Dagens larmrapport: begreppet parmiddag

Ikväll kommer en barndomskompis över på middag. Eller barndomskompis är fel ord. Vi gick i samma klass i tolv år, bodde ihop i ett och ett halvt och gjorde lumpen i samma baracker samtidigt. Så man kan säga att vi har växt runt och in i varandra.
Han har skägg nu, ett mäktigt jävla skägg.

Hans sambo kommer också med.
Och hans dotter. Inte deras, vi pratar ju moderna familjekonstellationer här.
Och min livskamrat (är inte det ett fantastiskt litet ord så säg?) är med. Och en av mina döttrar.
Och nyss när jag stod och handlade slog det mig... vänta nu. Är det här en Parmiddag? Och så bröt svetten fram där jag stod och klämde på en avocado. Nyss hade jag varit alldeles uppspelt och glad, och så i en handvändning blev jag blek och allvarlig.
Varför måste det vara så?
Varför är det en sån massiv ångestaura kring det begreppet?

Och varför måste man kalla det parmiddag?
Räcker det inte med att kalla det "middag", sen råkar det vara en konstellation av sex människor varav fyra har något kuckelimuck ihop och de två övriga är för små för att haja vad kuckelimuck innebär. (Vänta nu, jag menar inte att ALLA FYRA har något kuckelimuck ihop, då hade det kallars swingersparty, inte parmiddag). Kan det inte bara få vara någon form av okategoriserat samkväm.

Ja, så borde det vara.
Jag har i alla fall bestämt mig för att det ska bli fint.
Det blir ju burritos.