Den mörka sidan av ön

Alla paradis har ett mörkt hörn. En plats där ondskan får härja fritt och ostört. En plats där jorden är svart och intet tillåts växa däri.

Jag har hittat den platsen på Gotland.
Undanskymd och bortglömd, men ändå utmärkt med en skylt.

Det är här den obeskrivliga fasan regerar. Majsterrorn. Vilken kräver en bakgrundshistoria.

Enligt vissa har majsterrorn och dess anhängare rötter som sträcker sig tillbaka till den senare delen av 1200-talet, men den gängse uppfattningen bland mer sansade röster menar att den istället grundlades på 30-talets Gotland. Missnöjet med den påbörjade turistströmningen till ön var stort. Så stort att ett 10-tal fårbönder samlades vid Fole byastuga för att enas om ett sätt att driva fastlänningarna på flykten.

Inspirerade av Mussolinis tortyrmetoder - att hälla olivolja i halsen på regimkritiker - bestämde de sig för att också grunda sina aktioner på de naturresurser som ön hade att erbjuda. De bestämde sig för att smyga in i tält, fritidshus och vandrarhem och stapla hotfulla pyramider av majskolvar vid sina offers sovplatser.

Det var första varningen.

Packade inte turisterna ihop sina saker och lämnade ön morgonen därpå trappades majsterrorn långsamt upp. Det fjärde och sista besöket resulterade alltid i döden genom majskvävning.

Än i dag lever terrorgrupperingen kvar. Inne i skogen, dit den här skylten pekar:


Gruppen diskuterade länge hur de skulle utforma skylten så att anhängare skulle hitta dem och så att utomstående inte skulle ana oråd. Någon föreslog stavningen Majstejjoj, men de andra invände att det var för barnsligt, att deras viktiga syfte skulle tappa tyngd och allvar.

Kompromissen blev att de smög in ett j i namnet. Och där ligger det alltså i dag. I ett litet torp, inte långt ifrån Åminne på den gotländska östkusten. Basen för det enda egentliga terrorhotet på Gotland. Den antifastländska terrorgruppen Majsterrojr.

Pittoresk uppföljning

Föregående inlägg var egentligen från i går, eller egentligen i förrgår. Men det hade inte gått i väg eftersom det här med mobiltäckning och Gotland inte går ihop. Alls.

Idag är det inget regn.
Och ingen som säger "tut tut".

Kanske för att stranden är bred nog för oss alla.
Kanske för att de vuxna nu har fattat galoppen.

Gotland är i alla fall nästan löjligt pittoreskt. Kargt och frodigt om vartannat. Stenigt och grönskande. Idag dessutom varmt, om än med lite friska vindar.

Polskt alfapet

Jomennifattar.
Schemat var tajtare än... Schemat var så tajt att man inte kunde klämma in en bladlus mellan evenemangen. Än mindre blogga.

Men. Bara som en parentes.
Viktigaste lärdomen från Polen kom när vi lånade ett polskt Alfapet och upptäckte att svårlagda W och Z är inte värda ett dyft i deras version. 2 poäng max. Deras språk översvämmas av W och Z. WarsZaWa.

Jaha.
Det var nog allt.

En raketstart på semestern

På plats i Polen. Mot alla odds.

Resan inleddes med en oerhört optimistisk tidsplanering på hemmaplan. "Det tar väl inte mer än 50 minuter till Skavsta med bilen?". "Bäst att vi sticker vid elva för säkerhets skull." Klockan elva kliver M plötsligt in i duschen. Jag tänkte att det går nog snabbt. Sen kommer M ut ur duschen och kommer på att hon inte riktigt packat klart och att det plötsligt var någon akut jobbgrej som måste göras. Halv tolv har vi fortfarande inte lämnat lägenheten. Vi kastar oss iväg fem minuter senare. I bilen mot Skavsta går det långsamt upp för mig att det här inte alls tar 50 minuter. Sex mil kvar och vi borde vara framme om tio minuter. Bilen har aldrig gått snabbare.

Då påkomna saker som kvarglömda i lägenheten: glasögon, någon form av varm tröja, badshorts.

Parkeringsplatsen är större än åtta fotbollsplaner. Och full. Ända bort till sista bilen. Längst bort från flygplatsen. Vi börjar springa mot terminalen.
Avgångshallen: köbildning som påminner om brödransonering. Tjugo minuter till avgång. Och då upptäcker vi en finstilt rad på bokningspapperet: "Om du av någon anledning kommer för sent till incheckningen stryker vi din bokning och du kommer inte att tillåtas gå ombord på planet. Incheckning stänger 40 minuter innan avgång". M går till informationsdisken, jag ställer mig i en sjuttio personer lång kö. En väska ska checkas in.

Då påkomna saker som kvarglömda i bilen: mobiltelefonen...

M kommer springande, tar väskan och säger att vi kan gå före i kön och sen rusa till gate 2. Vi krånglar oss fram genom köer, M, droppar väskan på bandet, tränger oss före till säkerhetskontrollen, jagar fram till vår utgång, visar upp boardingkorten och... den där gröna plastremsan som ska sitta på den incheckade väskan...

Vi har alltså checkat in en väska utan destination. Den hamnar väl i bästa fall i Östeuropa. I den väskan har jag just också lagt över min dator för att inte handbagaget skulle överskrida viktgränsen.

Vi ombeds kliva åt sidan medan en flygbolagsmänniska trixar med sin kommunikationsradio. Tre minuter till avgång. Vi beskriver väskan. Han säger att vi ska gå ombord så ska han försöka ordna det.

Vi kliver på planet. Jag drömmer om något starkt. En spritdrink med betoning på sprit. De kommer ut med varuvagnen. Och meddelar att de inte tar kort. Jag försöker le. Det går inte.

Men nu framme. Med väskan. Med hjärtat i halsgropen.
Polen är fint. Sopot, strax intill Gdansk.
Kallt och molnigt.

Bye bye Buenos Aires

En storstilad sorti var det ja.

M hade hittat en restaurang med erotiskt tema. Deras sajt innehöll röda tunga sammetsdraperier och en meny som i engelsk översättning påminde mer om porr-spam än om maträtter. Eller vad sägs om "I slide slowly on your sex. Who can erase this?" och "Curly from excitement, he intoxicated her from his words".

Jag log och sa att det lät som en toppenidé.
Men inombords rullade ett antal makabra filmscener upp.

En av dem insisterade att det här handlade om något slags swingersklubb och att jag skulle tillbringa kvällen i armarna på en korpulent Hertha från Innsbruck medan M vänslades med en Patrick McNånting från Skottland.
Bakom leendet var jag alltså livrädd.
Skräckslagen.

Men jag tänkte att det varken fanns tid för trångsynthet eller småsinthet.
Så vi gick dit.

Och förutom meny-porr-spammandet, en burlesk dockteater och de röda sammetsdraperierna så var det ungefär som vilken restaurang som helst. Jag kunde andas ut. Buenos Aires hade fått ett lyckligt slut.

Hur avslutar man på bästa sätt?

Sista dagen.
Finalen liksom.
Hur avslutar jag resan till Buenos Aires på bästa sätt?
Hur gör jag en storstilad sorti?

Det är nu prestationsångesten sätter in.
Vi har ju avverkat de restauranger vi satte oss för att testa.
Vi har så när som på fotbollsmatchen klarat av de aktiviteter vi bestämde oss för.

Men nu då?
Sista dagen i solen.
Ska man satsa på en flärdfull men solitär avslutning vid poolen, eller ett sista ryck på hektiska Calle Florida där man får spänna musklerna för att ta sig fram mellan turisterna och försöka nappa åt sig ett läderbälte eller en kylskåpsmagnet med ett tangopar eller Homer Simpson som Che Guevara?
Eller ska man satsa på parkerna? Eller det där planetariet som var stängt tidigare? Eller äntligen försöka hitta oss fram till den där omskrivna skoaffären i Palermo Viejo?

Vi får grubbla lite till.
Under tiden lägger jag upp lite bilder från gårdagens besök i ruffiga La Boca.

Nära döden på Pampas

Jag har aldrig (bortsett från att ha blivit ledd runt en hage på en bondgård) suttit på en häst tidigare. Och nu förväntades jag ha koll på olika kommandon, hur man skulle dra i tömmarna för att svänga och en massa annan information som jag lyssnade på med ett halvt öra.
Det borde jag inte ha gjort.
Jag borde ha varit oerhört uppmärksam.

För några timmar senare närmade sig vår lilla karavan, bestående av mig och M samt sju fransoser som tillhörde samma flygplansteam på Air France, en liten glänta följd av en lång raksträcka.
Jag hade tidigare hört orden "trav" och "galopp" yttras och redan fått känna på det första när jag studsade fram i sadeln, men tänkte att det andra ordet bara var riktat till de personer i sällskapet som inte nervöst uttalat sig vara "absolute beginners".
Galopp var för proffs. Eller dödsföraktande cowboys.

Men min häst, min vänaste Luna, ville annorlunda.
De andra hästarna drog iväg i full galopp och hon hakade på.
De första två sekunderna tänkte jag "jag kommer att dö".
De efterföljande tre sekunderna tänkte jag "slappna av, du kommer att dö till häst, det är ett eftermäle värt att skriva sånger om".
Sekunderna innan hade mitt benskydd á la chaps, lossnat och jag fick plocka upp det i sadeln för att det inte skulle trilla av. Jag satt alltså med ena handen kring tömmen och den andra krampandes kring ett benskydd av läder och kände hur livet höll på att rinna förbi.

Och när jag hade förlikat mig med att vara en döende Evert Taube, frustande och galopperandes över ett grönsprängt Pampas, började jag leta i huvudet efter instruktionerna.
Vad hade de sagt?
Hur bromsade man in den här tingesten?
Jag hann bara tänka att man nog inte skulle sparka hästen i sidorna för det var som att trampa på gasen, så saktade plötsligt hästarna framför in och Luna följde samma mönster.
Jag var räddad.
För den här gången.

Uppe vid ytan

Visst var jag en tvättäkta gaucho. I själ och hjärta.

Just hemkomna från en och en halv dag på landet, på en ranch med sjuttio hästar, ett eget hus och en pool plus allt från gamla fotbollsspel till pingis, badminton och mycket annat. Jag återkommer med en mer grundmurad rapport för nu är vi bara inne och vänder i lägenheten. Nästa anhalt; picknick i parken och ett planetarium. Eller som läraren i South Park säger: "Planet-a-rium".

Man får aldrig vara helt nöjd

Häromkvällen satt vi på en restaurang i kvarteret, drack ett glas rött och käkade en köttmacka (jo, det heter så. KÖTTmacka). Luften var ljuv och varm på uteserveringen, trots att klockan var efter 22, och livet var så där stillsamt och komplett och magiskt.

Fönstren på restaurangen var öppna och fram tills nu hade det varit tyst och stilla. Men så sätter någon i personalen på en lätt muzak. Först anade jag bara något trivsamt bossadoftande, om än uppenbarligen framfört på någon form av billig Statoil-synth.
Men så började jag känna igen melodislingan.
Sakta började jag lappa ihop det, ungefär som när man hör den kantonesiska symfoniversionen av The Final Countdown på det lokala kinahaket i Sumpan.

Jag anade likheter... men kunde det verkligen... var det så innerligt jävligt.... jo, tammejfan. Det var Coldplays The Scientist i en vidrig muzaktappning. Köttmackan satte sig på tvären, ölen smakade plötsligt avslagen och luften var inte längre varm och mjuk, den var tung och kvävande.

Den enda trösten när jag vacklade därifrån var att det är så lågt Coldplay har rasat.
Ända ner i muzakträsket.

När tiden står stilla

En av de finaste sidoeffekterna med att ha semester är att man enkelt tappar all exakt tidsuppfattning. Särskilt eftersom både jag och resesällskapet strosar omkring utan varken armbandsur eller mobiltelefoner.

Ibland gör vi nedslag i tiden när vi passerar en väggklocka på museet, sneglar på kvittot vi just fick, eller upptäcker att en butik är stängd trots att vi trodde att klockan var lååångt ifrån fem på eftermiddagen. Men allt som oftast svävar vi i ett tillstånd av "ungefär lunchtid" eller "någonstans på eftermiddagen".

Det är behagligt.
Vi navigerar fram med hunger och trötthetskompassen, men inte ens de är särskilt vitala tidsmarkörer när värmen plockar bort aptiten och långa promenader skyndar på trötthetskänslorna.

Tiden har tappat sin vikt och sitt värde.

Himlen över Argentina

I dag regnar det. Och det gör inget alls. Snarare är det en efterlängtad paus från den kokande grytan som staden har varit de senaste dagarna.

Och till och med regnet är varmt här. Ljumma droppar från en grå och dramatisk himmel som ibland släpper ifrån sig kaskader av blixtar. Vackert det också.

Men nu ska vi ta oss ut, mot Palermo Hollywood för en barrunda och... javisst, ännu mera kött, direkt från grillen.

Uruguay - bit för bit

Inte mycket att orda om Uruguay.
Jag gick omkring fullt påpälsad och har inte svettats så mycket sedan bastu-SM 1986. Det var en strid flod.
Men det var fint likväl. Colonia är Uruguays motsvarighet till Mariefred. En liten sommarstad byggd på kullerstenar och en pittoresk ängslighet.

Vattnet och havet däremot. El agua y el mar. Det är en annan historia.

Man kan dikta mycket fint om länderna kring Rio de la Plata. Men man ska nog just kretsa RUNT Rio de la Plata. För att lovsjunga själva vattnet är en omöjlighet. När man tittar ut över bukten från land tror man först inte ens att det är vatten utan en vidsträckt sanddyn. Diarréfärgen och det obefintliga glittrandet gör det här till havens ondaste kusin. Det är helt enkelt vidrigt.

Och det är därför alla badar i pooler. Inte i havet.
Så även vi.

Being alarmisten

Att ha semester innebär en del sidoeffekter. Som att man plötsligt har oproportionerligt mycket tid med sina egna tankar. Obetydliga frågor får fritt spelrum och därmed oanade dimensioner.

Det kan handla om allt från hur körsbärssmaken i Tic-Tacs påminner om de röda Pez-godisarna. Eller hur en hårt lydnadstränad hund skulle agera om man apporterade över balkongkanten på nionde våningen. Skulle den följa lydnadsinstinkten eller överlevnadsinstinkten? Och vad konsekvenserna skulle bli om man kryssade över en restaurang i en lånad guidebok - på grund av att restaurangen inte finns längre - skulle det vara en god gärning eller att kliva över gränserna?

En del frågor kräver också en djupdykning i den psykodynamiska fåran. Som varför jag har en sådan inbyggd aversion mot Jacob Hårds röst eller hur det kommer sig att jag förknippar den oförargerlige Televinken med barnmisshandel.

Andra frågor är av mer konkret karaktär. Till exempel hur det kan kosta 38 kronor att klippa sig i Buenos Aires när det kostar 580 i Stockholm. Och detta trots att prisskillnaden på... säg, en flaska vatten, är ganska obetydlig. Det är väl samma skärpa i saxen? Samma mängd hår som ska avverkas? Samma golvyta som ska sopas rent från hår?

Det finns nog en gräns för hur länge man kan ha semester.
Fria tankar är inte alltid av godo.

Liten parlör för norrlandsturister

Om ni någonsin råkar förvirra er in i det västerbottniska inlandet kan det vara bra att ha några grundläggande fraser tillhands. Här kommer en liten parlör för den förvirrade norrlandsresenären:

Är det där en talgoxe? - Jer henna guoxiken?
Vad är det som händer? - Vo gäll he?
Det spelar ingen roll - He lönsch int
Jag har ingen aning vart jag har hamnat - I veit då reint int vorsch i jer
Lägg av, annars smäller det - Gi dä, eljest far e glommer
Sluta Henning, det kommer blod - Gi dä Henning, he sprut blon
Nu blir jag arg - Nu vål je rassann
Torgny Lindgren, vem är det? - Torgny Lindgren, vem jer he?

På väg igen

Nästa stopp: Arvidsjaur.

Bilresandet börjar gå överstyr, helst vill jag bara luta mig tillbaka i baksätet med en bok men bilen innehåller två personer varav en saknar körkort. Och hur mycket laglöst land man än anser Norrland vara så kan man inte köra omkring utan körkort. Då återstår bara en chaufför, och det är eder tillgivne Alarmist. Som vid det här laget kört närmare 130 mil och har nästan lika långt kvar att köra.

Vid ankomsten till Stockholm är det jag som ringer min kära sjukgymnast för en grundlig renovering av rygg och axlar.

Bilen väntar.

Norrländska detaljer

Lilla huset på prärien. Det pågår ständigt oegentligheter där inne.

Där uppe finns två viktiga tyskar. Och ett annat par. Med hund.

Till vänster; deg på en pinne. Till höger; metallfodral för mackor.

Bron över floden Kwai. Någon visslar på andra sidan.

En del björkar är så bångstyriga och sprittande av sommarkänslor att man får tejpa fast dem.

Dagens larm: myggmedel

Öppnade min jobbmail idag och impulsen att stänga ner den direkt var stark.
198 olästa.
198 oskummade, obesvarade, obearbetade.

Jag tar det senare.

Första digitala markkontakten i dag. Och då är väl ett blogginlägg på sin plats. Senare, förmodligen redan i kväll, kommer det bilder. Ett pärlband av norrländska detaljer.

Men nu ska det göras upp eld.

Och dagens larm handlar om myggmedel. Ett särskilt myggmedel som kallas beckolja. Undvik det. Jag strök det på handleder, ansikte och nacke/hals för tre dagar sedan. Och nu, tre gnuggningar med duschcreme senare, har jag fortfarande en doftaura av tjära runt mig. Det luktade gott i början. Nu är jag less.

Vi ses.

Ett avstamp i storstan

Återigen i Stockholm för en mellanlandning.
Men om ganska precis 20 minuter så är bilen nordligt ställd på efyran.

Några avstickare i olika vädersträck men slutdestination: Fatmomakke. Smaka på den. Gummistövlar, regnjacka och tjocksockar packade. Som den optimist man är.

Några punkter som ska avklaras den närmaste veckan:
- Bastubad
- Fjälltur
- Surströmming
- Forsfiske
- Uppskattningsvis 24 timmar i bil
- Mobilskugga

Chansen är överhängande att min mobil kommer att tappa täckning någonstans vid Höga Kusten. Så det här kan vara det sista livstecknet på några dagar. Men hav förtröstan.

Bättre än Skansen

En mellandag på semestern. Jag frågar min yngsta dotter vad hon helst av allt vill göra i stan idag.

Jag: Du får välja precis vad du vill göra.
Hon: Vad jag vill... Då vill jag till...
Jag: Ja? Till vad?
Hon: Till det där stället som....
Jag: Har vi varit där förut?
Hon: Ja. Buttericks!

Ibland är livet busenkelt.

Semesterstatus

Fyra vakna timmar in på semestern och jag har:

• Skickat tolv jobbmejl.
• Sett en omaskerad bild på tyskan som är misstänkt för Arbogamorden och funderat en stund på hur en mördare ser ut, NÅGOT måste väl ändå skilja dem från mängden.
• Parallellt med jobbmejlandet lyssnat på Svenska ord med Hasse&Tage som jag kunde utantill när jag var liten (Doktor Sigmund Lindeman var favoriten) och insett att tiden inte går särskilt varsamt fram med humor. Det var helt enkelt inte kul längre.
• Ätit en trist bulgursallad med kräftstjärtar i Tessinparken samtidigt som jag läste Nöjesguidens partyreportage som var rätt tråkigt. Men det har blivit en betydligt vassare tidning sedan begåvade Margret Atladottir klev in i bilden.
• Handlat en present. Är ganska nöjd själv.
• Sms:at en kompis från förr.
• Ringt till ett vandrarhem vid Höga Kusten.

C'est tout.