Sista hoppet: Mr Ford

En hederlig western gick också bet.
05:10 och fortfarande vaken.

Men nu tror jag att jag hittat medicinen. Misstänkt för mord med Harrison Ford och Brian Dennehy. Jag anar redan en snackig historia i långsamt tempo med fullständigt ointressant handling.

När filmen slutar klockan 07:05 är det är dags att göra sig i ordning för jobbet. Eller så somnar jag nu och har knappa två timmars sömn framför mig.

Kom igen. Harrison. Gör det du gör bäst, var tråkig!

Dagens larm: Westernformuläret

Obligatoriska scener i västernfilmer:

1. Stirrscenen.
Den rättrådige hjälten (kan vara både skurk och sheriff, men har den moraliska kompassen intakt) möter sin antagonist och de stirrar intensivt på varandra, förmodligen strax efter en våldsam revolvermassaker där de är de sista två som står upp.

2. Häst över vatten-scenen.
Kan återkomma vid flera tillfällen i samma film beroende på hur mycket transporter mellan Dodge City och OK Corral som ska genomföras. Hästarna rider genom ett spegelblankt vattendrag, gärna till pampig musik.

3. Utskjutningsscenen.
Hjälten och hans kumpaner är omringade i ett litet hus som peppras sönder och samman. Till sist är enda utvägen att försöka bryta sig ut och springa mot hästarna. I snitt dör två av dem. De andra kommer undan med valfritt sår i valfri lem, dock ej vital.

4. Den mexikanska flickan.
Någon gång under filmen måste de ta sig över gränsen till Mexico eftersom de vill undkomma mer eldstrider och slappa lite med ponchos. I den mexikanska byn Tijuares eller San Juan finns alltid en mörk skönhet, vars brorsa är en mexikansk hotshot och som hjälten blir förtjust i men måste lämna med en klapp på kinden - för han är ju fri som vinden.

Två idoler på samma vägg

Tillbringar lördagsförmiddagen med en jazzbrunch på Mosebacke när jag ser att två av mina idoler hänger sida vid sida på artistväggen. Två personer som inte har mycket mer gemensamt än att de just är mina idoler och just råkar hänga sida vid sida här inne.

Erland Josephson
Och
Janne Loffe Carlsson

Den ena platsar i egenskap av världens varmaste röst och Sveriges bästa skådespelare. Den andra är mer obestämd, men jag växte upp och tänkte att han skulle vara den perfekta pappan. När jag såg honom som Katitzis pappa i tv-serien, som skön gräsänkling som benämnde sina barn som "kottar", som soldat i Någonstans i Sverige och som jovialisk och Stockholmsklingande happy-go-lucky-kille i Göta Kanal och Repmånad. Jag älskade rubbet. Och står för det.

När jag långt senare lärde känna honom som en av Sveriges bästa jazztrummisar som spelat in musikhistoria i Hansson och Carlsson, så blev jag ännu mer övertygad om hans storhet.

Två idoler på samma vägg alltså.

Dagens larm: svensk tv-komedi

Såg 98 sekunder av SVT:s serie Playa del Sol nyss.
Mer klarade jag inte.

Antingen är det en komediserie helt utan humor eller så är det en dramaserie helt utan drama. Det skojiga bestod i att någon klädde upp sig i en björndräkt, hällde läsk ur ena tassen och tryckte på en knapp på magen så att en inspelad röst sa att den ville kramas.

Då vill man bara ha en tyst minut för svensk humor.

Det framkallar inga skratt. Bara en outsäglig sorg över sakernas tillstånd.
Dialogen var lika ledig och lättflytande som om den vore hämtad från en dramatiserad informationsfilm om Apoteket.

Parallellt i en grannkanal porträtteras Erland Josephson. Kontrasterna är så enorma att kroppen inte riktigt klarar omställningen.

Schlager och teckningar

Finland avslutades på ett galant sätt, med ett stort badhus fyllt med nakna karlar.
Jag lämnar ämnet därhän.

För övrigt kan jag kallt konstatera att jag klarar mig utan schlagern. Att män i pilotbrillor kan komma undan med en låt som endast kan överleva på två ställen: melodifestivalen och 80-talet, är bevis nog.

Så på ett sätt är det mer givande nu, efteråt, när jag tillbringar tiden med att försöka rita fåret Shaun samtidigt som Dogville rullar lite i periferin på tv:n.

Tvära kast.

Tragedi har fått ett ansikte

Joaquin Phoenix gav upp en lysande filmkarriär för att "satsa på musiken".

Skäggig och mössbeklädd, bakom ett par tunga solglasögon har han klivit upp på scener han inte borde beträda. Eller så är det bara så att "satsa på musiken" egentligen betyder att leva ett liv som rockstjärna. Men det gjorde han väl redan tidigare, så det är en smula oklart vad skillnaden är.

Här är i alla fall ett klipp när han trillar av scenen.

Newman större än sina filmer

I kategorin skådespelare-som-blir-större-än-sina-filmer är Paul Newman, som nu har kastat in handduken, den allra största.

För i ärlighetens namn är det ju ingen som rankar The Color of Money, Cool Hand Luke eller Slapshot bland sina favoritfilmer direkt. Men alla vet vem han är. Alla vet hur han ser ut. Och en del har till och med köpt salladsdressingen som pryds med hans nuna.

Och det handlar om att det han saknade i manusval vägde han upp i elegans. Oavsett om han sportade en racingdräkt eller en slimmad kostym så var han alltid helt rätt ute. Och därför har han ständigt fått illustrera den klassiska looken när modetidningarna gör sina tillbakablickar.

En stor skådespelare? Nej.
En legend? Kanske.
En modeikon? Absolut.

Blodstänkt musikal

Glöm Hair, West Side Story och Cats.
Nu ska American Psycho bli musikal.
En sjungande massmördare?
Javisst.

Dagens larmrapport: svenska biroller

Slötittade nyss på dramaserien Maria Wern - Främmande Fågel i TV4 när det slog mig varför svenskt tv-drama aldrig når ända fram, aldrig på riktigt lyckas beröra och imponera.

Det handlar om skådespelarna.

Visst vi har några storheter. Vi har en Melinda Kinnaman, en Eva Röse, en Micke Nyqvist, en Reine Brynolfsson, en Shanti Roney och några till (nej, jag nämnde inte Micke P för han kan vara ett av de mest överskattade namn du någonsin tagit i din mun).

Och de är inte problemet.
Den stora bristen, och det som gör att jag hellre tittar på krälande maskar än svensk tv-drama, är BIROLLERNA. Dessa utfyllnader som sänker varenda ansats till kvalitet. Antalet duktiga skådespelare är helt enkelt inte tillräckligt. Bredden är inte tillräckligt spetsig... På varje talangfull skådis går en liten armé med stela spöken.

Exempel:
Nyss på tv: Eva Röses karaktär korsförhör en misstänkt.

Tanken är att det ska vara synd om rollfiguren, men istället tycker jag synd om skådespelaren. Han hackar sig genom sina repliker, använder ömsom teaterintonationer och ömsom någon påklistrad streetcred och aldrig någonsin, någonstans, blir det trovärdigt. Det blir pannkaka, komplett värdelöst och jag har upplevt större stunder av scennärvaro och karaktärsskådespeleri på mellanstadiepjäserna i västerbottens inland.

Nu kanske någon invänder att det här är regissörens problem.
Icke.
Har någon urinerat i pizzadegen spelar det ingen roll hur mycket basilika och mozzarella man öser på. Slutresultatet kommer alltid att lukta kiss.

Visdomsord från Peter Stormare

Jag har dubbla känslor inför Peter Stormare.

På minuskontot:
- Hans insats i Stjärnorna på slottet var ett stycke sorglig tv-historia.
- Sångkarriären borde ha stannat vid en dröm.
- Han pratar om Bergman i tid och otid, som för att påminna oss om att det var där han började. Det 1) vet vi redan och 2) struntar vi i.

- Han ska vara med i Ladies Night.

På pluskontot:
- Han är galet lik min farfar som var en av världens bästa människor.

- Han lyckas fint i Hollywood. Visst, rollen som rörmokaren Ingvar i Watching Ellie var väl ingen method acting, men som gangstern i Prison Break, nihilisten i Big Lebowski och butter hitman i Fargo var han ståtlig.
- Han kastar så kloka ord omkring sig. Eller vad sägs om: "Charterresorna förstörde jävligt mycket, vi var ett lyckligare folk innan vi såg att andra hade sol hela tiden." och "Vi norrlänningar är kamrater. Vi kan stänga av vid Dalälven och ta inträde av de som vill norrut."

Jag kan inte bestämma mig.
Han är som risotto. Kul på avstånd men lite läskig när man kommer nära.

En svensk batman?

När en storfilm har premiär blir det alltid ett spektakel.
Inte bara i media utan även ute i landet.

Nu är det Batmanfilmen som fått Markus från Sundsvall att göra en alldeles egen Batmandräkt. Aftonbladet är givetvis på plats för att ta reda på sanningen bakom denna kreation. De skriver bland annat:
"Den är inte helt klar än – men har redan kostat över 5000 kronor."

Jisses.
Femtusen spänn.

Jag känner alkisar som lagt ut mer på filtar.
Kom igen Markus. Bättre kan du. Fixa en Batmobil, en egen grotta och en jävla betjänt så kan du väl slå tipslinjen en signal igen.

Läs hela artikeln här.