Låtarna som förändrade mitt liv del 3

En del band har jag trillat in i baklänges. Upptäckt en sent utgiven skiva, kanske till och med den sista de gjort och sen backat in för att lyssna på resten. Mitt första exempel på det var Pixies.

1991. Jag sitter i skolans kafeteria, under en kort paus mellan mattelektionen och tyskan, Vid samma bord sitter en kille i klassen under mig. Vi umgås för att han spelar i ett band. Eller vill spela i ett band. Precis som jag. Vi pratar om musik och pengar. Han är helt pank med 10 dagar kvar till studiebidraget och i hans kylskåp finns bara en burk konserverade mandariner. Säger han.

Han frågar om jag vill köpa några skivor för att rädda hans ekonomi, plockar upp några ur sin axelväska och sprider ut dem på bordet. Jag ögnar igenom högen. Där finns Swervedriver, Inspiral Carpets, The Doors, Ride och ett tiotal andra. Till slut blir det Mudhoneys andra skiva, Pixies "Trompe Le Monde" och "Green Mind" av Dinosaur Jr som byter ägare.
Han blir 120 kronor rikare.

Väl hemma får Mudhoney äran att börja. Flat Out Fucked och Here Comes Sickness är omedelbara succéer, men i övrigt är det för enformigt. Platt och trist. Dinosaur Jr gillar jag direkt men inser att den kräver fler lyssningar.

Så hamnar Trompe Le Monde i skivspelaren.
Det är ingen omedelbar kärlek, ingen snabb förälskelse, men så annorlunda, så bakvänt, oförutsägbart och oemotståndligt att jag måste lyssna igen, och igen, och en gång till. Jag håller konvolutet i handen och lyssnar igenom den från första till sista låten fyra gånger.

Desperationen i Kim Deals och Black Francis röster. Den råa energin i U-Mass och The Sad Punk i kontrast mot finstämdheten i Motorway to Roswell och Jesus & Mary Chain-covern Head On och de raka, rockiga Letter to Memphis och Lovely Day. Det är surfrock, punkaggression, en sång som låter som att de alltid är inne på sin absolut sista låt någonsin och ändå harmonier, låtstrukturer och fantastiska melodier. På samma skiva.

Men framförallt är det texterna som fasciner. Fullständig kaos, ett kontrollerat stream of consciousness jag aldrig hade hört förut. Oordning och raka linjer, nonsens och allvar, litterära referenser och kuk och fitta om vartannat. Black Francis både berättade och frågade.

and we listen to the sea
and look at the sky in a poetic kind of way
what do you call it
when you look at the sky in a poetic kind of way?
you know when you grope for luna.

När jag sen fick höra att Trompe Le Monde ansågs vara Pixies bottennapp, den sämsta skivan de gett ut, öppnades en värld som jag bodde i under flera månader. Pixies värld. Jag backade in i Bossanova, i Surfer Rosa och i Doolittle. Och det var fantastiskt. Förstås.

Trots vetabästarna håller jag fortfarande Trompe Le Monde som den bästa skivan. Förmodligen för att den stod för det allra första mötet. Ibland är det ju bara så enkelt.

Men eftersom den här bloggserien inte handlar om ALBUMEN eller BANDEN som förändrade mitt liv, utan LÅTARNA så är jag så tvungen att välja. Och då blir det U-Mass.

we got ideas to us that's dear
like capitalists, like communists
like lots of things, you've heard about
and redneckers they get us pissed
and stupid stuff it makes us shout
oh dance with me oh don't be shy
oh kiss me cunt, and kiss me cock
oh kiss the world, oh kiss the sky
oh kiss my ass, oh let it rock

Låtarna som förändrade mitt liv del 2

Året är 1984.
Ett skyttegravskrig pågår på skolgården. Två grupper med subtila markörer som skiljer dem åt. Syntharna på ena sidan, med en liten spretig lugg hår under toppluvan, jeansjackor och pastellfärger. Hårdrockarna på den andra med spretiga hockeyfrillor nder toppluvan, jeansvästar och svarta jeans.

Jag lyckas balansera på den tunna linjen däremellan. Med fötterna i båda lägren. Jag mixar blandband med Thompson Twins, Iron Maiden, Depeche Mode, Wasp, Modern Talking och Testament.

Men jag lutar mig mest mot hårdrockarna. Där finns det fascinerande. Där finns det spektakulära. Rykten om sataniska budskap, blodiga scenshower, blixtrande dubbelkaggar, mytiska konceptalbum, sågklingor i skrevet och ständiga diskussioner om det är speed eller thrash som egentligen är snabbast.

Jag testar allt. Från Manowars svingande yxor och machobudskap om att "All med play on ten" till Halloweens sagovärld med bäraren av de sju nycklarna och Metallicas mangling i Battery.

Men så kommer en vän med synthlugg cyklandes till den gula villan. I en väska har han en vinylsingel som jag ska få spela in på kassett. Han halar upp singeln, vi lägger den på skivspelaren och hela rummet stannar.

Hårdrocken levde kvar även efter det, men fick mindre och mindre betydelse och jag klippte strax därefter den halvhjärtade hockeyfrillan.

Det var den här. Tack Midge Ure.

Smärtan i att ha ett rent hjärta

Går och lägger mig till en ny favorit.
Delar med mig. Sharing is caring.

Låtarna som förändrade mitt liv del 1

Tänker härmed inleda en musikalisk odyssé genom mitt liv. Tio låtar, tio blogginlägg, tio musikaliska stycken som på ett eller annat sätt förändrat eller präglat mitt liv. Högt och lågt. Stråkar och gitarrer. Ackord och monotoni. Bra och dåligt.

Först ut: Beethovens femte symfoni



Den första musik som väckte känslor. I mitt fall; rädsla - på gränsen till panik.

Min äldsta syster såg det som hennes uppgift att skola mig i musikhistoria (eller den musikhistoria som stod till buds baserat på mina föräldrars musiksmak). Jag var fem år gammal. Hon lade ut omslagen till alla vinylskivor på heltäckningsmattan och min uppgift var att peka på den skivan hon spelade upp. Jag chansade vilt och pekade oftast på 10cc-skivan eftersom den hade coolast omslag. Elvis, Pugh Rogefeldt, Boney M, Factory, Leonard Cohen och Vikingarna avhandlades. Jag hade förmodligen noll rätt. Jag minns faktiskt inte. Men så kom den där skivan med den mörka och skrämmande skogen på omslaget. Jag undvek den in i det längsta. Ända fram tills den spelades.

Min syster uppehöll sig vid symfonin. Nöjde sig inte med att jag skulle lära mig vilket omslag som hörde till tonerna. Hon ville också berätta om tragedin med Ludwigs förlorade hörsel och att de där staccato-tonerna kunde tolkas som att DÖDEN KNACKADE PÅ DÖRREN.

Som femåring var det ingen metafor. Det var DÖDEN SOM KNACKADE PÅ DÖRREN. Bokstavligen.

Därefter följde flera år när jag alltid sneglade mot farstun så fort jag hörde de där tonerna. DÖDEN KNACKADE PÅ DÖRREN och jag visste ju inte hur DÖDEN skulle se ut, om han också var döv och inte hörde sina egna KNACKNINGAR, och varför han valde att KNACKA just på VÅR DÖRR.

Nu mår jag bättre. Jag kan lyssna på Beethoven utan panikkänslor. Men det tog tid.

Massagemedley

Jag fick nyss massage på hotellet.

I ett litet rum där man ska masseras av en främmande människa är det viktigt att man känner sig avslappnad. Att man blir lös i leder och muskler så att massagen får största möjliga effekt. Därför väljer massörer ett slags medley av "avslappningsmusik".

Det är bara ett litet problem. Den här musiken har motsatt effekt på mig.
Så fort den drar igång knyter sig mina muskler till små råbandsknopar av inflammerad smärta och vägrar all beröring.

Idag började det med ett litet oskyldigt vågskvalp. Några måsars skri och havets bränningar mot en klippa.

Fint så.

Men det räcker förstås inte. Till detta artificella havsscenario började långsamt en saxofon att kvida. En saxofon. På en strand. Omgiven av måsar.

Kroppen knyter sig. Avslappning blir likstelhet. Massören säger "andas djupt och släpp spänningarna". Jag säger: "om du kväver saxofonen".

Han hasar mot stereon och hoppar till nästa låt.
Där hittar vi Enigma. Sadness.
En blandning av Gregorianska munkkörer, beats från en Statoilsynth och en fransk viskande röst som väser:

Sade dit moi
qu'est ce que tu vas chercher ?
le bien par le mal
la vertu par le vice

Fritt översatt:
Säg, berätta
Vad tänker du på?
Det onda med det goda.
Dygden med lasten.

Krampande muskler. Jag vågar inte säga att han kan hoppa till nästa. Förmodligen är det en intervju med Paulo Coelho till Jean Michel Jarres Oxygen, mixat med valsång.

Jag biter ihop.

Nostalgisk sommar

Den här sommaren har andats tillbakablickar och nostalgi så här långt. Alla rörelser har skett i sidled eller baklänges. Gamla flyttkartonger med minnen i varje hörn, människor från förr och uttryck som hör till en förlorad tid.

Senast köpte jag en vinylskivspelare på loppis (som givetvis inte fungerade trots att butiksinnehavaren ropade "tre månaders garanti mannen" efter mig). Och nu hittade jag de här inuti ett vinylkonvolut.

Märklappar för kassettband.

Jag tror aldrig att min handstil varit vackrare än på den tiden jag skrev ner bandnamn och låttitlar på kassettomslag. Och så de här etiketterna, som skulle sammanfatta hela innehållet, som skulle överskugga det stora "MAXELL", "SONY" eller "TDK" på själva kassetten och markera vilket fodral just den här hörde till.

Jag skrev med svart filtpenna. Jag tog den risken eftersom det fanns två chanser att göra rätt. Två A-sidesetiketter och två B-sidesetiketter. Blev P:et i Judas Priest för högt var det bara att börja om, om punkterna mellan W.A.S.P blev ojämna var det bara att starta på nytt.

Handstilen var A och O.
Den måste vara oklanderlig.

Musik för asfalterade vägar

I morgon bilresa till Norrland igen. Cirka tolv timmar. Enkel väg.

Förut, när jag körde den här vägen mer regelbundet, när jag kände till varje liten asfaltsflisa på E4:an och var ensam i bilen, gjorde jag alltid blandskivor som skulle bära mig hela vägen fram.

Två låtar var alltid med. Två låtar som alltid när de dök upp hade den livsfarliga effekten att gaspedalsfoten tyngdes obönhörligt nedåt och när sista tonen klingat utsneglade jag alltid på en hastighetsmätare som pekade på siffran som var den aktuella bilens maxhastighet.

Den ena är från Teddybears era som hårdkokt hardcore, "Step on it":



Den andra är lika hårdkokt, men med mindre sprit och mer veganism, Refused med "Pump the brakes".

Så avgör du om musiken är bra

Jag fortsätter min vetenskapliga exkursion.
Nu har jag nämligen hittad en kvalitativ metod för att avgöra vad som är bra musik, och vad som inte är det.

Så här:

I bilen fungerar inte radion. Det brusar och bär sig åt så att jag näppeligen kan urskilja NRJ från Radioteatern.
Där finns däremot en cd-spelare.
Första gången jag skulle köra bilen greppade jag en bunt slumpvisa cd-skivor ur en flyttkartong och tog dem med mig.

Tar en paus här för att besvara frågor som oundvikligen dyker upp:

Varför slumpvis?
Jag hade bråttom.

Varför flyttkartong?
Jag har inte packat upp mina skivor sedan flytten - på grund av Spotify.

Samma slumpvisa skivor som jag fick med mig in i kupén har sedan bott kvar i bilen som den enda musiken jag kan lyssna på - eftersom radion brusar och bär sig åt. Fem skivor som alltså spelats från första låten till den sista, ungefär fem gånger vardera.

De är: Broder Daniel "Saturday Night Engine", Wolf Parade "Apologies to the Queen Mary", Múm "Yesterday was dramatic, today is ok", Loosegoat "For sale by owner" och Cat Power "You are free".

Den sista är bäst.
Det visste jag inte innan, men det vet jag nu.
Den är nämligen den enda jag inte vill kräkas på vid det här laget. De andra skivorna har små guldkorn som jag kan skippa fram till, men Cat Power rullar fortfarande från första till sista spåret, utan avbrott och kli i fingrarna.

Det betyder att Cat Power inte tappar kvalitet efter omfattande repetition - ergo: bäst musik av dessa fem.

Idag blir det fem nya skivor.
Återkommer med rapport om cirka en månad.
Förstår att ni väntar spänt.

Vetenskaplig kuriosa: Uppmärksamma läsare noterade att alla skivorna har så kallad soft pack, alltså pappkonvolut. I den här specifika flyttkartongen finns bara skivor med dylika omslag.

Festivalkrock my ass

Svenska Dagbladet ropar idag ut följande på sin förstasida:
"Festivalkrocken: Dylan och Coldplay".

Tänk. Jag upplever det inte som en krock.

Det är som att någon skulle säga "Om du äter upp det där bajset kommer du inte att orka allt det här goda kattpisset jag har sparat åt dig i flera år".

Dylan har jag inget principiellt emot.
Inte alls.

Tvärtom har jag både sjungit "Don't think twice it's alright" och "Lay lady lay" för mina barn när de ska sova. Jag har dragit på volymen till "Subterranean Homesick Blues" vid ett flertal tillfällen på ett otal efterfester.

Men jag har också sett Dylan live.
Han spelade i två och en halv timme. Vajade fram och tillbaka, fullständigt oinspirerad och oinspirerande. Min kompis hånglade i en grässlänt bakom mig och hittade en engångskamera som han senare framkallade. Det var en skön raggarfamilj på bilderna. De föreställde deras tältsemester på någon oidentifierad svensk camping, med folköl, flintastek och trimmade amazoner.

Ni ser. Jag vinglar direkt iväg från ämnet.
Jag släpper Dylan omedelbart. För han var fullständigt ointressant. Han berättade ingenting av värde från den där scenen. Möjligen något sedelärande om tortyrliknande tristess.

Coldplay behöver jag inte ens prata om. Det vet ni redan.

Musik är bäst på tv

Under min tid som tv-producent var det en del av jobbet som jag uppskattade mer än allting annat. Musikläggningen.

Att kombinera bilderna med passande musik.
Att välja med omsorg, klippa om tempot i inslagen så att det tog fäste på musiken.

Jag gillade det alldeles för mycket. Programmen jag producerade blev fullständigt överlastade med musik och när jag vid ett tillfälle visade ett icke-färdigklippt reportage för min redaktionschef blev reaktionen: "Åh, en musikvideo".

Inte helt lyckat alltså. Jag gick vidare i livet.

Dessutom hade jag också en svårartad förkärlek för minimalistisk electronica och svårt larmande indierock. Som de här till exempel:



Och det här:

Ku Klux Klan snodde min tjej

Bästa låten från Ramones under tiden.
Från en livespelning någonstans i Sverige 1981.

Aftonbladet tappar greppet

Ni som har läst den här bloggen förut.
Jo, precis, ni tre.

Ni vet att jag försvarar kvällstidningar. Nästan jämt. Det blir alltid läsvärt och fartfyllt när man ringer upp två personer som kanske inte hade en konflikt innan, men tycker olika och så har pajkastningen börjat.

Man ska undvika att bygga sin världsbild på det här förstås. Precis som man inte ska bygga den på Paradise Hotel. Men kvällstidningar adderar något vitalt till medielandskapet - som behövs.

Ibland blir den här konfrontationsjournalistiken för sökt, för konstruerad och... ja, sorgligt nog alldeles, alldeles påhittad. Fullständigt gripen ur luften skulle man kunna säga.

Senaste exemplet är Ricky Gervais framträdande på Golden Globe-galan. Han förvandlade sitt programledarskap till en regelrätt roast där han drev med allt och alla. Fantastiskt roligt dessutom.

Och Aftonbladet har i efterskalvet helt tappat greppet om verkligheten.
Eller håller sig benhårt till en helt egen verklighet.

För där har man sedan dess kunnat läsa att han fick "stjärnorna att se rött", att "Hollywood-eliten" tippar att han aldrig kommer tillbaka och att han upprört så många känslor till höger och vänster och men så fort man kommer in i artiklarna så finns inget citat, ingen källa som styrker det.

Största kontrasten blir i den här artikeln där han sägs ha "gjort sig ovän med playboygrundaren Hugh Hefner" bara för att några rader längre ner hitta länk till den här artikeln med den talande rubriken: Hefner gillar Gervais hån.. Och i artikeln "Påhoppen skakar Hollywood" hålls höga toner om att Ricky Gervais upprört massor av stjärnor medan den enda riktigt KRITISKA RÖSTEN från en STJÄRNA som grävts fram är... håll i er... tv-kritikern Mary McNamara på LA Times.

När det blir så här hipp-som-happ-journalistiskt så kan inte ens jag, försvararen av den polariserande journalistiken, förkämpen för konfliktdramaturgi, dra min kvällstidningslans. Tyvärr.

Dagens larm: Westernformuläret

Obligatoriska scener i västernfilmer:

1. Stirrscenen.
Den rättrådige hjälten (kan vara både skurk och sheriff, men har den moraliska kompassen intakt) möter sin antagonist och de stirrar intensivt på varandra, förmodligen strax efter en våldsam revolvermassaker där de är de sista två som står upp.

2. Häst över vatten-scenen.
Kan återkomma vid flera tillfällen i samma film beroende på hur mycket transporter mellan Dodge City och OK Corral som ska genomföras. Hästarna rider genom ett spegelblankt vattendrag, gärna till pampig musik.

3. Utskjutningsscenen.
Hjälten och hans kumpaner är omringade i ett litet hus som peppras sönder och samman. Till sist är enda utvägen att försöka bryta sig ut och springa mot hästarna. I snitt dör två av dem. De andra kommer undan med valfritt sår i valfri lem, dock ej vital.

4. Den mexikanska flickan.
Någon gång under filmen måste de ta sig över gränsen till Mexico eftersom de vill undkomma mer eldstrider och slappa lite med ponchos. I den mexikanska byn Tijuares eller San Juan finns alltid en mörk skönhet, vars brorsa är en mexikansk hotshot och som hjälten blir förtjust i men måste lämna med en klapp på kinden - för han är ju fri som vinden.

Music for mondays

Dags för Pixies. Live. Från 1988.
Märk hur ung och tunn Black Francis är.
Märk de fantastiska textraderna.
"Hey, must be a devil between us / or whores in my head"
och
"The sound the mother makes / when the baby breaks".
Märk väl gott folk, märk väl.

Dagens larm: "world music"

En intensiv period i mitt liv, när jag var 14-15 och mest ville ligga i fosterställning och vakna upp när allt kändes bättre, lyssnade jag sönder Puta's fever av Mano Negra.

Jag förstod inte ett ord av spanskan, franskan och knappt ens engelskan. Men det var liksom rätt ändå. Det gick rakt in. Men som med allt annat jag lyssnat på i det sinnestillståndet så åldras det inte särskilt värdigt. Överskattade King Kong Five kan lämnas därhän, men den här låten är fortfarande lyssningsbar:



Sen släppte de skiva nummer två. Lite mindre spretig, lite mindre intressant, förutom Letter to the censors som är en jävla punkstänkare av yppersta rang. Inledande textraden: Daddy is a mother fucker / and mommie is turning tricks / your sister's a brother / and your brother's suckin dicks / var precis det jag behövde som distraherad och frustrerad 18-åring.

Men när Manu Chao bröt sig loss och släppte Clandestino tappade jag intresset.

Officiell förklaring: musiken tappade fart och hjärta, blev tillplattat och förlorade punknerven som var själva poängen.
Kompletterande och inofficiell förklaring: Jag var allergisk mot begreppet "world music" och vägrade befatta mig med musik som ens riskerade att passa in där.

Oerhört fånigt förstås.
Men "world music" blev ett skällsord. Ett begrepp vidare än Steven Tylers mun och som kladdades på allting som innehöll en algerisk basist eller byte tempo i refrängen med hjälp av tubor. Musik som är för bred över axlarna för den trånga västerländska musikkostymen. Musik som skapas utanför tullarna, musik som inte är schlagerpopoperaklassiskrockboogiewoogiejazzfusioncountrybarbershop. Då spelar det ingen roll om det stavas rai, klezmer eller dancehall.

Larmet handlar alltså inte om musiken. Om allt det där som förväntas rymmas i begreppet, som ibland är genialt och ibland uselt, ibland svårartat pretentiöst och ibland lättsamt smekande. Nej, det handlar om begreppet i sig.
Vägra använda det igen. Vägra bara.

Så nu lyssnar jag på Mano Negra igen. Inte för att det är världens bästa skiva, utan för att det var roten till det onda. Roten till att jag vände ryggen till mycket annan musik som jag annars hade kunnat upptäcka. Bara för att den där kladdiga etiketten "world music" satt där.
No more.

Insomnia

Det finns många sätt att åtgärda sömnlöshet. Inget är bergsäkert. Men Kate Bush är ett alternativ.

Dagens larm: skrevande män med gitarrer

Jag har svårt för män som skrevar bredbent på en träpall - med en akustisk gitarr inkilad mellan höftbenet och armhålan - och kvider fram självupplevd nonsens om förlorad kärlek och om någon ödslig highway med valfritt nummer som leder mil efter mil bort från smärrrtan och såååren.

Ja, det där kallas generalisering.
Den friheten unnar jag mig.

Men det finns också undantag. Och det är här isen blir tunn.

En skrevande bredbent smärtskildrare som jag faktiskt gillar har ungefär lika mycket kredd som "sångarna" i Milli Vanilli eller en speedad Jokkmokks Jokke på moderaternas partikongress. Jag pratar om Eddie Vedder.

Häpp, häpp. Innan ni seglar vidare mot en blogg med bättre musikalisk koll:

Allvarligt. Stanna upp och lyssna på den här skiten. Bilderna hämtade ur fantastiska filmen Into the wild där låten också ingår i soundtracket. Eddie alltså. Vicket bredbent jävla under till kille.

Att somna till

Alarmisten bjuder på kvällskvisten på ett av de mest underskattade banden från Manchester-eran, lite i skymundan av Stone Roses och Happy Mondays: Inspiral Carpets.

Magnetisk tisdag

De här tisdagarna alltså.
Nej, just det.
Inte särskilt mycket att skriva hem om.

Man kan ta hjälp av Magnetic Fields för att bli snäppet mer uppåt.

Så här alltså:

Bejakar min inre farbror

I kväll får han komma ut. Den inre farbrorn, som är trött, krökt och passerad. Han får välja musiken. Trots att han fnyser åt nymodigheter som Youtube och Spotify studsar hans krumma fingrar mellan tangenterna och stavar sig fram till "Dress Rehearsal Rag" av Leonard Cohen. Här i en liveupptagning från 1968.

Den inre farbrorn gott folk. Bejaka honom.