Hängslen och livrem

Dubbla toalettpapperrullar signalerar just detta. En ängslighet för att hamna i en obekväm situation, en gardering, en säkerhetslina i diskbänksrealismen. Inga risker, inga läskiga gränsöverskridanden. En badrumstrygghet extravaganza.

Dagens larm: de små kriserna

Det är lätt att stirra sig blind på terrorbombningar, finanskriser och statskupper och säga att vi lever i mörka tider. Men då har man inte hela bilden klar för sig. De små krisernas tid är också här, och den samlade bilden inkluderar även dessa smärre katastrofer:

1. En journalist blir kallad "årets förnyare" för att han surfat på Youtube. Av en jury bestående av gäspande tanter och farbröder som tycker att det där med Youtube är nåt riktigt hett.
2. Skotillverkaren Ecco går ut i medierna och hävdar att de är skovärldens Coldplay för att "vi är också profillösa, tråkiga och intetsägande, men säljer förbannat bra."
3. Femtusen höns dör i en misslyckad djurrättskupp. Den finska befrielserörelsen är inte vad den en gång har varit.
4. Axl Rose kräver en ursäkt av Dr Pepper för att de inte höll sitt löfte om gratis läsk till hela USAs befolkning om Chinese Democracy skulle släppas under 2008.
5. Svenska bandet Kent går ut i ett pressmeddelande och säger att det i själva verket är DE som är Coldplay. Lite som Bergman Rock var Bob Hunds engelska alter ego.

Två av fem kriser på ovanstående lista är en smula tillspetsade, för att inte säga fabulerade. Men det viktiga i resonemanget är att det är minst lika mycket de små missödena som signalerar kris, depression och katastrof.
Tänk på det.

En kväll på operan

Tosca på menyn för kvällen. Ett kärleks- och svartsjukedrama av Puccini i tre akter på Kungliga operan. Japp, kulturell injektion i den tunga skolan.

Hade ingen förhandskoll på handlingen, men satte mig snabbt in i den nyss. Det låter gripande. Om kvinnlig och manlig svartsjuka, om uppoffring, självutplåning och dramatisk kärlek. Ser fram emot både framställandet och omgivningen. Men mest av allt; sällskapet.

Men det är en text av Wolf Parade som ekat i huvudet hela dagen.

I'll build a house inside of you
I'll go in through your mouth
I'll draw three figures on your heart
One of them'll be me as a boy
One of them'll be me
One of them'll be me watching you run

En fest för örat

En dag i månaden tar jag på mig hörlurarna och promenerar ner i en mörk källarbar för att spela skivor. I morgon är en sån dag.

Jag ser fram emot de här tillfällena. Av flera anledningar.
1) Jag får spela min egen musik på hög volym så att andra måste lyssna.
2) Ingen annan får kliva fram och spela sina favoritskivor (ja, förutom P-boy då, men han är ju välsignad).
Det är bara jag. Min musik. Och mina demoner. Och en del glassdrinkar.
3) Man får hålla sig på tå och bredda och uppdatera sin musikkatalog.

Tre viktiga nytillskott i morgon

The National:


Matt and Kim:


Fujiya & Miyagi:

Tivolijul

Det är egentligen en paradox, en magplaskande självmotsägelse.

En snöinbäddad nöjespark.
Orden julstämning och tivoli intill varandra.

Men det fungerar faktiskt. Det fungerar imponerande bra. Hade man bara fått se en tjock tomte trilla nedför Fritt Fall hade bilden varit komplett.

Vem letar efter hörnskåp?

Man ska aldrig säga att man aldrig någonsin kommer att...
Sånt får man alltid revidera och äta upp.

Som det som hände i kväll till exempel.
Att jag satt framför datorn och knappade in ordet hörnskåp på Blocket. Det hade inte varit sannolikt om ni frågat mig för... säg, sex månader sen. Då hade jag sagt ett; jag skulle aldrig någonsin...
Men nyss var jag där.
Bläddrade sakta mellan mäktiga kurbitsornament, furupaneler och vitrinskåpluckor. Hörnskåp alltså. Jag gjorde det. Jag har nyss sökt på hörnskåp. Och hummat och tittat och värderat och funderat på måtten.
Jag blir lite rädd inombords. För mig själv.

Jag ställer mig i hallen, framför spegeln, granskar personen och frågar rätt ut i luften; "Vem är du? Du där, som söker efter hörnskåp? Och vad gör du här hos mig?"

Det kommer inget svar.
Det är knäpptyst.
Man kan höra grannarna diska.

Z som i Zlatan

Malmöfansen gråter blod.

Zlatan säger att han inte kommer att återvända till Allsvenskan och Malmö FF som aktiv spelare.

Men som passiv spelare då?
Bara glida lite vid sidlinjen och hojta något åt domaren, ligga lite på gräset och spana upp mot läktarna?

Det kan du väl göra Zlatan?
Bussiga?

Hockeykväll

Fredag var pokerkväll, lördag är hockey. Underhållningsvärdet är konstant, den finansiella risken eliminerad.

I en annan del av stan: introtävling. Med en deltagare jag skulle vilja ha här.

Fredagspoker

Det svider i plånboken, men underhållningsvärdet är abnormt.

Ingen bitter bismak

Om jag nu skulle säga att det var skönt att inte vinna något pris i den där galan skulle det, fullt förståeligt, tolkas som ett utslag av bitterhet. Jag tar den risken.

Men jag skulle hellre ligga med Chris Martin än kliva upp på den där ångestscenen och hålla ett tacktal. Kanske inte låter så övertygande, men ni som smakat på min avsky för Coldplay fattar digniteten.

Åttiotalsikonen, den särkbärande new age-inspiratören Krister Linder stod för underhållningen med en utlevande a capella-version av Marleys Redemption Song.

Behöver jag brodera ut detta ytterligare?
Nej, trodde väl inte det.

Powerpointgala

Det är något oerhört rörande över människor som klämmer i sig saggiga kycklingwraps, dricker bjudsprit och stirrar upp mot en powerpointprojicerad pausbild (medveten allitteration - nu fattar ni hur uttråkad jag är). Ännu mer rörande blir det när arrangörerna haft någon form av festfixarambition med lokalen. Och så blir det så här... Micke Bindefeld, ALLT är förlåtet.

Lång dags färd mot natt

Ibland tar arbetsdagar inte slut på riktigt utan överlappar smidigt och obemärkt varandra. Glider lätt och ledigt över till nästa arbetsdag utan att man upplevde någon egentlig paus däremellan. När några sådana dagar sitter ihop och bildar en vecka blir det besvärligt.

Ikväll en semi-gala i det lilla formatet. Förmodligen utan glitter men garanterat några dyrt designade glasögon som toppar en propert kostymklädd kropp. Inte på mig då, men på andra.

Blir kanske rafflande, men fortfarande jobb.

Lite ljusare

Man förvånas ofta hur snabbt det kan gå. Från totalt (jävla) mörker, via grådisigt till små strålar av ljus.
Ett annat ljus.
Först trodde jag att det berodde på den nya 50-talslampan, med den tidstypiska blandningen av trä, metall och kristall, som satts upp i rummet, men sen insåg jag att det inte alls var den. Det var personen som bar in den. Förstås.

Gråmulet var ordet

Jag tror det var Verlaine som prickade så rätt med orden:

Il pleut dans mon coeur
Comme il pleur sur la ville

En sån dag är det idag.
Det droppar från himlen som en perfekt scenografi för pjäsen jag spelar i. Inställda möten, en kropp som inte svarar på tilltal, molande oro som får all aptit att vika undan, ett lätt men påtagligt illamående, och som den spetsiga toppen på en deprimerande pyramid: rotmos och fläskkorv i matsalen.

Jag vet inte om jag vill kräkas eller bara somna ifrån allt. Eller snarare i vilken ordning jag ska utföra dem.

En fin klyscha

Skridskor i Kungsan må vara en uttjatad kliché, men en men en fin sådan. Sen en igenkännande fläkt från förr på bussen hem. Också det ett slags stereotyp.

En landning

Äntligen framme i ett kylslaget Stockholm.

Luften är skimrande av en vacker dimma, flygbussarna heter Flygbussarna och inga konstigheter och himlens jämnmulna gråhet gör en alldeles varm av lycka. Och apropå värme är det ju härligt att få dra upp en tjocktröja ur packningen och se att varje andetag bildar en kall rök i luften.

Skönt att slippa det där tillgjorda sommarvädret och få hänge sig åt åkarbrasor och långkalsonger igen.

Hej Stockholm.
Hej vinter.
Hej grådaskig eufori.

Skräckbuss

Flygbussföretaget har ett märkligt namn.
De skulle kunna vara i skräckfilmsbranschen. Med samma slogan. Jag skulle åka med dem ändå.

Staden gråter när man åker

De första regndropparna föll nu på morgonen. Rom vill inte separera. Man kan tycka att det hänt henne tidigare, att turister kommer in i hennes hem, skrattar vid Pantheon, fotograferar vid Fontana di Trevi, kissar i en gränd bakom Porto Portese, och sen kliver på planet igen, lämnar henne både utnyttjad och otillfredsställd. Men Rom gråter varje gång, vid varje hjärtknipande avsked. En känslig själ.

En lustig händelse

Vi sitter på en ordinär trattoria precis intill det här torget. Äter vildsvin och cannelloni, med inlagd kronärtskocka och en flaska chianti classico.

Då plötsligt dyker Coldplay upp här, rakt i vårt synfält. De ställer upp enkla förstärkare och spelar My way på saxofon, panflöjt och gitarr. Chris Martin går omkring bland hotellgästerna och samlar pengar i en pappmugg.

Jag tycker synd om dem trots att jag inte borde. För de ler. De är nöjda. De har hittat hem.

Glittrande stad

Villa Borghese. Park som aldrig tar slut. Jag tyckte att Central Park var mäktig, men den här vann. Alla tävlingar.

Livsfarliga vakter

De här skräckinjagande herrarna vaktar gränsen till Vatikanstaten. Man vill liksom inte göra dem upprörda. Ett litet kliv över gränsen och de tar fram käglorna och jonglerar en till döds. Det fruktade clowngardet.

Toalettlöst land

En liten nyhet som inte nått resten av världen är att Italien infört toalettstopp. Ungefär samtidigt som rökförbudet klubbades igenom bestämde man också att alla offentliga toaletter skulle försvinna.

Det kan tyckas märkligt och den genomsnittlige romaren går nu omkring med 7,4 liter urin i kroppen. Men så är det, här i civilisationens vagga.

Forum Romana

Strax efter detta blev det dagens lunch: en saltimbocca romana.

En ständig sommar

Det är bara att konstatera ett gammalt faktum, att sparka in en vidöppen dörr: man mår bättre där värmen och solen finns. 25 grader och strålande sol. Uppkavlade skjortärmar och solglasögon. Det är det lilla som krävs, och kontrasten mot en glåmig himmel, ett fuktskadat Stockholm, blir gränslöst uppenbar.

Ett Forum Romana eller ett Kulturhuset. I den här årstiden är valet snorenkelt.

Kroppen ifrågasätter varför någon egentligen självmant bosätter sig norr om Italiens gräns.

Nästa hållplats: Colosseum.

Äntligen!!

.

Status: förnöjd

Från en nollgradig stockhomsmorgon till en artongradig romeftermiddag. Det går inte att vara annat än nöjd.

Jakten efter Spanska trappan och andra undangömda guldkorn där ingen turist någonsin satt sin fot fortsätter oförtrutet.

Trappan till hotellrummet

...som är en slags ateljévåning. Fint ska det vara.

Spanska trappan???.

Spanska trappan?

Spanska trappan?

Lösning 1

På flygbussen. Taxins taxameter blev gånger tre, men det får ändå räknas som väl investerat kriskapital. M hade inget förebrående i blicken alls. Nu sover hon på min axel. Allt gott alltså.

Incident 1

03:39 i taxi, vid cityterminalen, upptäcker att pkånbok saknas, får vända ekipaget, blir det något Rom?