Att tappa en arm

Det är få människor man släpper in på livet under en livstid.

Och då menar jag In På Livet. Inte bara att man levererar något avslöjande om sexlivet med kompisarna, inte att man i förbifarten nämner något om sin barndom till en kollega, inte ens att man jämför relationsproblem med en gammal barndomsvän som man inte träffat på länge.
Nej, nu pratar jag om att verkligen Blotta Strupen. Att visa upp sina svagheter och lämna över tolkningen till någon annan.

Tänk er två rum: ett med de där ytskrapande bekanta och ett med de som man verkligen tagit in i sitt liv.
I det första rummet finns människorna man "bjuder på sig själv" inför, där man släpper en lagom avvägd dos av sanningar om sig själv för att markera närhet och få till ett intressant samtal.
Personligt, men sällan privat.
I det rummet, som snarast är en salong med nybonat golv, kan man nog trycka in ett hundratal personer.

Det andra rummet, där vi samlar de personer vi blottar oss inför, är betydligt mindre och intimare. Jag tänker mig en liten och solkig kammare. Här ryms bara en exklusiv skara människor.

Anledningen är givetvis att det är oerhört skrämmande att låta folk kliva från salongen in i kammaren.
Och aťt när man väl släppt någon så tätt intill så blir de en del av en. Som en arm, ett ben, ett hjärta eller en lunga. Försvinner den personen av någon anledning ut ur ens liv, försvinner ockå en del av en själv.
Ett slags amputation.
Vansinnigt smärtsamt förstås, och en process man inte klarar så många gånger i livet utan att bli en haltande spillra.