Dagens larmrapport: svenska biroller

Slötittade nyss på dramaserien Maria Wern - Främmande Fågel i TV4 när det slog mig varför svenskt tv-drama aldrig når ända fram, aldrig på riktigt lyckas beröra och imponera.

Det handlar om skådespelarna.

Visst vi har några storheter. Vi har en Melinda Kinnaman, en Eva Röse, en Micke Nyqvist, en Reine Brynolfsson, en Shanti Roney och några till (nej, jag nämnde inte Micke P för han kan vara ett av de mest överskattade namn du någonsin tagit i din mun).

Och de är inte problemet.
Den stora bristen, och det som gör att jag hellre tittar på krälande maskar än svensk tv-drama, är BIROLLERNA. Dessa utfyllnader som sänker varenda ansats till kvalitet. Antalet duktiga skådespelare är helt enkelt inte tillräckligt. Bredden är inte tillräckligt spetsig... På varje talangfull skådis går en liten armé med stela spöken.

Exempel:
Nyss på tv: Eva Röses karaktär korsförhör en misstänkt.

Tanken är att det ska vara synd om rollfiguren, men istället tycker jag synd om skådespelaren. Han hackar sig genom sina repliker, använder ömsom teaterintonationer och ömsom någon påklistrad streetcred och aldrig någonsin, någonstans, blir det trovärdigt. Det blir pannkaka, komplett värdelöst och jag har upplevt större stunder av scennärvaro och karaktärsskådespeleri på mellanstadiepjäserna i västerbottens inland.

Nu kanske någon invänder att det här är regissörens problem.
Icke.
Har någon urinerat i pizzadegen spelar det ingen roll hur mycket basilika och mozzarella man öser på. Slutresultatet kommer alltid att lukta kiss.