Reine regerar

Teaterns okrönte regent heter Reine Brynolfsson. Helt uppenbart. Helt självklart. Se 'Små äktenskapliga brott' för bevis i målet.

Nedräkning

Nu börjar det dra ihop sig.
Några timmars packande, någon timmes Rom-surfande, en och en halv timme i en Dramatensalong, och sen är det faktiskt dags att somna.... för att vakna några timmar senare och säga hej och tack till Ryanairs fantastiska upplägg att flyga från en avlägsen flygplats till en annan avlägsen flygplats klockan 05:30 på morgonen.
Möjligen är det inte ens någon idé att sova innan.

Dagens larm: hösten

Det finns dagar när det är lätt att ogilla Stockholm. En kompakt oktobermorgon med duggregn, huvudvärk och en råkyla som kryper makligt ända in på skinnet till exempel. Som den här morgonen.

En mellanstation mellan höst och vinter när man vet att det bara kommer att bli mörkare, fuktigare och kallare.

Jag hävdade i ett obevakat ögonblick att hösten var en favoritårstid.
Där var jag ute och cyklade förstås.
Med förbundna ögon.

Det finns inget förmildrande med det här tillståndet. Inga logiska förklaringar på frågan: "varför höst?". Inga förklaringar till varför den här årstiden verkligen behövs, vad den fyller för syfte vid sidan av att den tveksamma tillfredsställellsen i att få visa upp sin höstgarderob.

Jag hade hellre gått direkt från shorts till täckbyxor. DET hade varit logik.

Två dagar kvar

Två dagar till Rom.
Två dagar till piazzor och pasta.
Två dagar till Tiramisu och Caravaggio.
Två dagar till hotellfrukost, espresso och sovmorgnar.
Två dagar.

Strålkastarpoesi del 2

Poetry Slam. Obegripligt för vissa, oumbärligt för andra. Det handlar om poeter som tar sina fläckiga anteckningsblock upp på scenen och deklamerar dikter som i många fall aldrig borde ha lämnat byrålådan. Sen ska de betygsättas av en amatörjury och i slutänden är det någon som har vunnit.

På en sådan tillställning såg jag Bob Hansson för första gången. Han hade dreads, en svårartad skånska och läste dikter om taxibilar som skulle köra honom "runt runt i verkligheten" på det där manierade sättet som bara ståupp-poeter klarar av.

Han kammade hem förstapriset i en tävling, förmodligen 1996, när jag stod bakom en kamera och dokumenterade varenda deltävling i Rinkeby folkets hus. I publiken satt några svartklädda unga poeter, men annars satt där mest män och kvinnor i femtioårsåldern, med sjalar och svarta brillor, som en gång i sin ungdom hade känt doften av beatnikpoeterna och nu hoppades på en revival.

Men de måste ha blivit besvikna.
För i ärlighetens namn: det var en sorglig syn.
På scenen, omgiven av rundgångsljud, blekblått ljus och någon gräll blomkruka i bakgrunden, bubblades det om allt från erotiska fantasier till något provocerande som "gud hör dig inte". Och så några utvalda i publiken som klottrade ner en siffra mellan ett och tio på ett papper som de höll upp i rummet när poeten krånglat sig av scenen.

Jag blev själv inkallad i juryn vid ett tillfälle, jag antar att alla de andra 20 personerna i publiken redan fullföljt sin plikt. Jag satt vid samma bord som Alexandra Pascalidou som förkunnade att hon ääälskade Poetry Slam.

Hon satte följaktligen höga betyg där jag satte låga och tvärtom.
Jag vet fortfarande inte vem som hade rätt.

En glad nyhet...

...för alla Coldplays fans:
Simply Red kommer till Sverige!

Strålkastarpoesi del 1

Alldeles för få poeter uppför sig som rockstjärnor.
Alldeles för få poeter åtnjuter rockstjärnestatus.

Vi har väl egentligen bara Bruno K Öijer som drar några hundra anhängare på sina diktuppläsningar och som ser till att göra det i motljus, med bångstyrigt hår och uppknäppt skjorta. Bruno är rock.

Jag såg Göran Sonnevi åma sig på scen en gång i något slags "poesi för baltikum"-tillställning. (Det här var inte ett utslag av tonårspretentioner, jag hade helt enkelt liftat till Stockholm för att se en punkkonsert och behövde en öppen aula att värma mig i och kanske sova en stund, och där råkade Göran Sonnevi också vara). Jag minns att jag blev förvånad för att han lade sig till med någon form av scenpersonlighet, han läste inte bara sina dikter rätt upp och ner utan knyckte liksom med axeln och vred sig runt micken.
Det var också nästan rock. Men inte lika charmant.

Och det var då jag insåg att poesi kan framföras på olika sätt.
Vissa lämpar sig väl för scenen, andra gör det icke.

Lasse sabbar Italien

Så fort jag tänker Italien och hur det låter när man pratar italienska så poppar den där gamla Lasse Holm-schlagern upp i huvudet. Canneloni-macaroni. Jag hoppas att ni inte minns den, för det är oerhört besvärande att minnas den.

Texten går i alla fall ungefär så här:

campamiora fiuggirola
quattro staggioni marinara cappriciosa
kan inte låta bli
jag blir fascinerad
känner hunger, känner törst
det gör mig passionerad
det gör mig fylld av lust

refr:
pescatora vesuvio
la bussola pompeij
åååå ååå ååå ååå ååå
vad ni frestar mig

siciliana al tonne
vegetariano
åååå ååå ååå ååå ååå
jag får aldrig nog

Tänk att det blivit Italien för mig. Jävla Lasse Holm.

Syndernas förlåtelse

Det fanns en gång en kille som hävdade att allt mindre än tre blogginlägg per dag diskvalificerar en blogg från att vara en blogg.

Killen var jag.
Ingen mindre än undertecknad.
Eder Alarmist.

Och vad har hänt? Nu sitter jag här, med en ödslig och kall blogg och undrar var dagarna tog vägen... Var detta verkligen allt? Vad hände med de storslagna larmrapporterna? Med den brinnande ivern, den osvikliga förmågan att fånga ett ämne ur tomma luften (som inte sällan var just tom luft och inte mycket mer) och sätta det på pränt som vore det hans sista handling i livet?
Det ärliga och innerliga svaret är att Jag Inte Vet.
Men jag önskar både bot, bättring och syndernas förlåtelse. Jag ska göra ett allvarlig försök igen. Borde jag åka till Aruba och hitta inspirationen? Nej, det får bli Rom istället. Nästa helg får det bli.
Jag och M och Fontana di Trevi och mascarpone och en vespa.

Det kommer att göra susen. För mig och för den här bloggen. Jag lovar.

Hur är det möjligt

Under 10 minuters skruvande mellan radiostationer har jag prickat in fyra Coldplay-låtar. Vem är ute efter mig? Är det Lidingö som påverkar radiovågorna?

Senjobbaren

Klockan 23.36 borde man inte jobba kan man tycka.
Det tycker man rätt i.
Men jag fortsätter några timmar till. Bara för att retas.

Konsten att säga ja

Det pratas mycket om att lära sig säga nej. Om att begränsa tillvaron och göra det aktiva valet att välja bort. Det handlar förstås om att begränsa sina åtaganden, att inte springa in i den berömda väggen och se till sin egen tid och väbefinnande.

Folk går runt och säger "jo, jag har verkligen lärt mig att säga nej nu".

Men är det verkligen bara det man ska sträva efter?
Det pratas ju betydligt mindre om lyckan i att säga ja.

"Kan inte du springa ut och köpa en pizza till mig?"
"Ja. Visst."

Generellt. Vem vill ni hellre ha med på picknicken? På jobbet? I tältet på fjället?
Nej eller ja?

Just det.

Även stenslott brinner

Helt drogad

Ser ni blicken? När fascination övergår till fanatism. När INGET får stå emellan henne och slottet. När hon tillber kungligheterna på väggarna som vore de verkliga. Och undslipper ett 'jag är född i fel århundrade' i förbifarten. Borde jag vara rädd?

Slottsturné

Min tjej gillar slott.
Det är lite som en drog för henne.

När hon ser darrig ut och behöver en fix hoppar vi in i bilen och åker ut till något närbeläget slott och fikar eller strosar. Då rinner det av henne, den där tärande abstinensen, hon landar i verkligheten och får ett prinsessartat leende på läpparna. Mycket fint.

Nu är det dags igen. Vi laddar kanylen med en dos slott.
In i dimman.

Sanningen bakom Coldplay

Det många inte vet är att Coldplay funnits för evigt.

Eller i alla fall sedan 1934 då de ingick en pakt med Satan. De ville stanna i trettioårsåldern i resten av sina liv och djävulen gick med på deras önskan med ett motkrav - de skulle lova att plåga världen med hissmusik förklädd med pretentioner från nu och för evigt.
Eftersom gänget redan hade en faiblesse för sadism var valet enkelt.

Problemet var bara att inte låta publiken ana oråd. Därför har de sedan dess uppträtt under olika namn, med olika alias och ständigt förklädda. Men alltid med en och samma agenda; att lura folket att köpa skivor trots att musiken är outhärdlig. Ibland har de framträtt i helt olika band under samma epoker, men ofta har de gjort helomvändningar och dykt upp i helt nya konstellationer.

På åttiotalet hette de till exempel Chicago, på 70-talet turnerade de som Eagles och Earth, Wind and Fire om vartannat. På nittiotalet hade Chris Martin en hatt på huvudet och kallade sig Jamiroquai, parallellt drev han Brand New Heavies. De har också framträtt som bland annat Toto, 10 CC och Hootie and the Blowfish. En kort period på 60-talet var de faktiskt i Sverige också, och turnerade runt i folkparkerna under namnet Hep Stars. Det har också ryktats om att Bono och Chris Martin skulle vara samma person, men många hävdar istället att det är Bono som är djävulen.

Några exempel:
70-tal:


80-tal:


90-tal:

Ännu en dag i paradiset...

...som Phil Collins skulle ha sagt.

Här på utbildningen...

.
...är det fortfarande lägereldarnas och sagornas tid. Jag ser ljuset Jonathan, jag ser ljuset!

Tillbaka

Återigen på utbildningen. På en ö. Bland virvlande höstlöv, havsbris och fästingar i renfällar. Kaffe i kåsa och en maillängd från jobbet. Jag tror att det är bra, men ändå inte övertygad. Jag bibehåller en höstkolorerad skepsis. Nu är det dags för en så kallad bensträckare.

V räddade mig från tryckarna

Jag minns ett fruktansvärt party.

Förmodligen var jag elva år gammal. Det bjöds på popcorn och konsumläsk och tjejerna hade någon form av uppdaterade kalasbyxor med ett resårband som sträckte sig under foten. Förmodligen var det Bryan Adams i stereon och jag hade ingen som helst lust att dansa tryckare. Det var i en liten ångestladdad by, en bra bit hemifrån. På gården stod det traktorer. Man kunde inte lämna stället förrän någon vuxen kom med bil och hämtade upp en. En inlåst jävla mardröm helt enkelt.

Men vid just det här specifika tillfället fanns en räddning.

Inne i gillestugan, komplett med träpanel på väggarna och en gulgrön heltäckningsmatta på golvet, satt värdinnans tre år äldre brorsa och hans kompisar och kollade på en ny tv-serie. Det handlade om tuperade brudar i uniformer som käkade möss och skalade av sig huden. Serien hette V och räddade mig från uttråkningsdöden.

Nu är den tillbaka. V: The second generation av Scott Peters som stod bakom The 4400.
Mycket lovande.
Jag ska se till att vara på ett ångestladdat party när jag ser den för första gången.

Betungande gener

Elvis Presleys dotter, Lisa-Marie, ni vet, hon som hade ett skenäktenskap (måste det väl ha varit, han gillar ju bara apor och syrgastält) med Michael Jackson, har nu fått tvillingar med sin kille som är musikproducent. Om ni överlevde den där långa meningen så kan ni ju fundera på vad de två kidsen kommer att ha för förväntningar på sina axlar. Hälften Presley, hälften musikproducent. Det är lite som att korsa Benny Andersson med Björn Ulvaeus. Eller nåt. Tur att de i alla fall är två om arvet.

Ett sentida tv-tips

Sveriges mest underskattade program just nu är Videokväll med Luuk. Och programmets genialitet ligger i det sista av de tre titelorden: Luuk.

Han må vara folkligt uppskattad som kostymprydd programledare i blanka-golv-underhållningar som Melodifestivalen eller semi-talkshowen Sen kväll med Luuk, men någon Regis Philbin eller David Letterman är han faktiskt inte. Det är i det lilla formatet han är som allra bäst. I samtalet, i förmågan att få gästerna att bli intima trots en medietränad fasad.

Och hela tiden utan att bli FÖR mysig, FÖR underlåtande och FÖR velour. För plötsligt blir han lika vass som han är sympatisk. Som när han intervjuar Johan Glans som släpper konventionerna och blir väldigt personlig och berättar om hur hans lilla barn ligger på tvären i sängen och Luuk replikerar "Ja, då blir det svårt att få till ett vrålknull".

Enkelt, smart och perfekt avvägt.

Inte sedan Knesset i ZTV har Luuk haft en lika bra tonträff. Och har ni glömt Knesset så kommer en påminnelse här:

Lilla B

Man måste skilja på Besvikelser och besvikelser. Den med gement b är av lite mer vardagskaraktär, som när man hade ställt in sig på någonting och så blev det något annat, marginellt sämre, men ändå något man kan leva med.

Idag är en sån dag, med en besvikelse med gement b.
När lördagar inte riktigt blir så där lördagiga som de är tänkta att vara.

När jobbsamtal tog över det som skulle vara en avslappnande dag.
Lilla b som sagt. Men ändå, b som i besvikelse.

Lågkonjunktur = verklighetsflykt

Ekonomisk kris får oss att längta bort.
Så är det.

I gårdagens City (en lokaltidning för Stockholmspacket) så fanns inte ett ord om finanskrisen på omslaget. Istället hade de tapetserat med världens största modeknäck om höstkappor och rockar.
Det handlar om kommersiella prioriteringar förstås.

Men det handlar också om ett behov. Ett behov av att längta bort när livet är tufft. Att fly vardagen med något som är en smula glättigare än reporäntor. Man fixar bara en viss dos av svartsyn innan man behöver en glipa ljus i tillvaron.

Det är därför vi suktar efter socialrealism, diskbänksvardag och enkelhet i högkonjunktur. I lågkonjunktur vill vi fly vardagen med sagor, glam och drömmar om ett annat liv.

Ut med verkligheten, in med eskapismen alltså.
Lågkonjunktur, here we come.

Kalla mig Sherlock

För några månader sen, i den här bloggens begynnelse, skrev jag ett inlägg om vilka bloggar jag läste aktivt. En av dem, som jag inte längre läser, var en blogg av en Richard Lium, kallad CSR-bloggen. Jag ansåg den vara mycket underhållande och en källa till såväl skratt som höjda ögonbryn. Läs ursprungsinlägget här.

Det roliga är att detta enstaka blogginlägg har genererat över 40 kommentarer. Fyrtio kommentarer, mina damer och herrar. Trots att den här bloggen, hur kvalitativ den än må vara, inte har mycket mer än i runda slängar 40 besökare om dagen.

Och det är nu detektiven i mig får bränsle:

Jag har ett statistikverktyg kopplat till bloggen.
Rätt använt, ett mycket fiffigt sätt att se vem, vad, när och varifrån trafiken kommer.

Häng med på det här exemplet:
Det specifika inlägget kommenterades vid 5 tillfällen den 16 september.

Jag kikar in i mitt statistikverktyg och ser en (1) unik besökare på det specifika blogginlägget den dagen.

Det är nu jag strosar förnöjsamt i rummet, stryker handen över brättet på filthatten, vänder mig mot auditoriet och levererar min analys:
Slutsatsen är alltså att det är en och samma person, eller möjligen ett par, som kommenterar sina egna inlägg och för någon form av vildsint argumentation med och mot varandra.

Och, kära bloggläsare, även om edert antal icke är legio, finns det ytterligare bevis som pekar i samma riktning:

Vid fem olika tillfällen, signerade med olika namn har följande smiley använts :o). Alltså inte den traditionella, av blogghävd spridda normalsmileyn utan denna abnorma skapelse med någon form av clownnäsa.
Vid ett tillfälle hette skribenten Anders, vid ett annat Gustav, vid ett tredje Joakim och vid ett fjärde ville han vara anonym.

Det finns också ett flertal gemensamma nämnare i språket, i sättet att uttrycka sig i skrift. Att de två senaste inläggen (jo, det strömmar till inlägg fortfarande) inkluderar adressen till bloggen också. Men jag ska icke tråka ut er med detaljer. Så.

I rest my case. Men gör själva en bedömning här.

Det roligaste, och det som får mig att skrockskratta både inombords och utanpå, är att även de inlägg som utger sig för att vara negativa, hyllar mannen i fråga på ett icke-så-subtilt sätt.
All publicitet är god publicitet sägs det ju.

Börskrascher och tecken i tiden

Det målas svarta rubriker med ord som FINANSKRIS, BÖRSORO och VARSEL just nu.

Och visst får man känslan av att det verkligen är illa?

Inte lite så där häpp som happ och någon promille nedåt på Nasdaq-börsen och "oj, vad det har blivit dyrt på Konsum" och experter som säger sitt ner i båten.

Nej, nu känns det megafonläskigt, blåljus och inledningen på sju svåra depressionsår.

Finansförståsigpåare rynkar pannan på riktigt, till och med de där som brukar säga att "visst kan det svaja, men vinden mojnar och det vänder ju uppåt". Nu tycks inget vända uppåt. Överhuvudtaget.

Jag ser framför mig börsmäklare som kastade sig ut ur fönstren från skyskraporna på Wall Street när depressionen slog till den svarta tisdagen 1929. Finanshajar som knutit upp sitt eget liv till en börskurs som inte bara föll, utan försvann, och dessutom förvaltat andras pengar som nu var borta.

Ser ni det?

Ett regn av kritstrecksrandiga kostymer som dråsar ner i asfalten.

Mycket läskigt.

Tre hörnor straff

Jag återkommer i mitt huvud till den gamla bloggsanningen; gör du färre än tre inlägg om dagen bör den icke kallas blogg.

För så är det ju.

Och nu är det dags för skärpning.

Söndag i sängen

En söndagsförmiddag är en utmärkt tidpunkt att reflektera över orden. De där som man växte upp med men som man inte längre använder annat än i ironiska sammanhang.

Att promenixa till exempel. Ta en promenad, med en twist.
Används ofta av hundägare i små byar. Som "Nu tar jag ut Laban på en promenix i skogen."

I samma kategori befinner sig de som använder ordet paraflax istället för paraply.
- Karln därborta med paraflaxet, han har nog promenixat ett bra tag nu.

Drive är ett annat bra ord, vanligt förekommande i affärssammanhang. Till exempel:

- Snygg skjorta, vad kostade den?
- Nästan ingenting alls faktiskt, de har en drive på Överskottsbolaget, köp 3 skjortor och betala för en.

Femtielva är en annan skön omskrivning för något som är alldeles för mycket.
- Jag passade på att köpa på mig ett helt lager, jag har femtielva skjortor i garderoben nu.

Och när jag så började googla alla de här magiska uttrycken från min barndom som jag sprang på sajten Luxikon där de här och tusen andra ord finns inlagda. Check it.

Dagens larm: att röka grunge

Om man ska röka något i sitt liv är det ju lika bra att röka något ordentligt.

Den devisen har konstären (eller uppmärksamhetsknarkaren) Natascha Stellmach tagit fasta på. Hon har nämligen på något "magiskt" sätt kommit över askan efter Kurt Cobain och nu beslutat sig för att rulla upp och röka grungelegenden för att "frigöra honom från mediecirkusen".

Men.
Svenska Larm vill gärna uppmärksamma er på att hon har några fel i protokollet:

1. Aska är redan rökt.
2. Att frigöra någon från mediacirkusen genom att göra ett spektakel i media av det... tveksamt resultat, tveksam metod.
3. Kurt Cobain är garanterat mindre hallucinogen än vad kvarlevorna av, säg Jim Morrison eller Jimi Hendrix, skulle vara. Den narkotiska effekten är därmed minimal.
4. Natascha misstar konst för något andligt.

Ett opium för folket

Den här sekulariseringen har gått för långt.
Dags att vända våra ansikten mot kyrkan igen.
Men hur får vi de där otrogna massornas uppmärksamhet - nu när de glidit så långt bort från rättfärdighetens väg?

En kyrka i Umeå verkar tro att de satt inne med svaret, rapporterar DN.
De skickade helt enkelt ut en liten informationsfolder om kyrkans körer, scoutverksamhet och annat gulligt och prydde den med ett... japp, cannabisblad.

Särskilt underhållande blev det när texten "öppet för dig som är intresserad, nyfiken och vill pröva på" fick stå tätt intill.
Mycket underhållande.

En sån där statusrapport

Det här är också en grej som är poppis i BLOGGOSFÄREN. Att liksom punkta upp sin status med lite fetstil och radbrytningar för att göra det lättöverskådligt, lättsmält och lättillgängligt.

Det är också ett sätt för lata bloggskrivare att hålla sig kring några väldefinierade ämnen. Nog tjatat. Nu kör vi.

Äter: Salta godisar ur en påse med en tecknad skäggig jätte som drar upp axlarna. Han skrämmer mig lite.
Gör: Försöker jobba, men kommer på mig själv att inte göra det mest hela tiden.
Tänker på: En tjej som är på väg hit.
Längtar efter: Samma tjej och mina barn.
Senast inkomna sms: "Motsatsen för mig."
Senast skickade mail: Kan inte återge det, men det var skrivet i affekt, lätt irriterat, lätt frustrerat, men ändå återhållet, pedagogiskt och diplomatiskt. M skulle vara stolt över min anger management.
Gillar: Inte min ömmande nacke.
Vill ha: Ett par svarta vinterkängor kanske. Craaaavings. *ler* *skratt* *kräks*
Snart: Mad Men.