Metablogg för kvantitet

2008 och 2009 gjorde jag 198 blogginlägg per år. I år har jag gjort
82. Det innebär att jag, som är en förespråkare av kvantitet
framför kvalitet, måste göra 116 blogginlägg på lite drygt en
månad för att leva upp till en standard. Det innebär att
blogginläggen kommer att få en svårartad metakaraktär. Som det här.

Hej vildmark

07:48.
Första advent.
För första gången i eget hus. Som är knäpptyst. Och utanför
fönstret tre rådjur. Jag dricker kaffe och vinkar till dem. De bryr
sig inte, de äter mina buskar. Jag inbillar mig att det är bra,
naturlig beskärning. Har säkert fel.

Ohändiga days are over

Under hela min uppväxt hade jag etiketten "ohändig".
Jag betraktades som oduglig med verktyg, oförmögen att fixa enklare monteringar, eller skruva ihop simpla prylar.

Förmodligen för att jag växte upp i närheten av händiga människor samtidigt som jag själv föredrog en bok framför en hammare. Då blir man per automatik betraktad som den med tummen centrerad i näven.

Och när man får höra det tillräckligt många gånger blir det en sanning.
Man upprepar det också själv, som ett mantra.
Man gör sig lustig över det, använder det som ett självironisk replik, en konversationsstartare och så undviker man alla situationer som involverar praktiskt hantverk.

Till slut lever man sanningen.

Tills man en dag är inträngd i ett hörn. Man måste fixa punkteringen på dotterns cykel, skruva upp den där hyllan man fyndade på en loppis, limma fast backspegeln som trillat ner i knät.

Så märker man.
Det där med att vara händig alltså.
Det är inte något magiskt med det.
Det är precis som vilken färdighet som helst. Man gör, gör igen, testar, testar igen, googlar, fattar, testar, misslyckas, lyckas och misslyckas igen.
Och så blir man lite vassare hela tiden.

För sex år sedan hade jag knappt hållit i en skiftyckel.
Idag byggde jag om, efter egen ritning en ful träfärgad våningssäng till en klarröd loftsäng med skrivbord och avancerad belysning. Med gott stöd från uthållig systerson.

Om ett par veckor bygger jag förmodligen en ubåt.

Dagens larm: skrevande män med gitarrer

Jag har svårt för män som skrevar bredbent på en träpall - med en akustisk gitarr inkilad mellan höftbenet och armhålan - och kvider fram självupplevd nonsens om förlorad kärlek och om någon ödslig highway med valfritt nummer som leder mil efter mil bort från smärrrtan och såååren.

Ja, det där kallas generalisering.
Den friheten unnar jag mig.

Men det finns också undantag. Och det är här isen blir tunn.

En skrevande bredbent smärtskildrare som jag faktiskt gillar har ungefär lika mycket kredd som "sångarna" i Milli Vanilli eller en speedad Jokkmokks Jokke på moderaternas partikongress. Jag pratar om Eddie Vedder.

Häpp, häpp. Innan ni seglar vidare mot en blogg med bättre musikalisk koll:

Allvarligt. Stanna upp och lyssna på den här skiten. Bilderna hämtade ur fantastiska filmen Into the wild där låten också ingår i soundtracket. Eddie alltså. Vicket bredbent jävla under till kille.

Att somna till

Alarmisten bjuder på kvällskvisten på ett av de mest underskattade banden från Manchester-eran, lite i skymundan av Stone Roses och Happy Mondays: Inspiral Carpets.

Dagens larm: genusnytt

Nu har jag hittat en sån där igen.
En blogg. En blogg att tappa matlusten över.
En fullständigt makalöst obegriplig samling texter där kan småfnittra åt aningslösheten och i nästa stund bli förbannad över exakt samma aningslöshet.

En blogg där den fina linjen mellan dumhet och fullständig idioti är helt utraderad.

Den heter Genusnytt och är en av mest grava fallen av missriktad energi som jag någonsin snubblat över.

Men det fina med idioti är att den kan vara rätt underhållande. Jag kan inte låta bli.