Jag älskar!

Jag känner ofta ett spinnande kärleksrus för obetydliga saker och företeelser.

Några exempel.
Idag har jag älskat:
- Uttrycket godspeed
- Christian Kjellvanders "Songs from a two room chapel"
- En kollega som valde att ta en strid som hon hade kunnat ducka.
- En tandläkares pedagogiska stämma.
- Att sushin hade sjögräset på utsidan.
- En plötslig förmåga att vända ett krystat samtal till något väldigt konstruktivt och lovande.
- En folköl.

Ni kommer förstås att invända och säga att jag blandar ihop korten, att "älskar" är ett alldeles för starkt ord i sammanhanget.

I beg to differ.

Det handlar helt enkelt om en omvänd empatistörning. Samma klämda nerv som gör att jag kan börja gråta när jag ser en fullt frisk man med trasiga glasögon.

Jag bromsar in det här resonemanget nu.

Twitterslut

För exakt två månader sen tog jag en öl på Restaurang Fridhem, bland bröder och systrar som glidit betydligt längre än mig nerför samhällets rutschkana. Jag var för tidig till en pokerkväll och tänkte fördriva tiden med en bok och en öl.

Men istället för att öppna boken började jag fingra på telefonen. Jag kom ihåg att jag för länge sen hade skapat ett twitterkonto under namnet Svenska Larm för att jag någon gång möjligen skulle använda det. Nu var det dags.
Dags att börja twittra under pseudonym. Anonymt.
Förutom för er som redan kände mig innan bloggen kom till.

Jag hade använt Twitter tidigare - i jobbet - och har redan ett publikt konto. Så jag var bekant med de grundläggande ramarna och spelreglerna. 140 tecken, rikta tweeten med hjälp av @, olika typer av twitterklienter etc.
Men jag kunde inte koderna, etiken, kutymen. Och framförallt ville jag testa att vara mer privat än vad mitt publika alter ego kan och får vara av tusen olika anledningar.

Så jag körde i gång. Jag tror att jag skrev sex eller sju inlägg inne på Fridhem. Testade vingarna, testade orden, tog hjälp av andra twittrare för att fatta koderna och språket. Beställde in ytterligare en öl samtidigt som någon trillade omkull inne på toaletten efter sin sextonde öl.

Jag fick respons. Några började följa. Redan där och då.
För korten på bordet och handen på hjärtat.
Twitter utan bekräftelse är noll och inget.

Oavsett om du lägger ut en länk till kvartalsrapporten för Sveriges förenade collieuppfödare eller om du twittrar om fläcken på dina jeans så är det responsen, svaren och retweetandet det som driver dig framåt.

Tänkta tankar, av oerhört banal art, är plötsligt inte bara din egen angelägenhet. De är inte bara fritt svävande i ditt huvud. De är plötsligt i ljuset. Till allmän beskådan. Och trillar de bara ner, okommenterade, så var det ju förgäves.

Jag kan skriva mycket om twitter. Om tjusningen. Om det förförande i att få inblick i människors liv som man aldrig hade träffat annars. Men det är många som redan skrivit mycket och bra om det.

Nackdelen är beroendet och tiden. Efter ett tag började jag i alla sammanhang fundera på hur jag bäst beskriver den uppkomnna situationen på 140 tecken. Jag drevs av att gå in och läsa i flödet så att jag inte missade något väsentligt. Jag drevs av att starta dagen med att bläddra i nattflödet där alla spärrar är lossade. Jag satt med handen på telefonen och tankarna cirklande i 140-teckensintervaller samtidigt som jag försökte hjälpa min dotter med läxan.

Det var anledningen till att jag snabbt satte en begränsning.
1000 inlägg eller 2 månader.
När jag passerade 1000 inlägg bestämde jag mig, som en vanlig missbrukare, att den andra gränsen var klokare. Och fortsatte. Till nu.

Nu bryter jag beroendet, lyfter blicken från skärmen, slutar fundera på fyndiga formuleringar. Lägger tiden på de som står mig närmast istället.

Det finns andra anledningar också. Som att den där inledande anonymiteten luckras upp efter ett tag, att någon bekant som kände till bloggen plötsligt har en kollega som också twittrar och så kryper igenkänningen närmare och omöjliggör det öppna skrivandet igen. Det som var poängen med ett anonymt konto. Jag fortsätter nog att följa ett tag, men sluta att skriva.

Så tack till twittrarna för mitt gästspel.
Tack för att ni lyssnade på allt från nonsens och lögner till ångest och sanningar.

Twitter ger hopp om mänskligheten.
Eller rättning: Twitter är ett bara ett verktyg, en teknisk plattform, en konstruktion.
Men många av de som valt att hänga där är fyndiga, kloka, roliga människor som vräker ur sig allt från skilsmässoångest och missbruk till populärkulturella insikter som jag inte hittat någon annanstans.

Som i verkliga livet. Fast öppet för alla. Och på 140 tecken.

Viskningar och rop (på hjälp)

Jag lovar, det här ska inte bli en bygga-huset-blogg med en massa före och efter bilder på hängande kablar, träreglar och piffiga inredningsdetaljer. Jag lovar och svär.

Men jag förstår företeelsen nu.

För det är svårt att inte bli uppslukad. Det är svårt att förhålla sig neutral. Det är svårt att undvika prata värmepumpar och spackeldensitet med sin omgivning. Man får lägga band på sig. Hålla tillbaka svadan.

Jag googlar istället i tysthet. Letar mig fram till hur man drar trefas-el till spisen, jämför priser på golvslipning och pejlar vilken färg som ska användas på pärlspont.

I smyg. I tysthet. I lönndom.

Mitt i mörkret

Vaken när klockan visar på 04:47. Högst ofrivilligt. Kroppen bara vägrar somna om trots att huvudet vet att den borde. Kom hem sent efter en trevlig kväll på Strand och borde verkligen behöva mer än 4 timmars sömn.

Sarah Kane skrev en bra pjäs om det här klockslaget. 4:48 Psykosis. Tydligen ska just den tidpunkten vara den tid på dygnet när flest får sammanbrott, skadar sig själva och tänker mörka tankar. Men det gäller nog bara när man varit vaken hela natten, inte när man vaknat upp då.

Det är inte samma som vargatimmen va?
Nej, men kanske något annat passande djurnamn.
Ett dött djur? Astimmen kanske?
Bra, det här behövde jag ju tänka på. Nu blir det inte lättare att somna om.

Jag tröstar mig med att Robert Smith har det värre. Han är dessutom goth.

Post-traumatisk-besiktning

I bilen på väg hem fanns bara en lösning.
Jag sjöng med i raderna:
"Too bad you can't keep up with the pace".

En vacker död bil

Låt mig få berätta om en högst ordinär och närmast väntad händelse i Alarmistens liv. Det är på ytan en historia om bilbesiktning. Om lampor som ska testas, koldioxidhalt som ska mätas och varningstrianglar som ska identifieras.

På djupet är det större än så.
Det är, i all sin enkelhet, en liten symbolisk allegori om kaoset i mitt vardagliga liv.

Håll i hatten.
Jag förbereder mig noga. Kollar upp checklistan på allt som ska vara ok. Bokar en tid på verkstaden för att åtgärda kända problem som en svajande strålkastare, limmar fast en trasslande backspegel med superlim och kollar upp all nödvändig dokumentation.

Jag åker i god tid. Är på plats tjugo minuter innan själva besiktningen. Städar ur några sista papper ur bilen, väntar, känner mig lugn och rofylld.

När skylten med min registreringsnummer kommer upp, kör jag fram bilen, ler mot kontrollanten (som om det skulle göra någon skillnad) och åker exakt på millimetern fram till den angivna stopplatsen.

Hon tar över nyckeln, börjar genomgången, lyfter upp bilen i luften, trycker på pedaler, skakar på stötdämpare med sin maskin, trycker fast den där mätdammsugaren på avgasröret.

Och bilen blänker.
Den gör sitt bästa, visar upp sig från sin lydiga sida. Öppnar även den krånglande bakdörren samtdigt som jag dricker mitt kaffe och försöker se oberörd ut.

Så ropar hon till mig:
"Jag kör ett varv med den!"
"Inga problem!" hojtar jag samtidigt som hon sätter sig i bilen.

Inget händer.
Hon tittar ut igen.
"Är det någon startspärr på den?"
Jag känner inte ens till ordet och ropar "Nej".

Hon säger: "Den startar inte".
Fortsatt med kaffekoppen i handen försöker jag se lugn ut, rynkar förmodligen pannan lite klädsamt bekymrat och går fram till bilen och hälsar henne med ett kort "märkligt". Jag ser hur hon vrider startnyckeln, hur lamporna tänds upp och sedan ingenting.

Ska jag öppna huven nu, och låtsas som att jag har någon slags koll på det här?
Nej, jag väntar tills hon gör det.
"Det är förmodligen startmotorn" säger hon, och jag nickar bekräftande med ännu ett "märkligt".

Vi får hjälp att knuffa igång den.
Jag knuffar igång min bil på bilbesiktningen.
Jag anar att det här går åt helvete nu.
Bilsemester i morgon.
Vad hade jag väntat mig?

Långsamhet, ditt namn är Cobolt

Det är mest mycket små saker som händer just nu.
Perifera saker, marginella företeelser.
Saker som är svåra att orda särskilt mycket om.

Biltvätt till exempel.
Eller att gå igenom offerter.

Jag gillar det.
Tempot är strax under stillastående.

Så här ungefär:

Tillflykt till musiken

Musik är tammejfan enda räddningen.
När kryckan blivit blöt och glidit undan i det nybonade trapphuset för andra gången och man landat foten i marken för att undvika ett platt fall på näsan och genomlidit den vidrigaste stöten genom hälen och smalbenet - tänk rotfyllning utan bedövning - någonsin. När man nyss dessutom fastnade med samma vita krycka i något outgrundligt mellanrum mellan ytterdörr och trottoar och gjorde en sidledes vurpa på asfalten. När kassörskan på affären först flörtigt erbjöd sig att bära hem matkassen och sen säga att hon minsann hade brutit båtbenet (eller något annat suspekt ben) i foten och fick beskedet att det skulle ta FEM veckor att läka, men hoppade på kryckor i ÅTTA veckor. När man nekat erbjuden hjälp, och på egen hand balanserat hem en matkasse och inser att man glömt glödlamporna så att toaletten alltjämt fortsätter vara becksvart. När man bara kan drömma om att nå upp till strykjärnet i skåpet OVANFÖR kylskåpet utan att slå sig halvt fördärvad.

Då. Är musiken enda räddningen.

Då. Är det bra jävla tur att man kan spåttifajja och jotooba fram Harrisons med Dear Constable eller Northside med Shall we take a trip och åtminstone låtsas att allt är okej.





Jag har bestämt mig för att det blir Berlin i alla fall.
De här kryckslinkorna ska inte hindra mig.
Sådetså.

Att återvända i tiden

Jag och M diskuterade för ett tag sen vilken tid man skulle vilja resa tillbaka till - vilken ålder man skulle vilja återuppleva.
Inte fastna där för alltid - bara göra ett besök, en liten semester i en tid som flytt.

Jag skulle utan tvekan välja perioden när jag var 17-18.
Utan att gå in på några årtal för att avslöja mig som pensionär så var det en alldeles makalös tid. Av flera anledningar.

Främst för att man var ständigt och jämt förälskad.

Jag var förälskad i Eva Kvanta för hennes obegripliga recensioner, i Jan Gradvall för hans svulstiga artiklar, i Linda Norrman för hennes krönikor. Jag köpte NME, Melody Maker och Slitz (för er som är födda på 80-talet så var det en musiktidning på den tiden), jag var förälskad i omslaget till Dinosaur Jr:s Green Mind och ville trycka det på en t-shirt, jag bytte till mig Pixies Trompe Le Monde-skiva över en mazarin och en Pommac i skolfiket, jag var våldsamt förälskad i trumkompet till I wanna be adored, kände att Greg Dulli talade direkt till mig när hans Afghan Whigs vrålade ”Your attention pleeeease, now turn off the light, we haven’t got all night”, jag tyckte att Charles Bukowski, Luke Rhinehart och Kafka hade fattat hur allt hängde ihop, jag drack folköl och och snubblade omkring på isiga gator med tunna och trasiga loafers, jag köpte en manchesterkavaj och bokade biljett till London, jag bodde i en egen lägenhet och brände den magra hushållskassan på fyra dagar och åt sedan burkmandariner och nudlar, jag ville ha en egen glassbil och åka kust-till-kust i USA efter att ha sett Smashing Pumpkins video till Today, jag spelade det första NHL-spelet på Sega och blev snabbt kungen med Edmonton och Esa Tikkanen, jag var förälskad i drogromantik, jag spelade trummor i mitt första band som hette Liquid Libido, jag spelade brännboll med Wannadies, sålde skivor på Trästocksfestivalen, var vaken tre dygn i rad bara för att testa.

Allt var ett slags förälskelserus, en nyupptäckarlust, som man kanske aldrig återvänder till igen.
Eller gör man det?
Vore fint i så fall.

Jag och min revisor

Jag har en revisor. Det betyder två saker: 1) jag undviker en tråkig och krånglig deklaration och 2) jag har fått en ny morfar.

Min revisor är en liten tunnhårig farbror som plirar under glasögonen och läspar lite. Han är sträng och förmanande, till och med vresig ibland - men alltid hjärtlig. Med mitt bästa i centrum.
Det känner jag tydligt.
Han vill mig väl.
Han vill lära mig undvika alla irrgångar i livet, peka ut den smala vägen till återbäring och se till att jag får verktygen för att klara mig själv. Jag måste stå på egna ben till slut. Han kommer inte att finnas där för evigt och jag vet att den där stränga rösten bara ska få mig att förstå det.

Så frågar jag:
”Tror du att jag kan dra av det här?”
”Vad tycker du själv?”
”Ja, jo, det borde väl vara rimligt.”
”Ja, då är det väl rimligt”

Sen ler han sådär klurigt. Som att han testar mig. Ser om jag lärt mig något.
Jag undrar om han bryr sig om att min skjorta är skrynklig och försöker spänna bröstet för att få den lite jämnare.

Och så bläddrar han vidare i mina papper, drar fingret längs kolumnerna och hummar lite, rynkar pannan, för upp ett finger mot kinden.
Jag har gjort min del.
Jag har organiserat pärmen så att jag inte ska göra honom besviken. Märkt upp olika avsnitt med bläckpenna, samlat liknande papper från liknande myndigheter i små plastmappar, häftat kvitton på vita papper.
Jag har försökt vara duktig. Nu är resten upp till honom.
Jag sitter med händerna på knäna, följer spelen i hans ansikte och känner mig omhändertagen.

Det är nästan så att jag känner doften av tjärved, piprök och hallonsaft i rummet.
Men det kan vara ren inbillning.

Nära döden på Pampas

Jag har aldrig (bortsett från att ha blivit ledd runt en hage på en bondgård) suttit på en häst tidigare. Och nu förväntades jag ha koll på olika kommandon, hur man skulle dra i tömmarna för att svänga och en massa annan information som jag lyssnade på med ett halvt öra.
Det borde jag inte ha gjort.
Jag borde ha varit oerhört uppmärksam.

För några timmar senare närmade sig vår lilla karavan, bestående av mig och M samt sju fransoser som tillhörde samma flygplansteam på Air France, en liten glänta följd av en lång raksträcka.
Jag hade tidigare hört orden "trav" och "galopp" yttras och redan fått känna på det första när jag studsade fram i sadeln, men tänkte att det andra ordet bara var riktat till de personer i sällskapet som inte nervöst uttalat sig vara "absolute beginners".
Galopp var för proffs. Eller dödsföraktande cowboys.

Men min häst, min vänaste Luna, ville annorlunda.
De andra hästarna drog iväg i full galopp och hon hakade på.
De första två sekunderna tänkte jag "jag kommer att dö".
De efterföljande tre sekunderna tänkte jag "slappna av, du kommer att dö till häst, det är ett eftermäle värt att skriva sånger om".
Sekunderna innan hade mitt benskydd á la chaps, lossnat och jag fick plocka upp det i sadeln för att det inte skulle trilla av. Jag satt alltså med ena handen kring tömmen och den andra krampandes kring ett benskydd av läder och kände hur livet höll på att rinna förbi.

Och när jag hade förlikat mig med att vara en döende Evert Taube, frustande och galopperandes över ett grönsprängt Pampas, började jag leta i huvudet efter instruktionerna.
Vad hade de sagt?
Hur bromsade man in den här tingesten?
Jag hann bara tänka att man nog inte skulle sparka hästen i sidorna för det var som att trampa på gasen, så saktade plötsligt hästarna framför in och Luna följde samma mönster.
Jag var räddad.
För den här gången.

När tiden står stilla

En av de finaste sidoeffekterna med att ha semester är att man enkelt tappar all exakt tidsuppfattning. Särskilt eftersom både jag och resesällskapet strosar omkring utan varken armbandsur eller mobiltelefoner.

Ibland gör vi nedslag i tiden när vi passerar en väggklocka på museet, sneglar på kvittot vi just fick, eller upptäcker att en butik är stängd trots att vi trodde att klockan var lååångt ifrån fem på eftermiddagen. Men allt som oftast svävar vi i ett tillstånd av "ungefär lunchtid" eller "någonstans på eftermiddagen".

Det är behagligt.
Vi navigerar fram med hunger och trötthetskompassen, men inte ens de är särskilt vitala tidsmarkörer när värmen plockar bort aptiten och långa promenader skyndar på trötthetskänslorna.

Tiden har tappat sin vikt och sitt värde.

Being alarmisten

Att ha semester innebär en del sidoeffekter. Som att man plötsligt har oproportionerligt mycket tid med sina egna tankar. Obetydliga frågor får fritt spelrum och därmed oanade dimensioner.

Det kan handla om allt från hur körsbärssmaken i Tic-Tacs påminner om de röda Pez-godisarna. Eller hur en hårt lydnadstränad hund skulle agera om man apporterade över balkongkanten på nionde våningen. Skulle den följa lydnadsinstinkten eller överlevnadsinstinkten? Och vad konsekvenserna skulle bli om man kryssade över en restaurang i en lånad guidebok - på grund av att restaurangen inte finns längre - skulle det vara en god gärning eller att kliva över gränserna?

En del frågor kräver också en djupdykning i den psykodynamiska fåran. Som varför jag har en sådan inbyggd aversion mot Jacob Hårds röst eller hur det kommer sig att jag förknippar den oförargerlige Televinken med barnmisshandel.

Andra frågor är av mer konkret karaktär. Till exempel hur det kan kosta 38 kronor att klippa sig i Buenos Aires när det kostar 580 i Stockholm. Och detta trots att prisskillnaden på... säg, en flaska vatten, är ganska obetydlig. Det är väl samma skärpa i saxen? Samma mängd hår som ska avverkas? Samma golvyta som ska sopas rent från hår?

Det finns nog en gräns för hur länge man kan ha semester.
Fria tankar är inte alltid av godo.

Morgonmöten i Argentina

Frukost (pomelograpejuice är en ny favorit) på balkongen och en sprillans ny dag ligger några steg bort. Hundar skäller på varandra utanför. En kaxig liten jävel verkar vara den drivande. Jag vill träffa honom. Paul Auster som första semesterbok började tunt men håller på att hämta upp sig. Jag vill träffa honom också. Morgondiskussionerna har pendlat mellan dåliga hotell, huruvida pina colada-yoghurt verkligen är en morgongrej och Marcus Birro. Men honom har jag träffat.

Finalamente!

På plats. I Latinamerikas Paris. I Sydamerikas New York. I Buenos Aires.

Trots en sömnsvag flygresa och ytterst lite föda är intrycken hittills karvade i guld. .
Spaningar första timmarna:

- De har en förkärlek att försöka göra sina gator längre genom att ha husnummer som 4199, trots att gatan inte är mycket längre än Kocksgatan.
- Trottoarerna är trasiga, men folk ler mot mig.
- Det var en ypperlig idé att välja en lägenhet med takpool, kvällsdoppet var magnifico.
- Visst det är billigt, men inte SÅ billigt.
- Modern glans samsas med totalt förfall. Och då har vi bara rört oss i en stadsdel än så länge.

Och några personliga hälsningar:
Ola, den enda Vogue jag sett har varit spansk, inte specifikt argentinsk.
Rickard, hon saknar dig också.
Zimon, jag har redan hittat den perfekta presenten till dig.
Syrran, ingen ängel i sikte - men jag jagar vidare.

Hasta manana.

Ytterligare en bloggstafett

När man ändå har ångan uppe så att säga.
Den här onaturligt omfattande utmaningen kom från hon som skriver bloggen som handlar om när orden inte räcker till.

10 Första
Första bästa kompis: Rickard. Vi lyssnade på Magnus och Brasse i en bilstereo, han hade en cool cykel. Jag hade en imponerande E.T.-tröja. Det var vad som krävdes på den tiden.
Första bil: En VW1600, alltså inte en bubbla utan en sån där snygg som ser ut som en Porsche. Den gick sönder. Liksom alla bilar efter den.
Första kärlek: Elin. Min bänkkamrat i ettan.
Första husdjur: Den svarta hunden Stella. Bäst i test.
Första semester: Vad räknas som semester? Somrarna i sommarstugan? Fisketuren till Vuoggatjålme? Skidstakandet över isen till Nottistugan?
Första jobb: Bakom en gräsklippare på kyrkogården. Jag körde sönder tre gravstenar och kommer att hamna i helvetet för det.
Första köpta skiva: Här önskar man ju att det hade varit en annan, men ärlighet varar längst: Give my regards to Broad Street med Paul McCartney.
Första piercing: Öra, öra, läpp. I den ordningen.
Första konsert: Lurigt. Förmodligen Lasse Lönndahl i Skellefteå Folkets Park.

8 senaste
Senaste alkoholdrycken: En drink med namnet Drömspel. Innehöll bland annat Campari, champagne och Martini Rosso.
Senaste bilfärd: Fyra veckor sen. Så länge har bilfan stått orörlig nu.
Senaste filmen du såg: The Wrestler.
Senast ringda telefonsamtal: Till M.
Senaste bubbelbadet: Oasen. (och då menar jag inte det häftiga punktillhållet där Ebba Grön började sin karriär utan det betydligt mer nere-med-gatan-badhuset i Eskilstuna).
Senast spelade CD-skiva: Nåt bränt.
Senaste gången du grät: Till The Wrestler.
Senaste måltiden: En besvikelsens biff med sallad på Elverket.

6 har du någonsin
Dejtat en av dina bästa kompisar: Nej.
Blivit arresterad: Nej.
Blivit kär vid första ögonkastet: Ja.
Fastnat med blicken i någons urringning: Ja.
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Ja, tyvärr.
Busringt till någon: OM jag har. Jag var kungen av busringningar 1985.

7 saker du har på dig
1. Cardigan
2. Jeans.
3. Strumpor.
4. Skjorta.
5. Kalsonger.
6. Klocka.
7. Tatuering.
Sorry om ni trodde att det här skulle bli en dagens outfit-utvikning komplett med märken och rubbet. Jag orkar inte. Timmen är sen.

6 saker du har gjort i dag
1. Suttit i möten.
2. Rekryterat.
3. Skickat en herrans massa mail.
4. Besökt vårsalongen på Liljevalchs.
5. Köpt två pocketböcker; Off the road av Carolyn Cassady och Factotum av Charles Bukowski. Den första en bokcirkelsbok som jag verkligen måste rappa på med för att hinna, den andra en nostalgifläkt från förr.
6. Pussats.

5 favoritsaker utan rangordning
1. Min nya rock.
2. Min soffa.
3. Min säng.
4. Mitt skrivbord och fuskstringhylla, den ena ett containerfynd, den andra ett loppisfynd. De hör ihop, därför hamnar de under samma punkt.
5. Mixern.

4 personer du kan berätta allt för
M, syster 1, syster 2... och några kompisar.

3 val
Blått eller rött? Vin? I så fall blått. Lätt.
Sommar el vinter? Vem svarar vinter här? Och menar det? Inte bara försöker vara lite sådär machosnowboardfreakshow utan verkligen menar det? Nej, tänkte väl det. Sommar alltså.
Choklad el chips? Chips.

2 saker att göra innan du dör
1. Lära mig franska.
2. Köpa ett sommarställe på någon varm plats.

1 sak du ångrar
Je ne regrette rien.

Och tre nya som ska få bloggutmaningen. Jag vill till Aruba, Jazzhands och Miss Madass.

Edholm - en ny bloggbekantskap

Jag har hittat en ny favoritblogg.

Tidigare har jag fascinerats av Richard Liums blogg och den ständigt citerade Linda Rosing. Men nu ni.
Herrejävlar.
Jag har hittat en som överträffar dem alla. En man med de djupaste insikterna och ett ego större än Pavarotti. Tillåt mig introducera; Rafael Edholm.

Det är fortfarande en alldeles ny bekantskap men jag är så uppspelt att jag var tvungen att kasta iväg ett inlägg omgående. Citat som "det är en ny dag imorgon", "Mikael Bindefeld är kungen av gala och fest" och under en bild av den klassiska Hollywood-skylten det insiktsfulla: "en skylt gjord av drömmar, en del förvandlas lätt till mardrömmar om man inte passar sig noga." gör att jag kommer att följa den här bloggen som en igel.

Dessutom bloggar han ihärdigt om sin bekantskap med grabbar som Kicken i The Poodles, Jesper Blomkvist, Linus Wahlgren och andra sköningar. Ett gäng som får mig att minnas singelsläppet med Dr Alban, Björn Borg, Tomas Brolin och... den fjärde killen.

Just nu surrar bara en tanke i mitt huvud; vad skulle hända om man stängde in Rafael Edholm, Filip Hammar och Martin Stenmarck ensamma i ett rum?
Tre klassens clowner och ingen att underhålla?
Den tar jag med mig in i natten.

Konsten att skjuta upp

Det finns några tydliga symboler som väcker det dåliga samvetet till liv. Ett strykjärn på skrivbordet, en hög med Dagens Nyheter där jag vet att jag möjligen hunnit genom tv-sidorna och rubrikerna, en trälåda där några räkningar ligger och åmar sig, en ouppackad resväska, ett arkiv med foton på datorn som kräver en ordentlig sortering.

Tecken, tecken, tecken.
Det spelar ingen roll åt vilket håll man vänder sig. De finns överallt.
De larmar och gör sig till.
Väl medvetna om att de lockar fram såväl prestationsångest som dåligt samvete.

Men jag är stark. Jag passerar nonchalant strykjärnet, trycker ner tidningarna i pappersinsamlingen, sneglar på lådan och tänker ett stoiskt "i morgon", knuffar resväskan lite närmare garderoben med ett viskande "det där kan du fixa själv grabben" och stänger mappen med bilder. Jag gör det utan större ansträngning. Med den grandezza som situationen kräver.

Jag gör det igen.

Mitt rafflande liv

Man låter bli att blogga på tre dagar och direkt hamnar jag så sjuuuukt bakom.
Det händer så ofantligt mycket i mitt liv.
Och jag inser att ni kära tolv bloggläsare lääängtar efter en uppdatering.

Vad har jag då gjort för rafflande saker de senaste dagarna? Jo, jag har:

...tvättat fyra maskiner tvätt
...och på samma tema satt igång tre diskmaskiner
...och på samma tema handlat en del mat och hushållsartiklar
...spelat pingis och badat bastu.

Kan ni inte få nog?
Förstår det. Jag har dessutom:
...följt en förlossning via sms (spännande på riktigt)
...druckit en enastående bloody mary på Le Bar Rouge
...hjälpt till med läxläsning
...inte lyckats få bilen till verkstaden
...ställt in en tandläkartid
...vaknat med nackspärr

Hoppas ni känner er tillfreds. Det gör jag.

Vem letar efter hörnskåp?

Man ska aldrig säga att man aldrig någonsin kommer att...
Sånt får man alltid revidera och äta upp.

Som det som hände i kväll till exempel.
Att jag satt framför datorn och knappade in ordet hörnskåp på Blocket. Det hade inte varit sannolikt om ni frågat mig för... säg, sex månader sen. Då hade jag sagt ett; jag skulle aldrig någonsin...
Men nyss var jag där.
Bläddrade sakta mellan mäktiga kurbitsornament, furupaneler och vitrinskåpluckor. Hörnskåp alltså. Jag gjorde det. Jag har nyss sökt på hörnskåp. Och hummat och tittat och värderat och funderat på måtten.
Jag blir lite rädd inombords. För mig själv.

Jag ställer mig i hallen, framför spegeln, granskar personen och frågar rätt ut i luften; "Vem är du? Du där, som söker efter hörnskåp? Och vad gör du här hos mig?"

Det kommer inget svar.
Det är knäpptyst.
Man kan höra grannarna diska.