För några månader sen, i den här bloggens begynnelse, skrev jag ett inlägg om vilka bloggar jag läste aktivt. En av dem, som jag inte längre läser, var en blogg av en Richard Lium, kallad CSR-bloggen. Jag ansåg den vara mycket underhållande och en källa till såväl skratt som höjda ögonbryn. Läs ursprungsinlägget här.
Det roliga är att detta enstaka blogginlägg har genererat över 40 kommentarer. Fyrtio kommentarer, mina damer och herrar. Trots att den här bloggen, hur kvalitativ den än må vara, inte har mycket mer än i runda slängar 40 besökare om dagen.
Och det är nu detektiven i mig får bränsle:
Jag har ett statistikverktyg kopplat till bloggen.
Rätt använt, ett mycket fiffigt sätt att se vem, vad, när och varifrån trafiken kommer.
Häng med på det här exemplet:
Det specifika inlägget kommenterades vid 5 tillfällen den 16 september.
Jag kikar in i mitt statistikverktyg och ser en (1) unik besökare på det specifika blogginlägget den dagen.
Det är nu jag strosar förnöjsamt i rummet, stryker handen över brättet på filthatten, vänder mig mot auditoriet och levererar min analys:
Slutsatsen är alltså att det är en och samma person, eller möjligen ett par, som kommenterar sina egna inlägg och för någon form av vildsint argumentation med och mot varandra.
Och, kära bloggläsare, även om edert antal icke är legio, finns det ytterligare bevis som pekar i samma riktning:
Vid fem olika tillfällen, signerade med olika namn har följande smiley använts :o). Alltså inte den traditionella, av blogghävd spridda normalsmileyn utan denna abnorma skapelse med någon form av clownnäsa.
Vid ett tillfälle hette skribenten Anders, vid ett annat Gustav, vid ett tredje Joakim och vid ett fjärde ville han vara anonym.
Det finns också ett flertal gemensamma nämnare i språket, i sättet att uttrycka sig i skrift. Att de två senaste inläggen (jo, det strömmar till inlägg fortfarande) inkluderar adressen till bloggen också. Men jag ska icke tråka ut er med detaljer. Så.
Det roliga är att detta enstaka blogginlägg har genererat över 40 kommentarer. Fyrtio kommentarer, mina damer och herrar. Trots att den här bloggen, hur kvalitativ den än må vara, inte har mycket mer än i runda slängar 40 besökare om dagen.
Och det är nu detektiven i mig får bränsle:
Jag har ett statistikverktyg kopplat till bloggen.
Rätt använt, ett mycket fiffigt sätt att se vem, vad, när och varifrån trafiken kommer.
Häng med på det här exemplet:
Det specifika inlägget kommenterades vid 5 tillfällen den 16 september.
Jag kikar in i mitt statistikverktyg och ser en (1) unik besökare på det specifika blogginlägget den dagen.
Det är nu jag strosar förnöjsamt i rummet, stryker handen över brättet på filthatten, vänder mig mot auditoriet och levererar min analys:
Slutsatsen är alltså att det är en och samma person, eller möjligen ett par, som kommenterar sina egna inlägg och för någon form av vildsint argumentation med och mot varandra.
Och, kära bloggläsare, även om edert antal icke är legio, finns det ytterligare bevis som pekar i samma riktning:
Vid fem olika tillfällen, signerade med olika namn har följande smiley använts :o). Alltså inte den traditionella, av blogghävd spridda normalsmileyn utan denna abnorma skapelse med någon form av clownnäsa.
Vid ett tillfälle hette skribenten Anders, vid ett annat Gustav, vid ett tredje Joakim och vid ett fjärde ville han vara anonym.
Det finns också ett flertal gemensamma nämnare i språket, i sättet att uttrycka sig i skrift. Att de två senaste inläggen (jo, det strömmar till inlägg fortfarande) inkluderar adressen till bloggen också. Men jag ska icke tråka ut er med detaljer. Så.
I rest my case. Men gör själva en bedömning här.
Det roligaste, och det som får mig att skrockskratta både inombords och utanpå, är att även de inlägg som utger sig för att vara negativa, hyllar mannen i fråga på ett icke-så-subtilt sätt.
All publicitet är god publicitet sägs det ju.
Inlägg
2 kommentarer:
det bästa blogginlägget jag läst i mitt liv, smart, roligt, avslöjande och härligt. Way 2 go alarmisten, och
touché!
Skicka en kommentar