lördag 31 januari 2009

Edholm - en ny bloggbekantskap

Jag har hittat en ny favoritblogg.

Tidigare har jag fascinerats av Richard Liums blogg och den ständigt citerade Linda Rosing. Men nu ni.
Herrejävlar.
Jag har hittat en som överträffar dem alla. En man med de djupaste insikterna och ett ego större än Pavarotti. Tillåt mig introducera; Rafael Edholm.

Det är fortfarande en alldeles ny bekantskap men jag är så uppspelt att jag var tvungen att kasta iväg ett inlägg omgående. Citat som "det är en ny dag imorgon", "Mikael Bindefeld är kungen av gala och fest" och under en bild av den klassiska Hollywood-skylten det insiktsfulla: "en skylt gjord av drömmar, en del förvandlas lätt till mardrömmar om man inte passar sig noga." gör att jag kommer att följa den här bloggen som en igel.

Dessutom bloggar han ihärdigt om sin bekantskap med grabbar som Kicken i The Poodles, Jesper Blomkvist, Linus Wahlgren och andra sköningar. Ett gäng som får mig att minnas singelsläppet med Dr Alban, Björn Borg, Tomas Brolin och... den fjärde killen.

Just nu surrar bara en tanke i mitt huvud; vad skulle hända om man stängde in Rafael Edholm, Filip Hammar och Martin Stenmarck ensamma i ett rum?
Tre klassens clowner och ingen att underhålla?
Den tar jag med mig in i natten.

Trösklar i tv-världen


En lätt skepsis präglar hela min persona.
Det är inget nytt.

Men alldeles särskilt utmärker den sig när folk ska försöka sälja in tv-serier jag bara måste se. Då blir jag en Greenpeaceaktivist på en oljetanker.

Och skepticismen står i direkt relation till övertalarens fanatism.
Därför höll jag mig väldigt länge borta ifrån Simpsons. De som gillar den serien är helt enkelt lite VÄL glansögda (ja, Caroline, se dig i spegeln) och missionerande. Samma sak med Mighty Boosh (varva ner Vladimir), Curb your enthusiasm (ditt fel Anders) och Flight of the conchords (was that Simon per chance?).

Men allra särskilt gäller det tecknade serier. Som South Park, som nämnda Simpsons, som Family Guy. Det krävs i runda slängar trettio avsnitt innan jag på egen hand kan avgöra att den är bra. Särskilt om det föregåtts av en övertalningskampanj av valfri frireligiös anhängare.

Jag har fortfarande inte helhjärtat greppat att tecknade serier kan rikta sig till vuxna.
Nu, nitton år efter att Beavis and Butthead första gången sändes på MTV.

Jag vill inte fatta. Jag är snarstucken. Men det kryper på mig.
Till slut är det jag som ihärdigt mullrar "det här MÅSTE du bara se".

fredag 30 januari 2009

Fredagsbuss

Den här tar oss hemåt. Till hemlagad pizza, soffhäng och kravlöshet.
Det är en bra buss.

Observera att alla eventuella likheter mellan människor på bilden och människor i verkliga livet är helt slumpmässiga.

torsdag 29 januari 2009

Konsten att skjuta upp

Det finns några tydliga symboler som väcker det dåliga samvetet till liv. Ett strykjärn på skrivbordet, en hög med Dagens Nyheter där jag vet att jag möjligen hunnit genom tv-sidorna och rubrikerna, en trälåda där några räkningar ligger och åmar sig, en ouppackad resväska, ett arkiv med foton på datorn som kräver en ordentlig sortering.

Tecken, tecken, tecken.
Det spelar ingen roll åt vilket håll man vänder sig. De finns överallt.
De larmar och gör sig till.
Väl medvetna om att de lockar fram såväl prestationsångest som dåligt samvete.

Men jag är stark. Jag passerar nonchalant strykjärnet, trycker ner tidningarna i pappersinsamlingen, sneglar på lådan och tänker ett stoiskt "i morgon", knuffar resväskan lite närmare garderoben med ett viskande "det där kan du fixa själv grabben" och stänger mappen med bilder. Jag gör det utan större ansträngning. Med den grandezza som situationen kräver.

Jag gör det igen.

onsdag 28 januari 2009

Den lilla stunden av värme

Vinterkyla. Då kan jag uppskatta de fem minuterna av värme på en blåbuss genom stan. Laddar batterierna. Men nu: avstigning.

tisdag 27 januari 2009

Mitt rafflande liv

Man låter bli att blogga på tre dagar och direkt hamnar jag så sjuuuukt bakom.
Det händer så ofantligt mycket i mitt liv.
Och jag inser att ni kära tolv bloggläsare lääängtar efter en uppdatering.

Vad har jag då gjort för rafflande saker de senaste dagarna? Jo, jag har:

...tvättat fyra maskiner tvätt
...och på samma tema satt igång tre diskmaskiner
...och på samma tema handlat en del mat och hushållsartiklar
...spelat pingis och badat bastu.

Kan ni inte få nog?
Förstår det. Jag har dessutom:
...följt en förlossning via sms (spännande på riktigt)
...druckit en enastående bloody mary på Le Bar Rouge
...hjälpt till med läxläsning
...inte lyckats få bilen till verkstaden
...ställt in en tandläkartid
...vaknat med nackspärr

Hoppas ni känner er tillfreds. Det gör jag.

söndag 25 januari 2009

Ett rasande modetempo

Jag har ingen modekoll.
Eller jo, det har jag, men inte i närheten av en del människor runtomkring mig.

Jag kan däremot tycka att det är intressant med mode.
Som tidsmarkör förstås, som spegling av samhällets tillstånd, som statussymbol och som identitetsförstärkare. Och att det går i sån rasande fart hela tiden.

Nu verkar det vara en gryende hippie-revival igen.
Men samtidigt pågick en hetsig diskussion på jobbet huruvida preppy hipster eller grungeåterkomsten egentligen var det mode som dominerade gatorna just nu.

Är det inte ohyggligt svårt att ha koll?
Svängningarna krymper och krymper. En stil håller inte ens en årstid längre. Man kan inte tala om vårmode och höstmode utan snarare om modet vecka 47, eller möjligen februarimodet. Modebloggarna pepprar med dagens outfit som givetvis måste vara snäppet vassare än gårdagens outfit.

Och så en ängslig blick mot horisonten.

- Den här flugan, är inte den väldigt tisdag förra veckan? Kan jag verkligen knyta det här resårbandet runt min parkas, borde det inte vara ett nylonband istället?

Samtidigt verkar alla modeskribenter kollektivt pusta ut kring ordet "tidlöst".
Plagg och stilar som stoppar tiden och som trotsar tempot.
Tidlöst var det. Jag siktar på tidlöst.

fredag 23 januari 2009

Vägen ut

Det här är rulltrappan som leder ner till en fredagskväll. Bortom den finns bara löften om en annan värld. Inget annat. Inga specifika garantier, bara något annorlunda. Ett ospecificerat någonting. Oerhört rafflande.

torsdag 22 januari 2009

En blixtbild

Till minne av en god middag. Dalarömacka stod på menyn. Musslorna kommer från grannen som är lite lyxigare.

onsdag 21 januari 2009

Dagens larm: kundtidningar

Se på bilden ovan.
Sjunk in i hennes blick.

Där bor ingen ångest, inga vidbrända köttbullar, inga klimakteriesvettningar, ingen oro, inga kluvna hårtoppar eller bag-in-box-depressioner.

Där finns ingen livskris.

För hon bor i en kundtidning. I en värld där budskapet anpassas efter ändamålet, oavsett om du bor i HSB, har handlat på Åhléns eller är en flitig köpare av bilreservdelar.

Se på bilden igen.
Det är obehagligt, eller hur?
Kundtidningar har den effekten.
Obehag.

tisdag 20 januari 2009

På väg tillbaka

Hemåt mot verkligheten igen. Två bra dagar. En kvar, men den utspelar sig på hemmaplan.

Vädret andas senhöst i Krakow. Människor, byggnader, bilar är gråa. Till och med snön är grå.

Det hade kunnat vara deprimerande. Men det är det inte. Ha.

Baksidan av kärleken

Det är fint att vara förälskad.
Det är fint att kärlek kan vara så brusande att man fullständigt tappar koncepten.
Det är fint att höra ihop med en person så intensivt att man nästan tror att huden ska växa ihop med den personens hud.

Men det gör också att konceptet saknad får en ny innebörd.
Det gör att man känner sig tom och halv redan när man har stängt dörren och står i trappuppgången.
För att inte tala om hur svårt det är att sova själv.

Märkligt.

måndag 19 januari 2009

Tragedi har fått ett ansikte

Joaquin Phoenix gav upp en lysande filmkarriär för att "satsa på musiken".

Skäggig och mössbeklädd, bakom ett par tunga solglasögon har han klivit upp på scener han inte borde beträda. Eller så är det bara så att "satsa på musiken" egentligen betyder att leva ett liv som rockstjärna. Men det gjorde han väl redan tidigare, så det är en smula oklart vad skillnaden är.

Här är i alla fall ett klipp när han trillar av scenen.

Essensen av ett hotellrum

Det är det här jag älskar med att bo på hotell. De små men viktiga detaljerna. Portionsförpackade små tvålar. En badrock på en galge. En ramlösa på skrivbordet. En lätt vikt toalettrulle som signalerar 'vi tänker på dig, ända in på toaletten'. Det är vackert.

En dålig start

Jag har en gåva.
En närmast övernaturlig förmåga att försova mig vid avgörande tillfällIen.

Detta har lett till:
1) ett nästan missat flyg till London
2) ett nästan missat flyg till Åre
3) ett otal ursäktande (och ibland vitlögnade) samtal i arla morgonstund

Så varför skulle den här morgonen vara annorlunda och sluta i en taxi, halvt påklädd med en slarvigt packad väska, på väg mot en tredagars utbildning?

Men som alltid lyckas jag ändå sy ihop det på något vis.

Härmed ber jag också publikt om ursäkt för alla minutrar jag satt folks tålamod på spel. Men framförallt till min sambo som hamnade i frustrationsskottlinjen och fick antydan om att hon hade någonting med det hela att göra. Att hon hade snoozat istället för att ge mig en käftsmäll.

Så är det förstås inte. Det är jag. Sorry.

söndag 18 januari 2009

Början till slutet

Det är mycket få saker i sportvärlden som fångar någon särskild uppmärksamhet från mitt håll. Visst, jag kan uppskatta ljudet av en direktsändning från en skidtävling i Val di Fiemme en bakfull söndag, jag kan tycka att en curlingmatch kan bjuda på rafflande underhållning och givetvis se skönheten i en La Liga-match.

Men mer än estetiskt och underhållande blir det aldrig.

Jag blir sällan eller aldrig upprörd över doping (gör det att de rusar tre sekunder snabbare så höjer det ju underhållningsvärdet), bryr mig inte ett dugg om en fotbollsanfallare tjänar 14 miljoner kronor i månaden utan att göra mål och struntar faktiskt i om Anja Pärson och Zlatan hoppar över Idrottsgalan.

Men det finns två saker som ändå kan få mig att vakna till lite mer, engagera mig en bit utöver det rena slötittandet:

1) landslagsfotboll
2) Umeå IK

Den första är jag knappast unik med.
Den andra är en ren fascination. Hur ett lag från Norrland lyckats ta ett totalgrepp om en hel serie i år efter år efter år, och dessutom vara ett av världens bästa klubblag i en sport som ju inte direkt är marginell. Och dessutom innehålla en spelare som tre år i rad blivit utsedd till världens bästa.

Nu tror jag att epoken är över tyvärr.

Dels har motståndet kommit ikapp. Dels tappar de Marta. Och dels har en ny tränare kommit in i klubben. En tränare som fick sparken från GIF Sundsvall för att det gick åt helvete.

Jag tippar en fjärdeplats nästa säsong.
Minns var ni hörde det först.

Exotisk söndag

Sen blev det lite snorklande bland korallreven där bland annat den här gynnaren visade upp sig.

Söndagsutflykt

Enklaste varianten på picnic. Drömmar, latte och jordgubbsmer. På 44:ans buss. Det mest basala är ofta det mest uppskattade.

lördag 17 januari 2009

Två förlorare på samma arena

Det ryktas att Guns'n'Roses och Metallica ska göra sällskap på turné. Det kittlar förmodligen ända in i bäckenbenet och rycker i headbangarnerven på hårdrocksnostalgikerna.

Det enda som rycker på mig är axlarna. Det är som om Little Gerhard och Shakin' Fredrik skulle ut på turné tillsammans. De har fåniga namn gemensamt, samt att de hade sina glansdagar för decennier sedan. Precis som Metallica och Guns'n'Roses.

Appetite for destruction är en milstolpe i rockhistorien, visst, men sen då? Och kom inte dragande med Use your illusion, ett dubbelalbum som andades putsad arenarock och powerballader, men tolkades välvilligt för att debutskivan var så bajsbra. Chinese democracy..? Möjligen intressant som koncept, men musikaliskt en inflammerad vårta i musikhistoien.

Och Metallica. Fan, vad de var bra.
1986.

Därefter har de ägnat sig åt: konceptalbum, stadiumhårdrock, svartvita videos, psykoanalys, för trånga läderbrallor och getskägg.

Men Battery kan ingen ta ifrån dem.
Där borde det ha stannat.

Masspsykos

Om exakt 36 dagar kommer jag att befinna mig här gott folk.
På River Plate Stadium.

Det blir den första stora matchen jag sett sedan Norsjö - Kusfors 1988... eller kanske Arsenal - Benfica 1992.

Mäktigt va?

Ibland finns det anledning till larm

Varenda gång jag kommer till en flygplats är det samma sak.

Oavsett hur många bälten jag sliter av mig, fickor jag tömmer på mynt och mobiltelefoner jag packar ner i handbagaget på rullbandet så nog fan tjuter det när jag passerar den där stålbågen i säkerhetskontrollen. Och varje gång är det samma sak, någon knapp som gett utslag, stålhätta i skorna eller folieomslaget på en kexchoklad (jag vet, det var mycket länge sen kexchoklad hade foliepapper, men jag är inte någon duvunge precis).
Och så får man promenera tillbaka, plocka av sig ytterligare ett plagg samtidigt som någon businessgubbe mumlar och muttrar bakom en i kön.

Det farligaste jag haft med mig var en kvarglömd sax i handbagaget. Förutom alla de schampoflaskor som jag givetvis hade kunnat mixtra ihop till nitroglycerin och sprängt planet i luften med.

Det fanns däremot anledning att stoppa Jackass-stjärnan Johnny Knoxville i säkerhetskontrollen.
Han hade en handgranat på sig.
Inte en nagelfil, lite balsam eller en lite för vass blyertspenna.
En handgranat.

Mycket imponerande.

fredag 16 januari 2009

Vem är han?

När jag var en liten gosse varnade min mamma mig för fyllkajan i granngården. "Man vet aldrig vad han kan ta sig för", förmanade hon, med allvarlig blick.

Det var mycket osäkert vad han skulle ta sig för men jag tog inga risker och höll mig på behörigt avstånd från fyllkajans tomt.

Häromdagen, när jag promenerade i okända kvarter, dök den här skylten upp och jag kastades tillbaka till min barndoms försiktighetsåtgärder. Som en ren reflex.

Jag vet inte vem denne lastkaja är och varför man ser sig nödgad att skylta om hans existens. Eller varför han stryker runt i Marieberg och gäckar lokalbefolkningen.

Men jag tar inga risker.
Behörigt avstånd var det..

Soundtrack of our dreams

I natt drömde jag en dröm med soundtrack.
Det är en märklig känsla. Och låten är mer bestående än innehållet i drömmen.

Det var den här;

Otrogen av hälsoskäl

I kategorin Anledningar till otrohet är "för min hälsas skull" ett nytt tillskott. Jag har i alla fall inte hört den tidigare. Men man kan lita på att gamle hederlige Hugh Hefner är inblandad.

torsdag 15 januari 2009

En utmärkt anledning att fira


Okej, det här inlägget blir på allvar. Fritt från ironi.

Jag har nämligen just firat.
Vi skålade i apelsinjuice (upphälld i champagneglas) med en pomeloskiva på kanten och åt några chokladpinnar. Lite som en vernissage på ett dagis ungefär.

Nu var det inget vernissage, men dagisreferensen är inte så dum.

Det handlade om att femåringen i familjen ljudade sig sakta och makligt (till nioåringens förtret - hon försökte skynda på processen genom att hjälpviska svåra ord i sin lillasysters öra) genom sin första bok.

Från pärm till pärm. Ord för ord.

Och det fick alltså firas i pyamasar och nattlinnen på stående fot i köket.

Vilken bok det var? Max balja förstås. Tack Barbro Lindgren!

onsdag 14 januari 2009

Jag är så populär!

Man vet att ens blogg är ruggigt populär när kommentarerna börjar rasa in.

I förrgår fick jag 15 kommentarer, till 15 olika inlägg och från 15 olika personer, nästan exakt samma minut. Sen blev det tyst. Det kan ju verka märkligt, men så kan det vara i bloggvärlden.

Några blogginlägg kom från Audrey States, några andra från Handmade Jewelery och Wholesale Jewelery (kan de vara syskon?). De har lämnat korta men värmande meddelande som ”Like your blog!”. Signaturen Runescape Money skrev bara kort och gott ”Very good!”.

Visst, det är inga avhandlingar, men det är allt som krävs. Precist, koncist och hjärteknipande.

Och så urgulliga Superior som lämnade kommentarerna: ”womens handbag”, ”fashion handbag” och ”handbags uk” - alla länkade. Min nya kompis Googler lämnade ett liknande meddelande med en massa länkar till shoppingsajter som han förmodligen ville muntra upp mig med eller nåt. Det var så fasligt mycket popup-fönster på sajterna bara. Förstår inte riktigt vad de menar. Men tack i alla fall!!!

Det är en sjukt maffig känsla att vara så populär. Att tänka sig att alla de här människorna, Splendid och Jordan shoes och hela gänget, har tagit sig tid att läsa min blogg. Trots att de inte ens verkar kunna svenska… Det är verkligen gripande. Och ger en oerhörd boost till självförtroendet.

Min taskiga kompis Ola sa att det handlade om spam. Att det är några slags automatgenererade kommentarer som spottas ut till höger och vänster.

Typisk svensk avundsjuka och missunnsamhet.
Det kan ju han försöka inbilla mig.

Men vet du Ola, om du läser det här; jag behöver inte dina ”goda råd” längre.
Jag har nya vänner.

söndag 11 januari 2009

Det får bli en till

Och apropå:
1) att vara två år för sent på bollen och...
2) musik som slår undan fötterna

Spoon med I turn my camera on



I saw them stars go off
I saw them stars go off at night
And they're looking alright

En musikalisk knock

Det var länge sedan jag hittade musik som knockade mig. Ni vet, sån där musik som gör att man vill säga upp sig och flytta in i en fjällstuga och bejaka livet förkroppsligat i snöflingor och leva på vad frostmarken har att erbjuda... nej, det förstår ni inte för den metaforen förstod jag knappt själv.

HURSOMHELST.

Det jag skulle komma till efter den här snåriga inledningen var att den här låten var den senaste jag knockades av. Och den är minst två år gammal. Men jag bjussar på den ändå. Storsint som jag är.

Ghostland Observatory heter gruppen. Sad Sad City heter låten.



I need you
To want me, to hold me
To tell me the truth
Ain't no party in a sad sad city

lördag 10 januari 2009

Att komma i kapp

Hamnade direkt i en fatal bloggskugga. "tre inlägg om dagen" ekar i mitt huvud. Inte "tre inlägg i månaden".

Men nu ska det bli ändring. Nu startar jag igen.

Och jag gör det med den gamla beprövade metoden "komma i kapp", vanligtvis använd när man kommer för sent till en fest, upptäcker att man är på en helt annan nivå än de där rappkäftade och spritstinna typerna i lokalen och bestämmer sig för att... just det, "komma i kapp". Oftast kommer man både i kapp och förbi och går från att vara den tråkigaste på festen till att bli den mest odrägliga.

Nåja. Det här ska nog gå bättre. Komma i kapp alltså. Det har helt enkelt blivit dags att summera 2009, so far.

2009 har hittills inneburit...

...att jag köpt en stereoprodukt.
...att min nyblivna sambo fick fria händer med trimmern i mitt hår med resultatet att jag såg ut som Baldrick i Svarte Orm.
...att jag rättade till frisyren hos närmsta kvartersfrisör och bad om ursäkt för att jag varit så respektlös mot hela frisöryrket.
...att jag bokat en lägenhet i Buenos Aires i februari. Ser fram emot en veritabel köttfest.
...en massa på jobbfronten, men det lämnar jag prydligt därhän.
...att jag spelat ett spel där man dödar zombies och att det i all sin enkelhet är märkligt beroendeframkallande - och svänger sig med hårdkokta taglines som "Curing the disease - one bullet at a time".
...att jag undrat vart alla pengarna tog vägen.
...att jag bekantat mig med brittiska humorserien The Mighty Boosh briljant.
...att jag sovit ganska dåligt.
...att jag bestämt mig för att återuppta någon av följande sporter; a) tennis, b) boxning eller c) fotboll. Har inte bestämt mig för vilken som gör minst ont och mest nytta.
...en del annat också, men det återkommer jag om, kan inte bränna allt krut i ett blogginlägg.

Nu ska barer testas.
Hejpådig.

lördag 3 januari 2009

Årets första konstverk

2009 blir det kreativa året. Här är de första bevisen.