Jag och min revisor

Jag har en revisor. Det betyder två saker: 1) jag undviker en tråkig och krånglig deklaration och 2) jag har fått en ny morfar.

Min revisor är en liten tunnhårig farbror som plirar under glasögonen och läspar lite. Han är sträng och förmanande, till och med vresig ibland - men alltid hjärtlig. Med mitt bästa i centrum.
Det känner jag tydligt.
Han vill mig väl.
Han vill lära mig undvika alla irrgångar i livet, peka ut den smala vägen till återbäring och se till att jag får verktygen för att klara mig själv. Jag måste stå på egna ben till slut. Han kommer inte att finnas där för evigt och jag vet att den där stränga rösten bara ska få mig att förstå det.

Så frågar jag:
”Tror du att jag kan dra av det här?”
”Vad tycker du själv?”
”Ja, jo, det borde väl vara rimligt.”
”Ja, då är det väl rimligt”

Sen ler han sådär klurigt. Som att han testar mig. Ser om jag lärt mig något.
Jag undrar om han bryr sig om att min skjorta är skrynklig och försöker spänna bröstet för att få den lite jämnare.

Och så bläddrar han vidare i mina papper, drar fingret längs kolumnerna och hummar lite, rynkar pannan, för upp ett finger mot kinden.
Jag har gjort min del.
Jag har organiserat pärmen så att jag inte ska göra honom besviken. Märkt upp olika avsnitt med bläckpenna, samlat liknande papper från liknande myndigheter i små plastmappar, häftat kvitton på vita papper.
Jag har försökt vara duktig. Nu är resten upp till honom.
Jag sitter med händerna på knäna, följer spelen i hans ansikte och känner mig omhändertagen.

Det är nästan så att jag känner doften av tjärved, piprök och hallonsaft i rummet.
Men det kan vara ren inbillning.

Lågkonjunktur = verklighetsflykt

Ekonomisk kris får oss att längta bort.
Så är det.

I gårdagens City (en lokaltidning för Stockholmspacket) så fanns inte ett ord om finanskrisen på omslaget. Istället hade de tapetserat med världens största modeknäck om höstkappor och rockar.
Det handlar om kommersiella prioriteringar förstås.

Men det handlar också om ett behov. Ett behov av att längta bort när livet är tufft. Att fly vardagen med något som är en smula glättigare än reporäntor. Man fixar bara en viss dos av svartsyn innan man behöver en glipa ljus i tillvaron.

Det är därför vi suktar efter socialrealism, diskbänksvardag och enkelhet i högkonjunktur. I lågkonjunktur vill vi fly vardagen med sagor, glam och drömmar om ett annat liv.

Ut med verkligheten, in med eskapismen alltså.
Lågkonjunktur, here we come.

Börskrascher och tecken i tiden

Det målas svarta rubriker med ord som FINANSKRIS, BÖRSORO och VARSEL just nu.

Och visst får man känslan av att det verkligen är illa?

Inte lite så där häpp som happ och någon promille nedåt på Nasdaq-börsen och "oj, vad det har blivit dyrt på Konsum" och experter som säger sitt ner i båten.

Nej, nu känns det megafonläskigt, blåljus och inledningen på sju svåra depressionsår.

Finansförståsigpåare rynkar pannan på riktigt, till och med de där som brukar säga att "visst kan det svaja, men vinden mojnar och det vänder ju uppåt". Nu tycks inget vända uppåt. Överhuvudtaget.

Jag ser framför mig börsmäklare som kastade sig ut ur fönstren från skyskraporna på Wall Street när depressionen slog till den svarta tisdagen 1929. Finanshajar som knutit upp sitt eget liv till en börskurs som inte bara föll, utan försvann, och dessutom förvaltat andras pengar som nu var borta.

Ser ni det?

Ett regn av kritstrecksrandiga kostymer som dråsar ner i asfalten.

Mycket läskigt.