En mil vansinne

Bevittnade just målgången på tjejmilen.

Kvinnor som häver sig in över mållinjen på olika sätt, med olika reaktioner. En del ser lätt andfådda ut, andra stapplar runt som om klockan vore kvart över fyra på morgonen och de just hade hämtat ut kappan från garderoben på Patricia, andra kräks i gräset, som om klockan vore... ja ni ser var liknelserna bär hän.

Och jag förstår inte.
Jag förstår inte varför man utsätter sig för detta.
Alla utom de mest vältränade kommer att ha ont i kroppen i flera dagar. Värkande lårmuskler, ömmande vader, lätt huvudvärk. Och för vad?

Eller visst, jag förstår på papperet den där omtalade tillfredsställelsen över att ha genomfört det, att ha klarat av att hålla sig upprätt från start till mål, att ha pressat sig själv igenom en svettsaltad utmaning. Men det är ju inte direkt att bestiga ett berg det handlar om. Det är en mil av joggande, promenerande, springande och eventuellt spurtande. Ungefär en timme av ens liv. En timme. Hur tillfredsställande kan det bli?