För exakt två månader sen tog jag en öl på
Restaurang Fridhem, bland bröder och systrar som glidit betydligt längre än mig nerför samhällets rutschkana. Jag var för tidig till en pokerkväll och tänkte fördriva tiden med en bok och en öl.
Men istället för att öppna boken började jag fingra på telefonen. Jag kom ihåg att jag för länge sen hade skapat ett twitterkonto under namnet Svenska Larm för att jag någon gång möjligen skulle använda det. Nu var det dags.
Dags att börja twittra under pseudonym. Anonymt.
Förutom för er som redan kände mig innan bloggen kom till.
Jag hade använt Twitter tidigare - i jobbet - och har redan ett publikt konto. Så jag var bekant med de grundläggande ramarna och spelreglerna. 140 tecken, rikta tweeten med hjälp av @, olika typer av twitterklienter etc.
Men jag kunde inte koderna, etiken, kutymen. Och framförallt ville jag testa att vara mer privat än vad mitt publika alter ego kan och får vara av tusen olika anledningar.
Så jag körde i gång. Jag tror att jag skrev sex eller sju inlägg inne på Fridhem. Testade vingarna, testade orden, tog hjälp av andra twittrare för att fatta koderna och språket. Beställde in ytterligare en öl samtidigt som någon trillade omkull inne på toaletten efter sin sextonde öl.
Jag fick respons. Några började följa. Redan där och då.
För korten på bordet och handen på hjärtat.
Twitter utan bekräftelse är noll och inget.
Oavsett om du lägger ut en länk till kvartalsrapporten för Sveriges förenade collieuppfödare eller om du twittrar om fläcken på dina jeans så är det responsen, svaren och retweetandet det som driver dig framåt.
Tänkta tankar, av oerhört banal art, är plötsligt inte bara din egen angelägenhet. De är inte bara fritt svävande i ditt huvud. De är plötsligt i ljuset. Till allmän beskådan. Och trillar de bara ner, okommenterade, så var det ju förgäves.
Jag kan skriva mycket om twitter. Om tjusningen. Om det förförande i att få inblick i människors liv som man aldrig hade träffat annars. Men det är många som redan skrivit mycket och bra om det.
Nackdelen är beroendet och tiden. Efter ett tag började jag i alla sammanhang fundera på hur jag bäst beskriver den uppkomnna situationen på 140 tecken. Jag drevs av att gå in och läsa i flödet så att jag inte missade något väsentligt. Jag drevs av att starta dagen med att bläddra i nattflödet där alla spärrar är lossade. Jag satt med handen på telefonen och tankarna cirklande i 140-teckensintervaller samtidigt som jag försökte hjälpa min dotter med läxan.
Det var anledningen till att jag snabbt satte en begränsning.
1000 inlägg eller 2 månader.
När jag passerade 1000 inlägg bestämde jag mig, som en vanlig missbrukare, att den andra gränsen var klokare. Och fortsatte. Till nu.
Nu bryter jag beroendet, lyfter blicken från skärmen, slutar fundera på fyndiga formuleringar. Lägger tiden på de som står mig närmast istället.
Det finns andra anledningar också. Som att den där inledande anonymiteten luckras upp efter ett tag, att någon bekant som kände till bloggen plötsligt har en kollega som också twittrar och så kryper igenkänningen närmare och omöjliggör det öppna skrivandet igen. Det som var poängen med ett anonymt konto. Jag fortsätter nog att följa ett tag, men sluta att skriva.
Så tack till twittrarna för mitt gästspel.
Tack för att ni lyssnade på allt från nonsens och lögner till ångest och sanningar.
Twitter ger hopp om mänskligheten.
Eller rättning: Twitter är ett bara ett verktyg, en teknisk plattform, en konstruktion.
Men många av de som valt att hänga där är fyndiga, kloka, roliga människor som vräker ur sig allt från skilsmässoångest och missbruk till populärkulturella insikter som jag inte hittat någon annanstans.
Som i verkliga livet. Fast öppet för alla. Och på 140 tecken.
Inlägg
