Musik är bäst på tv

Under min tid som tv-producent var det en del av jobbet som jag uppskattade mer än allting annat. Musikläggningen.

Att kombinera bilderna med passande musik.
Att välja med omsorg, klippa om tempot i inslagen så att det tog fäste på musiken.

Jag gillade det alldeles för mycket. Programmen jag producerade blev fullständigt överlastade med musik och när jag vid ett tillfälle visade ett icke-färdigklippt reportage för min redaktionschef blev reaktionen: "Åh, en musikvideo".

Inte helt lyckat alltså. Jag gick vidare i livet.

Dessutom hade jag också en svårartad förkärlek för minimalistisk electronica och svårt larmande indierock. Som de här till exempel:



Och det här:

Ambivalens

Men nu blev det svårt. Ice Road Truckers på TV4, Billy The Kid (Kris Kristofferson) och Pat Garrett (James Coburn) på TCM och Magnum på TV6.

Natt-tv at it's finest.

EDIT: 03:57
Bob Dylan skymtade i en biroll i västernrullen från 1973. Det avgjorde saken. Bob Dylan måste ju få mig att sova. The times they are a-changing.

EDIT: 04:15
Bob Dylans (om det verkligen är han) karaktär kallas för Alias och är en jävel med knivar. Nitade just en prisjägare. Men gör han mig sömnig? I vanliga fall ja, i natt nej. Jag orkar inte ens imdb:a filmen för att kolla om det verkligen är han.

EDIT: 04:27
Kunde inte hålla mig. Jag kollade. Det är Dylan, och det var tydligen så att han mer eller mindre tjatade sig till att få vara med i filmen eftersom han var så fascinerad av Billy the Kid. Soundtracket är också Dylans, minus (misstänker jag) de rullande banjopartierna som ackompanjerar alla duellscener. Nyss spelades "Knockin on heavens door". Fin låt. Finare i original än när Axl tweakade till den.

Dagens larm: idiotiska biroller

En enda skådespelare kan förstöra en hel upplevelse.
En enda karaktär kan göra att jag inte orkar se vidare.

Dexter till exempel. Hans hopplösa syster Debra var ensam anledningen till att jag gav upp efter tre avsnitt. Tillgjord, krystad, obalanserad, icke-trovärdig och som strössel på glassen; fullständigt osympatisk.

Det gick inte.
Nu har jag hittat tillbaka, tittat på ytterligare fyra avsnitt, men det bär emot. Jag måste kämpa mig igenom scenerna med henne och hon tar dessutom mer och mer plats. Obegripligt.

Å andra sidan kan biroller vara anledningen att titta på en tv-serie också, eller åtminstone en högst bidragande orsak.

Exempel på biroller som lyfter serier:

Miles i Lost
Omar Little i The Wire
Ruth i Six Feet Under
Paulie i Sopranos
Newman i Seinfeld

Jag kunde inte hålla mig

Jag har gjort mitt bästa.
Den här bloggen har inte skrivit ett enda ord om Anna Anka.

Men nu är det dags. För av alla märkliga, bakvända och luriga uttalanden hon gjort har jag hittat ett som spöar allt.

Till er som mot förmodan missat alla löpsedlar kommer här kort resumé:

Anna är gift med artisten Paul. Anna är med i märklig tv-serie. Anna blir större än Paul i kvällstidningarna. Anna gör konstiga/roliga/knasiga uttalanden som passar kvällstidningarna. Anna blir parodierad i humorshow i SVT. Anna kontrakteras av TV3 för att bli julvärd. Anna får propåer från massa andra kanaler om att vara med i deras program också. Paul lämnar in ansökan om skilsmässa. Anna lämnar in motansökan om skilsmässa.

Och så anledningen till att det här inlägget överhuvudtaget blir till: Anna är med i en intervju i P4 Extra och pratar om karriären och den förestående skilsmässan. Reportern undrar hur det påverkar henne och hur hon kan jobba på som om inget hänt. Hon replikerar:

"Jag kan inte låta ytliga saker bekomma mig."

Besvikelsens television

Jag blev oerhört sugen på att spendera en timme med Skavlan när jag läste i tidningen om den rafflande gästuppställningen Helena Bergström, Colin Nutley, Lisa Nilsson och Jackie Arklöv.

Den sistnämnda visade sig vara en viss Jarle Andhöj. Århundradets felläsning ledde till årtiondets besvikelse.

Fan.

Två idoler på samma vägg

Tillbringar lördagsförmiddagen med en jazzbrunch på Mosebacke när jag ser att två av mina idoler hänger sida vid sida på artistväggen. Två personer som inte har mycket mer gemensamt än att de just är mina idoler och just råkar hänga sida vid sida här inne.

Erland Josephson
Och
Janne Loffe Carlsson

Den ena platsar i egenskap av världens varmaste röst och Sveriges bästa skådespelare. Den andra är mer obestämd, men jag växte upp och tänkte att han skulle vara den perfekta pappan. När jag såg honom som Katitzis pappa i tv-serien, som skön gräsänkling som benämnde sina barn som "kottar", som soldat i Någonstans i Sverige och som jovialisk och Stockholmsklingande happy-go-lucky-kille i Göta Kanal och Repmånad. Jag älskade rubbet. Och står för det.

När jag långt senare lärde känna honom som en av Sveriges bästa jazztrummisar som spelat in musikhistoria i Hansson och Carlsson, så blev jag ännu mer övertygad om hans storhet.

Två idoler på samma vägg alltså.

Dagens larm: svensk tv-komedi

Såg 98 sekunder av SVT:s serie Playa del Sol nyss.
Mer klarade jag inte.

Antingen är det en komediserie helt utan humor eller så är det en dramaserie helt utan drama. Det skojiga bestod i att någon klädde upp sig i en björndräkt, hällde läsk ur ena tassen och tryckte på en knapp på magen så att en inspelad röst sa att den ville kramas.

Då vill man bara ha en tyst minut för svensk humor.

Det framkallar inga skratt. Bara en outsäglig sorg över sakernas tillstånd.
Dialogen var lika ledig och lättflytande som om den vore hämtad från en dramatiserad informationsfilm om Apoteket.

Parallellt i en grannkanal porträtteras Erland Josephson. Kontrasterna är så enorma att kroppen inte riktigt klarar omställningen.

TV-humor slår tillbaka

Jag brukar gnälla över att det inte görs någon bra humor längre. Varken på tv eller film. Det mesta är bara plågsamt och smärtsamt och förtvivlat tråkigt.

The Office och Ricky Gervais var länge de enda ljuspunkterna komikens mörka medeltid.
Tills nu.

Summer Heights High är svaret på mina böner.
Tack Mats för tipset och tack Anna för lånet av dvd:n.
Det påminner en del om The Office - den är också filmad som en fejkad dokumentär - men utspelar sig på en australiensisk skola istället för på ett brittiskt kontor. Chris Lilley är geniet bakom både manus och regi och spelar dessutom de tre huvudrollerna i serien: den koleriske dramaläraren med hybris Mr G, den bortskämda utbytesstudenten Jai'me och bråkstaken och breakdansaren Jonah.

Tråkigt nog har det bara gjorts en säsong med åtta avsnitten.
Men fy fan så bra.
Här är ett smakprov.

Vem är rätt för Rosing?

Jag såg Den rätte för Rosing i går.
En oerhört deprimerande historia.

Ett litet axplock ur programmet:

En kille måste textas för att man inte förstår vad han säger.
En annan säger att han har ”triumfen på handen”.
Mellan Linda och en tredje utspelar sig följande konversation:

L: Har du varit tillsammans med någon som har barn tidigare?
K: Nej, det har jag inte.
L: Hur känns det då?
K: Ja, det är ju oexploaterat område.

Linda är alltså på väg att bli exploaterad. Utnyttjad. Kan ingen stoppa det från att hända?

Trösklar i tv-världen

En lätt skepsis präglar hela min persona.
Det är inget nytt.

Men alldeles särskilt utmärker den sig när folk ska försöka sälja in tv-serier jag bara måste se. Då blir jag en Greenpeaceaktivist på en oljetanker.

Och skepticismen står i direkt relation till övertalarens fanatism.
Därför höll jag mig väldigt länge borta ifrån Simpsons. De som gillar den serien är helt enkelt lite VÄL glansögda (ja, Caroline, se dig i spegeln) och missionerande. Samma sak med Mighty Boosh (varva ner Vladimir), Curb your enthusiasm (ditt fel Anders) och Flight of the conchords (was that Simon per chance?).

Men allra särskilt gäller det tecknade serier. Som South Park, som nämnda Simpsons, som Family Guy. Det krävs i runda slängar trettio avsnitt innan jag på egen hand kan avgöra att den är bra. Särskilt om det föregåtts av en övertalningskampanj av valfri frireligiös anhängare.

Jag har fortfarande inte helhjärtat greppat att tecknade serier kan rikta sig till vuxna.
Nu, nitton år efter att Beavis and Butthead första gången sändes på MTV.

Jag vill inte fatta. Jag är snarstucken. Men det kryper på mig.
Till slut är det jag som ihärdigt mullrar "det här MÅSTE du bara se".

V räddade mig från tryckarna

Jag minns ett fruktansvärt party.

Förmodligen var jag elva år gammal. Det bjöds på popcorn och konsumläsk och tjejerna hade någon form av uppdaterade kalasbyxor med ett resårband som sträckte sig under foten. Förmodligen var det Bryan Adams i stereon och jag hade ingen som helst lust att dansa tryckare. Det var i en liten ångestladdad by, en bra bit hemifrån. På gården stod det traktorer. Man kunde inte lämna stället förrän någon vuxen kom med bil och hämtade upp en. En inlåst jävla mardröm helt enkelt.

Men vid just det här specifika tillfället fanns en räddning.

Inne i gillestugan, komplett med träpanel på väggarna och en gulgrön heltäckningsmatta på golvet, satt värdinnans tre år äldre brorsa och hans kompisar och kollade på en ny tv-serie. Det handlade om tuperade brudar i uniformer som käkade möss och skalade av sig huden. Serien hette V och räddade mig från uttråkningsdöden.

Nu är den tillbaka. V: The second generation av Scott Peters som stod bakom The 4400.
Mycket lovande.
Jag ska se till att vara på ett ångestladdat party när jag ser den för första gången.

Ett sentida tv-tips

Sveriges mest underskattade program just nu är Videokväll med Luuk. Och programmets genialitet ligger i det sista av de tre titelorden: Luuk.

Han må vara folkligt uppskattad som kostymprydd programledare i blanka-golv-underhållningar som Melodifestivalen eller semi-talkshowen Sen kväll med Luuk, men någon Regis Philbin eller David Letterman är han faktiskt inte. Det är i det lilla formatet han är som allra bäst. I samtalet, i förmågan att få gästerna att bli intima trots en medietränad fasad.

Och hela tiden utan att bli FÖR mysig, FÖR underlåtande och FÖR velour. För plötsligt blir han lika vass som han är sympatisk. Som när han intervjuar Johan Glans som släpper konventionerna och blir väldigt personlig och berättar om hur hans lilla barn ligger på tvären i sängen och Luuk replikerar "Ja, då blir det svårt att få till ett vrålknull".

Enkelt, smart och perfekt avvägt.

Inte sedan Knesset i ZTV har Luuk haft en lika bra tonträff. Och har ni glömt Knesset så kommer en påminnelse här:

Blottare på Östersjön

Såg femmans nya storsatsning Färjan i kväll. I korthet handlar det om personer som kryssar över Östersjön, promenerar runt i taxfree-butiker, gör bort sig på dansgolv och hånglar i hytter. Personalen står i centrum, men det är passagerarna som är behållningen.

Första tio minuterna var jag övertygad om att det var en bortglömd sketch från tiden då Killinggänget fortfarande ägnade sig åt humor.

Det var det inte.

Det var på riktigt. Människorna hade gått bortom stereotyperna och liksom etsat sig fast i ett fossilt tillstånd av klassiska kryssningsresenärer. Fascinerande.

En misslyckad avslutning

Nej, det gick inte.
Så släpp loss och låt skadeglädjen flöda över en gammal själ.
Jag har fortfarande inte kommit till slutet av Carnivale. Uppskattningsvis saknas 21 minuter och 14 sekunder innan jag är framme. Trots att det sista avsnittet avgjort är det mest rafflande i hela serien. Brother Justins svarta ögon var det sista jag såg innan jag somnade. Jag gör ett nytt försök i kväll.

Nu gäller det

Sista avsnittet av Carnivale.
Håll tummarna. Nu åker vi.

Jag - en gammal narkoleptiker

Jag börjar bli gammal.

Ett tydligt tecken är att jag inte kan hålla mig vaken när jag tittar på tv efter klockan 22. Det tar ungefär 20 minuter innan hakan faller mot bröstet och ögonlocken stängs.

En sorglig syn.
Och inte så lite frustrerande.

Jag börjar närma mig slutet av säsong 1 på HBO-serien Carnivale. Eftersom jag hållit på i ungefär ett halvår så är det att betrakta som en bedrift. Ibland måste jag se om ett och samma avsnitt ett par, tre gånger för att jag är osäker på hur mycket jag missat.

Serien är inte ens särskilt imponerande. Men det har blivit en grej att komma till slutet. Till Sista Episoden. Som ett maratonlopp ungefär, men med inslag av narkolepsi och det jobbiga upplägget att jag hela tiden får kliva av banan och promenera tillbaka någon kilometer innan jag fortsätter springa.

Gammal som sagt. Gammal.

Kallur förnedrad i TV

Jag tycker synd om Sanna Kallur.

Inte så mycket för att hon trillade på första häcken i en OS-semifinal, sånt kan ju hända och det räddade ju henne från att hamna på en försmädlig fjärdeplats i en final till exempel. Nej, jag tycker synd om Sanna Kallur av en helt annan orsak. Jag tycker synd om henne för att hon sen fick knalla iväg till sidan av banan, där hon blev illa behandlad av en oslipad SVT-journalist som skulle göra sina obligatoriskt hummande hur-mår-du-frågor och inte alls var beredd på att möta en häcklöperska som var helt knäckt. En häcklöperska som inte ens kommit över Den Första Häcken.

Men han höll god min.

Han babblade på om att hon hade sett så laddad ut innan loppet, att hennes blick hade skvallrat om att formen var bra. Och vad fan ska hon svara på det. Hon spänner ögonen i honom och rösten brister när hon säger att jo, visst KÄNDES det bra, och han fortsätter bubbla på och hon ser ut som att hon helst av allt vill påbörja en misshandel men biter ihop och försöker tappert svara på hans frågor. Tills hon inte pallar längre och tystnar av allt gråt då han kontrar försiktigt med sportklyschan "Och hur känns det nu då?". Fy. Vilken förnedring. Och jag vet inte om den där reportern borde lära sig hyfs av Ribbing, lite empatijournalistik av Birgitte Söndergaard eller bara borde få sparken.

Kanske ska han bara få intervjua vinnare. För det där gick då inte alls.
Stackars Kallur.

Dagens larmrapport: Doktorn kan komma

Jag tror faktiskt att jag gillade den när den var ny och fräsch... eller förlåt... ny var den, men fräsch har den aldrig varit. TV-serien Doktorn kan komma. Den där som utspelar sig i den australiska vildmarken och doktorerna flyger fram och tillbaka mellan förtorkade gubbar och lårbensbrutna gummor, och otippat ofta utsätts för någon form av sabotage eller brott. Givetvis finns det en relation mellan herr tillrättalagd doktor och fröken förnumstig sjuksyster. Lägg till en hockeyfrillad radiooperatör och en heroisk pilot och en herrans massa bandage så har du serien naglad.

Och. Den. Är. Usel.

Så passa dig om du råkar knäppa på eftermiddagsteven och dras in i den där ökendoftande handlingen. Det är lätt att sugas in. Det är lätt att förfäras men inte förmå sig att stänga av apparaten. Det är lätt att må illa efter fem minuter men liksom fortsätta ändå, lite som handen i en chipspåse. Men nu är du varnad.

Maradonas bastard

Slözappade förbi en strandfotbollsturnering på Eurosport nyss.

Det var inte vilken turnering som helst - det var VM i strandfotboll och kvartsfinal mellan Italien och Frankrike. Ganska ointressant sport, ganska ointressant kvartsfinal och helt okända namn.
Förutom ett: Maradona.
Diego Armando Maradona Jr närmare bestämt.

Och ja, han är son till den Maradona. Kokainisten, artisten och köttbullen Diego Maradona som hade en affär med Christina Sanagra under sin tid som proffs i Napoli. Christina (som har namnsdag idag, grattis!) blev gravid och produkten är alltså killen som nu sitter på bänken (jo, han var sorgligt nog inte ens ordinarie) i en strandfotbollsturnering.

Någon hade frågat honom om han hade fått några fördelar av sitt namn. Han hävdade bestämt att det bara förde med sig nackdelar. Men då har han ändå bytt efternamn från sin mammas namn Sanagra till det stjärnglittrande Maradona.
Och då får han väl skylla sig själv. Kan man tycka.