Låtarna som förändrade mitt liv del 1

Tänker härmed inleda en musikalisk odyssé genom mitt liv. Tio låtar, tio blogginlägg, tio musikaliska stycken som på ett eller annat sätt förändrat eller präglat mitt liv. Högt och lågt. Stråkar och gitarrer. Ackord och monotoni. Bra och dåligt.

Först ut: Beethovens femte symfoni



Den första musik som väckte känslor. I mitt fall; rädsla - på gränsen till panik.

Min äldsta syster såg det som hennes uppgift att skola mig i musikhistoria (eller den musikhistoria som stod till buds baserat på mina föräldrars musiksmak). Jag var fem år gammal. Hon lade ut omslagen till alla vinylskivor på heltäckningsmattan och min uppgift var att peka på den skivan hon spelade upp. Jag chansade vilt och pekade oftast på 10cc-skivan eftersom den hade coolast omslag. Elvis, Pugh Rogefeldt, Boney M, Factory, Leonard Cohen och Vikingarna avhandlades. Jag hade förmodligen noll rätt. Jag minns faktiskt inte. Men så kom den där skivan med den mörka och skrämmande skogen på omslaget. Jag undvek den in i det längsta. Ända fram tills den spelades.

Min syster uppehöll sig vid symfonin. Nöjde sig inte med att jag skulle lära mig vilket omslag som hörde till tonerna. Hon ville också berätta om tragedin med Ludwigs förlorade hörsel och att de där staccato-tonerna kunde tolkas som att DÖDEN KNACKADE PÅ DÖRREN.

Som femåring var det ingen metafor. Det var DÖDEN SOM KNACKADE PÅ DÖRREN. Bokstavligen.

Därefter följde flera år när jag alltid sneglade mot farstun så fort jag hörde de där tonerna. DÖDEN KNACKADE PÅ DÖRREN och jag visste ju inte hur DÖDEN skulle se ut, om han också var döv och inte hörde sina egna KNACKNINGAR, och varför han valde att KNACKA just på VÅR DÖRR.

Nu mår jag bättre. Jag kan lyssna på Beethoven utan panikkänslor. Men det tog tid.

En vän med en dröm

Växte upp med en vän som ibland spelade upp musik (kunde vara allt från Modern Talking till Elvis) och hävdade att det var hans pappa som spelade gitarr på låtarna.

Pappan var gravt alkoholiserad, en praktfull idiot som kraschade alla människor omkring sig med nedlåtande kommentarer och aggressivitet. Han spelade dock några ackord på familjens ostämda gitarr i sina ögonblick av nykterhet.

De stunderna greppade min vän som ett halmstrå, romantiserade och fantiserade sig bort från verkligheten och landade i historier om vad han ville att hans pappa BORDE vara. De få tillfällena när hans pappa verkligen var där. Var på plats. Var sig själv.

Jag ömmade för honom då. Förstod hur det låg till, men envisades ändå med en åttaårings envisa rättspatos att argumentera varför det omöjligt kunde vara hans pappa på de där skivorna.

Jag ångrar det idag. Ångrar att jag inte bara lät honom ha den där tillflykten -utan att punktera den. Han ville ju bara vara stolt över något. Och i brist på något verkligt, hittade han på.

Gör fortfarande ont i magen när jag tänker på det.

Polska bussar

Marknadschefen på det här polska bussbolaget har tagit beslutet att alla som åker bakom deras bussar ska se och minnas deras webbadress. På så sätt blir alla trafikanter sugna på att abonnera en buss, minns adressen och bokar via nätet.

Men kära marknadschef. Det här funkar när man använder adresser som geblod.nu, onlinepizza.se eller isjouren.se. Inte när man använder www.pksgryfice.com.pl