torsdag 31 juli 2008

Hettan, hettan, hettan

Mot väggen utanför jobbet måste det vara närmare 40 grader varmt just nu.
Luften står stilla och det blir svårt att andas och huden känns som att den ska brinna och kläderna känns för varma trots att de inte har ärmar och alldeles uppkavlade ben och trumhinnorna liksom böjer sig inåt och hårbottnen transpirerar och man vill bara kasta sig i vattnet. Men nej. Ner i grottan och värmen.

Ikväll smäller det

Dags igen.
I kväll snurrar jag igång skivspelarna i de mörka källarvalven på Vampire Lounge. Förmodligen olidligt varmt där just nu, men å andra sidan har de ju stans mest svalkande glassdrinkar. Om man var i Sahara och hade deras glassdrinkar i en kylbag på kamelen skulle man inte bry sig om hettan. Jag lovar.

Jag har utlovat såväl grime som twostep, vilket inte brukar höra till den normala repertoaren. Men vad gör man inte för att förnya sig.

Det blir bland annat lite praliner från världens coolaste Lady Sovereign.
Den här till exempel:



Från klockan 20. Vi ses.

onsdag 30 juli 2008

Clooney och Göran Persson

Göran är visst den försvenskade formen av George.

Och visst finns det en viss likhet mellan den där gamla lumpenbilden på Göran Persson och den här barndomsbilden på George Clooney?

Den ena blev en kvinnotjusande skådespelare och den andra blev en kvinno... nåja, statsminister. Tänk på det nästa gång ni kallar någon en glasögonorm.

Se George Clooney här.

Och Göran Persson i det militära här.

Dagens larmrapport: Doktorn kan komma

Jag tror faktiskt att jag gillade den när den var ny och fräsch... eller förlåt... ny var den, men fräsch har den aldrig varit. TV-serien Doktorn kan komma. Den där som utspelar sig i den australiska vildmarken och doktorerna flyger fram och tillbaka mellan förtorkade gubbar och lårbensbrutna gummor, och otippat ofta utsätts för någon form av sabotage eller brott. Givetvis finns det en relation mellan herr tillrättalagd doktor och fröken förnumstig sjuksyster. Lägg till en hockeyfrillad radiooperatör och en heroisk pilot och en herrans massa bandage så har du serien naglad.

Och. Den. Är. Usel.

Så passa dig om du råkar knäppa på eftermiddagsteven och dras in i den där ökendoftande handlingen. Det är lätt att sugas in. Det är lätt att förfäras men inte förmå sig att stänga av apparaten. Det är lätt att må illa efter fem minuter men liksom fortsätta ändå, lite som handen i en chipspåse. Men nu är du varnad.

Jag gillar sjukhus

Så länge jag kan minnas har jag varit svag för sjukhus.
Förmodligen för att jag bara varit lite semi-sjuk och inte nära döden när jag varit där.

Men mellan ett och sju års ålder spenderade jag förmodligen 40 nätter på sjukhus. Det var halsmandlar, polyper, krupp, öronslangar, brutna ben och armar till höger och vänster. Och varenda gång, efter operationerna, när jag vaknade till och såg mig omkring så var det med en känsla av lugn. Här blir man omhändertagen, tänkte jag, sörplade lite kronärtskockssoppa för att halsen inte klarade annat, eller läste en serietidning och tuggade på lakritskolor. Det var en fin tid. Alla var snälla och såg till att man hade rena lakan i sängen, om de så måste lyfta en för att fixa det.

Första gången jag fick morfin var också festligt. Jag läste samma sida i en Kalle Anka-tidning trettio gånger utan att fatta ett dugg, men jag skrattade konstant ändå.

Så i morse, när jag knallade till datortomografin för en skallröntgen så var jag alldeles kav lugn, nästan lite uppspelt. Där tassar de omkring i sina sjukvårdskläder och foppatofflor (var det inte dem som slog ut elektronisk utrustning förresten?) och ser till att man hamnar rätt, att man ligger bekvämt och att man är alldeles tillfreds med livet och sina krämpor.

Det är ett fint liv där inne på sjukhuset.

tisdag 29 juli 2008

Jag har köpt Rålis

Rålambshovsparken alltså.
För en spottstyver.

Så nu bjuder jag in alla till ett gardenparty om cirka fem timmar. Ta med lite att dricka och något att äta så mumsar vi picknick, spelar boule och nattbadar på smedis (som jag också köpt).

Ta gärna med något jag kan köpa av er också. Har cash.

Vi ses.

måndag 28 juli 2008

Vid strandkanten

En anledning att längta tillbaka till semester och till Norrland.

Det oformliga vid strandlinjen är tre barn i olika höjd, som täcker varandra i motljus. Jag är ett geni när det gäller komposition.

En blogg att fnissa åt

En anledning till att jag inte bloggat tidigare är att jag helt enkelt inte läst bloggar. Förutom när man snubblat in via något sökord från Google, eller blivit tipsad om nåt Schulman-inlägg.

Men nu är det lite annorlunda.
Dels läser jag bloggar för jobbets skull. Men jag läser också min flickväns blogg regelbundet, jag läser mina tre genier till vänners bloggar sporadiskt: Olas Arubablogg, Carolines Jazzhands och Mats Strandbergs blogg och ibland strosar jag förbi Roger Wilsons blogg och Bokhora. Men kanske främst av allt läser jag Richard Liums blogg.

Richard Liums blogg läser jag av en ganska ocharmig anledning. Richard Liums blogg läser jag för att roa mig. För att skrocka och skicka roliga citat till mina vänner. För Richard Lium är väldigt underhållande.

Ämnet i bloggen är CSR. Ett slags managementklyscha som går ut på att företag ska ta ett socialt ansvar. Det är fint. Och Richard Lium menar säkert både väl och tjänar pengar på saken. Inget ont i det. Men i Richard Liums värld blir det fint och lite konstigt om vartannat. Finkonstigt.

Som till exempel när han tycker att det är en toppenidé att gå runt till uteliggare och tipsa dem om en strålande affärsidé: att hjälpa solbadande östermalmsbor i Humlegården med lite ärenden. Som att "springa iväg och köpa lite läsk och ta en tjuga betalt". Sånt är underhållande. Särskilt när kommentarerna inte handlar om "hur tänkte du nu..." utan snarare om att folk är skraja för att uteliggaren skulle sticka med den där femtilappen som man lite godtroget stack åt honom. Och så skulle man sitta där i sin backslick och rosa piké och känna sig blåst och tappa tron på människosläktet.

Jag gillar också att han avslutar sina blogginlägg med "Kram. Richard Lium." vad han än skriver.
Ibland ser jag mig honom framför mig - i verkliga livet - gå fram till folk och säga något förnumstigt som att "nu får vi stoppa dopingen i samhället" och sen bara avsluta med "kram, Richard Lium". Och då skrattar jag inombords och lite utanpå.

Kram,
Alarmisten

Overkligt

Att vara tillbaka på jobbet efter två veckors total (rättning, jag har kollat och skickat jobbmail) avkoppling är en lätt absurd känsla. Särskilt när solen är så där semesterinställd och varm och man fortfarande har rester av salt på huden från havsdoppet igår. Det går liksom inte ihop. Men så är det.

söndag 27 juli 2008

Videovåld

Man vet att man är tillbaka i stan när: 1) man känner sig nykär, 2) man har en diskussion om videovåld och ultimate fighting över en öl och en skål räkor, 3) inser att ens flickvän tillhör den kristna amerikanska högern och 4) axeln svider efter en dag i solen.

Varm vibrerande stad

Tillbaka.
Kontrasten kunde knappt vara större.
Ett svalt, norrländskt inland har bytts ut mot en kokande stad.

Eller ja, värmen slog till där uppe också, precis när vi satte oss i bilen. Att välja årets absolut varmaste dag och åka tolv timmar i bil var korkat.
Men det var en fin resa.
Så här fin:

Vid ratten i den andra bilen till vänster sitter en kock.

De berömda gula parasollerna utanför Hudiksvall.


Där nere vid vattnet, strax bakom den mekaniska verkstaden, har någon haft sex.



Fläckarna på rutan är överkörda insekter. De kände inget.


lördag 26 juli 2008

On the road

Inga övriga jämförelser med Jack Kerouac. Inget amfetamin, ingen skrivmaskin med pappersrulle. Bara en man, två små tjejer och en bil. Som strax lämnar Norrland för en tolvtimmars odyssé. Picknick packad, nu åker vi.

fredag 25 juli 2008

Semestern i siffror

En dag kvar. Dags att summera på det där matematiska viset som ger en inre tillfredsställelse.

4 nätter i Västerbottens inland.
5 partier Alfapet på 5 personer (min placering 1-1-2-1-1)
2 partier Chicago på 4 personer (min placering 4-1)
2 dopp i sjön
89 mil i bil (imorgon kväll blir det 171 mil)
1 brutet löfte
400 gånger önskat att en till person var här
10 timmars sömn per natt i genomsnitt

Inte illa.

En slät kopp kaffe

En annan fin sak med Norrland är att man blir alldeles koffeinstinn och stirrig efter trettio koppar kaffe. Innan lunch förstås.

Och här finns inget latte macciato, americano, café cortado eller vad de nu heter som serveras av Baristas med Viktig blick och Slipsen ledigt instoppad i skjortan. Här heter det kort och gott kokkaffe och är så starkt att skeden står upp utan hjälp av kanterna på koppen. Hårdkokt kan man säga. Och dricks med fördel tillsammans med en bit socker som man placerar ledigt mellan läpparna och liksom silar det svarta guldet igenom. Det gör ingenting alls om det luktar tjära och myggmedel i rummet. Det adderar bara till upplevelsen.

Stillheten

En vanlig norrländsk semesterförmiddag består av:
  • En varm riskudde på nacken
  • Punktering på cykeln
  • En hund som skäller någonstans

torsdag 24 juli 2008

En svensk batman?

När en storfilm har premiär blir det alltid ett spektakel.
Inte bara i media utan även ute i landet.

Nu är det Batmanfilmen som fått Markus från Sundsvall att göra en alldeles egen Batmandräkt. Aftonbladet är givetvis på plats för att ta reda på sanningen bakom denna kreation. De skriver bland annat:
"Den är inte helt klar än – men har redan kostat över 5000 kronor."

Jisses.
Femtusen spänn.

Jag känner alkisar som lagt ut mer på filtar.
Kom igen Markus. Bättre kan du. Fixa en Batmobil, en egen grotta och en jävla betjänt så kan du väl slå tipslinjen en signal igen.

Läs hela artikeln här.

Maradonas bastard

Slözappade förbi en strandfotbollsturnering på Eurosport nyss.

Det var inte vilken turnering som helst - det var VM i strandfotboll och kvartsfinal mellan Italien och Frankrike. Ganska ointressant sport, ganska ointressant kvartsfinal och helt okända namn.
Förutom ett: Maradona.
Diego Armando Maradona Jr
närmare bestämt.

Och ja, han är son till den Maradona. Kokainisten, artisten och köttbullen Diego Maradona som hade en affär med Christina Sanagra under sin tid som proffs i Napoli. Christina (som har namnsdag idag, grattis!) blev gravid och produkten är alltså killen som nu sitter på bänken (jo, han var sorgligt nog inte ens ordinarie) i en strandfotbollsturnering.

Någon hade frågat honom om han hade fått några fördelar av sitt namn. Han hävdade bestämt att det bara förde med sig nackdelar. Men då har han ändå bytt efternamn från sin mammas namn Sanagra till det stjärnglittrande Maradona.
Och då får han väl skylla sig själv. Kan man tycka.

Norrland - problem och lösningar

Det doftar grillat från verandan.
Min mage känner det tydligt. Min hjärna hänger med.

Det svåraste med semester i Norrland är att man inte riktigt vet när man kan öppna en öl. För man är ganska beroende av bilen och man är ganska beroende av ölen. Och ölen begränsar möjligheten att köra bil. Som bekant.

Snart ska jag ta ett beslut om det är slut på bilkörning för idag.

Snart ska jag dessutom fatta mig på hur man lägger upp bilder här också. Så att ni kan få se en bild på:
- en ölburk
- en grill
- en nyvaxad bil

Det här låter för sorgligt. Jag måste börja gråta.

Dagens larmrapport: bilvax

Vaxa inte bilen på egen hand.
Det kan tyckas som en bra idé och att lacken ska bli sådär blank och fin som på sprillans nya bilar. Men. Det Är Inte Värt Jobbet.

Enkel matematik:
Tvätta bilen med vatten och nåt slags medel = 30 minuter.
Lägga ett tunt lager med någon substans (pre-vax använder man ett så kallat rubberpolish) på bilen = 45 minuter.
Torka av samma substans = 30 minuter.
Upptäcka att man missat tre små ställen och upprepa proceduren där = 10-15 minuter.
Lägga ett tunt lager vax över hela bilen = 45 minuter.
Torka av vaxet = 30 minuter.
Upptäcka att man missat några fläckar och åtgärda detta = 10 minuter.

Summa: ca 3,5 timmar och en överansträngd axel.

Och tar du ett svettigt steg tillbaka och tycker att det är en enorm skillnad på före och efter så är det bara din hjärna och din kropp som försöker intala dig att all den där tiden måste betala sig på något vis. I själva verket är skillnaden marginell.

Det sägs att bilvaxning förlänger bilens livslängd.
Visst, så kanske det är. Men det förkortar din egen.

Professionella vaxare tar nog kanske en fyrahundring för jobbet.
Betala dem.

onsdag 23 juli 2008

Bloggkutym

Man ska tydligen blogga tre till fem inlägg per dag för att det ska vara intressant att följa en blogg. Då skapar man en sån där "måste-in-och-kolla-vad-som-skrivits-sen-senast-känsla". Sånt tänker jag på nu. När jag har blivit med blogg.

Och så ska man tacka folk i sin blogg. Särskilt när de hjälpt en med bra grejer. Som att ställa in tiden på bloggen. Just det gjorde min kompis Ola. Han är en bra kompis. En sån som hjälper en när man har problem med tiden. Han har också en trasig hälsena, en skön bror som heter Hampus och flera egna bloggar. Jag vill till Aruba till exempel. Skicklig kille.

Min klocka går fel

Jag tycker mig vara normalbegåvad när det gäller datorer. Men jag fattar inte varför mina inlägg här får alldeles fel klockslag när de publiceras. Någon?

Vänta nu. Inbillar jag mig redan att någon läser det här?

Väderomsorgen i övre Kågedalen

Det är svalt i Norrland. Vädermässigt alltså. Solen lyser, men värmer inte. Människorna lyser inte men värmer desto mer. När de inte kryper ihop inne i sig själva och pratar väder. Då är de inte så varma. Eller som när de bråkar över paltbordet som min systers svärföräldrar gjorde igår. Ett sånt där stickande bråk som äldre par sysslar med när de liksom har tappat argumenten för att bråka för länge sen. Bara små vassa ord och sneda blickar och bittra ögon. Då spelar det ingen roll att det just landat en sprillans ny Panasonic LCD-Widescreen-TV på vardagsrumsbordet (i väntan på att kopplas in av nån som kan data). För TV:n ställdes givetvis på en ljusblå duk som liksom veckades lite. Vecken föranledde ett bråk om att nån inte var rädd om kvinnan i familjens fina dukar. Jag tänkte att de borde se vecken i min lägenhet. Jag skulle ha varit glad om någon ställde en platt-tv varsomhelst i min lägenhet på något som kunde veckas. Men inte där, inte över en paltmiddag med ett par som nog inte rört varandra ömt och kärleksfullt på år och dagar. Det är märkligt och sorgligt. Om de stickande orden hade stannat mellan dem hade det säkert inte gjort så mycket. Men när två människor hugger så mot varandra spiller det liksom över i det övriga rummet också, från dem till andra, mellan andra, från andra till dem. Det är som att stämningen blir grälsjuk, som att allt som lämnar munnarna måste ha en vass ton för att passa in. Även om man helst inte vill. Även om man helst bara vill äta sin varma palt med hjortronsylt och smör och önska att det var dags att hoppa in i bilen igen.

måndag 21 juli 2008

Manifestet

Hög tid för manifestskrivande. Det får bli kort och koncist.

Bloggen Svenska Larm:

  • Varnar för frånstötande och skadliga fenomen, främst inom populärkultur och samhällsliv.
  • Struntar ibland i att varna för saker.
  • Är befriad från partipolitik, religion och annat krimskrams.
  • Är ganska personlig. Men ändå sann.
  • Vill dig väl.
Så, det var ju inte så farligt.

fredag 18 juli 2008

Och där tog det stopp

Det dröjde till andra blogginlägget innan jag fick skrivkramp. Skickligt.

Förmodligen för att jag slog på stora trumman och utlovade något slags manifest i inlägg nummer två. Inte så smart. En blogg ska väl vara bakåtlutande avslappnad och inte såhär på tå och nervig?

Jag skyller det på huvudvärken. Jag kommer tillbaka. Med eller utan manifest.

fredag 11 juli 2008

Nu börjar det

Att börja blogga första dagarna på semestern är som att tända en tändsticka precis när man har kravlat sig ur ett brinnande hus.

Läkaren sa att jag måste vila om spänningshuvudvärken ska släppa.
Jag svarar trotsigt med att spela en-mot-en-basket och börja blogga.

Men så har jag ju aldrig haft en blogg tidigare heller. Och det är lika bra att börja nu - ungefär fem år efter att bloggandet var hett.

Nästa blogginlägg blir ett rykande manifest, ett inlägg som sätter standarden och förklarar tanken bakom Svenska Larm. Det här inlägget är bara för att ta lägga grunden, för att förgylla den vita bakgrunden med några svarta bokstäver. Så enkelt.