Foux de fa fa

Och en liten bonus. På franska den här gången.

Ou est le bibliotheque?
Voila mon passport.
Ah, Gerard Depardieu!

I'm the motherflippin

Ibland blir jag förbannad när människor är så jävla geniala. Särskilt när de sysslar med musik. Förmodligen en form av avundsjuka som skulle kunna driva mig att bli musikrecensent.

Men det är dubbelt. Jag blir lycklig också. Men främst ruggigt förbannad. Som när killarna i Flight of the Conchords gör parodi på kärlekslåtar, eller gangstarap. Och gör det bättre än originalen de parodierar.

Who's tha muthaflippin?
I'm tha muthaflippin.



Och så den mest fantastiska kärlekslåten som någonsin skrivits:

U2 skakas av interna strider

Trummisen Larry Mullen kritiserar Bono för att umgås med Tony Blair - som han kallar "en krigsförbrytare". Kan vi se upptakten till en splittring? Kan de dra med sig ett annat band i fallet?

Ett tecken i tiden

Idag skulle M föra över sin musik till min dator. Ett digitalt bevis på samboskapet. Vi pluggade in hennes dator, började överföringen och skiva efter skiva trillade in. Från Adele till Bran van 3000.

Men så hände något. Vi hade kommit till bokstaven C.

Hårddisken stängde ner. Strejkade. Fann ingen inre frid alls. Den släckte sin blå lampa och surrade uppgivet. Och så kom felmeddelandet ovan.

Jag visste inget. Jag famlade i blindo. Hennes dator innehöll Coldplay. Hade jag vetat hade jag satt stopp för överföringen. Men jag visste intet. Och istället för att jag hindrade förödelsen sa min hårddisk stopp. "Jag vill inte kännas vid denna dynga", sa den, högt och tydligt.

Så självklart. Så smart.

Post-jul

Så ser det ut. En vacker bild.

Jul i ny miljö

En julafton i sprillans ny omgivning avklarad. Främmande, omställande och inte utan bulor i vägen, men också varmt, välkomnande, glatt, sprudlande och energiskt. Och de sistnämnda adjektiven är de bestående.

Nu ska julklappsleksaker kalibreras och ögonlock slutas.

Sen är det klart för den här gången. Så när som på ett par stopp på vägen. Andas in. Andas ut.

Dagens larm: värre än Coldplay

Det finns tvenne företeelser i världen som är värre än Coldplay. Nej, invänder ni, det finns inget som drar ner samhället i smutsen och skakar vårt gemensamma fundament i grunden som Coldplay. Jag hör era argument och har viss förståelse för upprördheten i era röster och fradgan i era mungipor.

Men lyssna på de här orden:
Självhjälpsböcker
Julhets

Där har ni dem. Serverade på ett varningens silverfat.

I den första kategorin känner ni igen psykobabblare som John Gray, Deepak Chopra och Neil Strauss. I den andra hittar du dig själv. Och är du drabbad har du knappast orkat läsa så här långt.

Vi avrundar där.

Chippen får en sur jul

Nu har jag läst det roligaste på... ja, flera veckor förmodligen.

Det handlar om Chippen, fotbollsspelaren som flyttade till Saudiarabien för att fotbollen där erbjuder en "stor utmaning", och hans flickvän Oksana.

De skulle nyligen resa från Sverige till Saudiarabien för att fira jul.
De hade packat ner saker i väskan som skulle få julen att bli lite festligare. Lite mer svensk.
Som ett par askar Aladdin.
Men det gick inte alls.

Chokladbitarna med körsbärslikör fick inte föras över gränsen, det blev stopp när en tulltjänsteman läste i innehållsförteckningen att asken innehöll alkohol. Oksana tog det raska beslutet; de fick kasta bort askarna.

Och nu kommer själva poängen, historiens clou:
När Aftonbladets reporter frågar Oksana hur Chippen reagerade säger hon:
"Han sa: Vad ska vi ha på jul nu utan Aladdin och gick och var sur. Aldrig mer, sa han."

Kan ni inte se det framför er? Chippen promenerar truligt omkring på en flygplats i Saudiarabien med blicken i marken, sparkar lite på en bänk, händerna djupt nedkörda i fickorna på de trasiga jeansen, mössan nedragen över öronen, plutande mun och muttrande "aldrig mer".

Sorgligt. Men ohyggligt roligt.
ALDRIG MER!

Julens budskap

Visst är det vackert. När den innersta kärnan i julen lyser emot oss från annonstavlor, bussreklam och radiojinglar. Snickarsonens budskap har verkligen nått fram, måhända skruvats till en smula på vägen, och tagit plats på offentlighetens alla anslagstavlor.

Månglarna ska inte alls drivas ut ur templet. De ÄR templet.

Julefrid kostar. Men bara tretti spänn. Som hittat.

På väg

I en taxi. På vàg. Till livet självt.

Att inte räcka till

Min vän har en sån där viktig espressomaskin. Röd. Gaggi.

När man lagar till en liten kopp kaffe i den måste man följa en hel rad procedurer.
Lagom mycket kaffe i doseraren.
Jämna till kaffet med den svarta plastprytteln som liknar en smärtsam buttplug.
Den gröna lampan med den vågformade symbolen måste lysa.
Koppen måste stå rätt kalibrerad och vara värmd med varmt vatten.
Sen trycka på knappen en liten stund, för att sen pausa, skruva lite ytterligare och sedan trycka på knappen igen.

Han visar långsamt. Pausar. Inskärper vikten av att följa alla momenten till punkt och pricka. Han gör två koppar kaffe på tio minuter. Sen tar han ett steg tillbaka. Sneglar på mig. Bedömer mig med blicken. Så lägger han ner espressomåttet. Tittar på mig igen under luggen. Öppnar munnen långsamt och säger: "Nu kan du prova".

Jag skakar. Skälver ända in i märgen. Ska jag verkligen? Är jag verkligen värdig att hantera den heliga proceduren?
Jag trevar mig fram, försöker återskapa alla steg inombords. Livrädd för att ta ett snedsteg. Plockar upp espressomåttet, väger det i handen, letar nedåt i aluminiumburken och försöker fånga upp rätt mängd kaffe. Inte för mycket. Inte för lite.
Tar den buttplug-formade plastprytteln och jämnar till kanterna. Lite för hårt. Lite över gränsen. Jag sneglar på honom för bekräftelse eller förlåtelse. Han ger en antydan till leende och nickar ett "fortsätt du".

Jag placerar måttet i hållaren. Värmer koppen, ställer den på plats, en aning för snett. Han markerar med en lätt vinkling på handen att jag borde dra den lite åt höger. Jag lyder.

Det svarta guldet rinner ut ur maskinen.
Jag lyckades.
Han gav mig förtroendet. Jag växte.
Jag klarade det.

Min utsikt en torsdag kväll i december

.

En detalj bland detaljer

Nu handlar det om bloggar, och då bloggar jag. Mycket meta, mycket introvert, mycket riktigt.

Alarmisten lever

Ingen anledning till panik.
Jag lever.

De hotfulla omgivningarna till trots har jag varken sett banjospelare eller kattjägare. Fördomarna får vika hädan. Jag är öppen. Jag är fördomsfri.
Jag har badat i en sjö, i december - det är ett officiellt, men högst personligt rekord.

En annan omgivning

Dags för utbildning igen. Den här gången i en mer förtätad miljö. Första intrycket andas Deliverance, Gummo och möjligen en dos Salem's Lot. Har jag inte bloggat innan kvällen kan ni nog räkna bort mig.

Rymdfest

Tjugotvå åttåringar i silverbrallor, grönmålad hud och rymdantenner av folie. Detta efter en heldag med späckat mötesschema och bristfällig näring. Kombinationen har historiskt sett knäckt betydligt större män än eder Alarmist. Jag biter ihop käkarna, grabbar tag i närmaste lasersvärd och barrikaderar mig i en soffa.

En nattlig byk

Tvättstugan i mitt hus är så fint ljudisolerad att man kan tvätta hela nätterna utan att störa grannarna. Det är ju en jävla ynnest. Att man kan vara vaken till sena natten och hänga tvätt, dosera tvättmedel och torktumla och ha sig. Jag kan verkligen inte komma på något roligare just nu. Helfestligt. Verkligen.

Hängslen och livrem

Dubbla toalettpapperrullar signalerar just detta. En ängslighet för att hamna i en obekväm situation, en gardering, en säkerhetslina i diskbänksrealismen. Inga risker, inga läskiga gränsöverskridanden. En badrumstrygghet extravaganza.

Dagens larm: de små kriserna

Det är lätt att stirra sig blind på terrorbombningar, finanskriser och statskupper och säga att vi lever i mörka tider. Men då har man inte hela bilden klar för sig. De små krisernas tid är också här, och den samlade bilden inkluderar även dessa smärre katastrofer:

1. En journalist blir kallad "årets förnyare" för att han surfat på Youtube. Av en jury bestående av gäspande tanter och farbröder som tycker att det där med Youtube är nåt riktigt hett.
2. Skotillverkaren Ecco går ut i medierna och hävdar att de är skovärldens Coldplay för att "vi är också profillösa, tråkiga och intetsägande, men säljer förbannat bra."
3. Femtusen höns dör i en misslyckad djurrättskupp. Den finska befrielserörelsen är inte vad den en gång har varit.
4. Axl Rose kräver en ursäkt av Dr Pepper för att de inte höll sitt löfte om gratis läsk till hela USAs befolkning om Chinese Democracy skulle släppas under 2008.
5. Svenska bandet Kent går ut i ett pressmeddelande och säger att det i själva verket är DE som är Coldplay. Lite som Bergman Rock var Bob Hunds engelska alter ego.

Två av fem kriser på ovanstående lista är en smula tillspetsade, för att inte säga fabulerade. Men det viktiga i resonemanget är att det är minst lika mycket de små missödena som signalerar kris, depression och katastrof.
Tänk på det.

En kväll på operan

Tosca på menyn för kvällen. Ett kärleks- och svartsjukedrama av Puccini i tre akter på Kungliga operan. Japp, kulturell injektion i den tunga skolan.

Hade ingen förhandskoll på handlingen, men satte mig snabbt in i den nyss. Det låter gripande. Om kvinnlig och manlig svartsjuka, om uppoffring, självutplåning och dramatisk kärlek. Ser fram emot både framställandet och omgivningen. Men mest av allt; sällskapet.

Men det är en text av Wolf Parade som ekat i huvudet hela dagen.

I'll build a house inside of you
I'll go in through your mouth
I'll draw three figures on your heart
One of them'll be me as a boy
One of them'll be me
One of them'll be me watching you run

En fest för örat

En dag i månaden tar jag på mig hörlurarna och promenerar ner i en mörk källarbar för att spela skivor. I morgon är en sån dag.

Jag ser fram emot de här tillfällena. Av flera anledningar.
1) Jag får spela min egen musik på hög volym så att andra måste lyssna.
2) Ingen annan får kliva fram och spela sina favoritskivor (ja, förutom P-boy då, men han är ju välsignad).
Det är bara jag. Min musik. Och mina demoner. Och en del glassdrinkar.
3) Man får hålla sig på tå och bredda och uppdatera sin musikkatalog.

Tre viktiga nytillskott i morgon

The National:


Matt and Kim:


Fujiya & Miyagi:

Tivolijul

Det är egentligen en paradox, en magplaskande självmotsägelse.

En snöinbäddad nöjespark.
Orden julstämning och tivoli intill varandra.

Men det fungerar faktiskt. Det fungerar imponerande bra. Hade man bara fått se en tjock tomte trilla nedför Fritt Fall hade bilden varit komplett.

Vem letar efter hörnskåp?

Man ska aldrig säga att man aldrig någonsin kommer att...
Sånt får man alltid revidera och äta upp.

Som det som hände i kväll till exempel.
Att jag satt framför datorn och knappade in ordet hörnskåp på Blocket. Det hade inte varit sannolikt om ni frågat mig för... säg, sex månader sen. Då hade jag sagt ett; jag skulle aldrig någonsin...
Men nyss var jag där.
Bläddrade sakta mellan mäktiga kurbitsornament, furupaneler och vitrinskåpluckor. Hörnskåp alltså. Jag gjorde det. Jag har nyss sökt på hörnskåp. Och hummat och tittat och värderat och funderat på måtten.
Jag blir lite rädd inombords. För mig själv.

Jag ställer mig i hallen, framför spegeln, granskar personen och frågar rätt ut i luften; "Vem är du? Du där, som söker efter hörnskåp? Och vad gör du här hos mig?"

Det kommer inget svar.
Det är knäpptyst.
Man kan höra grannarna diska.

Z som i Zlatan

Malmöfansen gråter blod.

Zlatan säger att han inte kommer att återvända till Allsvenskan och Malmö FF som aktiv spelare.

Men som passiv spelare då?
Bara glida lite vid sidlinjen och hojta något åt domaren, ligga lite på gräset och spana upp mot läktarna?

Det kan du väl göra Zlatan?
Bussiga?

Hockeykväll

Fredag var pokerkväll, lördag är hockey. Underhållningsvärdet är konstant, den finansiella risken eliminerad.

I en annan del av stan: introtävling. Med en deltagare jag skulle vilja ha här.

Fredagspoker

Det svider i plånboken, men underhållningsvärdet är abnormt.

Ingen bitter bismak

Om jag nu skulle säga att det var skönt att inte vinna något pris i den där galan skulle det, fullt förståeligt, tolkas som ett utslag av bitterhet. Jag tar den risken.

Men jag skulle hellre ligga med Chris Martin än kliva upp på den där ångestscenen och hålla ett tacktal. Kanske inte låter så övertygande, men ni som smakat på min avsky för Coldplay fattar digniteten.

Åttiotalsikonen, den särkbärande new age-inspiratören Krister Linder stod för underhållningen med en utlevande a capella-version av Marleys Redemption Song.

Behöver jag brodera ut detta ytterligare?
Nej, trodde väl inte det.

Powerpointgala

Det är något oerhört rörande över människor som klämmer i sig saggiga kycklingwraps, dricker bjudsprit och stirrar upp mot en powerpointprojicerad pausbild (medveten allitteration - nu fattar ni hur uttråkad jag är). Ännu mer rörande blir det när arrangörerna haft någon form av festfixarambition med lokalen. Och så blir det så här... Micke Bindefeld, ALLT är förlåtet.

Lång dags färd mot natt

Ibland tar arbetsdagar inte slut på riktigt utan överlappar smidigt och obemärkt varandra. Glider lätt och ledigt över till nästa arbetsdag utan att man upplevde någon egentlig paus däremellan. När några sådana dagar sitter ihop och bildar en vecka blir det besvärligt.

Ikväll en semi-gala i det lilla formatet. Förmodligen utan glitter men garanterat några dyrt designade glasögon som toppar en propert kostymklädd kropp. Inte på mig då, men på andra.

Blir kanske rafflande, men fortfarande jobb.

Lite ljusare

Man förvånas ofta hur snabbt det kan gå. Från totalt (jävla) mörker, via grådisigt till små strålar av ljus.
Ett annat ljus.
Först trodde jag att det berodde på den nya 50-talslampan, med den tidstypiska blandningen av trä, metall och kristall, som satts upp i rummet, men sen insåg jag att det inte alls var den. Det var personen som bar in den. Förstås.

Gråmulet var ordet

Jag tror det var Verlaine som prickade så rätt med orden:

Il pleut dans mon coeur
Comme il pleur sur la ville

En sån dag är det idag.
Det droppar från himlen som en perfekt scenografi för pjäsen jag spelar i. Inställda möten, en kropp som inte svarar på tilltal, molande oro som får all aptit att vika undan, ett lätt men påtagligt illamående, och som den spetsiga toppen på en deprimerande pyramid: rotmos och fläskkorv i matsalen.

Jag vet inte om jag vill kräkas eller bara somna ifrån allt. Eller snarare i vilken ordning jag ska utföra dem.

En fin klyscha

Skridskor i Kungsan må vara en uttjatad kliché, men en men en fin sådan. Sen en igenkännande fläkt från förr på bussen hem. Också det ett slags stereotyp.

En landning

Äntligen framme i ett kylslaget Stockholm.

Luften är skimrande av en vacker dimma, flygbussarna heter Flygbussarna och inga konstigheter och himlens jämnmulna gråhet gör en alldeles varm av lycka. Och apropå värme är det ju härligt att få dra upp en tjocktröja ur packningen och se att varje andetag bildar en kall rök i luften.

Skönt att slippa det där tillgjorda sommarvädret och få hänge sig åt åkarbrasor och långkalsonger igen.

Hej Stockholm.
Hej vinter.
Hej grådaskig eufori.

Skräckbuss

Flygbussföretaget har ett märkligt namn.
De skulle kunna vara i skräckfilmsbranschen. Med samma slogan. Jag skulle åka med dem ändå.

Staden gråter när man åker

De första regndropparna föll nu på morgonen. Rom vill inte separera. Man kan tycka att det hänt henne tidigare, att turister kommer in i hennes hem, skrattar vid Pantheon, fotograferar vid Fontana di Trevi, kissar i en gränd bakom Porto Portese, och sen kliver på planet igen, lämnar henne både utnyttjad och otillfredsställd. Men Rom gråter varje gång, vid varje hjärtknipande avsked. En känslig själ.

En lustig händelse

Vi sitter på en ordinär trattoria precis intill det här torget. Äter vildsvin och cannelloni, med inlagd kronärtskocka och en flaska chianti classico.

Då plötsligt dyker Coldplay upp här, rakt i vårt synfält. De ställer upp enkla förstärkare och spelar My way på saxofon, panflöjt och gitarr. Chris Martin går omkring bland hotellgästerna och samlar pengar i en pappmugg.

Jag tycker synd om dem trots att jag inte borde. För de ler. De är nöjda. De har hittat hem.

Glittrande stad

Villa Borghese. Park som aldrig tar slut. Jag tyckte att Central Park var mäktig, men den här vann. Alla tävlingar.

Livsfarliga vakter

De här skräckinjagande herrarna vaktar gränsen till Vatikanstaten. Man vill liksom inte göra dem upprörda. Ett litet kliv över gränsen och de tar fram käglorna och jonglerar en till döds. Det fruktade clowngardet.

Toalettlöst land

En liten nyhet som inte nått resten av världen är att Italien infört toalettstopp. Ungefär samtidigt som rökförbudet klubbades igenom bestämde man också att alla offentliga toaletter skulle försvinna.

Det kan tyckas märkligt och den genomsnittlige romaren går nu omkring med 7,4 liter urin i kroppen. Men så är det, här i civilisationens vagga.

Forum Romana

Strax efter detta blev det dagens lunch: en saltimbocca romana.

En ständig sommar

Det är bara att konstatera ett gammalt faktum, att sparka in en vidöppen dörr: man mår bättre där värmen och solen finns. 25 grader och strålande sol. Uppkavlade skjortärmar och solglasögon. Det är det lilla som krävs, och kontrasten mot en glåmig himmel, ett fuktskadat Stockholm, blir gränslöst uppenbar.

Ett Forum Romana eller ett Kulturhuset. I den här årstiden är valet snorenkelt.

Kroppen ifrågasätter varför någon egentligen självmant bosätter sig norr om Italiens gräns.

Nästa hållplats: Colosseum.

Äntligen!!

.

Status: förnöjd

Från en nollgradig stockhomsmorgon till en artongradig romeftermiddag. Det går inte att vara annat än nöjd.

Jakten efter Spanska trappan och andra undangömda guldkorn där ingen turist någonsin satt sin fot fortsätter oförtrutet.

Trappan till hotellrummet

...som är en slags ateljévåning. Fint ska det vara.

Spanska trappan???.

Spanska trappan?

Spanska trappan?

Lösning 1

På flygbussen. Taxins taxameter blev gånger tre, men det får ändå räknas som väl investerat kriskapital. M hade inget förebrående i blicken alls. Nu sover hon på min axel. Allt gott alltså.

Incident 1

03:39 i taxi, vid cityterminalen, upptäcker att pkånbok saknas, får vända ekipaget, blir det något Rom?

Reine regerar

Teaterns okrönte regent heter Reine Brynolfsson. Helt uppenbart. Helt självklart. Se 'Små äktenskapliga brott' för bevis i målet.

Nedräkning

Nu börjar det dra ihop sig.
Några timmars packande, någon timmes Rom-surfande, en och en halv timme i en Dramatensalong, och sen är det faktiskt dags att somna.... för att vakna några timmar senare och säga hej och tack till Ryanairs fantastiska upplägg att flyga från en avlägsen flygplats till en annan avlägsen flygplats klockan 05:30 på morgonen.
Möjligen är det inte ens någon idé att sova innan.

Dagens larm: hösten

Det finns dagar när det är lätt att ogilla Stockholm. En kompakt oktobermorgon med duggregn, huvudvärk och en råkyla som kryper makligt ända in på skinnet till exempel. Som den här morgonen.

En mellanstation mellan höst och vinter när man vet att det bara kommer att bli mörkare, fuktigare och kallare.

Jag hävdade i ett obevakat ögonblick att hösten var en favoritårstid.
Där var jag ute och cyklade förstås.
Med förbundna ögon.

Det finns inget förmildrande med det här tillståndet. Inga logiska förklaringar på frågan: "varför höst?". Inga förklaringar till varför den här årstiden verkligen behövs, vad den fyller för syfte vid sidan av att den tveksamma tillfredsställellsen i att få visa upp sin höstgarderob.

Jag hade hellre gått direkt från shorts till täckbyxor. DET hade varit logik.

Två dagar kvar

Två dagar till Rom.
Två dagar till piazzor och pasta.
Två dagar till Tiramisu och Caravaggio.
Två dagar till hotellfrukost, espresso och sovmorgnar.
Två dagar.

Strålkastarpoesi del 2

Poetry Slam. Obegripligt för vissa, oumbärligt för andra. Det handlar om poeter som tar sina fläckiga anteckningsblock upp på scenen och deklamerar dikter som i många fall aldrig borde ha lämnat byrålådan. Sen ska de betygsättas av en amatörjury och i slutänden är det någon som har vunnit.

På en sådan tillställning såg jag Bob Hansson för första gången. Han hade dreads, en svårartad skånska och läste dikter om taxibilar som skulle köra honom "runt runt i verkligheten" på det där manierade sättet som bara ståupp-poeter klarar av.

Han kammade hem förstapriset i en tävling, förmodligen 1996, när jag stod bakom en kamera och dokumenterade varenda deltävling i Rinkeby folkets hus. I publiken satt några svartklädda unga poeter, men annars satt där mest män och kvinnor i femtioårsåldern, med sjalar och svarta brillor, som en gång i sin ungdom hade känt doften av beatnikpoeterna och nu hoppades på en revival.

Men de måste ha blivit besvikna.
För i ärlighetens namn: det var en sorglig syn.
På scenen, omgiven av rundgångsljud, blekblått ljus och någon gräll blomkruka i bakgrunden, bubblades det om allt från erotiska fantasier till något provocerande som "gud hör dig inte". Och så några utvalda i publiken som klottrade ner en siffra mellan ett och tio på ett papper som de höll upp i rummet när poeten krånglat sig av scenen.

Jag blev själv inkallad i juryn vid ett tillfälle, jag antar att alla de andra 20 personerna i publiken redan fullföljt sin plikt. Jag satt vid samma bord som Alexandra Pascalidou som förkunnade att hon ääälskade Poetry Slam.

Hon satte följaktligen höga betyg där jag satte låga och tvärtom.
Jag vet fortfarande inte vem som hade rätt.

En glad nyhet...

...för alla Coldplays fans:
Simply Red kommer till Sverige!

Strålkastarpoesi del 1

Alldeles för få poeter uppför sig som rockstjärnor.
Alldeles för få poeter åtnjuter rockstjärnestatus.

Vi har väl egentligen bara Bruno K Öijer som drar några hundra anhängare på sina diktuppläsningar och som ser till att göra det i motljus, med bångstyrigt hår och uppknäppt skjorta. Bruno är rock.

Jag såg Göran Sonnevi åma sig på scen en gång i något slags "poesi för baltikum"-tillställning. (Det här var inte ett utslag av tonårspretentioner, jag hade helt enkelt liftat till Stockholm för att se en punkkonsert och behövde en öppen aula att värma mig i och kanske sova en stund, och där råkade Göran Sonnevi också vara). Jag minns att jag blev förvånad för att han lade sig till med någon form av scenpersonlighet, han läste inte bara sina dikter rätt upp och ner utan knyckte liksom med axeln och vred sig runt micken.
Det var också nästan rock. Men inte lika charmant.

Och det var då jag insåg att poesi kan framföras på olika sätt.
Vissa lämpar sig väl för scenen, andra gör det icke.

Lasse sabbar Italien

Så fort jag tänker Italien och hur det låter när man pratar italienska så poppar den där gamla Lasse Holm-schlagern upp i huvudet. Canneloni-macaroni. Jag hoppas att ni inte minns den, för det är oerhört besvärande att minnas den.

Texten går i alla fall ungefär så här:

campamiora fiuggirola
quattro staggioni marinara cappriciosa
kan inte låta bli
jag blir fascinerad
känner hunger, känner törst
det gör mig passionerad
det gör mig fylld av lust

refr:
pescatora vesuvio
la bussola pompeij
åååå ååå ååå ååå ååå
vad ni frestar mig

siciliana al tonne
vegetariano
åååå ååå ååå ååå ååå
jag får aldrig nog

Tänk att det blivit Italien för mig. Jävla Lasse Holm.

Syndernas förlåtelse

Det fanns en gång en kille som hävdade att allt mindre än tre blogginlägg per dag diskvalificerar en blogg från att vara en blogg.

Killen var jag.
Ingen mindre än undertecknad.
Eder Alarmist.

Och vad har hänt? Nu sitter jag här, med en ödslig och kall blogg och undrar var dagarna tog vägen... Var detta verkligen allt? Vad hände med de storslagna larmrapporterna? Med den brinnande ivern, den osvikliga förmågan att fånga ett ämne ur tomma luften (som inte sällan var just tom luft och inte mycket mer) och sätta det på pränt som vore det hans sista handling i livet?
Det ärliga och innerliga svaret är att Jag Inte Vet.
Men jag önskar både bot, bättring och syndernas förlåtelse. Jag ska göra ett allvarlig försök igen. Borde jag åka till Aruba och hitta inspirationen? Nej, det får bli Rom istället. Nästa helg får det bli.
Jag och M och Fontana di Trevi och mascarpone och en vespa.

Det kommer att göra susen. För mig och för den här bloggen. Jag lovar.

Hur är det möjligt

Under 10 minuters skruvande mellan radiostationer har jag prickat in fyra Coldplay-låtar. Vem är ute efter mig? Är det Lidingö som påverkar radiovågorna?

Senjobbaren

Klockan 23.36 borde man inte jobba kan man tycka.
Det tycker man rätt i.
Men jag fortsätter några timmar till. Bara för att retas.

Konsten att säga ja

Det pratas mycket om att lära sig säga nej. Om att begränsa tillvaron och göra det aktiva valet att välja bort. Det handlar förstås om att begränsa sina åtaganden, att inte springa in i den berömda väggen och se till sin egen tid och väbefinnande.

Folk går runt och säger "jo, jag har verkligen lärt mig att säga nej nu".

Men är det verkligen bara det man ska sträva efter?
Det pratas ju betydligt mindre om lyckan i att säga ja.

"Kan inte du springa ut och köpa en pizza till mig?"
"Ja. Visst."

Generellt. Vem vill ni hellre ha med på picknicken? På jobbet? I tältet på fjället?
Nej eller ja?

Just det.

Även stenslott brinner

Helt drogad

Ser ni blicken? När fascination övergår till fanatism. När INGET får stå emellan henne och slottet. När hon tillber kungligheterna på väggarna som vore de verkliga. Och undslipper ett 'jag är född i fel århundrade' i förbifarten. Borde jag vara rädd?

Slottsturné

Min tjej gillar slott.
Det är lite som en drog för henne.

När hon ser darrig ut och behöver en fix hoppar vi in i bilen och åker ut till något närbeläget slott och fikar eller strosar. Då rinner det av henne, den där tärande abstinensen, hon landar i verkligheten och får ett prinsessartat leende på läpparna. Mycket fint.

Nu är det dags igen. Vi laddar kanylen med en dos slott.
In i dimman.

Sanningen bakom Coldplay

Det många inte vet är att Coldplay funnits för evigt.

Eller i alla fall sedan 1934 då de ingick en pakt med Satan. De ville stanna i trettioårsåldern i resten av sina liv och djävulen gick med på deras önskan med ett motkrav - de skulle lova att plåga världen med hissmusik förklädd med pretentioner från nu och för evigt.
Eftersom gänget redan hade en faiblesse för sadism var valet enkelt.

Problemet var bara att inte låta publiken ana oråd. Därför har de sedan dess uppträtt under olika namn, med olika alias och ständigt förklädda. Men alltid med en och samma agenda; att lura folket att köpa skivor trots att musiken är outhärdlig. Ibland har de framträtt i helt olika band under samma epoker, men ofta har de gjort helomvändningar och dykt upp i helt nya konstellationer.

På åttiotalet hette de till exempel Chicago, på 70-talet turnerade de som Eagles och Earth, Wind and Fire om vartannat. På nittiotalet hade Chris Martin en hatt på huvudet och kallade sig Jamiroquai, parallellt drev han Brand New Heavies. De har också framträtt som bland annat Toto, 10 CC och Hootie and the Blowfish. En kort period på 60-talet var de faktiskt i Sverige också, och turnerade runt i folkparkerna under namnet Hep Stars. Det har också ryktats om att Bono och Chris Martin skulle vara samma person, men många hävdar istället att det är Bono som är djävulen.

Några exempel:
70-tal:


80-tal:


90-tal:

Ännu en dag i paradiset...

...som Phil Collins skulle ha sagt.

Här på utbildningen...

.
...är det fortfarande lägereldarnas och sagornas tid. Jag ser ljuset Jonathan, jag ser ljuset!

Tillbaka

Återigen på utbildningen. På en ö. Bland virvlande höstlöv, havsbris och fästingar i renfällar. Kaffe i kåsa och en maillängd från jobbet. Jag tror att det är bra, men ändå inte övertygad. Jag bibehåller en höstkolorerad skepsis. Nu är det dags för en så kallad bensträckare.

V räddade mig från tryckarna

Jag minns ett fruktansvärt party.

Förmodligen var jag elva år gammal. Det bjöds på popcorn och konsumläsk och tjejerna hade någon form av uppdaterade kalasbyxor med ett resårband som sträckte sig under foten. Förmodligen var det Bryan Adams i stereon och jag hade ingen som helst lust att dansa tryckare. Det var i en liten ångestladdad by, en bra bit hemifrån. På gården stod det traktorer. Man kunde inte lämna stället förrän någon vuxen kom med bil och hämtade upp en. En inlåst jävla mardröm helt enkelt.

Men vid just det här specifika tillfället fanns en räddning.

Inne i gillestugan, komplett med träpanel på väggarna och en gulgrön heltäckningsmatta på golvet, satt värdinnans tre år äldre brorsa och hans kompisar och kollade på en ny tv-serie. Det handlade om tuperade brudar i uniformer som käkade möss och skalade av sig huden. Serien hette V och räddade mig från uttråkningsdöden.

Nu är den tillbaka. V: The second generation av Scott Peters som stod bakom The 4400.
Mycket lovande.
Jag ska se till att vara på ett ångestladdat party när jag ser den för första gången.

Betungande gener

Elvis Presleys dotter, Lisa-Marie, ni vet, hon som hade ett skenäktenskap (måste det väl ha varit, han gillar ju bara apor och syrgastält) med Michael Jackson, har nu fått tvillingar med sin kille som är musikproducent. Om ni överlevde den där långa meningen så kan ni ju fundera på vad de två kidsen kommer att ha för förväntningar på sina axlar. Hälften Presley, hälften musikproducent. Det är lite som att korsa Benny Andersson med Björn Ulvaeus. Eller nåt. Tur att de i alla fall är två om arvet.

Ett sentida tv-tips

Sveriges mest underskattade program just nu är Videokväll med Luuk. Och programmets genialitet ligger i det sista av de tre titelorden: Luuk.

Han må vara folkligt uppskattad som kostymprydd programledare i blanka-golv-underhållningar som Melodifestivalen eller semi-talkshowen Sen kväll med Luuk, men någon Regis Philbin eller David Letterman är han faktiskt inte. Det är i det lilla formatet han är som allra bäst. I samtalet, i förmågan att få gästerna att bli intima trots en medietränad fasad.

Och hela tiden utan att bli FÖR mysig, FÖR underlåtande och FÖR velour. För plötsligt blir han lika vass som han är sympatisk. Som när han intervjuar Johan Glans som släpper konventionerna och blir väldigt personlig och berättar om hur hans lilla barn ligger på tvären i sängen och Luuk replikerar "Ja, då blir det svårt att få till ett vrålknull".

Enkelt, smart och perfekt avvägt.

Inte sedan Knesset i ZTV har Luuk haft en lika bra tonträff. Och har ni glömt Knesset så kommer en påminnelse här:

Lilla B

Man måste skilja på Besvikelser och besvikelser. Den med gement b är av lite mer vardagskaraktär, som när man hade ställt in sig på någonting och så blev det något annat, marginellt sämre, men ändå något man kan leva med.

Idag är en sån dag, med en besvikelse med gement b.
När lördagar inte riktigt blir så där lördagiga som de är tänkta att vara.

När jobbsamtal tog över det som skulle vara en avslappnande dag.
Lilla b som sagt. Men ändå, b som i besvikelse.

Lågkonjunktur = verklighetsflykt

Ekonomisk kris får oss att längta bort.
Så är det.

I gårdagens City (en lokaltidning för Stockholmspacket) så fanns inte ett ord om finanskrisen på omslaget. Istället hade de tapetserat med världens största modeknäck om höstkappor och rockar.
Det handlar om kommersiella prioriteringar förstås.

Men det handlar också om ett behov. Ett behov av att längta bort när livet är tufft. Att fly vardagen med något som är en smula glättigare än reporäntor. Man fixar bara en viss dos av svartsyn innan man behöver en glipa ljus i tillvaron.

Det är därför vi suktar efter socialrealism, diskbänksvardag och enkelhet i högkonjunktur. I lågkonjunktur vill vi fly vardagen med sagor, glam och drömmar om ett annat liv.

Ut med verkligheten, in med eskapismen alltså.
Lågkonjunktur, here we come.

Kalla mig Sherlock

För några månader sen, i den här bloggens begynnelse, skrev jag ett inlägg om vilka bloggar jag läste aktivt. En av dem, som jag inte längre läser, var en blogg av en Richard Lium, kallad CSR-bloggen. Jag ansåg den vara mycket underhållande och en källa till såväl skratt som höjda ögonbryn. Läs ursprungsinlägget här.

Det roliga är att detta enstaka blogginlägg har genererat över 40 kommentarer. Fyrtio kommentarer, mina damer och herrar. Trots att den här bloggen, hur kvalitativ den än må vara, inte har mycket mer än i runda slängar 40 besökare om dagen.

Och det är nu detektiven i mig får bränsle:

Jag har ett statistikverktyg kopplat till bloggen.
Rätt använt, ett mycket fiffigt sätt att se vem, vad, när och varifrån trafiken kommer.

Häng med på det här exemplet:
Det specifika inlägget kommenterades vid 5 tillfällen den 16 september.

Jag kikar in i mitt statistikverktyg och ser en (1) unik besökare på det specifika blogginlägget den dagen.

Det är nu jag strosar förnöjsamt i rummet, stryker handen över brättet på filthatten, vänder mig mot auditoriet och levererar min analys:
Slutsatsen är alltså att det är en och samma person, eller möjligen ett par, som kommenterar sina egna inlägg och för någon form av vildsint argumentation med och mot varandra.

Och, kära bloggläsare, även om edert antal icke är legio, finns det ytterligare bevis som pekar i samma riktning:

Vid fem olika tillfällen, signerade med olika namn har följande smiley använts :o). Alltså inte den traditionella, av blogghävd spridda normalsmileyn utan denna abnorma skapelse med någon form av clownnäsa.
Vid ett tillfälle hette skribenten Anders, vid ett annat Gustav, vid ett tredje Joakim och vid ett fjärde ville han vara anonym.

Det finns också ett flertal gemensamma nämnare i språket, i sättet att uttrycka sig i skrift. Att de två senaste inläggen (jo, det strömmar till inlägg fortfarande) inkluderar adressen till bloggen också. Men jag ska icke tråka ut er med detaljer. Så.

I rest my case. Men gör själva en bedömning här.

Det roligaste, och det som får mig att skrockskratta både inombords och utanpå, är att även de inlägg som utger sig för att vara negativa, hyllar mannen i fråga på ett icke-så-subtilt sätt.
All publicitet är god publicitet sägs det ju.

Börskrascher och tecken i tiden

Det målas svarta rubriker med ord som FINANSKRIS, BÖRSORO och VARSEL just nu.

Och visst får man känslan av att det verkligen är illa?

Inte lite så där häpp som happ och någon promille nedåt på Nasdaq-börsen och "oj, vad det har blivit dyrt på Konsum" och experter som säger sitt ner i båten.

Nej, nu känns det megafonläskigt, blåljus och inledningen på sju svåra depressionsår.

Finansförståsigpåare rynkar pannan på riktigt, till och med de där som brukar säga att "visst kan det svaja, men vinden mojnar och det vänder ju uppåt". Nu tycks inget vända uppåt. Överhuvudtaget.

Jag ser framför mig börsmäklare som kastade sig ut ur fönstren från skyskraporna på Wall Street när depressionen slog till den svarta tisdagen 1929. Finanshajar som knutit upp sitt eget liv till en börskurs som inte bara föll, utan försvann, och dessutom förvaltat andras pengar som nu var borta.

Ser ni det?

Ett regn av kritstrecksrandiga kostymer som dråsar ner i asfalten.

Mycket läskigt.

Tre hörnor straff

Jag återkommer i mitt huvud till den gamla bloggsanningen; gör du färre än tre inlägg om dagen bör den icke kallas blogg.

För så är det ju.

Och nu är det dags för skärpning.

Söndag i sängen

En söndagsförmiddag är en utmärkt tidpunkt att reflektera över orden. De där som man växte upp med men som man inte längre använder annat än i ironiska sammanhang.

Att promenixa till exempel. Ta en promenad, med en twist.
Används ofta av hundägare i små byar. Som "Nu tar jag ut Laban på en promenix i skogen."

I samma kategori befinner sig de som använder ordet paraflax istället för paraply.
- Karln därborta med paraflaxet, han har nog promenixat ett bra tag nu.

Drive är ett annat bra ord, vanligt förekommande i affärssammanhang. Till exempel:

- Snygg skjorta, vad kostade den?
- Nästan ingenting alls faktiskt, de har en drive på Överskottsbolaget, köp 3 skjortor och betala för en.

Femtielva är en annan skön omskrivning för något som är alldeles för mycket.
- Jag passade på att köpa på mig ett helt lager, jag har femtielva skjortor i garderoben nu.

Och när jag så började googla alla de här magiska uttrycken från min barndom som jag sprang på sajten Luxikon där de här och tusen andra ord finns inlagda. Check it.

Dagens larm: att röka grunge

Om man ska röka något i sitt liv är det ju lika bra att röka något ordentligt.

Den devisen har konstären (eller uppmärksamhetsknarkaren) Natascha Stellmach tagit fasta på. Hon har nämligen på något "magiskt" sätt kommit över askan efter Kurt Cobain och nu beslutat sig för att rulla upp och röka grungelegenden för att "frigöra honom från mediecirkusen".

Men.
Svenska Larm vill gärna uppmärksamma er på att hon har några fel i protokollet:

1. Aska är redan rökt.
2. Att frigöra någon från mediacirkusen genom att göra ett spektakel i media av det... tveksamt resultat, tveksam metod.
3. Kurt Cobain är garanterat mindre hallucinogen än vad kvarlevorna av, säg Jim Morrison eller Jimi Hendrix, skulle vara. Den narkotiska effekten är därmed minimal.
4. Natascha misstar konst för något andligt.

Ett opium för folket

Den här sekulariseringen har gått för långt.
Dags att vända våra ansikten mot kyrkan igen.
Men hur får vi de där otrogna massornas uppmärksamhet - nu när de glidit så långt bort från rättfärdighetens väg?

En kyrka i Umeå verkar tro att de satt inne med svaret, rapporterar DN.
De skickade helt enkelt ut en liten informationsfolder om kyrkans körer, scoutverksamhet och annat gulligt och prydde den med ett... japp, cannabisblad.

Särskilt underhållande blev det när texten "öppet för dig som är intresserad, nyfiken och vill pröva på" fick stå tätt intill.
Mycket underhållande.

En sån där statusrapport

Det här är också en grej som är poppis i BLOGGOSFÄREN. Att liksom punkta upp sin status med lite fetstil och radbrytningar för att göra det lättöverskådligt, lättsmält och lättillgängligt.

Det är också ett sätt för lata bloggskrivare att hålla sig kring några väldefinierade ämnen. Nog tjatat. Nu kör vi.

Äter: Salta godisar ur en påse med en tecknad skäggig jätte som drar upp axlarna. Han skrämmer mig lite.
Gör: Försöker jobba, men kommer på mig själv att inte göra det mest hela tiden.
Tänker på: En tjej som är på väg hit.
Längtar efter: Samma tjej och mina barn.
Senast inkomna sms: "Motsatsen för mig."
Senast skickade mail: Kan inte återge det, men det var skrivet i affekt, lätt irriterat, lätt frustrerat, men ändå återhållet, pedagogiskt och diplomatiskt. M skulle vara stolt över min anger management.
Gillar: Inte min ömmande nacke.
Vill ha: Ett par svarta vinterkängor kanske. Craaaavings. *ler* *skratt* *kräks*
Snart: Mad Men.

Blottare på Östersjön

Såg femmans nya storsatsning Färjan i kväll. I korthet handlar det om personer som kryssar över Östersjön, promenerar runt i taxfree-butiker, gör bort sig på dansgolv och hånglar i hytter. Personalen står i centrum, men det är passagerarna som är behållningen.

Första tio minuterna var jag övertygad om att det var en bortglömd sketch från tiden då Killinggänget fortfarande ägnade sig åt humor.

Det var det inte.

Det var på riktigt. Människorna hade gått bortom stereotyperna och liksom etsat sig fast i ett fossilt tillstånd av klassiska kryssningsresenärer. Fascinerande.

Dagens larmrapport: galenskap

Nu är bokmässan avslutad.
Det är det enda jag kan konstatera med säkerhet eftersom jag inte var där själv. Däremot har jag halvhjärtat följt kultursidornas rapporter, litteraturkritikernas bloggar och ett och annat muntligt skvaller.

En av de som rapporterar om tillställningen är DN:s litteraturkritiker och biträdande kulturchef Åsa Beckman. Hon skriver en krönika i lördagens DN som dessutom citeras på förstasidan. Hennes mittiprickanalys lyder: "Charmen med bokmässan är att den är så galen. Man kan skymta PO Enquist i en rulltrappa eller Denise Rudberg just när hon sätter tänderna i en wrap."

Sååå galet. Sååå helvilt.

Rudberg äter en wrap, Enqvist åker rulltrappa. Man undrar vilka galenskaper hon utelämnade med omtanke om en läsekrets som kanske annars skulle ha trillat av stolen? En Torgny Lindgren som kliade sig i skägget? En Camilla Läckberg som drack äppeljuice? Eller kanske en Carina Rydberg som tuggade tuggummi? Bara fantasin sätter gränserna för de galenskaper som kan ha pågått där på västkusten.

Man får verkligen tacka för den insikten i det som tycks ha varit den galnaste bokmässan på mycket länge.
Helgalen.

Min och andras söndagar

Söndagar kan spenderas på så många olika sätt.

Schweizaren Yves Rossy bestämde sig för att korsa engelska kanalen med ett par vingar och fyra jetmotorer. Det blev hans söndag. Svenska Elina Nilsson, som är vårt första kvinnliga proffs i kampsportsgrenen MMA (Mixed Martial Arts) har förmodligen ägnat sin söndag åt att spöa upp nån i träningslokalen. Plus-Jerker har säkert agiterat upp sig till ett fradgande tillstånd över att plastförpackningen kring diskmaskinstabletterna inte hållit tätt i förpackningen. Prins Carl-Philip har tagit ett varv på träningsbanan med sin racerbil (nu spånar jag fritt här). Och Sveriges sportjournalister har nu bildat sig en åsikt om matchen mellan Kalmar och Elfsborg - på sin söndag.

Min söndag bestod av lite pizza, Wall-E med femåringen, lite städning, lite tvättning och nu rättstavning med åttaåringen. Inga jetmotorer, ingen kampsport, ingen sport överhuvudtaget. Bara en söndag.

Skäms inte för musiken

En klassisk enkätfråga som musikjournalister fortfarande envisas med är "pinsamma skivor i samlingen?". Jag har aldrig riktigt förstått det där, eller jo visst, det är klart att jag inte sträcker ner handen och drar fram They Might Be Giants och håller upp den stolt mot omvärlden.

Men jag har ändå svårt att tycka att det är pinsamt att jag som 12-åring fick Herreys och Paul McCartney i present, att jag har ett ex av Manowars Kings of Metal eller nån Classical Hits-samling eller att jag var nere med Fancy, Scotch och Modern Talking när det begav sig.

Jag tycker inte ens att det är pinsamt att mina första egenhändigt inhandlade skivor höll sig i den här genren:

Newman större än sina filmer

I kategorin skådespelare-som-blir-större-än-sina-filmer är Paul Newman, som nu har kastat in handduken, den allra största.

För i ärlighetens namn är det ju ingen som rankar The Color of Money, Cool Hand Luke eller Slapshot bland sina favoritfilmer direkt. Men alla vet vem han är. Alla vet hur han ser ut. Och en del har till och med köpt salladsdressingen som pryds med hans nuna.

Och det handlar om att det han saknade i manusval vägde han upp i elegans. Oavsett om han sportade en racingdräkt eller en slimmad kostym så var han alltid helt rätt ute. Och därför har han ständigt fått illustrera den klassiska looken när modetidningarna gör sina tillbakablickar.

En stor skådespelare? Nej.
En legend? Kanske.
En modeikon? Absolut.

Att tappa en arm

Det är få människor man släpper in på livet under en livstid.

Och då menar jag In På Livet. Inte bara att man levererar något avslöjande om sexlivet med kompisarna, inte att man i förbifarten nämner något om sin barndom till en kollega, inte ens att man jämför relationsproblem med en gammal barndomsvän som man inte träffat på länge.
Nej, nu pratar jag om att verkligen Blotta Strupen. Att visa upp sina svagheter och lämna över tolkningen till någon annan.

Tänk er två rum: ett med de där ytskrapande bekanta och ett med de som man verkligen tagit in i sitt liv.
I det första rummet finns människorna man "bjuder på sig själv" inför, där man släpper en lagom avvägd dos av sanningar om sig själv för att markera närhet och få till ett intressant samtal.
Personligt, men sällan privat.
I det rummet, som snarast är en salong med nybonat golv, kan man nog trycka in ett hundratal personer.

Det andra rummet, där vi samlar de personer vi blottar oss inför, är betydligt mindre och intimare. Jag tänker mig en liten och solkig kammare. Här ryms bara en exklusiv skara människor.

Anledningen är givetvis att det är oerhört skrämmande att låta folk kliva från salongen in i kammaren.
Och aťt när man väl släppt någon så tätt intill så blir de en del av en. Som en arm, ett ben, ett hjärta eller en lunga. Försvinner den personen av någon anledning ut ur ens liv, försvinner ockå en del av en själv.
Ett slags amputation.
Vansinnigt smärtsamt förstås, och en process man inte klarar så många gånger i livet utan att bli en haltande spillra.

En misslyckad avslutning

Nej, det gick inte.
Så släpp loss och låt skadeglädjen flöda över en gammal själ.
Jag har fortfarande inte kommit till slutet av Carnivale. Uppskattningsvis saknas 21 minuter och 14 sekunder innan jag är framme. Trots att det sista avsnittet avgjort är det mest rafflande i hela serien. Brother Justins svarta ögon var det sista jag såg innan jag somnade. Jag gör ett nytt försök i kväll.

Blodstänkt musikal

Glöm Hair, West Side Story och Cats.
Nu ska American Psycho bli musikal.
En sjungande massmördare?
Javisst.

Nu gäller det

Sista avsnittet av Carnivale.
Håll tummarna. Nu åker vi.

Nu ska musen slaktas

Vart är världen på väg?
Det är ett fint uttryck, och en mening man ska vara varsam med. Man får inte vattna ur den. Bara använda den när det verkligen är av stunden nödgat.

Som när saudiern Muhammad al-Munajid lägger en fatwa (ett dekret om en dödsdom) på Musse Pigg. För att Islam förespråkar utrotandet av möss, levande som tecknade.

Då kan man kosta på sig den där klassikern.
Vart är världen på väg?

Jag - en gammal narkoleptiker

Jag börjar bli gammal.

Ett tydligt tecken är att jag inte kan hålla mig vaken när jag tittar på tv efter klockan 22. Det tar ungefär 20 minuter innan hakan faller mot bröstet och ögonlocken stängs.

En sorglig syn.
Och inte så lite frustrerande.

Jag börjar närma mig slutet av säsong 1 på HBO-serien Carnivale. Eftersom jag hållit på i ungefär ett halvår så är det att betrakta som en bedrift. Ibland måste jag se om ett och samma avsnitt ett par, tre gånger för att jag är osäker på hur mycket jag missat.

Serien är inte ens särskilt imponerande. Men det har blivit en grej att komma till slutet. Till Sista Episoden. Som ett maratonlopp ungefär, men med inslag av narkolepsi och det jobbiga upplägget att jag hela tiden får kliva av banan och promenera tillbaka någon kilometer innan jag fortsätter springa.

Gammal som sagt. Gammal.

Dagens larmrapport: svenska biroller

Slötittade nyss på dramaserien Maria Wern - Främmande Fågel i TV4 när det slog mig varför svenskt tv-drama aldrig når ända fram, aldrig på riktigt lyckas beröra och imponera.

Det handlar om skådespelarna.

Visst vi har några storheter. Vi har en Melinda Kinnaman, en Eva Röse, en Micke Nyqvist, en Reine Brynolfsson, en Shanti Roney och några till (nej, jag nämnde inte Micke P för han kan vara ett av de mest överskattade namn du någonsin tagit i din mun).

Och de är inte problemet.
Den stora bristen, och det som gör att jag hellre tittar på krälande maskar än svensk tv-drama, är BIROLLERNA. Dessa utfyllnader som sänker varenda ansats till kvalitet. Antalet duktiga skådespelare är helt enkelt inte tillräckligt. Bredden är inte tillräckligt spetsig... På varje talangfull skådis går en liten armé med stela spöken.

Exempel:
Nyss på tv: Eva Röses karaktär korsförhör en misstänkt.

Tanken är att det ska vara synd om rollfiguren, men istället tycker jag synd om skådespelaren. Han hackar sig genom sina repliker, använder ömsom teaterintonationer och ömsom någon påklistrad streetcred och aldrig någonsin, någonstans, blir det trovärdigt. Det blir pannkaka, komplett värdelöst och jag har upplevt större stunder av scennärvaro och karaktärsskådespeleri på mellanstadiepjäserna i västerbottens inland.

Nu kanske någon invänder att det här är regissörens problem.
Icke.
Har någon urinerat i pizzadegen spelar det ingen roll hur mycket basilika och mozzarella man öser på. Slutresultatet kommer alltid att lukta kiss.

Tisdagstrauma

Du hade rätt Ola.
Veckodagstemat fortsätter. Mest för att tisdagen inte skiljer sig nämnvärt från måndagen och därmed förtjänar skit den också.

Monday bloody monday

Det här är en måndag i sin mest extrema inkarnation. En sån där måndag som, nu när den går mot sitt slut, har sett till att suga vett och must ur varenda lem. En måndag som gör att kroppen känns som en sönderkastad vattenballong där de färgglada slamsorna ligger våta och kalla mot en tegelvägg. En måndag så intensiv att det hettar i bakhuvudet, i det hjärncentra som sitter där i bakvagnen. Vad det nu kan heta. Stressloben? Hypo Intensivus? En måndag som förstört både humör och balans, som skapat undantagstillstånd i varenda nervtråd. En måndag att lägga till handlingarna. I morgon är det tisdag. Den blir nog bra.

Söndagar med Bach

Söndagar och Bach går hand i hand.
Bach skrev musik som måste ha varit ämnad för söndagar. Musik som mildrar transportsträckan mellan ledighet och arbete, musik som bär livet framåt, musik som rundar av hörn och vassa kanter.

Lyssna bara på det här, introt till Goldberg variations:

Gardell vs Lundell

På tal om kvällstidningar så finns det ingen arena där konfrontationsjournalistik bedrivs så konsekvent och effektivt som just där.
Om Svenska Akademien kommer med ett uttalande lyfter den rutinerade kulturreportern direkt luren och ringer upp Guillou som givetvis rasar mot Akademien, och så får Horace Guillous blossande ord i örat och så brinner plötsligt en konflikt som egentligen inte fanns, eller åtminstone inte var uttalad. Ett tråkigt konstaterande från en föråldrad institution får plötsligt liv och lust. Mycket bra.

Nu är det dags igen, får man hoppas.

För Jonas Gardell har bestämt sig för att "provocera" och kallar Ulf Lundells Öppna landskap för en "skitlåt från helvetet" (visst kan man se Gardell framför sig när han salivar ur sig det där?). Och lika säkert som att Gardell sitter och småler, jagar just nu, i detta ögonblick ett par reportar febrilt efter Lundell för att få hans reaktion kring detta övergrep på den svenska folksjälen.

Jag följer hetsjakten med största intresse.

Svenska larm rättar sig

Ett litet förtydligande bara.

Föregående inlägg var ironi, en pastisch, ett plagiat. Linda har inte gästbloggat hos mig. Det skulle vara en dröm förstås, för som Fadde säger i sin stilistiskt fulländade självbiografi Fadde - min story: "Vem kan säga nej till Linda Rosing? Inte jag i varje fall.".

Det är sånt som gör att jag älskar kvällstidningar.

Och när man rapporterar att Paris Hiltons små hundvalpar ätits upp av prärievargar, och sedan dementerar händelsen.
Till exempel.

Dagens gästbloggare: Linda Rosing

Idag har bobby lovat att ta med mig på en shoping runda!!! Ni känner ju mig (skratt) kan alldrig sitta still... ler. Nu ska jag ut och powerwalka!

Dagens larmrapport: inte så rock and roll

IFK är disco, GAIS är rock and roll.

Det är en av de finaste fotbollsramsor jag känner till. Inte för att jag gillar GAIS eller hatar IFK Göteborg. Men för att den är så innerligt tydlig.

Något som är disco är flamsigt, glättigt och vitt.
Något som är rock and roll är svettigt, smutsigt och brunt.

Klart att det sistnämnda är bättre. Betydligt bättre.

Det funkar också i uttrycket "Men hörru, det där var ju inte så rock and roll". I betydelsen att något inte var fullt ut, på riktigt eller rejält. Lite som nu, när Britney ska upp i rätten.
Åhå, tänker man, och alarmlamporna börjar gå på högvarv, har hon slagit sönder ett hotellrum? Mulat en paparazzi? Dragit en lina på bakluckan på en polisbil?

Icke.
Hon har kört med OGILTIGT KÖRKORT.

Ni förstår. Inte så rock and roll.

Fredagsmusiken: vit man dansar

1992 slog de till.
Dansmusiken blev sig aldrig lik igen.
Keith Flint satte en ny standard för både frisyrer och dansmoves.

Jag pratar förstås om Prodigy.
Kolla särskilt in mannen med ansiktsmasken som dansar runt på en bondgård. Klassisk nutidshistoria. Det svänger trots att det är stelt. Och det är ju en bedrift.

En del av en gemenskap

När man är en del av BLOGGOSFÄREN får man ibland erbjudanden om att ingå i BLOGGSTAFETTER. Det är ett slags kedjebrev där man ska skicka hälsningen vidare till fyra personer, och precis som i kedjebrev får man INGENTING tillbaka, förutom den där inre tillfredsställelsen av att man verkligen gjort något GOTT för världen.

Så. Jag antar stafetten som kom från min vän Caroline och hennes Jazzhands.

1. Vilken mat äter du ofta?
Proteiner byggde denna vackra kropp. Och lite chips.

2. När du är på kalas, är du den person som sitter eller du hjälper till att duka av?
Beror på kalasets sammansättning och vem som anstiftat festen. Men i åtta fall av tio är jag vansinnigt belevad och både dukar av, diskar och inbjuder till sköna garv.

3. Var sitter du helst när du bloggar?
På en förfallen kontorsstol från femtiotalet. En fast ram, men alldeles mjuk och hålig i mitten. Det är lite som att sitta på en toalett.

4. Köper du ofta Triss?
Ofta är en överdrift, men ja, det händer. Och nej, jag vinner inte.

5 . Vilket land eller stad har varit din bästa semester?
New York är ju alltid makalöst, men jag måste nog säga Paris ändå. För sällskapets skull.

6. Vilken Tv-kanal tittar du på mest?
Räknas YouTube? Inte? Då säger jag TV4. För sällskapets skull.

C'est tout.

I BLOGGSTAFETTENS natur ingår alltså att man ska passa vidare till fyra nya personer. Det får bli Jag vill till Aruba, Kärleksbloggen, Crippas filmblogg och till Simon (som inte har en blogg ännu men borde ha det och får härmed en anledning att skaffa en).

Ett roligt skämt

- I kväll spelar Coldplay i Globen.
- Ha ha ha.
- Men du, det är inget skämt, de spelar i ett fullsatt Globen.
- Ha ha... fullsatt... ha ha haa, aj sluta, jag kissar på mig.
- Fullsatt sa jag. På allvar.
- Geeeee diiiig, jag dööööör, hahaaa ha haa...

Dag 3 - soluppgång

Frukost utomhus i september.
Vem kom springande med den lysande idén?
Frost i luften, kall fil och juice. En olycklig kombination. Men snart hemma igen.

Dag 2 - the rebirth

Nej, ingen fara. Ingen trumresa, ingen regression, en del Jung, men å andra sidan frisk luft och björkvedsdoft.

Det går alltså alls ingen nöd på undertecknad. Om någon nu var orolig.

I full gång

En cirkel av stolar, en man med poncho.
Allt börjar där.

Grön våg

Var i dag på Rosenhill ute på Ekerö.

Det är ett slags gröna-vågen-ställe med närproducerat hit, självplock dit och loppis mitt emellan. Och på en anslagstavla, ganska precis mellan de bökande grisarna, de tufsiga hönorna på rehabilitering och gräsmattor fyllda av rostiga verktyg i ett slags Mad Max-miljö, fanns det här upplysande lilla anslaget:

Tre nätter i skogen

Jag har inte bott på internat på 13 år.
Men nu är det dags igen.

En utbildning, långt från allmän väg, omgiven av vatten och människor jag inte känner. Jag har inte läst kursplanen så ingående, men jag tror inte att det handlar om trumresor och våga-vara-upplägget. Vi får se.

Instruktionerna är i alla fall att inte titta i mejlen, låta bli telefonen och lämna allt jobb på behörigt avstånd. Inte så lätt. En klar prövning redan där.

Imorgon bitti bär det av. Först buss, sen båt. Inte utan en viss oro.

Var är festen?

Lägenheten är fylld av små, dova snarkningar. Tunga inandningar och någon liten sömnig rörelse. Tre små halvmänniskor ligger nerbäddade och jag, vid datorn, bläddrar förstrött genom några jobbmail, spelar lite halvhjärtat poker och tänker att man kanske borde blogga.

Men mest av allt funderar jag lite stillsamt var festen är. Vad gör han, och hon, och de där som jag inte brukade missa en lördag med?

Inte för att man egentligen har ett behov av att trilla omkring rödnäst och glosögd på något staropramenfläckat bargolv, men för att man är nyfiken. Och rastlös. Och rastlöst nyfiken. Och inte helt tillfreds med att alla som jag nyss hade någon form av konversation med nu sover.

Ja, egentligen är det inte helt olikt en efterfest... Ah. Så det är där jag är alltså? På en efterfest, med tre personer som däckat och lämnat mig ensam kvar. Siste stående mannen. Festdeltagaren som inte lämnar förrän sista skrattet har tystnat?

Så säger vi. Jag är plötsligt ett partydjur.
Men nu är det dags att sova.

Stormare kastar småbyxorna

Peter Stormare är en outtömlig källa för den här bloggen.

Nu har mannen klivit upp på scenen med sitt Ladies Night och kastat kalsongerna. Ingen skam i det. Inga problem. Stormare ser sin chans att bli flickidol på gamla dagar och kniper den, omfamnar möjligheten som om det vore hans sista dag i livet.

Peter var rädd för att han inte skulle få ta på sig brallorna igen. Kvinnorna var helt enkelt för hysteriska. Varje ansats till att skyla sig möttes av burop. Vad ska han göra? Stackarn. Helt utlämnad och försvarslös.

Som den entertainer han är genomför han givetvis numret i bara mässingen.
Han är skicklig karln.
Mycket skicklig.

Strax: jazzbrunch

Ett fantastiskt ord, jazzbrunch. Man slår ihop två avslappnande dagen-efter-termer till ett litet perfekt ord. Jazzbrunch. Lite trumpet, lite frifräsande trummor, lite hes jazzröst, kombinerat med bacon, äggröra, revbensspjäll och våfflor. Häpp.

Fredagsmusiken

Fredag igen.
Det ska firas förstås, min vana trogen med en liten musikklassiker.

Dagens larmrapport: byggreklam

Jag såg den igår och blev inte klok på den.
K-Rauta, det finska byggvaruhuset, har en reklamfilm.

I början ser man en massa ungdomar i en muggig och skön källare. Någon pumpar upp musklerna med en skivstång, någon kikar fram under en svart lugg, en vuxen kommer in i bilden och får chips över sig.

Sen går de ut på gården och sparkar en fotboll. Lite för hårt mellan varandra. Så där som man gör när man inte gillar personen man sparkar till. Lite för svårt, så att den inte ska gå att fånga.

Sen avslutas det med en kille som ångestladdat vandrar omkring i en gillestuga som nu skalats av, tråkats till och hottats upp med ett slags valvportal. Han vet inte var han ska fästa blicken. Och då dyker den upp. Payoffen: "Det går att göra".

Vad? Vad är det som går att göra? Framkalla gillestugeångest, sparka aggressivt, hälla chips över morsan, sabba ett Rågsvedsskönt tonårsrum eller något helt annat? Vad? Vad är det jag missar?

Se skiten här.

Från högt till lågt och tillbaka igen

Dagen har bestått av allt från juridiska diskussioner, en oväntad lösning, ett hjärteskuttande mejl och ett glatt besked i ett brev (ett sånt där gammaldags på papper).

Från rekordsiffror och firande till barnhämtning, tvättning och städning.

Det finaste livet är det som åker i vågor och snirklar, det som är smuts under naglarna och champagne på samma gång. Det måste vara ett mål, varje dag.

Stormare krossar Imperiet

Ibland överträffar verkligheten de mest intrikata fiktioner.

Som nu, när Peter Stormare är i ett bråk om rättigheterna att få släppa en Imperiet-konsert.
Jo, så är det.
Peter Stormare, har plötsligt, från klarblå himmel, bestämt sig för att ge ut en dvd med Imperiets sista konsert som han filmade alldeles själv.
För sån är han. Plötslig och oväntad. Med många finurliga upptåg och spännande infall.
Det här var inget som Imperietfolket uppskattade förstås.
De ville stoppa Stormare.

Och nu är han så besviken och ledsen och sårad att han tänker "bränna upp skiten" och förmodligen förbjuda sin bekantskapskrets att någonsin nämna den där jävla Thåström eller hans anhang i sin närhet. För sån är han herr Peter Stormare - svallande. Ena stunden på toppen av berget och glänser för att i nästa ligga i fosterställning på botten av svackan och ropa ut sin smärta över världen. Kanske resulterar det i något nytt och kreativt, kanske blir det en smäktande sång, möjligen en duett med Rikard Wolff.
Nåt fint blir det i alla fall.
Var så säkra.

Två låtar,samma text

Nu kommer en utmärkt analysmöjlighet för aspirerande psykoterapeuter. Det är nämligen så att två av mina favoritlåtar från att jag var 16-17 (ja, det var länge sen, ingen gör sig lustig över det tack) har mycket likartade texter.

Sonic Youths Drunk Butterfly:
I love you
I love you
I love you
What's your name?
I love you

Och The Doors Hello, I love you:
Hello I love you
Won't you tell me your name?

Så. Analyze that.

Straight outta Compton

Om Hasse Aro hade växt upp i East LA hade han nog varit årets programledare vid det här laget.. Det är det enda som saknas i hans personlighet. En dos gangsta.

Varannan vatten

Dags igen.
För ett sånt där evenemang där jobb och fest lever i växelvis samverkan. Inte helt behagligt, inte helt obehagligt. Mest förundrande. Branschfolket tjenar-tjenar till höger och vänster, man festhejar och utvecklar en social tinnitus som ringer i kroppen flera dagar efteråt. Lagom till hemgång har man fickan full med visitkort, huvudet fullt av namn man knappast kommer att minnas och levern fylld av slaggprodukter. En dag på jobbet kan man säga.

Men avslutningen kommer att bli storslagen.

Vi kanske ses.

Två saker till...

...som jag lärt mig denna fina söndag är att Sara Varga går från pojkansikte (Åkerblom) till pojkansikte (Björn Gustavsson) och att Michael Phelps nu tröttnat på att simma, äta och sova och bestämt sig för att ha lite kul också. Närmare bestämt lite kul på Playboyfester. Så mycket kunskap det finns där ute.

I dag har jag lärt mig...

...att en tacobrunch i sängen är en perfekt söndagsgrej.
...att Albanien och Sverige är lika bra i fotboll.
...att Johan Esk i DN hatar 3-5-2-uppställningen.
...att någon annan på DN tycker att lattepappor är sexiga.
...att en tredje journalist på DN tycker om Brittany Murphy.
...att DN TYCKER väldigt mycket, har de alltid gjort det?
...att massor med vätska kombinerat med lakrits är en ypperlig återställarkur.

Jag kommer säkert att lära mig fler grejer, men det här är vad jag hunnit med fram till nu.

Grav inkompetens

Jag måste lära mig hur jag mms:ar in bilder till bloggen. För kunde jag det skulle ni nu få se en bild som skulle vinna alla möjliga priser. Utan tvekan. Men jag är alltså ett tekniskt missfoster. Je suis un folle. Det får vi alla leva med.

Dagens larmrapport: dagen-efter-disk

Som om inte huvudvärken vore en tillräcklig påminnelse om att man släppt loss och haft en aning FÖR trevligt kvällen innan. På köksbänken finns ofta en annan madeleinekaka: disken.

Intorkad köttfärs i kastruller, flottiga dippskålar, rödvinskladdiga glas, potatisskal som stelnat till klister på tallrikarna. Ett allmänt obehag.

OM man inte, under kvällens sus, haft sinnesnärvaron att ställa sig och diska eller skölja upp skiten innan festen tagit musten ur en.
.Jag vet. Jag låter som din mamma.
Men vet du? Din mamma har rätt.

Så skäms inte för att framstå som en torr pedant på festen. Släpp loss din inre revisor och ta hand om smutsen innan det är för sent. Okej?

En musikalisk avslutning på veckan

Fredag.
Den där bubblande känslan.
Familjen säger det fint:

Just nu spelar Europe

...på en fest jag närvarar på. The Final Countdown. De är ett band som överlevt så länge att de känns som ett coverband. En parodi på sig själva, en karikatyr av powerhårdrock anno 1984. Tänk om det åtminstone hade varit Slade. Man blir fantamme aldrig nöjd.

Fest, jobb, fest, jobb

Nu är det hårt arbete och fest om vartannat, inuti varandra och sammantvinnade.
Min gamla princip om att separera jobb och nöje är som bortblåst. Jag är en jobbande festprisse, eller en partyclown i blåställ. Hur man nu vill ha det. Om man nu vill ha det så överhuvudtaget.

Svarta nyheter

Att stressnivån påverkar den allmänna sinnesnärvaron är ett enkelt faktum. Mycket att tänka på innebär en ökad virrighet, lätt glömska och stirriga ögon.
I mitt fall kan man lägga till en dos svartsyn.

Alarmisten får näring av stress. Till synes lättsinniga rubriker i tidningarna tolkas med undergångsglasögon, konflikter blir till krig och små obetydliga kommentarer får absurda proportioner.

Tillåt mig brodera ut några exempel:

När det ryktas att Michael Jackson dejtar Pamela Anderson ser jag det som det yttersta tecknet på att världen, kärleken och livet är i förfall. Inte bara att det skrivs om det, utan att det faktiskt har hänt. Jag hoppas innerligt att det inte stämmer.

När USA-valet plötsligt handlar om en oäkting, en vicepresidentkandidats 17-åriga dotters gravida mage, och inte om politiska ställningstaganden blir jag på riktigt gråtfärdig. Hur kunde det hända?

När jag får en friend request på Facebook av en okänd människa tänker jag direkt att hon måste vara ute efter att leta upp mig, ta reda på var jag bor och vänta tills jag släckt lampan för att hugga ihjäl mig med en förskärare i sömnen...

Eller ja, det sista var lite överdrivet. Men stress är inte min grej.
Och dagens larm är således: stress.
Passa dig. Farliga grejer.

Inredningspoesi

Såg just treans inredningsprogram där en gråtonad inredare med ryssklingande namn sprider fin inredningspoesi omkring sig. Som att 'köket ska signalera wow här står jag i köket' och att alla väggar ska rivas så att det blir 'ett enda stort space bara'. Stagnelius skulle vara avis.

Att namnge en storm

Nu är jag bekymrad igen.

Att en storm i Sverige får ett läskigt namn som Gudrun känns ju ganska logiskt. Men hur kan en skräckinjagande orkan på den amerikanska sydkusten få namnet Gustav? Vem har bestämt detta? Vem klev ner från piedistalen, bläddrade i namnkartoteket och bara "Gunder, Gudrun, Gun-Inger... ah, Gustav! Det blir fint"?

Sånt här vet jag inte, jag förstår mig inte på det. Är det någon som har koll?
Vem är namngivaren?

Nevermind. Nu vet jag. Se kommentarsfältet för en blixtrande lektion i orkankunskap.

En mil vansinne

Bevittnade just målgången på tjejmilen.

Kvinnor som häver sig in över mållinjen på olika sätt, med olika reaktioner. En del ser lätt andfådda ut, andra stapplar runt som om klockan vore kvart över fyra på morgonen och de just hade hämtat ut kappan från garderoben på Patricia, andra kräks i gräset, som om klockan vore... ja ni ser var liknelserna bär hän.

Och jag förstår inte.
Jag förstår inte varför man utsätter sig för detta.
Alla utom de mest vältränade kommer att ha ont i kroppen i flera dagar. Värkande lårmuskler, ömmande vader, lätt huvudvärk. Och för vad?

Eller visst, jag förstår på papperet den där omtalade tillfredsställelsen över att ha genomfört det, att ha klarat av att hålla sig upprätt från start till mål, att ha pressat sig själv igenom en svettsaltad utmaning. Men det är ju inte direkt att bestiga ett berg det handlar om. Det är en mil av joggande, promenerande, springande och eventuellt spurtande. Ungefär en timme av ens liv. En timme. Hur tillfredsställande kan det bli?

Någon bor i min lägenhet

Underliga saker händer hemma hos mig. I går när vi kom hem låg Camilla Läckbergs Isprinsessan uppslagen på sängbordet, och när vi skulle sova hörde M steg i vardagsrummet. Tecknen radar upp sig.

Antingen har vi att göra med en ande med taskig litterär koll, eller så har jag en granne som passar på att nyttja några extra kvadratmetrar när jag är borta.

Jag är rådlös. Jag vet inte om jag ska ringa mediet Jörgen eller Hasse Aro.