Solkigt julpynt

Julstjärnan på plats.
Ifjol var den vit, men efter en säsong längst upp i en öppen kartong på vinden har den antagit en mer gråbeige ton med svarta inslag.

Spetsarna har blivit skeva.

Den ser vemodig ut. Den lyser och åmar sig och man ser att den tidigare haft någon form av värdighet som nu gått förlorad.

Ikväll blir det pölsa.

Lyckoirritation

Man blir glad av den här videon.
Man blir glad av den här låten.
Men man blir förbannad för att iditen som lagt upp videon stavat bandets namn fel.
Santogold. Inte SantIgold.
Jag måste sluta irriteras över sånt där, det är inte sunt.

Roligaste skämtet

Trötta skämt blir plötsligt oväntat roliga när ens egna barn yttrar dem. Inte av sympatiskäl, det bara är så.

Som när nioåringen nyss drog till med:
- Vet du varför Darin är så smal?
- Eh, nej, ingen aning.
- För att han suger fett.

Skratta nu!

Brännvin special

En gång i tiden lyssnade jag på den här låten på repeat.
SÅ bra är den inte, men den har ett så kallat affektionsvärde.

Numera står den skäggige gitarristen Frans i lilla baren på Riche. En gång lutade jag mig berusad över disken och berättade för honom att han spelat i världens viktigaste band och bad att få en "brännvin special" som en hyllning till introt i den här videon. Han såg oändligt besvärad ut och jag mumlade fram "ett glas vitt då" för att parera pinsamheten.

Nu väljer jag ofta den änden av baren där han inte står.
Men låten värmer bröstet fortfarande.

Förändringens vind

Antingen kan man göra sig lustig över hur många nyanser av grått som världen klarar av. Eller så kan man bara deppa ihop över mörkret och det eviga regnandet.

Men det finns ett strålande tredje alternativ också. Och det är att se november som en bra tid för förändring. Det är inget självhjälpsmumbojumbo, inget psykobabbel från Indien. Det är ett faktum. November är en bra månad att ta drastiska beslut i.

Here we go.

En kryckad hyllning

Uppmärksamma läsare (jo, jag riktar mig till just er sju) märkte att det blev en förändring i bloggtoppen här ovan. Det är samma geni som skapat de tidigare bloggtopparna och nu gav mig en au handicap.

Briljant. Storartat.
Bravissimo.

Taxivy

Tredje taxiresan för dagen och jag börjar inse att den här hälhistorien kommer inte bara att kosta kroppsligen och själsligen, den kommer att sätta spår i ekonomin.

Men jag gillar verkligen vyn. Att se stan på kvällen från ett baksäte. När fragment dyker upp och försvinner och ljusen flyter ihop. Det är fint.

Fyra veckor till

Domen blev ytterligare fyra veckor på kryckor. Mardrömslikt förstås. Och jag börjar känna mig mer och mer som Dr House i temperamentet. Oroväckande.

Herreys familjetraditioner

I väntrum på sjukhus kan man göra de mest fantastiska insikter och upptäckter. Källan är förstås floran av väntrumstidningar som i brist på annat ger nya kunskaper om allt från hur man slår ett teeslag med vatten mellan dig och green (Tidningen Golf) till båtbyggare på 1600-talet (Populär Historia) och familjen Herreys märkliga vanor (Se & Hör).

Den sistnämnda fångade mitt särskilda intresse den här gången. I en kändisenkät med frågan "Vad brukar du tröstäta?" får jag veta att Clabbe är svag för ostbågar, Babsan vräker i sig chips och Richard Herrey älskar... håll i hatten nu, jag citerar:

"Titt som tätt lägger jag en bulle i ett dricksglas. Sedan häller jag över mjölk och blandar med en sked tills det blir en härlig sörja. Det är en tradition i min familj. Min fru klagar inte, hon bara skrattar. Själv är hon barnsligt förtjust i glass med kaffesmak."

Framförallt är det sista konstaterandet som förbryllar. Tänkte han att om han outar sin hustrus högst alldagliga förkärlek för cappuccinoglass, så skulle folk strunta i hans äckelfest med bullar utrörda i mjölk?
Nejdu Herrey, den gubben gick inte.

Dagens outfit

Det är inte längre sant att män inte kan piffa till sig med accessoarer. Klocka, slips och bälte har fått efterlängtade alternativ.

Bandage och en krycka är det senaste. Väldigt heroin-chic, väldigt noveau disabled, oerhört stilfullt.