Djurgårdarnas läsvanor

Sitter på ett tåg mitt i Djurgårdens A-lag. Tydligen har de match mot Elfsborg ikväll.

Jag känner inte igen så många. Men av de jag känner igen har jag försökt analysera vad de sysselsätter sig med på tåget.

Här kommer rapporten.

Pa Dembo Touray läser, liksom större delen av laget och ledarna, kvällstidningarnas sportsidor. Johan Oremo sitter och spelar ett fightingspel, Sebastian Rajalakso läser SJ:s tidning för affärsresenären och Mattias Jonson läser en bok om ledarskap.

You do the slutsats.

En comeback på fotbollsplanen

Efter fyra års fullkomligt stiltje var det dags igen. Dags att snöra på fotbollsskorna och trippa ut på Gärdet i en helt ny konstellation, i ett lag där jag inte känner någon (skyddsfaktor 1).

Nu är det över och några fakta kan enkelt konstateras:

Jag var inte vän med bollen.
Jag kan fortfarande glidtackla snyggt.
Jag ska aldrig försöka dribbla.
Ska jag försöka dribbla ska det vara en enkel kroppsfint följt av en lätt vrickning med fotens yttersida.
En proffskarriär ser mycket avlägsen ut. Fortfarande.
Jag har kondition som en heroinist.

Så. I morgon kommer mina båda stortånaglar att svartna och sedermera trilla av, och jag kommer inte att kunna gå normalt på cirka tre dagar och ha väldigt ont i ytterligare tre.

Ett gott resultat.

Ännu ett nederlag

Och så förstör Lagerbäck lördagsglädjen också. Vad är det för blåsning jag råkat ut för? Nu får kryckorna bära mig ut, jag orkar inte deppa i högläge.

Förvandlingen

I Kafkas roman vaknar huvudpersonen upp som en skalbagge.
Något liknande håller på att hända mig.

Vi upptäckte ett gym i huset där vi bor. Gratis tillgång, plus en personlig tränare som häckar där hela tiden och hjälper till. Vi tränade.

Jag gick alltså till ett gym. På semestern.

Jag hör hur min dialekt förändras.
Ett lätt dalmål smyger sig på.
Jag har ett oemotståndligt sug efter havregryn.
Det går inte att blunda för bevisen.
Jag håller på att förvandlas till Gunde Svan.

Början till slutet

Det är mycket få saker i sportvärlden som fångar någon särskild uppmärksamhet från mitt håll. Visst, jag kan uppskatta ljudet av en direktsändning från en skidtävling i Val di Fiemme en bakfull söndag, jag kan tycka att en curlingmatch kan bjuda på rafflande underhållning och givetvis se skönheten i en La Liga-match.

Men mer än estetiskt och underhållande blir det aldrig.

Jag blir sällan eller aldrig upprörd över doping (gör det att de rusar tre sekunder snabbare så höjer det ju underhållningsvärdet), bryr mig inte ett dugg om en fotbollsanfallare tjänar 14 miljoner kronor i månaden utan att göra mål och struntar faktiskt i om Anja Pärson och Zlatan hoppar över Idrottsgalan.

Men det finns två saker som ändå kan få mig att vakna till lite mer, engagera mig en bit utöver det rena slötittandet:

1) landslagsfotboll
2) Umeå IK

Den första är jag knappast unik med.
Den andra är en ren fascination. Hur ett lag från Norrland lyckats ta ett totalgrepp om en hel serie i år efter år efter år, och dessutom vara ett av världens bästa klubblag i en sport som ju inte direkt är marginell. Och dessutom innehålla en spelare som tre år i rad blivit utsedd till världens bästa.

Nu tror jag att epoken är över tyvärr.

Dels har motståndet kommit ikapp. Dels tappar de Marta. Och dels har en ny tränare kommit in i klubben. En tränare som fick sparken från GIF Sundsvall för att det gick åt helvete.

Jag tippar en fjärdeplats nästa säsong.
Minns var ni hörde det först.

Masspsykos

Om exakt 36 dagar kommer jag att befinna mig här gott folk.
På River Plate Stadium.

Det blir den första stora matchen jag sett sedan Norsjö - Kusfors 1988... eller kanske Arsenal - Benfica 1992.

Mäktigt va?

I dag har jag lärt mig...

...att en tacobrunch i sängen är en perfekt söndagsgrej.
...att Albanien och Sverige är lika bra i fotboll.
...att Johan Esk i DN hatar 3-5-2-uppställningen.
...att någon annan på DN tycker att lattepappor är sexiga.
...att en tredje journalist på DN tycker om Brittany Murphy.
...att DN TYCKER väldigt mycket, har de alltid gjort det?
...att massor med vätska kombinerat med lakrits är en ypperlig återställarkur.

Jag kommer säkert att lära mig fler grejer, men det här är vad jag hunnit med fram till nu.

En mil vansinne

Bevittnade just målgången på tjejmilen.

Kvinnor som häver sig in över mållinjen på olika sätt, med olika reaktioner. En del ser lätt andfådda ut, andra stapplar runt som om klockan vore kvart över fyra på morgonen och de just hade hämtat ut kappan från garderoben på Patricia, andra kräks i gräset, som om klockan vore... ja ni ser var liknelserna bär hän.

Och jag förstår inte.
Jag förstår inte varför man utsätter sig för detta.
Alla utom de mest vältränade kommer att ha ont i kroppen i flera dagar. Värkande lårmuskler, ömmande vader, lätt huvudvärk. Och för vad?

Eller visst, jag förstår på papperet den där omtalade tillfredsställelsen över att ha genomfört det, att ha klarat av att hålla sig upprätt från start till mål, att ha pressat sig själv igenom en svettsaltad utmaning. Men det är ju inte direkt att bestiga ett berg det handlar om. Det är en mil av joggande, promenerande, springande och eventuellt spurtande. Ungefär en timme av ens liv. En timme. Hur tillfredsställande kan det bli?

Sanna mina ord

Sanna Kallur hämtar sig snabbt. Det känns tryggt. Hon är ju så duktig på det där hon gör. Hoppar och springer skitfort.

Kallur förnedrad i TV

Jag tycker synd om Sanna Kallur.

Inte så mycket för att hon trillade på första häcken i en OS-semifinal, sånt kan ju hända och det räddade ju henne från att hamna på en försmädlig fjärdeplats i en final till exempel. Nej, jag tycker synd om Sanna Kallur av en helt annan orsak. Jag tycker synd om henne för att hon sen fick knalla iväg till sidan av banan, där hon blev illa behandlad av en oslipad SVT-journalist som skulle göra sina obligatoriskt hummande hur-mår-du-frågor och inte alls var beredd på att möta en häcklöperska som var helt knäckt. En häcklöperska som inte ens kommit över Den Första Häcken.

Men han höll god min.

Han babblade på om att hon hade sett så laddad ut innan loppet, att hennes blick hade skvallrat om att formen var bra. Och vad fan ska hon svara på det. Hon spänner ögonen i honom och rösten brister när hon säger att jo, visst KÄNDES det bra, och han fortsätter bubbla på och hon ser ut som att hon helst av allt vill påbörja en misshandel men biter ihop och försöker tappert svara på hans frågor. Tills hon inte pallar längre och tystnar av allt gråt då han kontrar försiktigt med sportklyschan "Och hur känns det nu då?". Fy. Vilken förnedring. Och jag vet inte om den där reportern borde lära sig hyfs av Ribbing, lite empatijournalistik av Birgitte Söndergaard eller bara borde få sparken.

Kanske ska han bara få intervjua vinnare. För det där gick då inte alls.
Stackars Kallur.

Maradonas bastard

Slözappade förbi en strandfotbollsturnering på Eurosport nyss.

Det var inte vilken turnering som helst - det var VM i strandfotboll och kvartsfinal mellan Italien och Frankrike. Ganska ointressant sport, ganska ointressant kvartsfinal och helt okända namn.
Förutom ett: Maradona.
Diego Armando Maradona Jr närmare bestämt.

Och ja, han är son till den Maradona. Kokainisten, artisten och köttbullen Diego Maradona som hade en affär med Christina Sanagra under sin tid som proffs i Napoli. Christina (som har namnsdag idag, grattis!) blev gravid och produkten är alltså killen som nu sitter på bänken (jo, han var sorgligt nog inte ens ordinarie) i en strandfotbollsturnering.

Någon hade frågat honom om han hade fått några fördelar av sitt namn. Han hävdade bestämt att det bara förde med sig nackdelar. Men då har han ändå bytt efternamn från sin mammas namn Sanagra till det stjärnglittrande Maradona.
Och då får han väl skylla sig själv. Kan man tycka.