Låtarna som förändrade mitt liv del 3

En del band har jag trillat in i baklänges. Upptäckt en sent utgiven skiva, kanske till och med den sista de gjort och sen backat in för att lyssna på resten. Mitt första exempel på det var Pixies.

1991. Jag sitter i skolans kafeteria, under en kort paus mellan mattelektionen och tyskan, Vid samma bord sitter en kille i klassen under mig. Vi umgås för att han spelar i ett band. Eller vill spela i ett band. Precis som jag. Vi pratar om musik och pengar. Han är helt pank med 10 dagar kvar till studiebidraget och i hans kylskåp finns bara en burk konserverade mandariner. Säger han.

Han frågar om jag vill köpa några skivor för att rädda hans ekonomi, plockar upp några ur sin axelväska och sprider ut dem på bordet. Jag ögnar igenom högen. Där finns Swervedriver, Inspiral Carpets, The Doors, Ride och ett tiotal andra. Till slut blir det Mudhoneys andra skiva, Pixies "Trompe Le Monde" och "Green Mind" av Dinosaur Jr som byter ägare.
Han blir 120 kronor rikare.

Väl hemma får Mudhoney äran att börja. Flat Out Fucked och Here Comes Sickness är omedelbara succéer, men i övrigt är det för enformigt. Platt och trist. Dinosaur Jr gillar jag direkt men inser att den kräver fler lyssningar.

Så hamnar Trompe Le Monde i skivspelaren.
Det är ingen omedelbar kärlek, ingen snabb förälskelse, men så annorlunda, så bakvänt, oförutsägbart och oemotståndligt att jag måste lyssna igen, och igen, och en gång till. Jag håller konvolutet i handen och lyssnar igenom den från första till sista låten fyra gånger.

Desperationen i Kim Deals och Black Francis röster. Den råa energin i U-Mass och The Sad Punk i kontrast mot finstämdheten i Motorway to Roswell och Jesus & Mary Chain-covern Head On och de raka, rockiga Letter to Memphis och Lovely Day. Det är surfrock, punkaggression, en sång som låter som att de alltid är inne på sin absolut sista låt någonsin och ändå harmonier, låtstrukturer och fantastiska melodier. På samma skiva.

Men framförallt är det texterna som fasciner. Fullständig kaos, ett kontrollerat stream of consciousness jag aldrig hade hört förut. Oordning och raka linjer, nonsens och allvar, litterära referenser och kuk och fitta om vartannat. Black Francis både berättade och frågade.

and we listen to the sea
and look at the sky in a poetic kind of way
what do you call it
when you look at the sky in a poetic kind of way?
you know when you grope for luna.

När jag sen fick höra att Trompe Le Monde ansågs vara Pixies bottennapp, den sämsta skivan de gett ut, öppnades en värld som jag bodde i under flera månader. Pixies värld. Jag backade in i Bossanova, i Surfer Rosa och i Doolittle. Och det var fantastiskt. Förstås.

Trots vetabästarna håller jag fortfarande Trompe Le Monde som den bästa skivan. Förmodligen för att den stod för det allra första mötet. Ibland är det ju bara så enkelt.

Men eftersom den här bloggserien inte handlar om ALBUMEN eller BANDEN som förändrade mitt liv, utan LÅTARNA så är jag så tvungen att välja. Och då blir det U-Mass.

we got ideas to us that's dear
like capitalists, like communists
like lots of things, you've heard about
and redneckers they get us pissed
and stupid stuff it makes us shout
oh dance with me oh don't be shy
oh kiss me cunt, and kiss me cock
oh kiss the world, oh kiss the sky
oh kiss my ass, oh let it rock

Killgruppen skjuter oss i sank

Hashtagg är ett ämne som märks upp med en särskild liten flagga i sociala medier. En sån vann Stora Journalistpriset i år.

Förmodligen just för att #prataomdet fick en fin utmärkelse i en tid där det pratas om crowdsourcing och "alla är journalister" dyker det nu upp fler, mer eller mindre ambitiösa, hashtaggar som ska "sätta igång viktiga diskussioner" och "få folk att öppna upp". Senast i raden är #killgruppen där syftet - något luddigt - är att få omvärlden att förstå att män inte uteslutande klarar sig på en diet av motorolja och öl, utan FAKTISKT också har saker som bubblar i bröstet; känslor och sånt.

Det är inget skämt.

Där #prataomdet faktiskt utgick från ett innehåll (gränszonen kring sexuella övergrepp) tar #killgruppen utgångspunkt i att tillhöra ett kön. Och det är just det som blir problematiskt.

När det enda rimliga för att bryta normer och förväntningar kring manligt och kvinnligt och att frigöra konstruktioner som är påtejpade på penis och slida, är att SLUTA hålla isär könen. Inte skjuta in ytterligare en kil.

Innehållet blir förstås därefter. Inget ont om deltagarna men när "bekännelserna" eller möjligheten att "tala ut" resulterar i ett pissljummet psykobabbel och ett "så fint när män kan säga att de också gråter när någon dör" blir det direkt pinsamt.

Ämnet är viktigt. Men maken till missriktad gevärsmynning har jag inte sett sedan Kurt Cobain sköt sig.

Det dyker säkert upp några små guldkorn också, ord som på allvar gör någon skillnad. Riktiga, raka berättelser som inte filtrerats genom självcensur eller självförhärligande.

Men vet ni, de guldkornen skulle kunna råka dyka upp även om hashtaggen var #schlager. Och det skulle inte vara lika kontraproduktivt för genusdiskussionen.