen.

Alla borde få ha en sån som hon. Alla.

Premiärdags!!!

Kolla, kolla, kolla!
Jag är som ett uppspelt barn. Känner du hur jag rycker i din tröja, och pekar uppåt mot himlen, mot ett fantastiskt konstverk som kanske försvinner om du inte tittar dit. Du babblar på med dina väninnor och till slut tittar du lätt irriterat åt mitt håll, följer riktningen på mitt finger och tittar uppåt och upptäcker en kakafoni av blommor och megafoner... Makalöst.

Min vän är ett geni.

Jag har begåvats med ett blogghuvud som spöar skiten ur allt du hittills lagt ögonen på.
Sådeså.

Dagens larmrapport: hälsokost

Mannen med det mäktiga skägget sysslar med hälsokost. Mer specifikt propagerar för kosttillskott, gör hälsoprofiler och säljer in dyra måltidsersättningar till folk som tycker att 15% kroppsfett är på tok för mycket. Jag har vetat om hans läggning länge och skakat på huvudet, framförallt för att det är en sån där sekteristisk pyramidorganisation där man tjänar på att värva undersäljare och ju högre upp i näringskedjan ju mer stålar och guld och gröna skogar blir det.

Men han har fortsatt att prata om det.
Väl medveten om min skepsis så har han tagit upp det på ett subtilt sätt, lite i förbifarten, lite som en bra grej att veta. Att musklerna inte tar upp glukos utan förvandlas till fett när snabba kolhydrater bryter ner allvaret och mjälten och där någonstans tappar han bort mig. Men jag nickar lite och hummar lite och lyfter artigt på ögonbrynen för att markera ett litet "åhå, det menar du inte?".

Så högg han till.
På en middag för ett tag sedan så hasplade jag ur mig att jag inte äter frukost. Jag mår helt enkelt dåligt av att stoppa saker i munnen när jag är trött.
Det var hans lucka.
Han hittade en svaghet och skred till verket.
Under förevändning att han ville mig väl, att mitt liv skulle bli bättre.

Nu, i morse, hällde jag upp örtextrakter med hallonsmak, skakade proteindrinkar, droppade aloe i ett glas vatten och hällde i mig hela rasket. Vid halv tio var jag hungrigare än jag någonsin varit tidigare och var tvungen att sänka en ostfralla och en coca cola.

Hur sunt är det?
Jag skiter i att Beckham har deras logga på tröjan. Det här experimentet blir inte långvarigt.

Dialog om ett sidhuvud

-----Originalmeddelande-----
Från: Oman
Skickat: ons 2008-08-27 07:33
Till: Alarmisten
Ärende: header

Hej, Ska du ha en header eller?Jag sitter på tåg i 10 timmar idag, har lite dödtid gissningvis. vad tros? /oman

Från: Alarmisten
Skickat: den 27 augusti 2008 08:21
Till: Oman
Ämne: SV: header

Yes baby. Har bara försökt leta upp ett bra exempel på vad jag menar men jag försöker mig på en förklaring:

Jag gillade kollaget med megafonerna i symmetri, som en symbol för min ensidiga propaganda. Men sen vill jag ha det lite mer strikt och enkelt. Möjligen lätta upp med en blomma eller liknande för payoffens skull: en blogg som vill dig väl.

Men det viktigaste är namnet på bloggen som jag vill ska vara tydligare i bilden och med den här idén: tänk strikt, svenskt 20-tal. Jag såg framför mig en sån där stålbricka som brukar sitta på träbackar med buteljer eller på en gammal t-ford med logotypen 'stockholms stadsbud' eller liknande. Kanske en oval mässingplatta med inpräntade bokstäver. Typ. Förstår du? Var är du på väg?

Från: Oman
Skickat: den 27 augusti 2008 08:59
Till: Alarmisten
Ämne: Re: SV: header

sjukt invecklad brief dude, men jag tror jag förstår, det lär inte bli ngt i mässing, men ska försöka få till det, får suga lite på den helt enkelt. men megafoner och blommor är jag bra på.jag funtar litet.


Är det inte galet spännande?
Jag ska få en alldeles egen header. Ett specialdesignat stycke blogghistoria.
Han ska bara "funta lite".

Dagens larmrapport: motorupprop

Nu ska de sänka hastigheten på vägarna.

Då mobiliserar de sig. Kryper fram som kobror för att spotta sitt gift. Sveriges bilkunniga motorjournalister och Motormännens Riksförbund och Bensinälskande Norrlänningar och LKAB och din mamma och landets alla gocartförare, lådbilsbyggare och raggare. Det rynkas på pannan, knips ihop med ögonen, ojas och stånkas och stönas och ansvariga politiker får ilskna invektiv över sig för att inte tala om VÄGVERKET, denna förhatliga och stalinistiska kommunistborg som ska styra och ställa över hur hårt vi får pressa ner gaspedalen.

Min första reaktion var inte riktigt så aggressiv, men visst, jag suckade.
För nyss, när jag susade fram över norrländska vägar, svor jag också när det var 70-gräns på en bred väg där man har fri sikt och inte ett hus på flera kilometers avstånd.
Jag tänker att jag lätt kan köra i 150 överallt utan att vara en trafikfara.
Men så tänker jag: det är ju jag det. Jag är ju ett bilgeni. En Niki Lauda utan brännskada.

Det finns ohyggligt många bilförare där ute som jag inte vill möta i 150. Det finns bilförare som inte borde få köra 30. Inte ens på ett inhägnat område.

Och då blir det ju ganska enkelt.
Sänk farten! För fan.

Visdomsord från Peter Stormare

Jag har dubbla känslor inför Peter Stormare.

På minuskontot:
- Hans insats i Stjärnorna på slottet var ett stycke sorglig tv-historia.
- Sångkarriären borde ha stannat vid en dröm.
- Han pratar om Bergman i tid och otid, som för att påminna oss om att det var där han började. Det 1) vet vi redan och 2) struntar vi i.

- Han ska vara med i Ladies Night.

På pluskontot:
- Han är galet lik min farfar som var en av världens bästa människor.

- Han lyckas fint i Hollywood. Visst, rollen som rörmokaren Ingvar i Watching Ellie var väl ingen method acting, men som gangstern i Prison Break, nihilisten i Big Lebowski och butter hitman i Fargo var han ståtlig.
- Han kastar så kloka ord omkring sig. Eller vad sägs om: "Charterresorna förstörde jävligt mycket, vi var ett lyckligare folk innan vi såg att andra hade sol hela tiden." och "Vi norrlänningar är kamrater. Vi kan stänga av vid Dalälven och ta inträde av de som vill norrut."

Jag kan inte bestämma mig.
Han är som risotto. Kul på avstånd men lite läskig när man kommer nära.

Chefen käkar lunch

Chefslunch är ett roligt ord.
Som att man knaprar i sig en ledare innan man återgår till arbetet.

Rätten Wallenbergare tillkom förmodligen som en chefslunch.
Det är helt enkelt en köttbit av chefsfärs som smakar ypperligt med pressad gurka och lingon. Mmm. Massor av nyttiga alfahanneproteiner.

jobb och privatliv

Det är ju såna där man inte ska kombinera. Nyttan och nöjet.
Jag undviker att arbeta med vänner för man kan ge sig fan på att det blir sneda blickar och gruff någonstans längs vägen.

Nu sitter jag i alla fall i en taxi. På väg mot ett gränsland av jobb och privat. Rafflande.

Jag vill ha...

...fler timmar på dygnet
...en mobiltelefon som funkar smidigt. eller funkar räcker.
...en sekreterare, gärna en manlig med sån där bokföringskeps, hängslen, skjorta och fluga
...bättre minne
...en nacke som inte krånglar
...ett outtömligt förråd av pengar
...och ett lite mindre förråd med lakrits
...ett långt liv med M

Kräftskiva nästa

Off to kräftskiva. Mitt ute i lantidyllernas lantidyll.
Väskan packad. Kylbagen packad. Bilen packad.
Så. Nu blir det åka av.

Och det blev fint igår i alla fall, till slut.

Hoummoshomo

En kompis till mig hävdar att alla som gillar hoummus är gay. Att det är ett vetenskapligt faktum. Han har givetvis snurrat ihop det fullständigt, men det är en fin tanke.

En remarkabel middag

Det blev ingen parmiddag som sagt. Det blev en märklig middag.
Jag som middagsvärd är ett ringrostigt kapitel, och jag hade hoppats på lite assistans. Nu blev det inte så, så jag fick sno ihop mina Margaritas, krydda köttfärsen, sätta limeklyftan i coronaflaskan, mosa ihop guacamolen, skölja salladen och hacka grönsakerna på egen hand.
Det blev gott. Men tomt.

Det mäktiga skägget har i alla fall fått mig att gå med på en frukosttradition. Mer om det senare.
Nu ska jag nog, gott folk, ägna mig åt lite nikotin.

Ingen fara

Det blev ingen parmiddag.

Dagens larmrapport: begreppet parmiddag

Ikväll kommer en barndomskompis över på middag. Eller barndomskompis är fel ord. Vi gick i samma klass i tolv år, bodde ihop i ett och ett halvt och gjorde lumpen i samma baracker samtidigt. Så man kan säga att vi har växt runt och in i varandra.
Han har skägg nu, ett mäktigt jävla skägg.

Hans sambo kommer också med.
Och hans dotter. Inte deras, vi pratar ju moderna familjekonstellationer här.
Och min livskamrat (är inte det ett fantastiskt litet ord så säg?) är med. Och en av mina döttrar.
Och nyss när jag stod och handlade slog det mig... vänta nu. Är det här en Parmiddag? Och så bröt svetten fram där jag stod och klämde på en avocado. Nyss hade jag varit alldeles uppspelt och glad, och så i en handvändning blev jag blek och allvarlig.
Varför måste det vara så?
Varför är det en sån massiv ångestaura kring det begreppet?

Och varför måste man kalla det parmiddag?
Räcker det inte med att kalla det "middag", sen råkar det vara en konstellation av sex människor varav fyra har något kuckelimuck ihop och de två övriga är för små för att haja vad kuckelimuck innebär. (Vänta nu, jag menar inte att ALLA FYRA har något kuckelimuck ihop, då hade det kallars swingersparty, inte parmiddag). Kan det inte bara få vara någon form av okategoriserat samkväm.

Ja, så borde det vara.
Jag har i alla fall bestämt mig för att det ska bli fint.
Det blir ju burritos.

En kväll att lägga till handlingarna

En fin kväll. Regntugnt, men fint. Alldeles tyst förutom ett billarm som tjöt till nyss. Tyckte mig se en råtta på gatan när jag tittade ner. Såg rätt stor ut. Men det var väl knappast den som försökte bryta sig in i en bil. Det spelar inte så stor roll. Jobbmail i någon halvtimme till, sen blir det en bok tills jag somnar. Har inte bestämt vilken. Finns en jävel som Lagercrantz har skrivit om Ekelöf som liksom har stirrat på mig från bokhyllan i flera veckor. Uppmanande. Utmanande. "Fixar du mig grabben?" säger den. Kanske borde ge den en chans, trots att det känns dödens tråkigt. Jag närmar mig dessutom sex dagar utan nikotin. Lite irriterad, lite kortare stubin, men ändå helt okej. Det här kommer att gå vägen. Ikväll äter jag morötter, lakrits och dricker en folköl. En sån där grön Odin 2,8. Ruggigt äckligt. Men så är det bara. Ibland får man bara blunda och tänka på något fint. Fast det man stoppar i munnen är äckligt. Jag slutar där.

Sanna mina ord

Sanna Kallur hämtar sig snabbt. Det känns tryggt. Hon är ju så duktig på det där hon gör. Hoppar och springer skitfort.

Coldplay har blivit roligare

Chris Martin hittade en skojig attiralj att förgylla vardagen med.

Titta en stund på bilden, andas in och tänk att de strax drar ut på en gemensam turné med Ben Folds Five, Hootie & The Blowfish och ett återförenat Chicago med Peter Cetera i spetsen.

Ni kan höra det eller hur? Ni känner det i luften. Det kommer att bli en kväll att minnas, med många sköna garv, i glada vänners lag.

Dagens larmrapport: Coldplay

Behöver egentligen ingen utförligare beskrivning. Undvik dem bara. Undvik dem som pesten. Chris Martin är 2000-talets Phil Collins och själva bandet ligger mitt emellan att vara 2000-talets Toto och 2000-talets Genesis. Bara för att ni ska fatta hur djupt ner på skalan de befinner sig. Allra längst ner faktiskt. Larm alltså. Achtung.

Roligare än så här blir de inte.

En brud med en blogg

Min tjej är med blogg.
Det är inget konstigt med det.

I början var det en liten katastrof som faktiskt ledde till ett uppbrott. Men så fick jag vänja mig vid att bloggbruden och hon från verkliga livet är två olika personer. Lära mig att dikt och verklighet skiljer sig åt.

Så. Då borde jag ju vara stålsatt och beredd kan man tycka. Men icke.
De senaste dagarna har hon börjat såga mig via bloggen igen. Hånar mina sköna Etniesdojor, skickar över beundrarbrev från sina manliga bloggläsare med uppmaning om att jag borde lyda deras ord och fatta vad jag har, och kallar mig både knäpp, karlfan och anklagar mig på felaktiga grunder för fejkfrieri. Och när jag ställer den bilden mot den där verkliga tjejen vars ögon glittrar, som äter frukost med mig och gladeligen promenerar upp på ett myggigt fjäll med ett leende på läpparna och varma händer så får jag liksom inte ihop ekvationen.

Det är inte undra på att män går bananas och skriver böcker om Mars och Venus och bildar mansgrupper och kastar sig ut i skogen för en dos primalskriterapi runt en eld tillsammans med barbröstade Anders Carlgren-kopior. Jag har aldrig varit ett fan av Robert Bly, Jung och hon Rigmor Robert (var det inte hon som svassade runt med Helge Fossmo dessutom?), men jag kanske blir omvänd nu. Mot min vilja.

Till råga på allt är Sharon Stone upptagen.

Fyra nikotinfria dagar

Japp. Fyra dagar utan en enda glödande pinne mellan läpparna, utan en fräsande blötsnus, utan nikotin, utan cancerogen rök, utan morgonhosta och kvällsrossel. Men är jag fri? Så fan heller. Det pulserar i hela kroppen ibland, nikotingudens genomskinliga hand knuffar mig konstant i riktning mot restaurangen, mot bara ett paket cigaretter, ett enda, "du kan ju till och med bara röka en eller två cigaretter och sen ge bort paketet till någon som blir jätteglad". Är jag verkligen tillräckligt stark?

Det är jag väl. Kan andra så kan jag.
Jag spottar beroendet mellan ögonen och spanar stolt mot horisonten.
I alla fall just nu.

Kallur förnedrad i TV

Jag tycker synd om Sanna Kallur.

Inte så mycket för att hon trillade på första häcken i en OS-semifinal, sånt kan ju hända och det räddade ju henne från att hamna på en försmädlig fjärdeplats i en final till exempel. Nej, jag tycker synd om Sanna Kallur av en helt annan orsak. Jag tycker synd om henne för att hon sen fick knalla iväg till sidan av banan, där hon blev illa behandlad av en oslipad SVT-journalist som skulle göra sina obligatoriskt hummande hur-mår-du-frågor och inte alls var beredd på att möta en häcklöperska som var helt knäckt. En häcklöperska som inte ens kommit över Den Första Häcken.

Men han höll god min.

Han babblade på om att hon hade sett så laddad ut innan loppet, att hennes blick hade skvallrat om att formen var bra. Och vad fan ska hon svara på det. Hon spänner ögonen i honom och rösten brister när hon säger att jo, visst KÄNDES det bra, och han fortsätter bubbla på och hon ser ut som att hon helst av allt vill påbörja en misshandel men biter ihop och försöker tappert svara på hans frågor. Tills hon inte pallar längre och tystnar av allt gråt då han kontrar försiktigt med sportklyschan "Och hur känns det nu då?". Fy. Vilken förnedring. Och jag vet inte om den där reportern borde lära sig hyfs av Ribbing, lite empatijournalistik av Birgitte Söndergaard eller bara borde få sparken.

Kanske ska han bara få intervjua vinnare. För det där gick då inte alls.
Stackars Kallur.

Hemma igen

Stockholm. Slut på semester. Bilmör i kroppen.
I morgon börjar jobb.

Liten parlör för norrlandsturister

Om ni någonsin råkar förvirra er in i det västerbottniska inlandet kan det vara bra att ha några grundläggande fraser tillhands. Här kommer en liten parlör för den förvirrade norrlandsresenären:

Är det där en talgoxe? - Jer henna guoxiken?
Vad är det som händer? - Vo gäll he?
Det spelar ingen roll - He lönsch int
Jag har ingen aning vart jag har hamnat - I veit då reint int vorsch i jer
Lägg av, annars smäller det - Gi dä, eljest far e glommer
Sluta Henning, det kommer blod - Gi dä Henning, he sprut blon
Nu blir jag arg - Nu vål je rassann
Torgny Lindgren, vem är det? - Torgny Lindgren, vem jer he?

På väg igen

Nästa stopp: Arvidsjaur.

Bilresandet börjar gå överstyr, helst vill jag bara luta mig tillbaka i baksätet med en bok men bilen innehåller två personer varav en saknar körkort. Och hur mycket laglöst land man än anser Norrland vara så kan man inte köra omkring utan körkort. Då återstår bara en chaufför, och det är eder tillgivne Alarmist. Som vid det här laget kört närmare 130 mil och har nästan lika långt kvar att köra.

Vid ankomsten till Stockholm är det jag som ringer min kära sjukgymnast för en grundlig renovering av rygg och axlar.

Bilen väntar.

Norrländska detaljer

Lilla huset på prärien. Det pågår ständigt oegentligheter där inne.

Där uppe finns två viktiga tyskar. Och ett annat par. Med hund.

Till vänster; deg på en pinne. Till höger; metallfodral för mackor.

Bron över floden Kwai. Någon visslar på andra sidan.

En del björkar är så bångstyriga och sprittande av sommarkänslor att man får tejpa fast dem.

Dagens larm: myggmedel

Öppnade min jobbmail idag och impulsen att stänga ner den direkt var stark.
198 olästa.
198 oskummade, obesvarade, obearbetade.

Jag tar det senare.

Första digitala markkontakten i dag. Och då är väl ett blogginlägg på sin plats. Senare, förmodligen redan i kväll, kommer det bilder. Ett pärlband av norrländska detaljer.

Men nu ska det göras upp eld.

Och dagens larm handlar om myggmedel. Ett särskilt myggmedel som kallas beckolja. Undvik det. Jag strök det på handleder, ansikte och nacke/hals för tre dagar sedan. Och nu, tre gnuggningar med duschcreme senare, har jag fortfarande en doftaura av tjära runt mig. Det luktade gott i början. Nu är jag less.

Vi ses.

En skakig verklighet

Ett orosmoln kommer sällan på egen hand.

Himlen fylls av tunga regnmoln, Stefan Holm lyckas inte ta sig över 2,30 på träning, trots ett trettontal försök, Ryssarna och Georgierna ger sig på civilbefolkning, Isaac Hayes dör, Sverige får stryk av Kina i fotboll. Järtecknen är många och allvarliga. Snart kan vi räkna med gräshoppssvärmar och förstörd skörd. Apokalypsen är runt hörnet.

Sanna mina ord.

En hög kust

Fjällröding på en restaurang med utsikt över broarnas bro. Och jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag är turist eller om jag hör hemma här, är i mitt rätta element. Men det är ju knappt halvvägs till verkligeten. Så det får bli turist. För den här gången.

Ett avstamp i storstan

Återigen i Stockholm för en mellanlandning.
Men om ganska precis 20 minuter så är bilen nordligt ställd på efyran.

Några avstickare i olika vädersträck men slutdestination: Fatmomakke. Smaka på den. Gummistövlar, regnjacka och tjocksockar packade. Som den optimist man är.

Några punkter som ska avklaras den närmaste veckan:
- Bastubad
- Fjälltur
- Surströmming
- Forsfiske
- Uppskattningsvis 24 timmar i bil
- Mobilskugga

Chansen är överhängande att min mobil kommer att tappa täckning någonstans vid Höga Kusten. Så det här kan vara det sista livstecknet på några dagar. Men hav förtröstan.

Mitt sommarlov

En brygga och ett lätt sommarregn. Det är allt som krävs. Dagen efter ett bröllop och kroppen har sagt ifrån. Spritbilar, spanjorer, cigarrer och oförmågan att dricka varannan vatten tar ut sin rätt. Men ett besök på slottet och en väntande minigolfrunda så är man i topptrim igen.

Stort kräfttest - hela listan

Jodå. Ni känner igen en kvällstidningsrubbe när ni ser den.

Och när det är dags att kalla vissa kräftor för sumpsmakande och andra för klarröda med fylliga klor plockar tidningarna fram kräfthattarna från scenografiförrådet och sätter ihop sina paneler med medlemmar från när och fjärran. Lite högre smäller det förstås om man redan tituleras gastronom, medlem i kräftakademien eller åtminstone ölexpert. Men smaken är precis som politiker, inte att lita på. Det är därför de turkiska ullmojumbomumbokräftorna i ena tidningen tituleras "havets kungar" för att i nästa smaka "unket som ett utedass".

I min frys ligger en tupperwarelåda med sprängröda kräftor straight outta Råneå. Jag har redan smakat dem. Och de är ljuvliga. Det här säger jag inte för att kokettera som något slags kräftfiskare (har jag aldrig sysslat med) eller som någon sorts kräftexpert (jag äter dem en gång per år och skulle knappast känna skillnad på de kinesiska gynnarna och deras spanska kusiner) utan för att hylla det hemlagade, hemfiskade och heminfrysta. Dels för att man minskar påverkan på miljön genom att satsa på de svenska istället för små turkkräftor som tagit nån sistaminuten med Ryanair och dels för att det banne mig är godare.

Rent objektivt alltså.
Här är hela listan alltså:

1. Svenska kräftor, företrädesvis från Råneå

Det var allt.

Bättre än Skansen

En mellandag på semestern. Jag frågar min yngsta dotter vad hon helst av allt vill göra i stan idag.

Jag: Du får välja precis vad du vill göra.
Hon: Vad jag vill... Då vill jag till...
Jag: Ja? Till vad?
Hon: Till det där stället som....
Jag: Har vi varit där förut?
Hon: Ja. Buttericks!

Ibland är livet busenkelt.

En mellanlandning med en bloggstorm

Landet var regnigt och fint. Sådär som landet ska vara. Lite gummistövlar, lite kortspel, en öppen spis och lite duggregn i ansiktet när man hämtar veden.

Att hitta tillbaka till en stad i samma duggregnande skick är inte lika charmant.
Men det är ju bara en mellanlandning, säger jag tröstande till mig själv. För strax blir det både bröllopsfester, surströmming och ännu en norrlandsodyssé. Då får man stå ut med lite skvättande.

Nåja. Det var också roligt att komma tillbaka och se att det här inlägget förorsakat så många kommentarer. Man kan säga att jag ordnat en liten storm, i det lilla formatet förstås. Vi snackar inget kulturbråk när Ranelid drar ner brallorna på valfri motståndare eller en Guillou som rasar mot Horace. Nej, det här är av betydligt mindre dignitet. Men ändå.

Läs själva och avgör om det är de ivrande försvararna eller det förhållandevis passiva och ljumma blogginlägget som är mest underhållande.

Och för er som skiter i vilket så kan jag rekommendera Revolutionary road av Richard Yates. En liten sommarpärla faktiskt.

Att ro i land ett jobb

Att dra gränsen mellan jobb och semester är inte alltid busenkelt. Men att, trots regn och blåst, ge sig ut i en roddbåt, försöka måtta den fram mellan andra förankrade farkostar, när plötsligt telefonen ringer ett jobbsamtal som jag väljer att ta med följd att båten kränger in bland båtar och bojar, det mina vänner, är gränslöst. Men semestern innebär också krocket, enkel lantlig husmanskost och korsord. Så avslappning är fortfarande nyckelordet. I morgon är det jag som stänger av mobilen på djurparken.

Regnoptimism

Regn på plåt och korrugerad plast. En regnig sommar är inte så pjåkigt ändå.

Jag - en potentiell rockstjärna

Jag har startat ungefär 300 band. De allra flesta på fyllan, på någon fest med andra vinstinna människor med dolda rockstjärneambitioner. 97 procent av banden har aldrig nått fram till en replokal, men förvånansvärt många har namngivits såväl med bandnamn som vad första skivan och singeln ska heta. Några har också fått ambitiösa turnéplaner, skissade ideer till skivomslag och en manager (jo, en del väljer varken gitarr eller trummor, de vill liksom leda hela rasket).

Bland floran av band som jag spelat i utan att knappt eller aldrig någonsin ha repat finns Love Guns (dieseldoftande bredbent rock med en sångare som påstår att han sjunger som Mick Jagger och en första singel med namnet Taste My Fury), Bult (frenetisk hardcore med enbart trummor och sång), Go West Bobby Joe (indieintrovert och gitarrbaserat med electroinslag), Redbeards (med en sångare som sjunger genom en freestylehörlur och låttitlar som Red Rock, Route to Rockville och en cover på Sweet Home Alabama) och Baby Lee Nixon (altrock med Bowievibbar).

Ganska imponerande.

Igår var det dags att starta det trehundraförsta bandet. Och jag har goda förhoppningar om att det ska bli en gigantisk succé. Hittills har vi endast trummor, bas och gitarr. Så är du en aspirerande sångare eller en bländande keyboardist kan du väl höra av dig. Finns fortfarande chans att påverka såväl albumtitel som bandnamn. Scenkostym är dock redan vald. Men på köpet får du också en världsturné om ett par år, feta royaltycheckar och fyra flaskor Fernet på varenda spelning.

Bara vi tar oss till en replokal först.

Dagens larmrapport: städmusik

När man ägnar några timmar av sitt liv åt att röja upp och storstäda så är det viktigt att 1) resultatet blir tillfredsställande och 2) att man lyssnar på bra musik medan man gör det.

Musiken ska självklart anpassas efter graden av smuts i lägenheten. Lätt undanplockning och sängbäddning ackompanjeras med fördel av något lätt och ledigt som Whitest Boy Alive, Smiths eller Al Green. Vid lite tuffare städning som dammsugning, handdisk och dammtorkning måste man öka både intensitet och bpm till förslagsvis Libertines, Ramones eller The Faint. Ska man verkligen skrubba parketten från helgens fylleslag, rödvinsfläckar och asiatisk takeaway i vita soffan så är det bara norrländsk hardcore som gäller. Refused, Breach eller möjligen, för den veke, tidiga Fireside.

Undvik följande:
All form av schlager gör sig dåligt i städsammanhang. Country får dig ur balans och särskilt kommersiell sådan. Garth Brooks håller du således långt borta från städdagarna. Ska kan fungera, men om du vill ha baktakten är det bättre att kliva över till dancehall eller reggae direkt.

Den här är min personliga städfavorit just nu:


Har du egna tips får du gärna lämna dem i kommentarsfältet.

Lill-Babs bjuder på fest

När det kommer kändisar till Järvsö då är det Lill-Babs som öppnar dörrarna till gemytet förstås. Bladet berättar att hon bjuder in till fest efter Diggiloo-turnén (får man döpa en turné till vad som helst? har inte Herreys något att säga till om längre?) och Måsse Zelmerlöv sitter framför poolen och önskar drömskt att det vore varmare i plurret så att han fick tvaga den skånska kroppen, men får nöja sig att knapra friterat tunnbröd med Nanne och Bengtzing. Så mysigt att det gör lite ont innanför koftan.

Men det finaste är Lasse Holm. Han citeras säga: "wow vilken tjejmaffia, utbrister Lasse Holm" [sic!]

Och visst kan man se honom framför sig när han säger det där. Han liksom tittar rakt mot en, fyrar av ett bländvitt leende, trycker ner ett c-dur på pianot och lossar andra knappen på skjortan. Och så kommer det: "wow vilken tjejmaffia".

Tänk den som ändå hade fått vara där.

Grillfest

Jag är helt slut efter två dagars semester.
Är det verkligen så här det ska vara? Utmattande och ansträngande?
På tå istället för avslappnat?
Jag kan ha missuppfattat något. Eller så blir det annorlunda efter helgen.

Grillfest i kväll i alla fall med amerikanskt retro-tema. Jag anar att det inkluderar paraply. Lite sommarregn har ingen dött av, tvärtom så är det ju alldeles fenomenalt. Bring it on.

Semesterstatus

Fyra vakna timmar in på semestern och jag har:

• Skickat tolv jobbmejl.
• Sett en omaskerad bild på tyskan som är misstänkt för Arbogamorden och funderat en stund på hur en mördare ser ut, NÅGOT måste väl ändå skilja dem från mängden.
• Parallellt med jobbmejlandet lyssnat på Svenska ord med Hasse&Tage som jag kunde utantill när jag var liten (Doktor Sigmund Lindeman var favoriten) och insett att tiden inte går särskilt varsamt fram med humor. Det var helt enkelt inte kul längre.
• Ätit en trist bulgursallad med kräftstjärtar i Tessinparken samtidigt som jag läste Nöjesguidens partyreportage som var rätt tråkigt. Men det har blivit en betydligt vassare tidning sedan begåvade Margret Atladottir klev in i bilden.
• Handlat en present. Är ganska nöjd själv.
• Sms:at en kompis från förr.
• Ringt till ett vandrarhem vid Höga Kusten.

C'est tout.

Semesterdag nummer 1

Det är fint när man får vakna när man vill.
Det gjorde jag idag. Bestämde mig för att vakna alldeles nyss faktiskt. Och även om kroppen är en smula stel, huvudet en aning tungt och reaktionsförmågan lite nedsatt, så är jag nu i alla fall vaken. Och har semester. Smaka på ordet. Semester. Jag ser palmer, sandstränder och kokosdrinkar framför mig. Men först ska jag ringa M och berätta att jag är vaken. Det måste hon få veta.