En anledning till att jag inte bloggat tidigare är att jag helt enkelt inte läst bloggar. Förutom när man snubblat in via något sökord från Google, eller blivit tipsad om nåt
Schulman-inlägg.
Men nu är det lite annorlunda.
Dels läser jag bloggar för jobbets skull. Men jag läser också min flickväns
blogg regelbundet, jag läser mina tre genier till vänners bloggar sporadiskt:
Olas Arubablogg,
Carolines Jazzhands och
Mats Strandbergs blogg och ibland strosar jag förbi
Roger Wilsons blogg och
Bokhora. Men kanske främst av allt läser jag
Richard Liums blogg.
Richard Liums blogg läser jag av en ganska ocharmig anledning. Richard Liums blogg läser jag för att roa mig. För att skrocka och skicka roliga citat till mina vänner. För Richard Lium är väldigt underhållande.
Ämnet i bloggen är CSR. Ett slags managementklyscha som går ut på att företag ska ta ett socialt ansvar. Det är fint. Och Richard Lium menar säkert både väl och tjänar pengar på saken. Inget ont i det. Men i Richard Liums värld blir det
fint och lite konstigt om vartannat. Finkonstigt.
Som till exempel när han tycker att det är en toppenidé att gå runt till uteliggare och tipsa dem om en strålande affärsidé: att hjälpa
solbadande östermalmsbor i Humlegården med lite ärenden. Som att "springa iväg och köpa lite läsk och ta en tjuga betalt". Sånt är underhållande. Särskilt när kommentarerna inte handlar om "hur tänkte du nu..." utan snarare om att folk är skraja för att uteliggaren skulle sticka med den där femtilappen som man lite godtroget stack åt honom. Och så skulle man sitta där i sin backslick och rosa piké och känna sig blåst och tappa tron på människosläktet.
Jag gillar också att han avslutar sina blogginlägg med "Kram. Richard Lium." vad han än skriver.
Ibland ser jag mig honom framför mig - i verkliga livet - gå fram till folk och säga något förnumstigt som att "nu får vi
stoppa dopingen i samhället" och sen bara avsluta med "kram, Richard Lium". Och då skrattar jag inombords och lite utanpå.
Kram,
Alarmisten