torsdag 31 december 2009

Nästa år blir bättre

2009 har i flera avseenden varit ett rekorderligt skitår. Folk har
dött, stabila företag har brakat samman, svininfluensor, skit-tv,
usla filmer, panikragg och pajade förhållanden. 2009 har i
ärlighetens namn äcklat mig. Lämnat ett smutsigt avtryck som det
vidrigaste året i mannaminne med några få undantag som bekräftar
regeln.

Därför kan 2010 bara bli bättre.
Och jag har högre förhoppningar än så. Jag gissar att nästa år
överträffar alla föregående. Från botten till toppen, som ett
makalöst bungyjump.
Det här kommer att bli storartat.
Tro mig.

Gott nytt 2010.

söndag 27 december 2009

Snö på hud

Två vändor ute i snön, tre vändor i bastun. Den här kylslagna
norrländska resan fick ett storstilat avslut.

lördag 26 december 2009

Tungt snöfall

Kryckorna fick inte följa med till Norrland. Därför kändes det tidigare blogghuvudet utdaterat, eftersom det innehöll just kryckor. I massor.

Ett snabbt samtal till blogghuvudgeniet Ola och några timmar senare kom kreationen ovan. Heavy snow heter den. Jag är mycket nöjd.

fredag 25 december 2009

Dagens larm: moraliskt förfall i kyrkan

Julotta i hembyn.
Snörök, minus nitton grader och en gammal träkyrka i röd målarfärg och vit snö.

Det har blivit något av en tradition. Att lyssna på de lokala sångfåglarnas O Helga Natt och fina stämsång och en präst som berättar "dråpliga" historier om "en kollega som jobbar i Sveriges Jerusalem - Jönköping" och Jesusbarnet som blev stulet och en mässande Fader Vår och en psalmsjungande församling - i vilken jag inte inkluderar mig själv.

För det är här det börjar bli komplicerat.
Jag har ju inget där att göra egentligen.
Det är ett moraliskt förfall utan motstycke.
Jag är inte troende. Inte medlem i Svenska Kyrkan. Väldigt kritisk till hela konstruktionen faktiskt.
Och ändå sitter jag där, på juldagens morgon, i täckjacka med rosiga kinder, lätt doftande av whisky och inte långt ifrån att slumra till. Och ryser lite av den fina stämningen. Av ljudet och rösterna och kristallkronorna. Parasiterar på andras gudstro.

Det är banne mig inte snyggt.

onsdag 23 december 2009

Gubbskämt

På flygplatsen. På väg.

Strax bakom, i kön till planet står grånad gentleman och skämtar
med sitt barnbarn. Tar ett och samma skämt lite för långt.

Först frågar han barnbarnet om det står även på hans biljett "seat: cockpit"? Pojken ser trött ut men spelar med, tittar på sin biljett och skakar på huvudet.

Mannen fortsätter sen med ett pärlband av lika trötta försök. Om det står "fri coca cola" på pojkens biljett - som det står på hans - eller om det står att man får gratis julklapp vid avstigning, eller om det står att planet kommer att göra en loop.

Pojken sneglar sig obekvämt omkring.
Skämten går inte hem.
Jag förstår honom.

tisdag 22 december 2009

Ett avslut

Packade ihop på kontoret idag. Klassisk scen med brun pappkartong på
skrivbordet och så ner med allt som ska sparas i den. Som en ärrad
kriminalare på mordroteln. Så många avsked och uppbrott på så kort
tid. Härdar det eller bryter det ner? Osäkert. Jag känner mig varken
starkare eller svagare än den här tiden igår. Julklappsstressen har
dock tilltagit. Kanske är det räddningen.

fredag 18 december 2009

De-por-tee-s

Fredag.
Fin musik.
Fenomenala killar från Umeå.

torsdag 17 december 2009

Krasch

Det som såg ut som framsteg och en väg till ljuset blev raskt tre
steg tillbaka och en redig sladd ner i diket. Utan möjlighet att ta
sig tillbaka. Livet är fiffigt konstruerat, inget är säkert, ingen
är fläckfri. Tjusigt värre.

onsdag 16 december 2009

Jag kunde inte hålla mig

Jag har gjort mitt bästa.
Den här bloggen har inte skrivit ett enda ord om Anna Anka.

Men nu är det dags. För av alla märkliga, bakvända och luriga uttalanden hon gjort har jag hittat ett som spöar allt.

Till er som mot förmodan missat alla löpsedlar kommer här kort resumé:

Anna är gift med artisten Paul. Anna är med i märklig tv-serie. Anna blir större än Paul i kvällstidningarna. Anna gör konstiga/roliga/knasiga uttalanden som passar kvällstidningarna. Anna blir parodierad i humorshow i SVT. Anna kontrakteras av TV3 för att bli julvärd. Anna får propåer från massa andra kanaler om att vara med i deras program också. Paul lämnar in ansökan om skilsmässa. Anna lämnar in motansökan om skilsmässa.

Och så anledningen till att det här inlägget överhuvudtaget blir till: Anna är med i en intervju i P4 Extra och pratar om karriären och den förestående skilsmässan. Reportern undrar hur det påverkar henne och hur hon kan jobba på som om inget hänt. Hon replikerar:

"Jag kan inte låta ytliga saker bekomma mig."

tisdag 15 december 2009

Etthundrafyrtio tecken

På Twitter har man bara 140 tecken på sig att skriva det man vill säga.
140 tecken som skiljer genierna från dårarna.

Och det är märkligt hur utslagsgivande det är. Folk som i vanliga fall är briljanta i skrift (@alexschulman) faller platt till marken. Och andra ger upp - författaren Sigge Eklund (@sigge) gjorde en kort men skicklig twitterkarriär som avslutades med följande sorti: ”140 tecken räcker inte”.

Framgången på Twitter mäts i hur många som följer/prenumererar på dina inlägg. Men antalet följare berättar inte om du är ett geni eller en dåre. Det säger bara att du är skicklig på att använda ett eller flera av nedanstående knep:

Du är känd.
Kändiskoeficienten är förstås central. Adam Alsing har till exempel 8 300 personer som följer honom trots att han skriver outhärdliga menlösheter som ”På väg ut på stan. Upptäcker att min skjorta hade mått bra av att få hänga på tork en timme till...” och ”Har just införskaffat två klabbar med "Djursholmsved". Här skall stämningseldas!

Du är naken.
Hur självutlämnande du är påverkar också hur många som följer dig. I den här kategorin finns de som visar upp sina tarmar och gör sitt allra innersta, påhittat eller verkligt, till något publikt och allmängiltigt. Ibland anonymt, ibland inför vidöppna dörrar. Det twittras om lyckopiller, för tidig utlösning, menstruationer, fyllesex, depressioner och döden.
Inte sällan med finess.
Inte sällan utan.
Typiskt inlägg: @notonmyshift "Mercyfuck som på något jävla sätt dissar mig och sen ibland, sen på nätterna hör av sig, för att sedan dissa igen. Skapar begär liksom."

Du gillar "ny teknik" och "sociala medier".
Den tredje gruppen är ”Jag-var-på-internet-redan-när-det-hette-Arpanet-och-kan-varenda-förkortning-och-briljerar-i-påhittiga-hashtags”. Hit hör du om du använt Twitter och twitterliknande verktyg som Jaiku och annat tech-trendigt sedan du nådde upp till ett tangentbord. De har massor av följare på grund av enträgenhet och envishet och ett stort community av tekkies som även hänger med varandra på crazy IRL-after-works.
Typiska inlägg: @petrajankov: "är man fb-skadad när man drar musen över ett foto i en blogg och förväntar sig att den ska vara taggad med namnen på folket på bilden!:)" och @paulamarttila: "@seanpercival 's @prezi on real-time web http://bit.ly/8UNyaO Archived stream on @mobileroadie iPhone app http://bit.ly/6bs75j #leweb"

Du följer miljoner andra.
Det fjärde och sista gänget är de som skaffar sig många följare genom att själva följa så många de bara kan. De lägger till människor till höger och vänster och deras följare blir kanske smickrade av intresset och följer dem tillbaka. Som en fin gest. Och vips så har du ett tusental som följer dina inlägg.

I den sista kategorin finns inte sällan pretentionerna. Nyallvaret, i svallvågorna efter post-post-ironin. De som hyllar livet med storvulna ordalag. Ett exempel är @max_tweets som gärna delger oss sin förtjusning för Ronnie Sandahl och som twittrar saker i stil med "Vad ska jag göra nu? Resa? Leva? Älska? Så många val, så lite tid."

Ni kan se honom framför er, i fluga och luggsliten tweedkavaj, sprättandes torra vuxenskämt i stil med: "Ordet "apelsin" finns inte med i T9? På ricko? Herregud. Känns som om någon med mig skämta aprillo." [sic!]

Men i den gyttjigaste geggan finns också guldkorn.

Till exempel det som jag utnämnde till årets tweet, av @crilleandersson: "Psykologen belyser vikten av målbild. Sluter ögonen. Föreställer mig Ménage à trois med hemlös och jack vegas-maskin."

Eller @AnnaBjorklund som summerar arenan: "På internet är personligheter derivat av verkligheten. De dåliga blir outhärdliga. De bra blir genier. Vi småpsyksjuka blir tvångströjefall."

Räkna tecknen i ovanstående tweet.
Just det. 140 stycken, varken mer eller mindre.
Genialiskt.

Näst sista dagen på året

Fick just veta att jag ska spela skivor den 30 december.
Samma ställe som vanligt.

Men med ett annorlunda upplägg. Det blir en temakväll den här gången. Så nära nyårsafton måste jag förstås göra det till en listkväll. En lista med den bästa musiken från 00-talet.
DEN BÄSTA.

Ni förstår väl det, att det blir DEN BÄSTA MUSIKEN.

Råkar ni vara i Stockholm där och då så är det här en kväll man inte gärna missar. För den BÄSTA MUSIKEN ska spelas. Lite Fontän med Early Morning till exempel:



Och förmodligen även Wolf Parade med Shine a Light.



Och säkert den här sköna biten också.

En halsbrytande kombination

Jag är något av en expert på att tappa bort saker. Jag förlägger
nycklar, har saker slarvigt nedstoppade i byxorna så att de glider ut
och ner i en soffkavitet, lägger allt från halsduk till mobiltelefon
på sätet bredvid när jag åker buss - och glömmer dem när jag
fullständigt disträ upptäcker att jag håller på att missa min
hållplats och kastar mig av bussen.

Det är ett slags livsstil.

Dumt nog har jag också en osviklig förmåga att mer eller mindre
slumpmässigt återfinna det som förlorats. Vilket gör att jag aldrig
lär mig.

En laptop i en ryggsäck står på exakt samma ställe vid en bardisk
när jag kommer dit dagen efter, en mobiltelefon har fullständigt
otippat hamnat på hittegodsavdelningen för tunnelbanan och den där
plånboken är fullständigt intakt där den ligger i gräset där
picknickfilten placerades för en vecka sen.

Det gör att jag lever på tå, med ständig risk för hjärtinfarkt.

Spänning kan det kallas.
Men en hemlis; jag skulle gärna välja bort den delen av livet.

onsdag 2 december 2009

Femöreskola

Jag hade tänkt skriva ett långt inlägg om Twitter nu.
Men det orkar jag inte, det får bli en annan dag.

I stället ger jag er den allra första singeln jag köpte för egna pengar.
Jag var nio år och den kostade förmodligen en femöring.

Voíla:

tisdag 1 december 2009

Första förälskelsen

Jag älskar Thåström.

Inte på ett banalt åh-gud-vilken-fantastisk-röst-nu-älskar-jag-thåström-sätt.

Jag. Älskar. Thåström.

Hade han varit det minsta intresserad av mig hade jag fött hans barn.

Hade jag stått längst fram på en konsert hade jag inte bara tittat - jag hade flörtat.

Jag vill att vi ska köpa en liten stuga på Gotland ihop, promenera omkring och titta på havet och grovhångla.

Jag var 14 när första soloskivan hamnade på min skivspelare. Jag minns tydligt tillfället när jag lyssnade på den för första gången.
Jag minns när inledande "Ståaldrigstill" fyllde rummet.

Då var jag förstummad. Kunde inte göra annat än att lyssna på den om och om igen. Lärde mig vartenda ord utantill.

Och först nu inser jag att det var min första riktiga tonårsförälskelse.

Fint. Att kunna acceptera det.

Kalenderfest

Har försökt boka in en träff med en kompis i några månader, men kalendrar har varit fulla och tiden har inte räckt till.

I dag skickade han ett antal förslag på tider. Via sms, mail, Facebook och Twitter.
För säkerhets skull.

Sa jag att han har arrangerat utbildningar inom sociala medier?

Vad kan då vara bättre än att svara via bloggen?

Jo, Vladimir, vi kan väl slå till på onsdag nästa vecka. Vad sägs?
Svara gärna i kommentarsfältet, via sms, twitter, Facebook och mail.
För säkerhets skull.