Åttiotalets mest begåvade artist

Här är en av mina absoluta åttiotalsfavoriter, när jag ändå är inne på det nostalgiska temat.
Jag är stolt innehavare av Fancys autograf, snyggt skissad i tusch på singeln "Chinese Eyes".

Vad sägs om texten till "Slice Me Nice":

I'm like a cake that wants to be baked

I'm like a pie made for hungry guys.
My body's burning like a flame that's blue

It's time for action baby
cut me in two.
Slice me nice

Dagens larm: köttjournalistik

Den grävande journalistiken har nått oanade höjder.

Aftonbladet avslöjar i dag, på ledande nyhetsplats, att falukorven i charkdisken bara innehåller till hälften kött.

Nähä?

Som om Sveriges samlade småbarnsfamiljer nu unisont skulle resa sig upp i ett "nu får det vara nog, den här svinbilliga korven som bara får smak om man knapersteker den stenhårt - innehåller inte ren oxfilé".

Och så står den indignerade personen som går under namnet "Den hemlige kocken" med en bister min i charkdisken och viftar med ett korvpaket.

Den sammanfattande meningen i ingressen lyder: "Smeten drygas ut med vatten och för att binda de stora vattenmängderna använder producenterna kemiska ämnen som tidigare inte var tillåtna."

Vatten och tillåtna ämnen alltså.
Och jag repeterar: på centralaste nyhetsplats.
Det här är inte journalistik mina vänner.
Det är stor humor.

Att återvända i tiden

Jag och M diskuterade för ett tag sen vilken tid man skulle vilja resa tillbaka till - vilken ålder man skulle vilja återuppleva.
Inte fastna där för alltid - bara göra ett besök, en liten semester i en tid som flytt.

Jag skulle utan tvekan välja perioden när jag var 17-18.
Utan att gå in på några årtal för att avslöja mig som pensionär så var det en alldeles makalös tid. Av flera anledningar.

Främst för att man var ständigt och jämt förälskad.

Jag var förälskad i Eva Kvanta för hennes obegripliga recensioner, i Jan Gradvall för hans svulstiga artiklar, i Linda Norrman för hennes krönikor. Jag köpte NME, Melody Maker och Slitz (för er som är födda på 80-talet så var det en musiktidning på den tiden), jag var förälskad i omslaget till Dinosaur Jr:s Green Mind och ville trycka det på en t-shirt, jag bytte till mig Pixies Trompe Le Monde-skiva över en mazarin och en Pommac i skolfiket, jag var våldsamt förälskad i trumkompet till I wanna be adored, kände att Greg Dulli talade direkt till mig när hans Afghan Whigs vrålade ”Your attention pleeeease, now turn off the light, we haven’t got all night”, jag tyckte att Charles Bukowski, Luke Rhinehart och Kafka hade fattat hur allt hängde ihop, jag drack folköl och och snubblade omkring på isiga gator med tunna och trasiga loafers, jag köpte en manchesterkavaj och bokade biljett till London, jag bodde i en egen lägenhet och brände den magra hushållskassan på fyra dagar och åt sedan burkmandariner och nudlar, jag ville ha en egen glassbil och åka kust-till-kust i USA efter att ha sett Smashing Pumpkins video till Today, jag spelade det första NHL-spelet på Sega och blev snabbt kungen med Edmonton och Esa Tikkanen, jag var förälskad i drogromantik, jag spelade trummor i mitt första band som hette Liquid Libido, jag spelade brännboll med Wannadies, sålde skivor på Trästocksfestivalen, var vaken tre dygn i rad bara för att testa.

Allt var ett slags förälskelserus, en nyupptäckarlust, som man kanske aldrig återvänder till igen.
Eller gör man det?
Vore fint i så fall.

Skadeglad morgon

Jaguaren nedanför mitt fönster, med registreringsskylten 'JAGAREN' hade en p-bot i morse. Lite samma lyckorus som när en ensamstående fembarnsförälder vinner en miljonvinst.

Blåst på verkstan

Det finns några situationer i livet där jag räknar med att alltid känna mig lurad.
Den tydligaste infaller på bilverkstaden.

Nu lämnade jag in bilen för en service och kontroll innan besiktningen. Lite som en rutinkontroll tänkte jag. En liten hälsoundersökning.

Resultatet var betydligt mer infekterat.
resultatet kan räknas i kronor.
Närmare bestämt 15 000 kronor.

Det var lysdioder, framstjärtsfjädrar, dubbla ljuddämpare, felsökningar, finjusteringar och fräcka ordvitsar. Med summa 15 000 kronor alltså.

Och poängen här är att de hade kunnat dra till med vad som helst. De såg att jag var ett lätt byte.
De ställde kontrollfrågan "vad är det för motor?" när jag först ringde. Mitt blektysta svar var givetvis det enda de behövde. Här har vi en kille som inte skulle märka någon skillnad om vi bytte ut hans röda Ford mot en grön Toyota när han hämtar den.

Och så blir räkningen därefter.
Lurad var ordet.

Ett sanningens ord

Klottrat på Riches toalett.
I all enkelhet.

.

Hardcorestädning

Städlördag. Skiten ska ut, ljuset ska in.
Aggressiv musik ordnar som vanligt den rätta stämningen.
Och de här två är de ultimata städlåtarna.
Dammet äter liksom upp sig själv när man sätter på Refused.

Je suis un homme magnifique

En bokklubb blev en introtävling. Övergången var oväntat smidig. Från Harper Lee till The Cure. Från alliterationer till gitarriff. Fint och fenomenalt.

Dårens guld

Var inte livet lite enklare på den här tiden?
En ordentlig lugg, blicken mot skorna och ett monotont manchesterkomp på trummorna.
Det var allt som krävdes.

Jag och min revisor

Jag har en revisor. Det betyder två saker: 1) jag undviker en tråkig och krånglig deklaration och 2) jag har fått en ny morfar.

Min revisor är en liten tunnhårig farbror som plirar under glasögonen och läspar lite. Han är sträng och förmanande, till och med vresig ibland - men alltid hjärtlig. Med mitt bästa i centrum.
Det känner jag tydligt.
Han vill mig väl.
Han vill lära mig undvika alla irrgångar i livet, peka ut den smala vägen till återbäring och se till att jag får verktygen för att klara mig själv. Jag måste stå på egna ben till slut. Han kommer inte att finnas där för evigt och jag vet att den där stränga rösten bara ska få mig att förstå det.

Så frågar jag:
”Tror du att jag kan dra av det här?”
”Vad tycker du själv?”
”Ja, jo, det borde väl vara rimligt.”
”Ja, då är det väl rimligt”

Sen ler han sådär klurigt. Som att han testar mig. Ser om jag lärt mig något.
Jag undrar om han bryr sig om att min skjorta är skrynklig och försöker spänna bröstet för att få den lite jämnare.

Och så bläddrar han vidare i mina papper, drar fingret längs kolumnerna och hummar lite, rynkar pannan, för upp ett finger mot kinden.
Jag har gjort min del.
Jag har organiserat pärmen så att jag inte ska göra honom besviken. Märkt upp olika avsnitt med bläckpenna, samlat liknande papper från liknande myndigheter i små plastmappar, häftat kvitton på vita papper.
Jag har försökt vara duktig. Nu är resten upp till honom.
Jag sitter med händerna på knäna, följer spelen i hans ansikte och känner mig omhändertagen.

Det är nästan så att jag känner doften av tjärved, piprök och hallonsaft i rummet.
Men det kan vara ren inbillning.

Vem är rätt för Rosing?

Jag såg Den rätte för Rosing i går.
En oerhört deprimerande historia.

Ett litet axplock ur programmet:

En kille måste textas för att man inte förstår vad han säger.
En annan säger att han har ”triumfen på handen”.
Mellan Linda och en tredje utspelar sig följande konversation:

L: Har du varit tillsammans med någon som har barn tidigare?
K: Nej, det har jag inte.
L: Hur känns det då?
K: Ja, det är ju oexploaterat område.

Linda är alltså på väg att bli exploaterad. Utnyttjad. Kan ingen stoppa det från att hända?

Jag är i Törnrosdalen

Dagen efter fredagen den 13:e behövs en verklighetsflykt.

In på scenen: Astrid Lindgren.

Det räcker med att höra hennes röst för att man ska krypa ihop i fosterställning och glömma vardagens bekymmer.
Jag såg ljuset.

Hej mitt vinterland

Jag har inte bestämt mig för om jag gillar eller ogillar en decimeter snö i mars. Hörde jag 'vår'? Nej, tänkte väl det.

Svennis saknar galenskapen

Det är för lite galenskap i Sverige. Eller i världen kanske.

Vi måste börja bejaka kaoset, knyta till oss en förvirrad världsbild, bli lite paranoida och hävda vår rätt att få mumla för oss själva.

Svennis till exempel.
Hade han varit lite mer excentrisk hade det ju kvittat om han nu för Mexico ner i fotbollens avgrund. Men nu, med den svenska stabila framtoningen, blir det bara resultaten som talar. Och när de kniper käft ligger han självklart pyrt till.
Enkel logik.

Tänk om han hade struntat i några träningar och hängt vid poolkanten i en guldmelerad sparkdräkt istället? Bara odlat ett lätt vansinne. Då hade det varit lättare att hålla kvar honom.

Som Black Francis. Eller Frank Black som han också kallar sig.
Han är ju förlåten för att han fuckade upp världens bästa rockband Pixies till förmån för en massa galna soloprojekt.

Några utdrag ur textraderna får tala för sig själva:

Från Hermaphroditos:

Forget you yin
And go fuck your yang
It seems that you rang
And it seems
I'm only answering

Och från Blast off:

And when we get there
the Irish in me
is gonna claim it for France
I'm in a Beckett trance
From all that chemical

En vindpust från förr

Jag hade nästan glömt den här.
Men den brann som en fackla för mig på nittiotalet.
Trots att refrängen snuddar vid det patetiska.
Stina Nordenstam och Freddie Wadling i samma låt gör underverk.

Schlager och teckningar

Finland avslutades på ett galant sätt, med ett stort badhus fyllt med nakna karlar.
Jag lämnar ämnet därhän.

För övrigt kan jag kallt konstatera att jag klarar mig utan schlagern. Att män i pilotbrillor kan komma undan med en låt som endast kan överleva på två ställen: melodifestivalen och 80-talet, är bevis nog.

Så på ett sätt är det mer givande nu, efteråt, när jag tillbringar tiden med att försöka rita fåret Shaun samtidigt som Dogville rullar lite i periferin på tv:n.

Tvära kast.

Greetings from sunny Helsinki

Ett stopp och en start

Enda dygnet i Sverige har spenderats mestadels sovande.

Flyg inte med Iberia.
Avståndet mellan din stol och stolen framför är ganska exakt tolv centimeter, vilket är alldeles för mycket om du är fyra år gammal, men åt helvete för lite om du är 187 centimeter lång. Jag har skavsår på knäna och led av en svår insomnia. Därav dygnsrytmens återställande.
Och nu är det tjugo minuter kvar till Arlanda Express tar mig ut igen.

Den här gången: Helsingfors.
Jag vill inte.
Men jag gör det ändå.