Djurgårdarnas läsvanor

Sitter på ett tåg mitt i Djurgårdens A-lag. Tydligen har de match mot Elfsborg ikväll.

Jag känner inte igen så många. Men av de jag känner igen har jag försökt analysera vad de sysselsätter sig med på tåget.

Här kommer rapporten.

Pa Dembo Touray läser, liksom större delen av laget och ledarna, kvällstidningarnas sportsidor. Johan Oremo sitter och spelar ett fightingspel, Sebastian Rajalakso läser SJ:s tidning för affärsresenären och Mattias Jonson läser en bok om ledarskap.

You do the slutsats.

Dylan hjärta Caitlin

I går gick jag in i en bokhandel.
Det var länge sen.

Anledningen var att jag just råkade passera i samma sekund som jag saknade en bok som jag lånat ut eller gett bort (minns inte vilket) en gång i tiden. Dylan Thomas kärleksbrev till flickvännen (senare hans fru) Caitlin McNamara; Ett till illa formulerat kärleksbrev.

Han skrev dem på en lång uppläsningsturné i USA där han skulle marknadsföra sina böcker, men där han också passade på att dricka sig fantastiskt berusad, vara otrogen och förstöra sitt liv. Det är inga vanliga kärleksbrev, de är fulla av kärlek förstås, som:

"I love you more than anybody in the world... I love you for millions and millions of things, clocks and vampires and dirty nails and squiggly paintings and lovely hair and being dizzy and falling dreams."

Men de är också desperata, bräckliga, sönderfallande och fruktansvärt smärtsamma.

"Have you forgotten me? I am the man you used to say you loved. I used to sleep in your arms - do you remember? But you never write. You are perhaps mindless of me. I am not of you. I love you.

There isn't a moment of any hideous day when I do not say to myself. 'It will be alright. I shall go home. Caitlin loves me. I love Caitlin.' But perhaps you have forgotten. If you have forgotten, or lost your affection for me, please, my Cat, let me know. "

Fint och svårt och besvärligt att läsa.

Och så var jag tvungen att kasta mig in i hans dikter igen.
Den här till exempel.

Böcker som blänger

I min bokhylla står en massa böcker som man-borde-läsa. Böcker som jag köpt, fått eller fyndat och som ska-vara-allmänbildande. Hyllmeter, eller åtminstone hylldecimeter, av böcker som mest står där, lite på kant, och blänger.

Ibland plockar jag ut någon av dem, läser lite på baksidan och konstaterar att jo, den här boken Verkar Riktigt Intressant.
Sen ställer jag tillbaka den. Klappar lite på ryggen. Vänder mig om och får ett litet hugg av dåligt samvete.

Ibland får jag för mig att jag ska rensa ut böcker också. Skänka till myrorna eller promenera in på något antikvariat och säga tack och hej med förevändningen att skaffa en läsplatta.

Men när jag ska rensa ut de där Viktiga Böckerna som jag Någon Dag Ska Läsa så går det inte riktigt. Samma dåliga samvete, samma vacklande karaktär och samma tunna berättarröst i huvudet (jag tror att det är Reine Brynolfsson) som förkunnar att "den där boken ska du inte göra dig av med, den är viktig, den är karaktärsdanande, den är full av visdom och liv".

Sen ställer jag tillbaka dem igen. Klappar dem lätt över ryggen.
Och så den där samvetspilen igen.

Här är några av böckerna på listan.
- Orientalism av Edward W Said (har till och med två ex, men kan inte ens göra mig av med den ena).
- Language and Politics av Noam Chomsky (kan vara den tjockaste boken i bokhyllan)
- Neuromancer av William Gibson
- En biografi om Ernest Hemingway
- Mimesis av Erich Auerbach (har två stycken av den också, en på engelska och en på svenska - jag vet, det här är ett sjukligt beteende).

Vilka är dina?

Being alarmisten

Att ha semester innebär en del sidoeffekter. Som att man plötsligt har oproportionerligt mycket tid med sina egna tankar. Obetydliga frågor får fritt spelrum och därmed oanade dimensioner.

Det kan handla om allt från hur körsbärssmaken i Tic-Tacs påminner om de röda Pez-godisarna. Eller hur en hårt lydnadstränad hund skulle agera om man apporterade över balkongkanten på nionde våningen. Skulle den följa lydnadsinstinkten eller överlevnadsinstinkten? Och vad konsekvenserna skulle bli om man kryssade över en restaurang i en lånad guidebok - på grund av att restaurangen inte finns längre - skulle det vara en god gärning eller att kliva över gränserna?

En del frågor kräver också en djupdykning i den psykodynamiska fåran. Som varför jag har en sådan inbyggd aversion mot Jacob Hårds röst eller hur det kommer sig att jag förknippar den oförargerlige Televinken med barnmisshandel.

Andra frågor är av mer konkret karaktär. Till exempel hur det kan kosta 38 kronor att klippa sig i Buenos Aires när det kostar 580 i Stockholm. Och detta trots att prisskillnaden på... säg, en flaska vatten, är ganska obetydlig. Det är väl samma skärpa i saxen? Samma mängd hår som ska avverkas? Samma golvyta som ska sopas rent från hår?

Det finns nog en gräns för hur länge man kan ha semester.
Fria tankar är inte alltid av godo.

Litterär stafett

Dags för en sån där bloggutmaning, eller stafett, eller någonting, igen.
Den här gången är det multibegåvade, skickliga och smarta kamrat Mats som kastat ur sig frågan.

Och ni som känner er manade att dela med er av andra heta lästips kan ju göra det i kommentarsfältet eller i en blogg som ligger nära tillhands.

1) Vad heter boken du läser just nu?
Killing yourself to live, Chuck Klosterman

2) Hur långt har du kommit?
120 sidor ungefär.

3) Beskriv boken med tre ord.
Gravt överskattad roadtriphistoria.

4) På en skala 1-5, hur bra är den hittills?
2.

Edholm - en ny bloggbekantskap

Jag har hittat en ny favoritblogg.

Tidigare har jag fascinerats av Richard Liums blogg och den ständigt citerade Linda Rosing. Men nu ni.
Herrejävlar.
Jag har hittat en som överträffar dem alla. En man med de djupaste insikterna och ett ego större än Pavarotti. Tillåt mig introducera; Rafael Edholm.

Det är fortfarande en alldeles ny bekantskap men jag är så uppspelt att jag var tvungen att kasta iväg ett inlägg omgående. Citat som "det är en ny dag imorgon", "Mikael Bindefeld är kungen av gala och fest" och under en bild av den klassiska Hollywood-skylten det insiktsfulla: "en skylt gjord av drömmar, en del förvandlas lätt till mardrömmar om man inte passar sig noga." gör att jag kommer att följa den här bloggen som en igel.

Dessutom bloggar han ihärdigt om sin bekantskap med grabbar som Kicken i The Poodles, Jesper Blomkvist, Linus Wahlgren och andra sköningar. Ett gäng som får mig att minnas singelsläppet med Dr Alban, Björn Borg, Tomas Brolin och... den fjärde killen.

Just nu surrar bara en tanke i mitt huvud; vad skulle hända om man stängde in Rafael Edholm, Filip Hammar och Martin Stenmarck ensamma i ett rum?
Tre klassens clowner och ingen att underhålla?
Den tar jag med mig in i natten.

Strålkastarpoesi del 2

Poetry Slam. Obegripligt för vissa, oumbärligt för andra. Det handlar om poeter som tar sina fläckiga anteckningsblock upp på scenen och deklamerar dikter som i många fall aldrig borde ha lämnat byrålådan. Sen ska de betygsättas av en amatörjury och i slutänden är det någon som har vunnit.

På en sådan tillställning såg jag Bob Hansson för första gången. Han hade dreads, en svårartad skånska och läste dikter om taxibilar som skulle köra honom "runt runt i verkligheten" på det där manierade sättet som bara ståupp-poeter klarar av.

Han kammade hem förstapriset i en tävling, förmodligen 1996, när jag stod bakom en kamera och dokumenterade varenda deltävling i Rinkeby folkets hus. I publiken satt några svartklädda unga poeter, men annars satt där mest män och kvinnor i femtioårsåldern, med sjalar och svarta brillor, som en gång i sin ungdom hade känt doften av beatnikpoeterna och nu hoppades på en revival.

Men de måste ha blivit besvikna.
För i ärlighetens namn: det var en sorglig syn.
På scenen, omgiven av rundgångsljud, blekblått ljus och någon gräll blomkruka i bakgrunden, bubblades det om allt från erotiska fantasier till något provocerande som "gud hör dig inte". Och så några utvalda i publiken som klottrade ner en siffra mellan ett och tio på ett papper som de höll upp i rummet när poeten krånglat sig av scenen.

Jag blev själv inkallad i juryn vid ett tillfälle, jag antar att alla de andra 20 personerna i publiken redan fullföljt sin plikt. Jag satt vid samma bord som Alexandra Pascalidou som förkunnade att hon ääälskade Poetry Slam.

Hon satte följaktligen höga betyg där jag satte låga och tvärtom.
Jag vet fortfarande inte vem som hade rätt.

Strålkastarpoesi del 1

Alldeles för få poeter uppför sig som rockstjärnor.
Alldeles för få poeter åtnjuter rockstjärnestatus.

Vi har väl egentligen bara Bruno K Öijer som drar några hundra anhängare på sina diktuppläsningar och som ser till att göra det i motljus, med bångstyrigt hår och uppknäppt skjorta. Bruno är rock.

Jag såg Göran Sonnevi åma sig på scen en gång i något slags "poesi för baltikum"-tillställning. (Det här var inte ett utslag av tonårspretentioner, jag hade helt enkelt liftat till Stockholm för att se en punkkonsert och behövde en öppen aula att värma mig i och kanske sova en stund, och där råkade Göran Sonnevi också vara). Jag minns att jag blev förvånad för att han lade sig till med någon form av scenpersonlighet, han läste inte bara sina dikter rätt upp och ner utan knyckte liksom med axeln och vred sig runt micken.
Det var också nästan rock. Men inte lika charmant.

Och det var då jag insåg att poesi kan framföras på olika sätt.
Vissa lämpar sig väl för scenen, andra gör det icke.

Blodstänkt musikal

Glöm Hair, West Side Story och Cats.
Nu ska American Psycho bli musikal.
En sjungande massmördare?
Javisst.

En kväll att lägga till handlingarna

En fin kväll. Regntugnt, men fint. Alldeles tyst förutom ett billarm som tjöt till nyss. Tyckte mig se en råtta på gatan när jag tittade ner. Såg rätt stor ut. Men det var väl knappast den som försökte bryta sig in i en bil. Det spelar inte så stor roll. Jobbmail i någon halvtimme till, sen blir det en bok tills jag somnar. Har inte bestämt vilken. Finns en jävel som Lagercrantz har skrivit om Ekelöf som liksom har stirrat på mig från bokhyllan i flera veckor. Uppmanande. Utmanande. "Fixar du mig grabben?" säger den. Kanske borde ge den en chans, trots att det känns dödens tråkigt. Jag närmar mig dessutom sex dagar utan nikotin. Lite irriterad, lite kortare stubin, men ändå helt okej. Det här kommer att gå vägen. Ikväll äter jag morötter, lakrits och dricker en folköl. En sån där grön Odin 2,8. Ruggigt äckligt. Men så är det bara. Ibland får man bara blunda och tänka på något fint. Fast det man stoppar i munnen är äckligt. Jag slutar där.