Aftonbladet tappar greppet

Ni som har läst den här bloggen förut.
Jo, precis, ni tre.

Ni vet att jag försvarar kvällstidningar. Nästan jämt. Det blir alltid läsvärt och fartfyllt när man ringer upp två personer som kanske inte hade en konflikt innan, men tycker olika och så har pajkastningen börjat.

Man ska undvika att bygga sin världsbild på det här förstås. Precis som man inte ska bygga den på Paradise Hotel. Men kvällstidningar adderar något vitalt till medielandskapet - som behövs.

Ibland blir den här konfrontationsjournalistiken för sökt, för konstruerad och... ja, sorgligt nog alldeles, alldeles påhittad. Fullständigt gripen ur luften skulle man kunna säga.

Senaste exemplet är Ricky Gervais framträdande på Golden Globe-galan. Han förvandlade sitt programledarskap till en regelrätt roast där han drev med allt och alla. Fantastiskt roligt dessutom.

Och Aftonbladet har i efterskalvet helt tappat greppet om verkligheten.
Eller håller sig benhårt till en helt egen verklighet.

För där har man sedan dess kunnat läsa att han fick "stjärnorna att se rött", att "Hollywood-eliten" tippar att han aldrig kommer tillbaka och att han upprört så många känslor till höger och vänster och men så fort man kommer in i artiklarna så finns inget citat, ingen källa som styrker det.

Största kontrasten blir i den här artikeln där han sägs ha "gjort sig ovän med playboygrundaren Hugh Hefner" bara för att några rader längre ner hitta länk till den här artikeln med den talande rubriken: Hefner gillar Gervais hån.. Och i artikeln "Påhoppen skakar Hollywood" hålls höga toner om att Ricky Gervais upprört massor av stjärnor medan den enda riktigt KRITISKA RÖSTEN från en STJÄRNA som grävts fram är... håll i er... tv-kritikern Mary McNamara på LA Times.

När det blir så här hipp-som-happ-journalistiskt så kan inte ens jag, försvararen av den polariserande journalistiken, förkämpen för konfliktdramaturgi, dra min kvällstidningslans. Tyvärr.

Music for mondays

Dags för Pixies. Live. Från 1988.
Märk hur ung och tunn Black Francis är.
Märk de fantastiska textraderna.
"Hey, must be a devil between us / or whores in my head"
och
"The sound the mother makes / when the baby breaks".
Märk väl gott folk, märk väl.

TV-humor slår tillbaka

Jag brukar gnälla över att det inte görs någon bra humor längre. Varken på tv eller film. Det mesta är bara plågsamt och smärtsamt och förtvivlat tråkigt.

The Office och Ricky Gervais var länge de enda ljuspunkterna komikens mörka medeltid.
Tills nu.

Summer Heights High är svaret på mina böner.
Tack Mats för tipset och tack Anna för lånet av dvd:n.
Det påminner en del om The Office - den är också filmad som en fejkad dokumentär - men utspelar sig på en australiensisk skola istället för på ett brittiskt kontor. Chris Lilley är geniet bakom både manus och regi och spelar dessutom de tre huvudrollerna i serien: den koleriske dramaläraren med hybris Mr G, den bortskämda utbytesstudenten Jai'me och bråkstaken och breakdansaren Jonah.

Tråkigt nog har det bara gjorts en säsong med åtta avsnitten.
Men fy fan så bra.
Här är ett smakprov.

Åttiotalets mest begåvade artist

Här är en av mina absoluta åttiotalsfavoriter, när jag ändå är inne på det nostalgiska temat.
Jag är stolt innehavare av Fancys autograf, snyggt skissad i tusch på singeln "Chinese Eyes".

Vad sägs om texten till "Slice Me Nice":

I'm like a cake that wants to be baked

I'm like a pie made for hungry guys.
My body's burning like a flame that's blue

It's time for action baby
cut me in two.
Slice me nice

Dagens larm: köttjournalistik

Den grävande journalistiken har nått oanade höjder.

Aftonbladet avslöjar i dag, på ledande nyhetsplats, att falukorven i charkdisken bara innehåller till hälften kött.

Nähä?

Som om Sveriges samlade småbarnsfamiljer nu unisont skulle resa sig upp i ett "nu får det vara nog, den här svinbilliga korven som bara får smak om man knapersteker den stenhårt - innehåller inte ren oxfilé".

Och så står den indignerade personen som går under namnet "Den hemlige kocken" med en bister min i charkdisken och viftar med ett korvpaket.

Den sammanfattande meningen i ingressen lyder: "Smeten drygas ut med vatten och för att binda de stora vattenmängderna använder producenterna kemiska ämnen som tidigare inte var tillåtna."

Vatten och tillåtna ämnen alltså.
Och jag repeterar: på centralaste nyhetsplats.
Det här är inte journalistik mina vänner.
Det är stor humor.

Vem är rätt för Rosing?

Jag såg Den rätte för Rosing i går.
En oerhört deprimerande historia.

Ett litet axplock ur programmet:

En kille måste textas för att man inte förstår vad han säger.
En annan säger att han har ”triumfen på handen”.
Mellan Linda och en tredje utspelar sig följande konversation:

L: Har du varit tillsammans med någon som har barn tidigare?
K: Nej, det har jag inte.
L: Hur känns det då?
K: Ja, det är ju oexploaterat område.

Linda är alltså på väg att bli exploaterad. Utnyttjad. Kan ingen stoppa det från att hända?

Sanningen bakom Coldplay

Det många inte vet är att Coldplay funnits för evigt.

Eller i alla fall sedan 1934 då de ingick en pakt med Satan. De ville stanna i trettioårsåldern i resten av sina liv och djävulen gick med på deras önskan med ett motkrav - de skulle lova att plåga världen med hissmusik förklädd med pretentioner från nu och för evigt.
Eftersom gänget redan hade en faiblesse för sadism var valet enkelt.

Problemet var bara att inte låta publiken ana oråd. Därför har de sedan dess uppträtt under olika namn, med olika alias och ständigt förklädda. Men alltid med en och samma agenda; att lura folket att köpa skivor trots att musiken är outhärdlig. Ibland har de framträtt i helt olika band under samma epoker, men ofta har de gjort helomvändningar och dykt upp i helt nya konstellationer.

På åttiotalet hette de till exempel Chicago, på 70-talet turnerade de som Eagles och Earth, Wind and Fire om vartannat. På nittiotalet hade Chris Martin en hatt på huvudet och kallade sig Jamiroquai, parallellt drev han Brand New Heavies. De har också framträtt som bland annat Toto, 10 CC och Hootie and the Blowfish. En kort period på 60-talet var de faktiskt i Sverige också, och turnerade runt i folkparkerna under namnet Hep Stars. Det har också ryktats om att Bono och Chris Martin skulle vara samma person, men många hävdar istället att det är Bono som är djävulen.

Några exempel:
70-tal:


80-tal:


90-tal:

V räddade mig från tryckarna

Jag minns ett fruktansvärt party.

Förmodligen var jag elva år gammal. Det bjöds på popcorn och konsumläsk och tjejerna hade någon form av uppdaterade kalasbyxor med ett resårband som sträckte sig under foten. Förmodligen var det Bryan Adams i stereon och jag hade ingen som helst lust att dansa tryckare. Det var i en liten ångestladdad by, en bra bit hemifrån. På gården stod det traktorer. Man kunde inte lämna stället förrän någon vuxen kom med bil och hämtade upp en. En inlåst jävla mardröm helt enkelt.

Men vid just det här specifika tillfället fanns en räddning.

Inne i gillestugan, komplett med träpanel på väggarna och en gulgrön heltäckningsmatta på golvet, satt värdinnans tre år äldre brorsa och hans kompisar och kollade på en ny tv-serie. Det handlade om tuperade brudar i uniformer som käkade möss och skalade av sig huden. Serien hette V och räddade mig från uttråkningsdöden.

Nu är den tillbaka. V: The second generation av Scott Peters som stod bakom The 4400.
Mycket lovande.
Jag ska se till att vara på ett ångestladdat party när jag ser den för första gången.

Ett sentida tv-tips

Sveriges mest underskattade program just nu är Videokväll med Luuk. Och programmets genialitet ligger i det sista av de tre titelorden: Luuk.

Han må vara folkligt uppskattad som kostymprydd programledare i blanka-golv-underhållningar som Melodifestivalen eller semi-talkshowen Sen kväll med Luuk, men någon Regis Philbin eller David Letterman är han faktiskt inte. Det är i det lilla formatet han är som allra bäst. I samtalet, i förmågan att få gästerna att bli intima trots en medietränad fasad.

Och hela tiden utan att bli FÖR mysig, FÖR underlåtande och FÖR velour. För plötsligt blir han lika vass som han är sympatisk. Som när han intervjuar Johan Glans som släpper konventionerna och blir väldigt personlig och berättar om hur hans lilla barn ligger på tvären i sängen och Luuk replikerar "Ja, då blir det svårt att få till ett vrålknull".

Enkelt, smart och perfekt avvägt.

Inte sedan Knesset i ZTV har Luuk haft en lika bra tonträff. Och har ni glömt Knesset så kommer en påminnelse här:

Ett opium för folket

Den här sekulariseringen har gått för långt.
Dags att vända våra ansikten mot kyrkan igen.
Men hur får vi de där otrogna massornas uppmärksamhet - nu när de glidit så långt bort från rättfärdighetens väg?

En kyrka i Umeå verkar tro att de satt inne med svaret, rapporterar DN.
De skickade helt enkelt ut en liten informationsfolder om kyrkans körer, scoutverksamhet och annat gulligt och prydde den med ett... japp, cannabisblad.

Särskilt underhållande blev det när texten "öppet för dig som är intresserad, nyfiken och vill pröva på" fick stå tätt intill.
Mycket underhållande.

Jag - en gammal narkoleptiker

Jag börjar bli gammal.

Ett tydligt tecken är att jag inte kan hålla mig vaken när jag tittar på tv efter klockan 22. Det tar ungefär 20 minuter innan hakan faller mot bröstet och ögonlocken stängs.

En sorglig syn.
Och inte så lite frustrerande.

Jag börjar närma mig slutet av säsong 1 på HBO-serien Carnivale. Eftersom jag hållit på i ungefär ett halvår så är det att betrakta som en bedrift. Ibland måste jag se om ett och samma avsnitt ett par, tre gånger för att jag är osäker på hur mycket jag missat.

Serien är inte ens särskilt imponerande. Men det har blivit en grej att komma till slutet. Till Sista Episoden. Som ett maratonlopp ungefär, men med inslag av narkolepsi och det jobbiga upplägget att jag hela tiden får kliva av banan och promenera tillbaka någon kilometer innan jag fortsätter springa.

Gammal som sagt. Gammal.

Gardell vs Lundell

På tal om kvällstidningar så finns det ingen arena där konfrontationsjournalistik bedrivs så konsekvent och effektivt som just där.
Om Svenska Akademien kommer med ett uttalande lyfter den rutinerade kulturreportern direkt luren och ringer upp Guillou som givetvis rasar mot Akademien, och så får Horace Guillous blossande ord i örat och så brinner plötsligt en konflikt som egentligen inte fanns, eller åtminstone inte var uttalad. Ett tråkigt konstaterande från en föråldrad institution får plötsligt liv och lust. Mycket bra.

Nu är det dags igen, får man hoppas.

För Jonas Gardell har bestämt sig för att "provocera" och kallar Ulf Lundells Öppna landskap för en "skitlåt från helvetet" (visst kan man se Gardell framför sig när han salivar ur sig det där?). Och lika säkert som att Gardell sitter och småler, jagar just nu, i detta ögonblick ett par reportar febrilt efter Lundell för att få hans reaktion kring detta övergrep på den svenska folksjälen.

Jag följer hetsjakten med största intresse.

Svenska larm rättar sig

Ett litet förtydligande bara.

Föregående inlägg var ironi, en pastisch, ett plagiat. Linda har inte gästbloggat hos mig. Det skulle vara en dröm förstås, för som Fadde säger i sin stilistiskt fulländade självbiografi Fadde - min story: "Vem kan säga nej till Linda Rosing? Inte jag i varje fall.".

Det är sånt som gör att jag älskar kvällstidningar.

Och när man rapporterar att Paris Hiltons små hundvalpar ätits upp av prärievargar, och sedan dementerar händelsen.
Till exempel.

Dagens larmrapport: inte så rock and roll

IFK är disco, GAIS är rock and roll.

Det är en av de finaste fotbollsramsor jag känner till. Inte för att jag gillar GAIS eller hatar IFK Göteborg. Men för att den är så innerligt tydlig.

Något som är disco är flamsigt, glättigt och vitt.
Något som är rock and roll är svettigt, smutsigt och brunt.

Klart att det sistnämnda är bättre. Betydligt bättre.

Det funkar också i uttrycket "Men hörru, det där var ju inte så rock and roll". I betydelsen att något inte var fullt ut, på riktigt eller rejält. Lite som nu, när Britney ska upp i rätten.
Åhå, tänker man, och alarmlamporna börjar gå på högvarv, har hon slagit sönder ett hotellrum? Mulat en paparazzi? Dragit en lina på bakluckan på en polisbil?

Icke.
Hon har kört med OGILTIGT KÖRKORT.

Ni förstår. Inte så rock and roll.

Fredagsmusiken: vit man dansar

1992 slog de till.
Dansmusiken blev sig aldrig lik igen.
Keith Flint satte en ny standard för både frisyrer och dansmoves.

Jag pratar förstås om Prodigy.
Kolla särskilt in mannen med ansiktsmasken som dansar runt på en bondgård. Klassisk nutidshistoria. Det svänger trots att det är stelt. Och det är ju en bedrift.

Dagens larmrapport: byggreklam

Jag såg den igår och blev inte klok på den.
K-Rauta, det finska byggvaruhuset, har en reklamfilm.

I början ser man en massa ungdomar i en muggig och skön källare. Någon pumpar upp musklerna med en skivstång, någon kikar fram under en svart lugg, en vuxen kommer in i bilden och får chips över sig.

Sen går de ut på gården och sparkar en fotboll. Lite för hårt mellan varandra. Så där som man gör när man inte gillar personen man sparkar till. Lite för svårt, så att den inte ska gå att fånga.

Sen avslutas det med en kille som ångestladdat vandrar omkring i en gillestuga som nu skalats av, tråkats till och hottats upp med ett slags valvportal. Han vet inte var han ska fästa blicken. Och då dyker den upp. Payoffen: "Det går att göra".

Vad? Vad är det som går att göra? Framkalla gillestugeångest, sparka aggressivt, hälla chips över morsan, sabba ett Rågsvedsskönt tonårsrum eller något helt annat? Vad? Vad är det jag missar?

Se skiten här.

Två saker till...

...som jag lärt mig denna fina söndag är att Sara Varga går från pojkansikte (Åkerblom) till pojkansikte (Björn Gustavsson) och att Michael Phelps nu tröttnat på att simma, äta och sova och bestämt sig för att ha lite kul också. Närmare bestämt lite kul på Playboyfester. Så mycket kunskap det finns där ute.

I dag har jag lärt mig...

...att en tacobrunch i sängen är en perfekt söndagsgrej.
...att Albanien och Sverige är lika bra i fotboll.
...att Johan Esk i DN hatar 3-5-2-uppställningen.
...att någon annan på DN tycker att lattepappor är sexiga.
...att en tredje journalist på DN tycker om Brittany Murphy.
...att DN TYCKER väldigt mycket, har de alltid gjort det?
...att massor med vätska kombinerat med lakrits är en ypperlig återställarkur.

Jag kommer säkert att lära mig fler grejer, men det här är vad jag hunnit med fram till nu.

En svensk batman?

När en storfilm har premiär blir det alltid ett spektakel.
Inte bara i media utan även ute i landet.

Nu är det Batmanfilmen som fått Markus från Sundsvall att göra en alldeles egen Batmandräkt. Aftonbladet är givetvis på plats för att ta reda på sanningen bakom denna kreation. De skriver bland annat:
"Den är inte helt klar än – men har redan kostat över 5000 kronor."

Jisses.
Femtusen spänn.

Jag känner alkisar som lagt ut mer på filtar.
Kom igen Markus. Bättre kan du. Fixa en Batmobil, en egen grotta och en jävla betjänt så kan du väl slå tipslinjen en signal igen.

Läs hela artikeln här.

Maradonas bastard

Slözappade förbi en strandfotbollsturnering på Eurosport nyss.

Det var inte vilken turnering som helst - det var VM i strandfotboll och kvartsfinal mellan Italien och Frankrike. Ganska ointressant sport, ganska ointressant kvartsfinal och helt okända namn.
Förutom ett: Maradona.
Diego Armando Maradona Jr närmare bestämt.

Och ja, han är son till den Maradona. Kokainisten, artisten och köttbullen Diego Maradona som hade en affär med Christina Sanagra under sin tid som proffs i Napoli. Christina (som har namnsdag idag, grattis!) blev gravid och produkten är alltså killen som nu sitter på bänken (jo, han var sorgligt nog inte ens ordinarie) i en strandfotbollsturnering.

Någon hade frågat honom om han hade fått några fördelar av sitt namn. Han hävdade bestämt att det bara förde med sig nackdelar. Men då har han ändå bytt efternamn från sin mammas namn Sanagra till det stjärnglittrande Maradona.
Och då får han väl skylla sig själv. Kan man tycka.