måndag 29 september 2008

Blottare på Östersjön

Såg femmans nya storsatsning Färjan i kväll. I korthet handlar det om personer som kryssar över Östersjön, promenerar runt i taxfree-butiker, gör bort sig på dansgolv och hånglar i hytter. Personalen står i centrum, men det är passagerarna som är behållningen.

Första tio minuterna var jag övertygad om att det var en bortglömd sketch från tiden då Killinggänget fortfarande ägnade sig åt humor.

Det var det inte.

Det var på riktigt. Människorna hade gått bortom stereotyperna och liksom etsat sig fast i ett fossilt tillstånd av klassiska kryssningsresenärer. Fascinerande.

söndag 28 september 2008

Dagens larmrapport: galenskap

Nu är bokmässan avslutad.
Det är det enda jag kan konstatera med säkerhet eftersom jag inte var där själv. Däremot har jag halvhjärtat följt kultursidornas rapporter, litteraturkritikernas bloggar och ett och annat muntligt skvaller.

En av de som rapporterar om tillställningen är DN:s litteraturkritiker och biträdande kulturchef Åsa Beckman. Hon skriver en krönika i lördagens DN som dessutom citeras på förstasidan. Hennes mittiprickanalys lyder: "Charmen med bokmässan är att den är så galen. Man kan skymta PO Enquist i en rulltrappa eller Denise Rudberg just när hon sätter tänderna i en wrap."

Sååå galet. Sååå helvilt.

Rudberg äter en wrap, Enqvist åker rulltrappa. Man undrar vilka galenskaper hon utelämnade med omtanke om en läsekrets som kanske annars skulle ha trillat av stolen? En Torgny Lindgren som kliade sig i skägget? En Camilla Läckberg som drack äppeljuice? Eller kanske en Carina Rydberg som tuggade tuggummi? Bara fantasin sätter gränserna för de galenskaper som kan ha pågått där på västkusten.

Man får verkligen tacka för den insikten i det som tycks ha varit den galnaste bokmässan på mycket länge.
Helgalen.

Min och andras söndagar

Söndagar kan spenderas på så många olika sätt.

Schweizaren Yves Rossy bestämde sig för att korsa engelska kanalen med ett par vingar och fyra jetmotorer. Det blev hans söndag. Svenska Elina Nilsson, som är vårt första kvinnliga proffs i kampsportsgrenen MMA (Mixed Martial Arts) har förmodligen ägnat sin söndag åt att spöa upp nån i träningslokalen. Plus-Jerker har säkert agiterat upp sig till ett fradgande tillstånd över att plastförpackningen kring diskmaskinstabletterna inte hållit tätt i förpackningen. Prins Carl-Philip har tagit ett varv på träningsbanan med sin racerbil (nu spånar jag fritt här). Och Sveriges sportjournalister har nu bildat sig en åsikt om matchen mellan Kalmar och Elfsborg - på sin söndag.

Min söndag bestod av lite pizza, Wall-E med femåringen, lite städning, lite tvättning och nu rättstavning med åttaåringen. Inga jetmotorer, ingen kampsport, ingen sport överhuvudtaget. Bara en söndag.

lördag 27 september 2008

Skäms inte för musiken

En klassisk enkätfråga som musikjournalister fortfarande envisas med är "pinsamma skivor i samlingen?". Jag har aldrig riktigt förstått det där, eller jo visst, det är klart att jag inte sträcker ner handen och drar fram They Might Be Giants och håller upp den stolt mot omvärlden.

Men jag har ändå svårt att tycka att det är pinsamt att jag som 12-åring fick Herreys och Paul McCartney i present, att jag har ett ex av Manowars Kings of Metal eller nån Classical Hits-samling eller att jag var nere med Fancy, Scotch och Modern Talking när det begav sig.

Jag tycker inte ens att det är pinsamt att mina första egenhändigt inhandlade skivor höll sig i den här genren:

Newman större än sina filmer


I kategorin skådespelare-som-blir-större-än-sina-filmer är Paul Newman, som nu har kastat in handduken, den allra största.

För i ärlighetens namn är det ju ingen som rankar The Color of Money, Cool Hand Luke eller Slapshot bland sina favoritfilmer direkt. Men alla vet vem han är. Alla vet hur han ser ut. Och en del har till och med köpt salladsdressingen som pryds med hans nuna.

Och det handlar om att det han saknade i manusval vägde han upp i elegans. Oavsett om han sportade en racingdräkt eller en slimmad kostym så var han alltid helt rätt ute. Och därför har han ständigt fått illustrera den klassiska looken när modetidningarna gör sina tillbakablickar.

En stor skådespelare? Nej.
En legend? Kanske.
En modeikon? Absolut.

Att tappa en arm

Det är få människor man släpper in på livet under en livstid.

Och då menar jag In På Livet. Inte bara att man levererar något avslöjande om sexlivet med kompisarna, inte att man i förbifarten nämner något om sin barndom till en kollega, inte ens att man jämför relationsproblem med en gammal barndomsvän som man inte träffat på länge.
Nej, nu pratar jag om att verkligen Blotta Strupen. Att visa upp sina svagheter och lämna över tolkningen till någon annan.

Tänk er två rum: ett med de där ytskrapande bekanta och ett med de som man verkligen tagit in i sitt liv.
I det första rummet finns människorna man "bjuder på sig själv" inför, där man släpper en lagom avvägd dos av sanningar om sig själv för att markera närhet och få till ett intressant samtal.
Personligt, men sällan privat.
I det rummet, som snarast är en salong med nybonat golv, kan man nog trycka in ett hundratal personer.

Det andra rummet, där vi samlar de personer vi blottar oss inför, är betydligt mindre och intimare. Jag tänker mig en liten och solkig kammare. Här ryms bara en exklusiv skara människor.

Anledningen är givetvis att det är oerhört skrämmande att låta folk kliva från salongen in i kammaren.
Och aťt när man väl släppt någon så tätt intill så blir de en del av en. Som en arm, ett ben, ett hjärta eller en lunga. Försvinner den personen av någon anledning ut ur ens liv, försvinner ockå en del av en själv.
Ett slags amputation.
Vansinnigt smärtsamt förstås, och en process man inte klarar så många gånger i livet utan att bli en haltande spillra.

fredag 26 september 2008

En misslyckad avslutning

Nej, det gick inte.
Så släpp loss och låt skadeglädjen flöda över en gammal själ.
Jag har fortfarande inte kommit till slutet av Carnivale. Uppskattningsvis saknas 21 minuter och 14 sekunder innan jag är framme. Trots att det sista avsnittet avgjort är det mest rafflande i hela serien. Brother Justins svarta ögon var det sista jag såg innan jag somnade. Jag gör ett nytt försök i kväll.

torsdag 25 september 2008

Blodstänkt musikal

Glöm Hair, West Side Story och Cats.
Nu ska American Psycho bli musikal.
En sjungande massmördare?
Javisst.

Nu gäller det

Sista avsnittet av Carnivale.
Håll tummarna. Nu åker vi.

onsdag 24 september 2008

Nu ska musen slaktas

Vart är världen på väg?
Det är ett fint uttryck, och en mening man ska vara varsam med. Man får inte vattna ur den. Bara använda den när det verkligen är av stunden nödgat.

Som när saudiern Muhammad al-Munajid lägger en fatwa (ett dekret om en dödsdom) på Musse Pigg. För att Islam förespråkar utrotandet av möss, levande som tecknade.

Då kan man kosta på sig den där klassikern.
Vart är världen på väg?

Jag - en gammal narkoleptiker

Jag börjar bli gammal.

Ett tydligt tecken är att jag inte kan hålla mig vaken när jag tittar på tv efter klockan 22. Det tar ungefär 20 minuter innan hakan faller mot bröstet och ögonlocken stängs.

En sorglig syn.
Och inte så lite frustrerande.

Jag börjar närma mig slutet av säsong 1 på HBO-serien Carnivale. Eftersom jag hållit på i ungefär ett halvår så är det att betrakta som en bedrift. Ibland måste jag se om ett och samma avsnitt ett par, tre gånger för att jag är osäker på hur mycket jag missat.

Serien är inte ens särskilt imponerande. Men det har blivit en grej att komma till slutet. Till Sista Episoden. Som ett maratonlopp ungefär, men med inslag av narkolepsi och det jobbiga upplägget att jag hela tiden får kliva av banan och promenera tillbaka någon kilometer innan jag fortsätter springa.

Gammal som sagt. Gammal.

tisdag 23 september 2008

Dagens larmrapport: svenska biroller

Slötittade nyss på dramaserien Maria Wern - Främmande Fågel i TV4 när det slog mig varför svenskt tv-drama aldrig når ända fram, aldrig på riktigt lyckas beröra och imponera.

Det handlar om skådespelarna.

Visst vi har några storheter. Vi har en Melinda Kinnaman, en Eva Röse, en Micke Nyqvist, en Reine Brynolfsson, en Shanti Roney och några till (nej, jag nämnde inte Micke P för han kan vara ett av de mest överskattade namn du någonsin tagit i din mun).

Och de är inte problemet.
Den stora bristen, och det som gör att jag hellre tittar på krälande maskar än svensk tv-drama, är BIROLLERNA. Dessa utfyllnader som sänker varenda ansats till kvalitet. Antalet duktiga skådespelare är helt enkelt inte tillräckligt. Bredden är inte tillräckligt spetsig... På varje talangfull skådis går en liten armé med stela spöken.

Exempel:
Nyss på tv: Eva Röses karaktär korsförhör en misstänkt.

Tanken är att det ska vara synd om rollfiguren, men istället tycker jag synd om skådespelaren. Han hackar sig genom sina repliker, använder ömsom teaterintonationer och ömsom någon påklistrad streetcred och aldrig någonsin, någonstans, blir det trovärdigt. Det blir pannkaka, komplett värdelöst och jag har upplevt större stunder av scennärvaro och karaktärsskådespeleri på mellanstadiepjäserna i västerbottens inland.

Nu kanske någon invänder att det här är regissörens problem.
Icke.
Har någon urinerat i pizzadegen spelar det ingen roll hur mycket basilika och mozzarella man öser på. Slutresultatet kommer alltid att lukta kiss.

Tisdagstrauma

Du hade rätt Ola.
Veckodagstemat fortsätter. Mest för att tisdagen inte skiljer sig nämnvärt från måndagen och därmed förtjänar skit den också.

måndag 22 september 2008

Monday bloody monday

Det här är en måndag i sin mest extrema inkarnation. En sån där måndag som, nu när den går mot sitt slut, har sett till att suga vett och must ur varenda lem. En måndag som gör att kroppen känns som en sönderkastad vattenballong där de färgglada slamsorna ligger våta och kalla mot en tegelvägg. En måndag så intensiv att det hettar i bakhuvudet, i det hjärncentra som sitter där i bakvagnen. Vad det nu kan heta. Stressloben? Hypo Intensivus? En måndag som förstört både humör och balans, som skapat undantagstillstånd i varenda nervtråd. En måndag att lägga till handlingarna. I morgon är det tisdag. Den blir nog bra.

söndag 21 september 2008

Söndagar med Bach

Söndagar och Bach går hand i hand.
Bach skrev musik som måste ha varit ämnad för söndagar. Musik som mildrar transportsträckan mellan ledighet och arbete, musik som bär livet framåt, musik som rundar av hörn och vassa kanter.

Lyssna bara på det här, introt till Goldberg variations:

lördag 20 september 2008

Gardell vs Lundell

På tal om kvällstidningar så finns det ingen arena där konfrontationsjournalistik bedrivs så konsekvent och effektivt som just där.
Om Svenska Akademien kommer med ett uttalande lyfter den rutinerade kulturreportern direkt luren och ringer upp Guillou som givetvis rasar mot Akademien, och så får Horace Guillous blossande ord i örat och så brinner plötsligt en konflikt som egentligen inte fanns, eller åtminstone inte var uttalad. Ett tråkigt konstaterande från en föråldrad institution får plötsligt liv och lust. Mycket bra.

Nu är det dags igen, får man hoppas.

För Jonas Gardell har bestämt sig för att "provocera" och kallar Ulf Lundells Öppna landskap för en "skitlåt från helvetet" (visst kan man se Gardell framför sig när han salivar ur sig det där?). Och lika säkert som att Gardell sitter och småler, jagar just nu, i detta ögonblick ett par reportar febrilt efter Lundell för att få hans reaktion kring detta övergrep på den svenska folksjälen.

Jag följer hetsjakten med största intresse.

Svenska larm rättar sig

Ett litet förtydligande bara.

Föregående inlägg var ironi, en pastisch, ett plagiat. Linda har inte gästbloggat hos mig. Det skulle vara en dröm förstås, för som Fadde säger i sin stilistiskt fulländade självbiografi Fadde - min story: "Vem kan säga nej till Linda Rosing? Inte jag i varje fall.".

Det är sånt som gör att jag älskar kvällstidningar.

Och när man rapporterar att Paris Hiltons små hundvalpar ätits upp av prärievargar, och sedan dementerar händelsen.
Till exempel.

Dagens gästbloggare: Linda Rosing

Idag har bobby lovat att ta med mig på en shoping runda!!! Ni känner ju mig (skratt) kan alldrig sitta still... ler. Nu ska jag ut och powerwalka!

fredag 19 september 2008

Dagens larmrapport: inte så rock and roll

IFK är disco, GAIS är rock and roll.

Det är en av de finaste fotbollsramsor jag känner till. Inte för att jag gillar GAIS eller hatar IFK Göteborg. Men för att den är så innerligt tydlig.

Något som är disco är flamsigt, glättigt och vitt.
Något som är rock and roll är svettigt, smutsigt och brunt.

Klart att det sistnämnda är bättre. Betydligt bättre.

Det funkar också i uttrycket "Men hörru, det där var ju inte så rock and roll". I betydelsen att något inte var fullt ut, på riktigt eller rejält. Lite som nu, när Britney ska upp i rätten.
Åhå, tänker man, och alarmlamporna börjar gå på högvarv, har hon slagit sönder ett hotellrum? Mulat en paparazzi? Dragit en lina på bakluckan på en polisbil?

Icke.
Hon har kört med OGILTIGT KÖRKORT.

Ni förstår. Inte så rock and roll.

Fredagsmusiken: vit man dansar

1992 slog de till.
Dansmusiken blev sig aldrig lik igen.
Keith Flint satte en ny standard för både frisyrer och dansmoves.

Jag pratar förstås om Prodigy.
Kolla särskilt in mannen med ansiktsmasken som dansar runt på en bondgård. Klassisk nutidshistoria. Det svänger trots att det är stelt. Och det är ju en bedrift.

torsdag 18 september 2008

En del av en gemenskap

När man är en del av BLOGGOSFÄREN får man ibland erbjudanden om att ingå i BLOGGSTAFETTER. Det är ett slags kedjebrev där man ska skicka hälsningen vidare till fyra personer, och precis som i kedjebrev får man INGENTING tillbaka, förutom den där inre tillfredsställelsen av att man verkligen gjort något GOTT för världen.

Så. Jag antar stafetten som kom från min vän Caroline och hennes Jazzhands.

1. Vilken mat äter du ofta?
Proteiner byggde denna vackra kropp. Och lite chips.

2. När du är på kalas, är du den person som sitter eller du hjälper till att duka av?
Beror på kalasets sammansättning och vem som anstiftat festen. Men i åtta fall av tio är jag vansinnigt belevad och både dukar av, diskar och inbjuder till sköna garv.

3. Var sitter du helst när du bloggar?
På en förfallen kontorsstol från femtiotalet. En fast ram, men alldeles mjuk och hålig i mitten. Det är lite som att sitta på en toalett.

4. Köper du ofta Triss?
Ofta är en överdrift, men ja, det händer. Och nej, jag vinner inte.

5 . Vilket land eller stad har varit din bästa semester?
New York är ju alltid makalöst, men jag måste nog säga Paris ändå. För sällskapets skull.

6. Vilken Tv-kanal tittar du på mest?
Räknas YouTube? Inte? Då säger jag TV4. För sällskapets skull.

C'est tout.

I BLOGGSTAFETTENS natur ingår alltså att man ska passa vidare till fyra nya personer. Det får bli Jag vill till Aruba, Kärleksbloggen, Crippas filmblogg och till Simon (som inte har en blogg ännu men borde ha det och får härmed en anledning att skaffa en).

onsdag 17 september 2008

Ett roligt skämt

- I kväll spelar Coldplay i Globen.
- Ha ha ha.
- Men du, det är inget skämt, de spelar i ett fullsatt Globen.
- Ha ha... fullsatt... ha ha haa, aj sluta, jag kissar på mig.
- Fullsatt sa jag. På allvar.
- Geeeee diiiig, jag dööööör, hahaaa ha haa...

Dag 3 - soluppgång

Frukost utomhus i september.
Vem kom springande med den lysande idén?
Frost i luften, kall fil och juice. En olycklig kombination. Men snart hemma igen.

tisdag 16 september 2008

Dag 2 - the rebirth

Nej, ingen fara. Ingen trumresa, ingen regression, en del Jung, men å andra sidan frisk luft och björkvedsdoft.

Det går alltså alls ingen nöd på undertecknad. Om någon nu var orolig.

måndag 15 september 2008

I full gång

En cirkel av stolar, en man med poncho.
Allt börjar där.

Grön våg

Var i dag på Rosenhill ute på Ekerö.

Det är ett slags gröna-vågen-ställe med närproducerat hit, självplock dit och loppis mitt emellan. Och på en anslagstavla, ganska precis mellan de bökande grisarna, de tufsiga hönorna på rehabilitering och gräsmattor fyllda av rostiga verktyg i ett slags Mad Max-miljö, fanns det här upplysande lilla anslaget:

söndag 14 september 2008

Tre nätter i skogen

Jag har inte bott på internat på 13 år.
Men nu är det dags igen.

En utbildning, långt från allmän väg, omgiven av vatten och människor jag inte känner. Jag har inte läst kursplanen så ingående, men jag tror inte att det handlar om trumresor och våga-vara-upplägget. Vi får se.

Instruktionerna är i alla fall att inte titta i mejlen, låta bli telefonen och lämna allt jobb på behörigt avstånd. Inte så lätt. En klar prövning redan där.

Imorgon bitti bär det av. Först buss, sen båt. Inte utan en viss oro.

lördag 13 september 2008

Var är festen?

Lägenheten är fylld av små, dova snarkningar. Tunga inandningar och någon liten sömnig rörelse. Tre små halvmänniskor ligger nerbäddade och jag, vid datorn, bläddrar förstrött genom några jobbmail, spelar lite halvhjärtat poker och tänker att man kanske borde blogga.

Men mest av allt funderar jag lite stillsamt var festen är. Vad gör han, och hon, och de där som jag inte brukade missa en lördag med?

Inte för att man egentligen har ett behov av att trilla omkring rödnäst och glosögd på något staropramenfläckat bargolv, men för att man är nyfiken. Och rastlös. Och rastlöst nyfiken. Och inte helt tillfreds med att alla som jag nyss hade någon form av konversation med nu sover.

Ja, egentligen är det inte helt olikt en efterfest... Ah. Så det är där jag är alltså? På en efterfest, med tre personer som däckat och lämnat mig ensam kvar. Siste stående mannen. Festdeltagaren som inte lämnar förrän sista skrattet har tystnat?

Så säger vi. Jag är plötsligt ett partydjur.
Men nu är det dags att sova.

Stormare kastar småbyxorna

Peter Stormare är en outtömlig källa för den här bloggen.

Nu har mannen klivit upp på scenen med sitt Ladies Night och kastat kalsongerna. Ingen skam i det. Inga problem. Stormare ser sin chans att bli flickidol på gamla dagar och kniper den, omfamnar möjligheten som om det vore hans sista dag i livet.

Peter var rädd för att han inte skulle få ta på sig brallorna igen. Kvinnorna var helt enkelt för hysteriska. Varje ansats till att skyla sig möttes av burop. Vad ska han göra? Stackarn. Helt utlämnad och försvarslös.

Som den entertainer han är genomför han givetvis numret i bara mässingen.
Han är skicklig karln.
Mycket skicklig.

Strax: jazzbrunch

Ett fantastiskt ord, jazzbrunch. Man slår ihop två avslappnande dagen-efter-termer till ett litet perfekt ord. Jazzbrunch. Lite trumpet, lite frifräsande trummor, lite hes jazzröst, kombinerat med bacon, äggröra, revbensspjäll och våfflor. Häpp.

fredag 12 september 2008

Fredagsmusiken

Fredag igen.
Det ska firas förstås, min vana trogen med en liten musikklassiker.

Dagens larmrapport: byggreklam

Jag såg den igår och blev inte klok på den.
K-Rauta, det finska byggvaruhuset, har en reklamfilm.

I början ser man en massa ungdomar i en muggig och skön källare. Någon pumpar upp musklerna med en skivstång, någon kikar fram under en svart lugg, en vuxen kommer in i bilden och får chips över sig.

Sen går de ut på gården och sparkar en fotboll. Lite för hårt mellan varandra. Så där som man gör när man inte gillar personen man sparkar till. Lite för svårt, så att den inte ska gå att fånga.

Sen avslutas det med en kille som ångestladdat vandrar omkring i en gillestuga som nu skalats av, tråkats till och hottats upp med ett slags valvportal. Han vet inte var han ska fästa blicken. Och då dyker den upp. Payoffen: "Det går att göra".

Vad? Vad är det som går att göra? Framkalla gillestugeångest, sparka aggressivt, hälla chips över morsan, sabba ett Rågsvedsskönt tonårsrum eller något helt annat? Vad? Vad är det jag missar?

Se skiten här.

torsdag 11 september 2008

Från högt till lågt och tillbaka igen

Dagen har bestått av allt från juridiska diskussioner, en oväntad lösning, ett hjärteskuttande mejl och ett glatt besked i ett brev (ett sånt där gammaldags på papper).

Från rekordsiffror och firande till barnhämtning, tvättning och städning.

Det finaste livet är det som åker i vågor och snirklar, det som är smuts under naglarna och champagne på samma gång. Det måste vara ett mål, varje dag.

tisdag 9 september 2008

Stormare krossar Imperiet

Ibland överträffar verkligheten de mest intrikata fiktioner.

Som nu, när Peter Stormare är i ett bråk om rättigheterna att få släppa en Imperiet-konsert.
Jo, så är det.
Peter Stormare, har plötsligt, från klarblå himmel, bestämt sig för att ge ut en dvd med Imperiets sista konsert som han filmade alldeles själv.
För sån är han. Plötslig och oväntad. Med många finurliga upptåg och spännande infall.
Det här var inget som Imperietfolket uppskattade förstås.
De ville stoppa Stormare.

Och nu är han så besviken och ledsen och sårad att han tänker "bränna upp skiten" och förmodligen förbjuda sin bekantskapskrets att någonsin nämna den där jävla Thåström eller hans anhang i sin närhet. För sån är han herr Peter Stormare - svallande. Ena stunden på toppen av berget och glänser för att i nästa ligga i fosterställning på botten av svackan och ropa ut sin smärta över världen. Kanske resulterar det i något nytt och kreativt, kanske blir det en smäktande sång, möjligen en duett med Rikard Wolff.
Nåt fint blir det i alla fall.
Var så säkra.

måndag 8 september 2008

Två låtar,samma text

Nu kommer en utmärkt analysmöjlighet för aspirerande psykoterapeuter. Det är nämligen så att två av mina favoritlåtar från att jag var 16-17 (ja, det var länge sen, ingen gör sig lustig över det tack) har mycket likartade texter.

Sonic Youths
Drunk Butterfly:
I love you
I love you
I love you
What's your name?
I love you

Och The Doors Hello, I love you:
Hello I love you
Won't you tell me your name?

Så. Analyze that.

Straight outta Compton

Om Hasse Aro hade växt upp i East LA hade han nog varit årets programledare vid det här laget.. Det är det enda som saknas i hans personlighet. En dos gangsta.

Varannan vatten

Dags igen.
För ett sånt där evenemang där jobb och fest lever i växelvis samverkan. Inte helt behagligt, inte helt obehagligt. Mest förundrande. Branschfolket tjenar-tjenar till höger och vänster, man festhejar och utvecklar en social tinnitus som ringer i kroppen flera dagar efteråt. Lagom till hemgång har man fickan full med visitkort, huvudet fullt av namn man knappast kommer att minnas och levern fylld av slaggprodukter. En dag på jobbet kan man säga.

Men avslutningen kommer att bli storslagen.

Vi kanske ses.

söndag 7 september 2008

Två saker till...

...som jag lärt mig denna fina söndag är att Sara Varga går från pojkansikte (Åkerblom) till pojkansikte (Björn Gustavsson) och att Michael Phelps nu tröttnat på att simma, äta och sova och bestämt sig för att ha lite kul också. Närmare bestämt lite kul på Playboyfester. Så mycket kunskap det finns där ute.

I dag har jag lärt mig...

...att en tacobrunch i sängen är en perfekt söndagsgrej.
...att Albanien och Sverige är lika bra i fotboll.
...att Johan Esk i DN hatar 3-5-2-uppställningen.
...att någon annan på DN tycker att lattepappor är sexiga.
...att en tredje journalist på DN tycker om Brittany Murphy.
...att DN TYCKER väldigt mycket, har de alltid gjort det?
...att massor med vätska kombinerat med lakrits är en ypperlig återställarkur.

Jag kommer säkert att lära mig fler grejer, men det här är vad jag hunnit med fram till nu.

Grav inkompetens

Jag måste lära mig hur jag mms:ar in bilder till bloggen. För kunde jag det skulle ni nu få se en bild som skulle vinna alla möjliga priser. Utan tvekan. Men jag är alltså ett tekniskt missfoster. Je suis un folle. Det får vi alla leva med.

lördag 6 september 2008

Dagens larmrapport: dagen-efter-disk

Som om inte huvudvärken vore en tillräcklig påminnelse om att man släppt loss och haft en aning FÖR trevligt kvällen innan. På köksbänken finns ofta en annan madeleinekaka: disken.

Intorkad köttfärs i kastruller, flottiga dippskålar, rödvinskladdiga glas, potatisskal som stelnat till klister på tallrikarna. Ett allmänt obehag.

OM man inte, under kvällens sus, haft sinnesnärvaron att ställa sig och diska eller skölja upp skiten innan festen tagit musten ur en.
.Jag vet. Jag låter som din mamma.
Men vet du? Din mamma har rätt.

Så skäms inte för att framstå som en torr pedant på festen. Släpp loss din inre revisor och ta hand om smutsen innan det är för sent. Okej?

fredag 5 september 2008

En musikalisk avslutning på veckan

Fredag.
Den där bubblande känslan.
Familjen säger det fint:

torsdag 4 september 2008

Just nu spelar Europe

...på en fest jag närvarar på. The Final Countdown. De är ett band som överlevt så länge att de känns som ett coverband. En parodi på sig själva, en karikatyr av powerhårdrock anno 1984. Tänk om det åtminstone hade varit Slade. Man blir fantamme aldrig nöjd.

Fest, jobb, fest, jobb

Nu är det hårt arbete och fest om vartannat, inuti varandra och sammantvinnade.
Min gamla princip om att separera jobb och nöje är som bortblåst. Jag är en jobbande festprisse, eller en partyclown i blåställ. Hur man nu vill ha det. Om man nu vill ha det så överhuvudtaget.

tisdag 2 september 2008

Svarta nyheter

Att stressnivån påverkar den allmänna sinnesnärvaron är ett enkelt faktum. Mycket att tänka på innebär en ökad virrighet, lätt glömska och stirriga ögon.
I mitt fall kan man lägga till en dos svartsyn.

Alarmisten får näring av stress. Till synes lättsinniga rubriker i tidningarna tolkas med undergångsglasögon, konflikter blir till krig och små obetydliga kommentarer får absurda proportioner.

Tillåt mig brodera ut några exempel:

När det ryktas att Michael Jackson dejtar Pamela Anderson ser jag det som det yttersta tecknet på att världen, kärleken och livet är i förfall. Inte bara att det skrivs om det, utan att det faktiskt har hänt. Jag hoppas innerligt att det inte stämmer.

När USA-valet plötsligt handlar om en oäkting, en vicepresidentkandidats 17-åriga dotters gravida mage, och inte om politiska ställningstaganden blir jag på riktigt gråtfärdig. Hur kunde det hända?

När jag får en friend request på Facebook av en okänd människa tänker jag direkt att hon måste vara ute efter att leta upp mig, ta reda på var jag bor och vänta tills jag släckt lampan för att hugga ihjäl mig med en förskärare i sömnen...

Eller ja, det sista var lite överdrivet. Men stress är inte min grej.
Och dagens larm är således: stress.
Passa dig. Farliga grejer.

måndag 1 september 2008

Inredningspoesi

Såg just treans inredningsprogram där en gråtonad inredare med ryssklingande namn sprider fin inredningspoesi omkring sig. Som att 'köket ska signalera wow här står jag i köket' och att alla väggar ska rivas så att det blir 'ett enda stort space bara'. Stagnelius skulle vara avis.