Dagens larm: genusnytt

Nu har jag hittat en sån där igen.
En blogg. En blogg att tappa matlusten över.
En fullständigt makalöst obegriplig samling texter där kan småfnittra åt aningslösheten och i nästa stund bli förbannad över exakt samma aningslöshet.

En blogg där den fina linjen mellan dumhet och fullständig idioti är helt utraderad.

Den heter Genusnytt och är en av mest grava fallen av missriktad energi som jag någonsin snubblat över.

Men det fina med idioti är att den kan vara rätt underhållande. Jag kan inte låta bli.

Tungt snöfall

Kryckorna fick inte följa med till Norrland. Därför kändes det tidigare blogghuvudet utdaterat, eftersom det innehöll just kryckor. I massor.

Ett snabbt samtal till blogghuvudgeniet Ola och några timmar senare kom kreationen ovan. Heavy snow heter den. Jag är mycket nöjd.

Ytterligare en bloggstafett

När man ändå har ångan uppe så att säga.
Den här onaturligt omfattande utmaningen kom från hon som skriver bloggen som handlar om när orden inte räcker till.

10 Första
Första bästa kompis: Rickard. Vi lyssnade på Magnus och Brasse i en bilstereo, han hade en cool cykel. Jag hade en imponerande E.T.-tröja. Det var vad som krävdes på den tiden.
Första bil: En VW1600, alltså inte en bubbla utan en sån där snygg som ser ut som en Porsche. Den gick sönder. Liksom alla bilar efter den.
Första kärlek: Elin. Min bänkkamrat i ettan.
Första husdjur: Den svarta hunden Stella. Bäst i test.
Första semester: Vad räknas som semester? Somrarna i sommarstugan? Fisketuren till Vuoggatjålme? Skidstakandet över isen till Nottistugan?
Första jobb: Bakom en gräsklippare på kyrkogården. Jag körde sönder tre gravstenar och kommer att hamna i helvetet för det.
Första köpta skiva: Här önskar man ju att det hade varit en annan, men ärlighet varar längst: Give my regards to Broad Street med Paul McCartney.
Första piercing: Öra, öra, läpp. I den ordningen.
Första konsert: Lurigt. Förmodligen Lasse Lönndahl i Skellefteå Folkets Park.

8 senaste
Senaste alkoholdrycken: En drink med namnet Drömspel. Innehöll bland annat Campari, champagne och Martini Rosso.
Senaste bilfärd: Fyra veckor sen. Så länge har bilfan stått orörlig nu.
Senaste filmen du såg: The Wrestler.
Senast ringda telefonsamtal: Till M.
Senaste bubbelbadet: Oasen. (och då menar jag inte det häftiga punktillhållet där Ebba Grön började sin karriär utan det betydligt mer nere-med-gatan-badhuset i Eskilstuna).
Senast spelade CD-skiva: Nåt bränt.
Senaste gången du grät: Till The Wrestler.
Senaste måltiden: En besvikelsens biff med sallad på Elverket.

6 har du någonsin
Dejtat en av dina bästa kompisar: Nej.
Blivit arresterad: Nej.
Blivit kär vid första ögonkastet: Ja.
Fastnat med blicken i någons urringning: Ja.
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Ja, tyvärr.
Busringt till någon: OM jag har. Jag var kungen av busringningar 1985.

7 saker du har på dig
1. Cardigan
2. Jeans.
3. Strumpor.
4. Skjorta.
5. Kalsonger.
6. Klocka.
7. Tatuering.
Sorry om ni trodde att det här skulle bli en dagens outfit-utvikning komplett med märken och rubbet. Jag orkar inte. Timmen är sen.

6 saker du har gjort i dag
1. Suttit i möten.
2. Rekryterat.
3. Skickat en herrans massa mail.
4. Besökt vårsalongen på Liljevalchs.
5. Köpt två pocketböcker; Off the road av Carolyn Cassady och Factotum av Charles Bukowski. Den första en bokcirkelsbok som jag verkligen måste rappa på med för att hinna, den andra en nostalgifläkt från förr.
6. Pussats.

5 favoritsaker utan rangordning
1. Min nya rock.
2. Min soffa.
3. Min säng.
4. Mitt skrivbord och fuskstringhylla, den ena ett containerfynd, den andra ett loppisfynd. De hör ihop, därför hamnar de under samma punkt.
5. Mixern.

4 personer du kan berätta allt för
M, syster 1, syster 2... och några kompisar.

3 val
Blått eller rött? Vin? I så fall blått. Lätt.
Sommar el vinter? Vem svarar vinter här? Och menar det? Inte bara försöker vara lite sådär machosnowboardfreakshow utan verkligen menar det? Nej, tänkte väl det. Sommar alltså.
Choklad el chips? Chips.

2 saker att göra innan du dör
1. Lära mig franska.
2. Köpa ett sommarställe på någon varm plats.

1 sak du ångrar
Je ne regrette rien.

Och tre nya som ska få bloggutmaningen. Jag vill till Aruba, Jazzhands och Miss Madass.

Edholm - en ny bloggbekantskap

Jag har hittat en ny favoritblogg.

Tidigare har jag fascinerats av Richard Liums blogg och den ständigt citerade Linda Rosing. Men nu ni.
Herrejävlar.
Jag har hittat en som överträffar dem alla. En man med de djupaste insikterna och ett ego större än Pavarotti. Tillåt mig introducera; Rafael Edholm.

Det är fortfarande en alldeles ny bekantskap men jag är så uppspelt att jag var tvungen att kasta iväg ett inlägg omgående. Citat som "det är en ny dag imorgon", "Mikael Bindefeld är kungen av gala och fest" och under en bild av den klassiska Hollywood-skylten det insiktsfulla: "en skylt gjord av drömmar, en del förvandlas lätt till mardrömmar om man inte passar sig noga." gör att jag kommer att följa den här bloggen som en igel.

Dessutom bloggar han ihärdigt om sin bekantskap med grabbar som Kicken i The Poodles, Jesper Blomkvist, Linus Wahlgren och andra sköningar. Ett gäng som får mig att minnas singelsläppet med Dr Alban, Björn Borg, Tomas Brolin och... den fjärde killen.

Just nu surrar bara en tanke i mitt huvud; vad skulle hända om man stängde in Rafael Edholm, Filip Hammar och Martin Stenmarck ensamma i ett rum?
Tre klassens clowner och ingen att underhålla?
Den tar jag med mig in i natten.

Mitt rafflande liv

Man låter bli att blogga på tre dagar och direkt hamnar jag så sjuuuukt bakom.
Det händer så ofantligt mycket i mitt liv.
Och jag inser att ni kära tolv bloggläsare lääängtar efter en uppdatering.

Vad har jag då gjort för rafflande saker de senaste dagarna? Jo, jag har:

...tvättat fyra maskiner tvätt
...och på samma tema satt igång tre diskmaskiner
...och på samma tema handlat en del mat och hushållsartiklar
...spelat pingis och badat bastu.

Kan ni inte få nog?
Förstår det. Jag har dessutom:
...följt en förlossning via sms (spännande på riktigt)
...druckit en enastående bloody mary på Le Bar Rouge
...hjälpt till med läxläsning
...inte lyckats få bilen till verkstaden
...ställt in en tandläkartid
...vaknat med nackspärr

Hoppas ni känner er tillfreds. Det gör jag.

Jag är så populär!

Man vet att ens blogg är ruggigt populär när kommentarerna börjar rasa in.

I förrgår fick jag 15 kommentarer, till 15 olika inlägg och från 15 olika personer, nästan exakt samma minut. Sen blev det tyst. Det kan ju verka märkligt, men så kan det vara i bloggvärlden.

Några blogginlägg kom från Audrey States, några andra från Handmade Jewelery och Wholesale Jewelery (kan de vara syskon?). De har lämnat korta men värmande meddelande som ”Like your blog!”. Signaturen Runescape Money skrev bara kort och gott ”Very good!”.

Visst, det är inga avhandlingar, men det är allt som krävs. Precist, koncist och hjärteknipande.

Och så urgulliga Superior som lämnade kommentarerna: ”womens handbag”, ”fashion handbag” och ”handbags uk” - alla länkade. Min nya kompis Googler lämnade ett liknande meddelande med en massa länkar till shoppingsajter som han förmodligen ville muntra upp mig med eller nåt. Det var så fasligt mycket popup-fönster på sajterna bara. Förstår inte riktigt vad de menar. Men tack i alla fall!!!

Det är en sjukt maffig känsla att vara så populär. Att tänka sig att alla de här människorna, Splendid och Jordan shoes och hela gänget, har tagit sig tid att läsa min blogg. Trots att de inte ens verkar kunna svenska… Det är verkligen gripande. Och ger en oerhörd boost till självförtroendet.

Min taskiga kompis Ola sa att det handlade om spam. Att det är några slags automatgenererade kommentarer som spottas ut till höger och vänster.

Typisk svensk avundsjuka och missunnsamhet.
Det kan ju han försöka inbilla mig.

Men vet du Ola, om du läser det här; jag behöver inte dina ”goda råd” längre.
Jag har nya vänner.

Syndernas förlåtelse

Det fanns en gång en kille som hävdade att allt mindre än tre blogginlägg per dag diskvalificerar en blogg från att vara en blogg.

Killen var jag.
Ingen mindre än undertecknad.
Eder Alarmist.

Och vad har hänt? Nu sitter jag här, med en ödslig och kall blogg och undrar var dagarna tog vägen... Var detta verkligen allt? Vad hände med de storslagna larmrapporterna? Med den brinnande ivern, den osvikliga förmågan att fånga ett ämne ur tomma luften (som inte sällan var just tom luft och inte mycket mer) och sätta det på pränt som vore det hans sista handling i livet?
Det ärliga och innerliga svaret är att Jag Inte Vet.
Men jag önskar både bot, bättring och syndernas förlåtelse. Jag ska göra ett allvarlig försök igen. Borde jag åka till Aruba och hitta inspirationen? Nej, det får bli Rom istället. Nästa helg får det bli.
Jag och M och Fontana di Trevi och mascarpone och en vespa.

Det kommer att göra susen. För mig och för den här bloggen. Jag lovar.

Kalla mig Sherlock

För några månader sen, i den här bloggens begynnelse, skrev jag ett inlägg om vilka bloggar jag läste aktivt. En av dem, som jag inte längre läser, var en blogg av en Richard Lium, kallad CSR-bloggen. Jag ansåg den vara mycket underhållande och en källa till såväl skratt som höjda ögonbryn. Läs ursprungsinlägget här.

Det roliga är att detta enstaka blogginlägg har genererat över 40 kommentarer. Fyrtio kommentarer, mina damer och herrar. Trots att den här bloggen, hur kvalitativ den än må vara, inte har mycket mer än i runda slängar 40 besökare om dagen.

Och det är nu detektiven i mig får bränsle:

Jag har ett statistikverktyg kopplat till bloggen.
Rätt använt, ett mycket fiffigt sätt att se vem, vad, när och varifrån trafiken kommer.

Häng med på det här exemplet:
Det specifika inlägget kommenterades vid 5 tillfällen den 16 september.

Jag kikar in i mitt statistikverktyg och ser en (1) unik besökare på det specifika blogginlägget den dagen.

Det är nu jag strosar förnöjsamt i rummet, stryker handen över brättet på filthatten, vänder mig mot auditoriet och levererar min analys:
Slutsatsen är alltså att det är en och samma person, eller möjligen ett par, som kommenterar sina egna inlägg och för någon form av vildsint argumentation med och mot varandra.

Och, kära bloggläsare, även om edert antal icke är legio, finns det ytterligare bevis som pekar i samma riktning:

Vid fem olika tillfällen, signerade med olika namn har följande smiley använts :o). Alltså inte den traditionella, av blogghävd spridda normalsmileyn utan denna abnorma skapelse med någon form av clownnäsa.
Vid ett tillfälle hette skribenten Anders, vid ett annat Gustav, vid ett tredje Joakim och vid ett fjärde ville han vara anonym.

Det finns också ett flertal gemensamma nämnare i språket, i sättet att uttrycka sig i skrift. Att de två senaste inläggen (jo, det strömmar till inlägg fortfarande) inkluderar adressen till bloggen också. Men jag ska icke tråka ut er med detaljer. Så.

I rest my case. Men gör själva en bedömning här.

Det roligaste, och det som får mig att skrockskratta både inombords och utanpå, är att även de inlägg som utger sig för att vara negativa, hyllar mannen i fråga på ett icke-så-subtilt sätt.
All publicitet är god publicitet sägs det ju.

Tre hörnor straff

Jag återkommer i mitt huvud till den gamla bloggsanningen; gör du färre än tre inlägg om dagen bör den icke kallas blogg.

För så är det ju.

Och nu är det dags för skärpning.

En sån där statusrapport

Det här är också en grej som är poppis i BLOGGOSFÄREN. Att liksom punkta upp sin status med lite fetstil och radbrytningar för att göra det lättöverskådligt, lättsmält och lättillgängligt.

Det är också ett sätt för lata bloggskrivare att hålla sig kring några väldefinierade ämnen. Nog tjatat. Nu kör vi.

Äter: Salta godisar ur en påse med en tecknad skäggig jätte som drar upp axlarna. Han skrämmer mig lite.
Gör: Försöker jobba, men kommer på mig själv att inte göra det mest hela tiden.
Tänker på: En tjej som är på väg hit.
Längtar efter: Samma tjej och mina barn.
Senast inkomna sms: "Motsatsen för mig."
Senast skickade mail: Kan inte återge det, men det var skrivet i affekt, lätt irriterat, lätt frustrerat, men ändå återhållet, pedagogiskt och diplomatiskt. M skulle vara stolt över min anger management.
Gillar: Inte min ömmande nacke.
Vill ha: Ett par svarta vinterkängor kanske. Craaaavings. *ler* *skratt* *kräks*
Snart: Mad Men.

Svenska larm rättar sig

Ett litet förtydligande bara.

Föregående inlägg var ironi, en pastisch, ett plagiat. Linda har inte gästbloggat hos mig. Det skulle vara en dröm förstås, för som Fadde säger i sin stilistiskt fulländade självbiografi Fadde - min story: "Vem kan säga nej till Linda Rosing? Inte jag i varje fall.".

Det är sånt som gör att jag älskar kvällstidningar.

Och när man rapporterar att Paris Hiltons små hundvalpar ätits upp av prärievargar, och sedan dementerar händelsen.
Till exempel.

Dagens gästbloggare: Linda Rosing

Idag har bobby lovat att ta med mig på en shoping runda!!! Ni känner ju mig (skratt) kan alldrig sitta still... ler. Nu ska jag ut och powerwalka!

En del av en gemenskap

När man är en del av BLOGGOSFÄREN får man ibland erbjudanden om att ingå i BLOGGSTAFETTER. Det är ett slags kedjebrev där man ska skicka hälsningen vidare till fyra personer, och precis som i kedjebrev får man INGENTING tillbaka, förutom den där inre tillfredsställelsen av att man verkligen gjort något GOTT för världen.

Så. Jag antar stafetten som kom från min vän Caroline och hennes Jazzhands.

1. Vilken mat äter du ofta?
Proteiner byggde denna vackra kropp. Och lite chips.

2. När du är på kalas, är du den person som sitter eller du hjälper till att duka av?
Beror på kalasets sammansättning och vem som anstiftat festen. Men i åtta fall av tio är jag vansinnigt belevad och både dukar av, diskar och inbjuder till sköna garv.

3. Var sitter du helst när du bloggar?
På en förfallen kontorsstol från femtiotalet. En fast ram, men alldeles mjuk och hålig i mitten. Det är lite som att sitta på en toalett.

4. Köper du ofta Triss?
Ofta är en överdrift, men ja, det händer. Och nej, jag vinner inte.

5 . Vilket land eller stad har varit din bästa semester?
New York är ju alltid makalöst, men jag måste nog säga Paris ändå. För sällskapets skull.

6. Vilken Tv-kanal tittar du på mest?
Räknas YouTube? Inte? Då säger jag TV4. För sällskapets skull.

C'est tout.

I BLOGGSTAFETTENS natur ingår alltså att man ska passa vidare till fyra nya personer. Det får bli Jag vill till Aruba, Kärleksbloggen, Crippas filmblogg och till Simon (som inte har en blogg ännu men borde ha det och får härmed en anledning att skaffa en).

En blogg att fnissa åt

En anledning till att jag inte bloggat tidigare är att jag helt enkelt inte läst bloggar. Förutom när man snubblat in via något sökord från Google, eller blivit tipsad om nåt Schulman-inlägg.

Men nu är det lite annorlunda.
Dels läser jag bloggar för jobbets skull. Men jag läser också min flickväns blogg regelbundet, jag läser mina tre genier till vänners bloggar sporadiskt: Olas Arubablogg, Carolines Jazzhands och Mats Strandbergs blogg och ibland strosar jag förbi Roger Wilsons blogg och Bokhora. Men kanske främst av allt läser jag Richard Liums blogg.

Richard Liums blogg läser jag av en ganska ocharmig anledning. Richard Liums blogg läser jag för att roa mig. För att skrocka och skicka roliga citat till mina vänner. För Richard Lium är väldigt underhållande.

Ämnet i bloggen är CSR. Ett slags managementklyscha som går ut på att företag ska ta ett socialt ansvar. Det är fint. Och Richard Lium menar säkert både väl och tjänar pengar på saken. Inget ont i det. Men i Richard Liums värld blir det fint och lite konstigt om vartannat. Finkonstigt.

Som till exempel när han tycker att det är en toppenidé att gå runt till uteliggare och tipsa dem om en strålande affärsidé: att hjälpa solbadande östermalmsbor i Humlegården med lite ärenden. Som att "springa iväg och köpa lite läsk och ta en tjuga betalt". Sånt är underhållande. Särskilt när kommentarerna inte handlar om "hur tänkte du nu..." utan snarare om att folk är skraja för att uteliggaren skulle sticka med den där femtilappen som man lite godtroget stack åt honom. Och så skulle man sitta där i sin backslick och rosa piké och känna sig blåst och tappa tron på människosläktet.

Jag gillar också att han avslutar sina blogginlägg med "Kram. Richard Lium." vad han än skriver.
Ibland ser jag mig honom framför mig - i verkliga livet - gå fram till folk och säga något förnumstigt som att "nu får vi stoppa dopingen i samhället" och sen bara avsluta med "kram, Richard Lium". Och då skrattar jag inombords och lite utanpå.

Kram,
Alarmisten

Bloggkutym

Man ska tydligen blogga tre till fem inlägg per dag för att det ska vara intressant att följa en blogg. Då skapar man en sån där "måste-in-och-kolla-vad-som-skrivits-sen-senast-känsla". Sånt tänker jag på nu. När jag har blivit med blogg.

Och så ska man tacka folk i sin blogg. Särskilt när de hjälpt en med bra grejer. Som att ställa in tiden på bloggen. Just det gjorde min kompis Ola. Han är en bra kompis. En sån som hjälper en när man har problem med tiden. Han har också en trasig hälsena, en skön bror som heter Hampus och flera egna bloggar. Jag vill till Aruba till exempel. Skicklig kille.

Manifestet

Hög tid för manifestskrivande. Det får bli kort och koncist.

Bloggen Svenska Larm:

• Varnar för frånstötande och skadliga fenomen, främst inom populärkultur och samhällsliv.
• Struntar ibland i att varna för saker.
• Är befriad från partipolitik, religion och annat krimskrams.
• Är ganska personlig. Men ändå sann.
• Vill dig väl.

Så, det var ju inte så farligt.