fredag 13 juli 2012

Barn ska lyssna på dålig musik

Jag älskar att mina barn gillar BRA musik.

Det här kan låta snobbigt, men det finns BRA och det finns DÅLIG musik.
I korthet lyssnar de INTE på smurfhits, Sean Banan och E-Type. De lyssnar självmant och på egen hand på allt från The Kinks till The Knife.

Klart att det passerar en del Avicii, John Mayer och Flo Rida som jag inte direkt jublar över, men då påminns jag om att mina hemgjorda topplistor i den åldern bestod av Modern Talking, Thompson Twins och Treat - och fortsätter att skala potatis.

Jag vet inte om jag påverkat dem på något vis, om jag avger några subtila tecken när rummet fylls av musik jag inte gillar. En bekymmersrynkad panna eller korsade armar? Mycket möjligt men inte medvetet. Enda musiken jag uttryckligen sagt tvärnej till är Coldplay.

Förklaringen är snarare är att vi alltid lyssnar på musik.
När vi lagar mat, när vi åker bil, när de gör läxorna, båda barnen dansar och övar till musik i vardagsrummet, jag sjunger för dem när de ska sova och ekvationen är att om man lyssnar mycket på musik så lär man sig snabbt att sila bort skräpet.

Men.
Här kommer problemet och anledningen till att jag ibland önskar att mina barn lyssnade på DÅLIG musik istället.

När barn får en förfinad musiksmak följer också låttexter som inte är helt barnanpassade med på köpet. De sjunger med, långt innan de förstår vad de sjunger med i, de lär sig perfekt uttal på Missy Elliots och Leila K:s texter och citerar M.I.A, Maskinen, Salt'n'Pepa och White Lies med samma enkelhet.

Love the way my ass go bum-bum-bum-bum
Keep your eyes on my bum-bum-bum-bum-bum
And think you can handle this gadong-a-dong-dong
Take my thong off and my ass go boom

Sen lär de sig sakta engelska och jag får ägna mig åt att svara på frågor om varför Eminem vill skjuta sin familj, förklara vad den kryddiga raptexten menar med pimps'n'hoes och att "one pill makes you small" inte handlar om Nils Karlsson Pyssling.

"Vem är Mary Jane som han älskar?"
"Älskar, mmm, han röker henne faktiskt".

Jag lägger väldigt mycket tid och pedagogisk energi på detta.
Men ute i offentligheten, bland andra människor, är tiden för pedagogiska förklaringar betydligt mer begränsad.

Som när ens sexåring drömskt tittar ut genom fönstret och börjar nynna på Regina Spektor "a little bag of cocaine / a little bag of cocaine" på ett fullsatt tunnelbanetåg, eller när folket i Hemköps kassakö vänder sig om och tittar på minimänniskan med hörlurar som - omedveten om sitt höga tonläge - vrålar med i Pixies Hey:

whores in my head
whores at my door
whores in my bed

that's the sound the mother makes
when her baby breaks

Precis där och då tycker jag att det var alldeles för länge sen Markoolio släppte något nytt.

tisdag 10 juli 2012

Svenska larm presenterar: Humortoppen

Det är enkelt att vara bitter. Att såga och slakta.
Att hylla kräver mer mod. När man ska stå FÖR någonting istället för EMOT någonting.

Jag tar ändå risken. Jag är modig och följer upp Humorbotten med Humortoppen.

Att lista BÄSTA humorserierna visade sig dock vara betydligt svårare. Dels skrattar jag väldigt sällan, dels var det svårt att avgöra om bedömningen skulle gälla hur bra de var när de sändes, eller hur roliga de är idag. Humor åldras ju sällan värdigt.

Men när allt malts ner, processats och spottats ut så återstår detta.
Svenska Larm ger dig, de fem bästa tv-humorserierna genom tiderna (plus några bubblare):

5. Da Ali G Show (2000)
Sasha Baron Cohens första serie där både Borat och Bruno föddes. Humorn består i att Ali G intervjuar experter om allt från feminism till droger. Experterna vet inte att han är en skådespelare och svarar torrt, akademiskt och brittiskt på hans frågor med stigande irritation. Det fungerade givetvis bara en säsong, sen blev det bara karaktären kvar och humorn rann ut i sanden.

4. Summer Heights High (2007)
En mockumentary om ett australiskt gymnasium med Chris Lilley i alla tre huvudrollerna: Dramaläraren Mr G, utbytesstudenten Ja'mie och problemstudenten Jonah. Missa inte heller Chris Lilleys första serie We can be heroes och den tredje serien Angry Boys. Inte riktigt lika bra, men nästan.


3. Flight of the Conchords (2007)
Nya Zeeländarna Bret och Jemaine flyttar till New York för att göra karriär med sitt band. Det går inget vidare. Briljant musikparodi och fantastiska bi-rollskaraktärer där managern Murray och stalkern Mel lyfter serien från bra till strålande. 


2. Simpsons (1989)
Jag är inget hardcorefan, jag ser bara Simpsons när det råkar flimra förbi, men det är helt obegripligt hur Matt Groenings serie efter 24 säsonger och närmare 500 avsnitt kan hålla så konsekvent hög manuskvalitet. Det belönas med en andraplats, för slitet, hantverket och uthålligheten. Plus att det gjorde att amerikanska tv-bolag vågade satsa på tecknad humor som South Park, Futurama och Family Guy.


1. The Office (2001)
Orignalversionen av Ricky Gervais och Stephen Merchant om chefen från helvetet på pappersföretaget i Slough. Senare kom den amerikanska långköraren (åtta säsonger) och sen följde en rad versioner som franska Le Bureau, tyska Stromberg och chilenska La Ofis innan det svenska magplasket Kontoret gjorde entré. Uppfann inte mockumentarygenren (tidigare exempel är bland annat Spinal Tap) men förfinade och inspirerade flera efterföljande tv-serier. Den avslutande julspecialen i två 45-minutersavsnitt är humor när den är som allra bäst. Svart och jävlig, lycklig och ångestfull.



Hedersomnämnande: Young Ones (1982)
Den här pendlade mellan att vara helt utanför listan, komma in på plats sex, åka ut igen och sen komma tillbaka på plats tre och sen diskas igen. För det är mycket som är oerhört svajigt, situationskomiskt, gapigt och föråldrat i serien om fyra studenter som delar lägenhet. Rik Mayalls drömska Peoples poet och hyresvärden Jerzy Balowski är i alla fall komiska mästerverk, och även om det är mycket punkpapphammar över Vyvyan så är det skamligt roligt när han får en hacka genom huvudet när de letar olja i källaren. Nostalgifaktorn spelade in här, det medges, och att Motörhead, Dexy's Midnight Runners och Madness spelar i deras vardagsrum.


Nådde nästan ända fram, utan inbördes ordning:
Extras, Arrested development, Modern family (ok, den hade faktiskt plats sex), Seinfeld, Louie, Vänner, Curb your enthusiasm, Trailer park boys, Jeeves and Wooster, Fawlty Towers, Angry boys, Portlandia, Eastbound and down och Mighty Boosh.

fredag 6 juli 2012

Öppet brev till Ola

Hej Ola.

Jag ber om ursäkt. Jag har brutit vår outtalade plan att aldrig byta ut blogghuvudet på eget bevåg, alltid vänta in den nästa versionen som kommer lika oväntat som efterlängtat.

Jag bytte till ett gammalt blogghuvud. Jag har backat processen.

Jag har varit agerat själviskt och trotsigt.
Jag har saboterat en överenskommelse och brutit ett förtroende.

Men det förra blogghuvudet - som hade samma elegans och stilsäkerhet som de andra - gav mig en obändlig skrivkramp som stannade bloggen i ett halvår. Jag tror det var bilderna på starkölen som gjorde det. Jag kan inte skriva under så depraverade omständigheter, och det ledde mig till att ta den första arkiverade blogghuvud jag kunde hitta, som signalerade rätt årstid.

Jag hoppas du kan förlåta. Kommer det, trots det här övertrampet, ett nytt blogghuvud framledes kommer jag givetvis omedelbart och utan fördröjelse byta till det nya. Jag ber dig dock att undvika alkoholhaltiga drycker i ditt kollage så att vi inte hamnar i samma situation igen.

Din förtrogne
S Larm

PS, mitt favoritblogghuvud genom tiderna är det med rävarna DS.

torsdag 5 juli 2012

Svenska Larm presenterar: Humorbotten

Det var ett tag sen jag bloggade. 2011 närmare bestämt. Därför blir det nu en lista - eftersom listor är den kreativt nollställda hjärnans svar på knyppling. Eller makramé. Eller såna där konstverk man färglägger efter vilket nummer som står i fältet.

Nåväl.

En enväldig jury har nu överlagt och presenterar här de fem sämsta humorserierna någonsin. Med talande exempel från produktionerna.

!!! Känsliga personer varnas för starka bilder. Kan utlösa depression. !!!

5. Hjälp!
Någon har stånd, någon stammar, en kille opererar in bröst (tokigt!), en annan är vaktmästare och en receptionist bygger sin karaktär på att stirra och prata konstigt. På toppen av detta bajsberg: Stina Ekblad i en roll som hon själv måste ha känt obehag inför men inte haft råd att tacka nej till.


4. Mork och Mindy
Mork kommer från en annan planet. Han får bo hos Mindy som bor på jorden. Mork har jätteknasiga saker för sig. Som att dricka vatten genom att stoppa ner fingret i glaset, kontakta sin rymdledare Orson och utbrista nanoo nanoo med jämna mellanrum. Inte Robin Williams vackraste stund.


3. Jims värld
Jim Belushi gör en Cosby trettio år för sent med skämt som borde ha vädrats ut ur omklädningsrummet efter Korpenmatchen mellan FC Goda Viljan och Dynamo Majorna.


2. En fyra för tre
Året är 1996. TV4 hoppar på trenden "sitcom" men någon programansvarig måste ha läst "sittbuskis" i ett internt PM och resultatet blir en serie som hade varit roligare om man hade redigerat ihop tystnaderna i samtliga nyårsrevyer av Peter Flack. Göran Gillinger och Lina Perned gjorde inte många skådespelarknop efter den här serien. Av naturliga skäl.


1. Dharma och Greg
Dharma är hippie. Greg är advokat. Dharmas föräldrar är hippies. Gregs föräldrar är uppstyrda karriärister. Dharma gillar yoga och att läka sår med plantor. Greg gillar siffror, listor och logik. Dharma är barfota inomhus. Greg bär svartglansiga skor. Humoristiska krockar uppstår och resultatet blir dödstortyr i humorform.