Taxivy

Tredje taxiresan för dagen och jag börjar inse att den här hälhistorien kommer inte bara att kosta kroppsligen och själsligen, den kommer att sätta spår i ekonomin.

Men jag gillar verkligen vyn. Att se stan på kvällen från ett baksäte. När fragment dyker upp och försvinner och ljusen flyter ihop. Det är fint.

Fyra veckor till

Domen blev ytterligare fyra veckor på kryckor. Mardrömslikt förstås. Och jag börjar känna mig mer och mer som Dr House i temperamentet. Oroväckande.

Herreys familjetraditioner

I väntrum på sjukhus kan man göra de mest fantastiska insikter och upptäckter. Källan är förstås floran av väntrumstidningar som i brist på annat ger nya kunskaper om allt från hur man slår ett teeslag med vatten mellan dig och green (Tidningen Golf) till båtbyggare på 1600-talet (Populär Historia) och familjen Herreys märkliga vanor (Se & Hör).

Den sistnämnda fångade mitt särskilda intresse den här gången. I en kändisenkät med frågan "Vad brukar du tröstäta?" får jag veta att Clabbe är svag för ostbågar, Babsan vräker i sig chips och Richard Herrey älskar... håll i hatten nu, jag citerar:

"Titt som tätt lägger jag en bulle i ett dricksglas. Sedan häller jag över mjölk och blandar med en sked tills det blir en härlig sörja. Det är en tradition i min familj. Min fru klagar inte, hon bara skrattar. Själv är hon barnsligt förtjust i glass med kaffesmak."

Framförallt är det sista konstaterandet som förbryllar. Tänkte han att om han outar sin hustrus högst alldagliga förkärlek för cappuccinoglass, så skulle folk strunta i hans äckelfest med bullar utrörda i mjölk?
Nejdu Herrey, den gubben gick inte.

Dagens outfit

Det är inte längre sant att män inte kan piffa till sig med accessoarer. Klocka, slips och bälte har fått efterlängtade alternativ.

Bandage och en krycka är det senaste. Väldigt heroin-chic, väldigt noveau disabled, oerhört stilfullt.

Skräckens resa

Horrornatten fortsätter. I en taxi på väg hem från middagen. Två svarta skräckballonger i händerna på barnen i baksätet. Den ena ballongen smiter ur greppet och glider till framsätet. Jag, i passagerarsitsen, inser risken i situationen och agerar på impuls med att kasta ut handen för att peta tillbaka ballongen till baksätet. Min hand fångar dock inte upp ballongen utan ger istället chauffören en präktig lavett över kinden varpå han måste bromsa in och det som bara KUNDE bli en risksituation har nu blivit det.

Resten av resan blir tryckt. Tystnaden är kompakt i bilen. Stämningen är nedslående. Förutom ett svagt fniss från baksätet. Jag gör ingen ansats att kväsa det.

Skräckens middag

Det här är resterna från en terrormiddag. Bläcksvart pasta och spindeltrådar. Men framförallt trevligt sällskap, vin och Wii.

Råbiff till brunch

Jag vet. Den här mobilkameran får allting att kännas smutsrealism i Novgorod, men råbiffen framför mig ser i verkliga livet oerhört delikat ut.

Att vakna vilse

Soffans form och tyg är välbekant. Rummet är det inte. Att vakna vilse är först förvirrande. Men så minns man att man sopade banan i ett musikquiz och bestämde sig för att kryckor, vin och duggregn var en dålig kombo och att det var enklare att bara sluta ögonen i soffan. Så har sakerna fallit på plats.

Noterar till nästa sova vilse: somna inte med en tjock kofta.

Jag ska våga

Att det ska vara en sån jävla tröskel (i mental bemärkelse) att ta sig ut från lägenheten trodde jag inte. Men jag känner mig som en gisten gammal farbror med värk i handflator, höft och den förbannade hälen. Kryckorna är inte de vänner de borde vara. De är ondskefulla mobbare som halkar till på löv när man minst behöver det, trillar i golvet när man ställt dem prydligt mot en vägg och skär in i händerna som om de ett tortyrredskap från kalla krigets dagar. De är inte mina vänner. De pekar finger och hånar och lyssnar man tillräckligt noga hör man dem fnissa förtjust när de har lagt sig strategiskt utom räckhåll. Klassiska mobbningstendenser.

Men nu ska de tämjas. Jag tar mig ut. Nedför hissen, ut i höstluften, mot söder.

Jag vågar.

Besvikelsens television

Jag blev oerhört sugen på att spendera en timme med Skavlan när jag läste i tidningen om den rafflande gästuppställningen Helena Bergström, Colin Nutley, Lisa Nilsson och Jackie Arklöv.

Den sistnämnda visade sig vara en viss Jarle Andhöj. Århundradets felläsning ledde till årtiondets besvikelse.

Fan.

Ett stilleben en fredag

Stillsamt, sparsmakat, smakfullt och stelbent.