Expeditionen börjar lida mot sitt slut. Deltagarna är utmattade av alla intryck. Vi hoppas ta oss hem helskinnade.
1 vecka sedan
söndag 23 januari 2011
Ljuskällor
Frälsningen
Problem direkt
De misstänkte oss trots detta för att vara pirater, men vi lyckades undkomma genom att lämna en betydande del av vår proviant i deras spartanska vaktkur.
Vi åker vidare, matdecimerade men med modet i behåll.
Resan tar sin början
Resan börjar här.
En dag på landet
Den har inte börjat än, men snart.
Vi ska ta bilen ända ut till Ekerö, den pittoreska landsbygden med de vidsträckta ängarna och de strandade båtarna.
Ska se till att leverera bilder löpande, för det här kommer att bli en exotisk tripp!
Vi ska ta bilen ända ut till Ekerö, den pittoreska landsbygden med de vidsträckta ängarna och de strandade båtarna.
Ska se till att leverera bilder löpande, för det här kommer att bli en exotisk tripp!
onsdag 19 januari 2011
Aftonbladet tappar greppet
Ni som har läst den här bloggen förut.
Jo, precis, ni tre.
Ni vet att jag försvarar kvällstidningar. Nästan jämt. Det blir alltid läsvärt och fartfyllt när man ringer upp två personer som kanske inte hade en konflikt innan, men tycker olika och så har pajkastningen börjat.
Man ska undvika att bygga sin världsbild på det här förstås. Precis som man inte ska bygga den på Paradise Hotel. Men kvällstidningar adderar något vitalt till medielandskapet - som behövs.
Ibland blir den här konfrontationsjournalistiken för sökt, för konstruerad och... ja, sorgligt nog alldeles, alldeles påhittad. Fullständigt gripen ur luften skulle man kunna säga.
Senaste exemplet är Ricky Gervais framträdande på Golden Globe-galan. Han förvandlade sitt programledarskap till en regelrätt roast där han drev med allt och alla. Fantastiskt roligt dessutom.
Och Aftonbladet har i efterskalvet helt tappat greppet om verkligheten.
Eller håller sig benhårt till en helt egen verklighet.
För där har man sedan dess kunnat läsa att han fick "stjärnorna att se rött", att "Hollywood-eliten" tippar att han aldrig kommer tillbaka och att han upprört så många känslor till höger och vänster och men så fort man kommer in i artiklarna så finns inget citat, ingen källa som styrker det.
Största kontrasten blir i den här artikeln där han sägs ha "gjort sig ovän med playboygrundaren Hugh Hefner" bara för att några rader längre ner hitta länk till den här artikeln med den talande rubriken: Hefner gillar Gervais hån.. Och i artikeln "Påhoppen skakar Hollywood" hålls höga toner om att Ricky Gervais upprört massor av stjärnor medan den enda riktigt KRITISKA RÖSTEN från en STJÄRNA som grävts fram är... håll i er... tv-kritikern Mary McNamara på LA Times.
När det blir så här hipp-som-happ-journalistiskt så kan inte ens jag, försvararen av den polariserande journalistiken, förkämpen för konfliktdramaturgi, dra min kvällstidningslans. Tyvärr.
Jo, precis, ni tre.
Ni vet att jag försvarar kvällstidningar. Nästan jämt. Det blir alltid läsvärt och fartfyllt när man ringer upp två personer som kanske inte hade en konflikt innan, men tycker olika och så har pajkastningen börjat.
Man ska undvika att bygga sin världsbild på det här förstås. Precis som man inte ska bygga den på Paradise Hotel. Men kvällstidningar adderar något vitalt till medielandskapet - som behövs.
Ibland blir den här konfrontationsjournalistiken för sökt, för konstruerad och... ja, sorgligt nog alldeles, alldeles påhittad. Fullständigt gripen ur luften skulle man kunna säga.
Senaste exemplet är Ricky Gervais framträdande på Golden Globe-galan. Han förvandlade sitt programledarskap till en regelrätt roast där han drev med allt och alla. Fantastiskt roligt dessutom.
Och Aftonbladet har i efterskalvet helt tappat greppet om verkligheten.
Eller håller sig benhårt till en helt egen verklighet.
För där har man sedan dess kunnat läsa att han fick "stjärnorna att se rött", att "Hollywood-eliten" tippar att han aldrig kommer tillbaka och att han upprört så många känslor till höger och vänster och men så fort man kommer in i artiklarna så finns inget citat, ingen källa som styrker det.
Största kontrasten blir i den här artikeln där han sägs ha "gjort sig ovän med playboygrundaren Hugh Hefner" bara för att några rader längre ner hitta länk till den här artikeln med den talande rubriken: Hefner gillar Gervais hån.. Och i artikeln "Påhoppen skakar Hollywood" hålls höga toner om att Ricky Gervais upprört massor av stjärnor medan den enda riktigt KRITISKA RÖSTEN från en STJÄRNA som grävts fram är... håll i er... tv-kritikern Mary McNamara på LA Times.
När det blir så här hipp-som-happ-journalistiskt så kan inte ens jag, försvararen av den polariserande journalistiken, förkämpen för konfliktdramaturgi, dra min kvällstidningslans. Tyvärr.
Sömnen är funnen
Faran är över. Alarmisten har sovit.
Och jag ska inte vara en självisk jävel. Jag ska dela med mig av två goda trick för att somna, det ena ordnade min sambo, det andra är ett mentalt knep från bästa Anna.
1) Skapa en sovkoja. Ej att förväxla med de legendariska onanikojorna som myntades i Big Brother. En sovkoja är helt enkelt: en soffa, ett täcke under, ett täcke över, massor av kuddar. Även känd som sömnsandwich. Kan kombineras med valfritt svenskt tv-drama.
2) Andas in på Mårten, andas ut på Leo. Fråga inte. Bara gör.
God natt.
Och jag ska inte vara en självisk jävel. Jag ska dela med mig av två goda trick för att somna, det ena ordnade min sambo, det andra är ett mentalt knep från bästa Anna.
1) Skapa en sovkoja. Ej att förväxla med de legendariska onanikojorna som myntades i Big Brother. En sovkoja är helt enkelt: en soffa, ett täcke under, ett täcke över, massor av kuddar. Även känd som sömnsandwich. Kan kombineras med valfritt svenskt tv-drama.
2) Andas in på Mårten, andas ut på Leo. Fråga inte. Bara gör.
God natt.
tisdag 18 januari 2011
Sista hoppet: Mr Ford
En hederlig western gick också bet.
05:10 och fortfarande vaken.
Men nu tror jag att jag hittat medicinen. Misstänkt för mord med Harrison Ford och Brian Dennehy. Jag anar redan en snackig historia i långsamt tempo med fullständigt ointressant handling.
När filmen slutar klockan 07:05 är det är dags att göra sig i ordning för jobbet. Eller så somnar jag nu och har knappa två timmars sömn framför mig.
Kom igen. Harrison. Gör det du gör bäst, var tråkig!
05:10 och fortfarande vaken.
Men nu tror jag att jag hittat medicinen. Misstänkt för mord med Harrison Ford och Brian Dennehy. Jag anar redan en snackig historia i långsamt tempo med fullständigt ointressant handling.
När filmen slutar klockan 07:05 är det är dags att göra sig i ordning för jobbet. Eller så somnar jag nu och har knappa två timmars sömn framför mig.
Kom igen. Harrison. Gör det du gör bäst, var tråkig!
Dagens larm: Westernformuläret
Obligatoriska scener i västernfilmer:
1. Stirrscenen.
Den rättrådige hjälten (kan vara både skurk och sheriff, men har den moraliska kompassen intakt) möter sin antagonist och de stirrar intensivt på varandra, förmodligen strax efter en våldsam revolvermassaker där de är de sista två som står upp.
2. Häst över vatten-scenen.
Kan återkomma vid flera tillfällen i samma film beroende på hur mycket transporter mellan Dodge City och OK Corral som ska genomföras. Hästarna rider genom ett spegelblankt vattendrag, gärna till pampig musik.
3. Utskjutningsscenen.
Hjälten och hans kumpaner är omringade i ett litet hus som peppras sönder och samman. Till sist är enda utvägen att försöka bryta sig ut och springa mot hästarna. I snitt dör två av dem. De andra kommer undan med valfritt sår i valfri lem, dock ej vital.
4. Den mexikanska flickan.
Någon gång under filmen måste de ta sig över gränsen till Mexico eftersom de vill undkomma mer eldstrider och slappa lite med ponchos. I den mexikanska byn Tijuares eller San Juan finns alltid en mörk skönhet, vars brorsa är en mexikansk hotshot och som hjälten blir förtjust i men måste lämna med en klapp på kinden - för han är ju fri som vinden.
1. Stirrscenen.
Den rättrådige hjälten (kan vara både skurk och sheriff, men har den moraliska kompassen intakt) möter sin antagonist och de stirrar intensivt på varandra, förmodligen strax efter en våldsam revolvermassaker där de är de sista två som står upp.
2. Häst över vatten-scenen.
Kan återkomma vid flera tillfällen i samma film beroende på hur mycket transporter mellan Dodge City och OK Corral som ska genomföras. Hästarna rider genom ett spegelblankt vattendrag, gärna till pampig musik.
3. Utskjutningsscenen.
Hjälten och hans kumpaner är omringade i ett litet hus som peppras sönder och samman. Till sist är enda utvägen att försöka bryta sig ut och springa mot hästarna. I snitt dör två av dem. De andra kommer undan med valfritt sår i valfri lem, dock ej vital.
4. Den mexikanska flickan.
Någon gång under filmen måste de ta sig över gränsen till Mexico eftersom de vill undkomma mer eldstrider och slappa lite med ponchos. I den mexikanska byn Tijuares eller San Juan finns alltid en mörk skönhet, vars brorsa är en mexikansk hotshot och som hjälten blir förtjust i men måste lämna med en klapp på kinden - för han är ju fri som vinden.
Ambivalens
Men nu blev det svårt. Ice Road Truckers på TV4, Billy The Kid (Kris Kristofferson) och Pat Garrett (James Coburn) på TCM och Magnum på TV6.
Natt-tv at it's finest.
EDIT: 03:57
Bob Dylan skymtade i en biroll i västernrullen från 1973. Det avgjorde saken. Bob Dylan måste ju få mig att sova. The times they are a-changing.
EDIT: 04:15
Bob Dylans (om det verkligen är han) karaktär kallas för Alias och är en jävel med knivar. Nitade just en prisjägare. Men gör han mig sömnig? I vanliga fall ja, i natt nej. Jag orkar inte ens imdb:a filmen för att kolla om det verkligen är han.
EDIT: 04:27
Kunde inte hålla mig. Jag kollade. Det är Dylan, och det var tydligen så att han mer eller mindre tjatade sig till att få vara med i filmen eftersom han var så fascinerad av Billy the Kid. Soundtracket är också Dylans, minus (misstänker jag) de rullande banjopartierna som ackompanjerar alla duellscener. Nyss spelades "Knockin on heavens door". Fin låt. Finare i original än när Axl tweakade till den.
Natt-tv at it's finest.
EDIT: 03:57
Bob Dylan skymtade i en biroll i västernrullen från 1973. Det avgjorde saken. Bob Dylan måste ju få mig att sova. The times they are a-changing.
EDIT: 04:15
Bob Dylans (om det verkligen är han) karaktär kallas för Alias och är en jävel med knivar. Nitade just en prisjägare. Men gör han mig sömnig? I vanliga fall ja, i natt nej. Jag orkar inte ens imdb:a filmen för att kolla om det verkligen är han.
EDIT: 04:27
Kunde inte hålla mig. Jag kollade. Det är Dylan, och det var tydligen så att han mer eller mindre tjatade sig till att få vara med i filmen eftersom han var så fascinerad av Billy the Kid. Soundtracket är också Dylans, minus (misstänker jag) de rullande banjopartierna som ackompanjerar alla duellscener. Nyss spelades "Knockin on heavens door". Fin låt. Finare i original än när Axl tweakade till den.
Sömnlöshet natt 2
Börjar förstå våndan av att inte kunna sova.
Jag har aldrig haft det problemet.
Jag har kunnat somna under en death metal-konsert, i tvångströja med tvångsuppspärrade ögon, på vilket underlag och i vilket klimat som helst. Jag sluter ögonen, så sover jag. Väldigt praktiskt, väldigt bekvämt.
Visst har det funnits episoder med skruvande i sängen, tankar som inte slutar snurra och en gatlampa som lyser in i rummet på ett plötsligt och obegripligt störande sätt.
Men det har inte varit sömnlöshet.
Det här är sömnlöshet.
Att för andra natten i rad inte ens känna sig trött.
Jag bläddrar i mentala kartoteket efter botemedel; varm mjölk? klassisk musik? bryta förbannelsen med lite frisk luft? en rask promenad och sen i säng? ett bad? eteriska oljor? kamomillte?
De kommer inte att göra varken till eller från. Jag känner det.
Testade en spellista med musik som jag brukar somna till. Intet. Nu kom jag på mig själv med att analysera texterna, "aha, Johnny Cash sjunger refrängen med olika nyanser och byter ut de där nyckelorden för varje vända i Mercy Seat". Eller så ligger jag och funderar på vilken låt som kommer efter den här och till slut blir jag så rastlös att jag måste trycka fram nästa låt efter 20 sekunder bara för att få veta.
Idioti.
Tyvärr.
Nu får det bli tv. Ge mig ett sömnigt drama. Ge mig Keanu Reeves i hans allra sämsta roll.
Jag har aldrig haft det problemet.
Jag har kunnat somna under en death metal-konsert, i tvångströja med tvångsuppspärrade ögon, på vilket underlag och i vilket klimat som helst. Jag sluter ögonen, så sover jag. Väldigt praktiskt, väldigt bekvämt.
Visst har det funnits episoder med skruvande i sängen, tankar som inte slutar snurra och en gatlampa som lyser in i rummet på ett plötsligt och obegripligt störande sätt.
Men det har inte varit sömnlöshet.
Det här är sömnlöshet.
Att för andra natten i rad inte ens känna sig trött.
Jag bläddrar i mentala kartoteket efter botemedel; varm mjölk? klassisk musik? bryta förbannelsen med lite frisk luft? en rask promenad och sen i säng? ett bad? eteriska oljor? kamomillte?
De kommer inte att göra varken till eller från. Jag känner det.
Testade en spellista med musik som jag brukar somna till. Intet. Nu kom jag på mig själv med att analysera texterna, "aha, Johnny Cash sjunger refrängen med olika nyanser och byter ut de där nyckelorden för varje vända i Mercy Seat". Eller så ligger jag och funderar på vilken låt som kommer efter den här och till slut blir jag så rastlös att jag måste trycka fram nästa låt efter 20 sekunder bara för att få veta.
Idioti.
Tyvärr.
Nu får det bli tv. Ge mig ett sömnigt drama. Ge mig Keanu Reeves i hans allra sämsta roll.
måndag 17 januari 2011
Music for mondays
Dags för Pixies. Live. Från 1988.
Märk hur ung och tunn Black Francis är.
Märk de fantastiska textraderna.
"Hey, must be a devil between us / or whores in my head"
och
"The sound the mother makes / when the baby breaks".
Märk väl gott folk, märk väl.
Märk hur ung och tunn Black Francis är.
Märk de fantastiska textraderna.
"Hey, must be a devil between us / or whores in my head"
och
"The sound the mother makes / when the baby breaks".
Märk väl gott folk, märk väl.
Mattfest
Eftersom det här under en kort period, cirka två inlägg, var en fullfjädrad inredningsblogg och knappt stod att känna igen, så tänkte jag att det var på sin plats att upprätthålla traditionen.
Min inredningsspaning:
Heltäckningsmattan är på väg tillbaka.
Jo. Det är sant. Jag är ganska säker på min sak. Den utskällda, allergiframkallande, otvättbara och ohygieniska heltäckningsmattan är snart här igen. Med full kraft. Den är inte längre en angelägenhet för murriga tvåstjärniga hotell och finlandsfärjor, den kommer snart att vara en angelägenhet för alla. I var mans hem.
Som den trendsetter jag är lanserade jag den här vågade idén hemma.
Min sambo är dock inte övertygad - varför den här idén om att införa heltäckningsmattor i hela huset fått lite slagsida. Nu lutar det åt stora, flyttbara mattor istället. Livet är en kompromiss.
Men det blir nog fint också. Den typen av mattor kan man dessutom frossa i och köpa online. Bland annat här.
Min inredningsspaning:
Heltäckningsmattan är på väg tillbaka.
Jo. Det är sant. Jag är ganska säker på min sak. Den utskällda, allergiframkallande, otvättbara och ohygieniska heltäckningsmattan är snart här igen. Med full kraft. Den är inte längre en angelägenhet för murriga tvåstjärniga hotell och finlandsfärjor, den kommer snart att vara en angelägenhet för alla. I var mans hem.
Som den trendsetter jag är lanserade jag den här vågade idén hemma.
Min sambo är dock inte övertygad - varför den här idén om att införa heltäckningsmattor i hela huset fått lite slagsida. Nu lutar det åt stora, flyttbara mattor istället. Livet är en kompromiss.
Men det blir nog fint också. Den typen av mattor kan man dessutom frossa i och köpa online. Bland annat här.
Sömnlös i Hökmossen
Hög på kortison gör det snudd på omöjligt att sova. Kroppen signalerar trötthet, massiv och intensiv sådan. Men huvudet vill annorlunda. Och huvudet styr mer än man vill erkänna. Så nu har huvudet bestämt att jag ska titta på en mycket ointressant Golden Globe-gala. Tack.
fredag 7 januari 2011
Proportioner
Atlanten och Stilla havet verkligen är.
onsdag 5 januari 2011
Tidlös tidsmarkör
Och apropå 80-talet så hette min första tv-baserade musikupplevelse Bagen och leddes av Cia Berg (dåtidens Kitty Jutbring som också hade frontat Ubangi med Orup och senare Whale med Henrik Schyffert). En av musikvideorna jag uppskattade mest var den här. Som fortfarande håller måttet.
80-talet på en dag
Det började redan på morgonen. Dottern knäpper på Nintendo Wii och det där ljudet är intakt från 8-bitars-konsollen. Super Mario är fortfarande samma Super Mario och när han kommer ner i underjorden är det samma molltoner som spelas, om än i polyfon tappning och med förstärkt basfrekvens.
Så tar vi oss till ett butikskomplex. De ska få välja kläder för julklappspengarna. Jag sitter tålmodigt utanför väntrum efter väntrum och ser nät-linnen, färgglada prick-klänningar och neonfärgade hårband passera revy. Hade märkena bara varit Takano och Boy Toy så hade tiden stått fullkomligt stilla. I butikens högtalare spelar de Limahls Neverending Story. Den var inte ens bra på den tiden.
Vi stannar till på macken på väg hem. Där, på den sista kvarvarande skivbutiken i Stockholm, OKQ8, står en hitsamling på översta hyllan, layoutad som tidningen Okej. Synth på en cd, svenskt på en och hårdrock på en. Jag tummar på den och inser 1) att jag redan har alla låtarna, 2) att det tar mig en kvart att sätta ihop samma samling i Spotify och 3) att jag aldrig köpt en samlingsskiva i mitt liv och ser det som ett oroväckande ålderstecken att jag en millisekund övervägde det. Så jag ställer tillbaka den igen.
Väl hemma är det Jönssonligan på tv. Matiné. Ulf Brunnberg som Vanheden, med den där ryckigheten, stockholmsglidandet, hatten, illasittande kavajen, käckheten. Det är fruktansvärt. Nu. Eller rättelse; det skulle ha varit fruktansvärt nu om det var den absolut första kontakten med Vanheden. Men hela den svenska filmfarsen sitter i den delen av hjärnbarken som härbärgerar barndomsmyset. Hippomysen. Så Vanheden passerar, i ett nostalgiskimmer.
En annan kanal visar Göta Kanal och ytterligare en annan visar originalfars. Trettondagsafton på någon Fredrikshovs, Fredriksbergs eller Fredriksskans friluftsscen med Eva Rydberg. EVA RYDBERG. Jag gillade henne också, och Nils Poppe. När de var på tv var man i fred, och någon vuxen var förmodligen full och det doftade lingon och vodka i villan. Men Eva Rydberg är alltså fortfarande på Fredrikshovs, Fredriksbergs eller Fredriksskans friluftsscen och gör sina farser.
80-talet ramlar tungt över mig. Över hela dagen.
Som en rumpvarm saccosäck.
Obehagligt och välkommet på samma gång.
Så tar vi oss till ett butikskomplex. De ska få välja kläder för julklappspengarna. Jag sitter tålmodigt utanför väntrum efter väntrum och ser nät-linnen, färgglada prick-klänningar och neonfärgade hårband passera revy. Hade märkena bara varit Takano och Boy Toy så hade tiden stått fullkomligt stilla. I butikens högtalare spelar de Limahls Neverending Story. Den var inte ens bra på den tiden.
Vi stannar till på macken på väg hem. Där, på den sista kvarvarande skivbutiken i Stockholm, OKQ8, står en hitsamling på översta hyllan, layoutad som tidningen Okej. Synth på en cd, svenskt på en och hårdrock på en. Jag tummar på den och inser 1) att jag redan har alla låtarna, 2) att det tar mig en kvart att sätta ihop samma samling i Spotify och 3) att jag aldrig köpt en samlingsskiva i mitt liv och ser det som ett oroväckande ålderstecken att jag en millisekund övervägde det. Så jag ställer tillbaka den igen.
Väl hemma är det Jönssonligan på tv. Matiné. Ulf Brunnberg som Vanheden, med den där ryckigheten, stockholmsglidandet, hatten, illasittande kavajen, käckheten. Det är fruktansvärt. Nu. Eller rättelse; det skulle ha varit fruktansvärt nu om det var den absolut första kontakten med Vanheden. Men hela den svenska filmfarsen sitter i den delen av hjärnbarken som härbärgerar barndomsmyset. Hippomysen. Så Vanheden passerar, i ett nostalgiskimmer.
En annan kanal visar Göta Kanal och ytterligare en annan visar originalfars. Trettondagsafton på någon Fredrikshovs, Fredriksbergs eller Fredriksskans friluftsscen med Eva Rydberg. EVA RYDBERG. Jag gillade henne också, och Nils Poppe. När de var på tv var man i fred, och någon vuxen var förmodligen full och det doftade lingon och vodka i villan. Men Eva Rydberg är alltså fortfarande på Fredrikshovs, Fredriksbergs eller Fredriksskans friluftsscen och gör sina farser.
80-talet ramlar tungt över mig. Över hela dagen.
Som en rumpvarm saccosäck.
Obehagligt och välkommet på samma gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
