Dagens larm: Westernformuläret

Obligatoriska scener i västernfilmer:

1. Stirrscenen.
Den rättrådige hjälten (kan vara både skurk och sheriff, men har den moraliska kompassen intakt) möter sin antagonist och de stirrar intensivt på varandra, förmodligen strax efter en våldsam revolvermassaker där de är de sista två som står upp.

2. Häst över vatten-scenen.
Kan återkomma vid flera tillfällen i samma film beroende på hur mycket transporter mellan Dodge City och OK Corral som ska genomföras. Hästarna rider genom ett spegelblankt vattendrag, gärna till pampig musik.

3. Utskjutningsscenen.
Hjälten och hans kumpaner är omringade i ett litet hus som peppras sönder och samman. Till sist är enda utvägen att försöka bryta sig ut och springa mot hästarna. I snitt dör två av dem. De andra kommer undan med valfritt sår i valfri lem, dock ej vital.

4. Den mexikanska flickan.
Någon gång under filmen måste de ta sig över gränsen till Mexico eftersom de vill undkomma mer eldstrider och slappa lite med ponchos. I den mexikanska byn Tijuares eller San Juan finns alltid en mörk skönhet, vars brorsa är en mexikansk hotshot och som hjälten blir förtjust i men måste lämna med en klapp på kinden - för han är ju fri som vinden.

Dagens larm: idiotiska biroller

En enda skådespelare kan förstöra en hel upplevelse.
En enda karaktär kan göra att jag inte orkar se vidare.

Dexter till exempel. Hans hopplösa syster Debra var ensam anledningen till att jag gav upp efter tre avsnitt. Tillgjord, krystad, obalanserad, icke-trovärdig och som strössel på glassen; fullständigt osympatisk.

Det gick inte.
Nu har jag hittat tillbaka, tittat på ytterligare fyra avsnitt, men det bär emot. Jag måste kämpa mig igenom scenerna med henne och hon tar dessutom mer och mer plats. Obegripligt.

Å andra sidan kan biroller vara anledningen att titta på en tv-serie också, eller åtminstone en högst bidragande orsak.

Exempel på biroller som lyfter serier:

Miles i Lost
Omar Little i The Wire
Ruth i Six Feet Under
Paulie i Sopranos
Newman i Seinfeld

Dagens larm: påhittade droger

De tidiga tonårens jakt på något farligt, något som skulle göra en annorlunda, större, roligare, mer vuxen, tog sig ofta formen av en märklig jakt på rusningsmedel av de mest bisarra slag. Er kära Alarmist stod givetvis utanför den här hetsjakten men bevittnade kaoset på nära håll.

Det var torkade bananskal som skulle rökas, muskotnötter som skulle krossas, mäsk som doppades i hushållspapper och stoppades i armhålan. Lite senare kom någon släpandes med en postorderkatalog där man kunde beställa frön och svampar med märkliga namn som Hawaiian Baby Woodrose. Ingen vågade någonsin. Förstås. Vad skulle hända när det damp ner i brevlådan i villan och man inte var först på plats? Istället blev jakten på vardagsdrogerna smått absurd. Några höll andan tills de tuppade av, andra sniffade på whiteboardpennor eller tipp-ex

Och inget nytt under solen.

Senaste trenden är tydligen i-dosing. Man sätter på sig ett par hörlurar med något snabbt monotont ljud, stänger ute synintrycken och så... voíla... en imaginär tripp som heter duga.

För imaginärt lär det ju vara.
Precis lika imaginärt som när den där tuffingen, när man var 13 år, svepte en folköl i skogen vid folkparken och sen spelade full - på det vis som han trodde att fulla människor betedde sig - satte sig mot en trädstam och himlade med ögonen.

Eller som när den där killen längst bak i bussen på väg hem från fotbollsmatchen skulle förklara upplevelsen av sitt andningsstopp med att han hade sett lysande grodor komma emot honom.

I-dosing alltså.
Same shit, different drug.

Dagens larm: moraliskt förfall i kyrkan

Julotta i hembyn.
Snörök, minus nitton grader och en gammal träkyrka i röd målarfärg och vit snö.

Det har blivit något av en tradition. Att lyssna på de lokala sångfåglarnas O Helga Natt och fina stämsång och en präst som berättar "dråpliga" historier om "en kollega som jobbar i Sveriges Jerusalem - Jönköping" och Jesusbarnet som blev stulet och en mässande Fader Vår och en psalmsjungande församling - i vilken jag inte inkluderar mig själv.

För det är här det börjar bli komplicerat.
Jag har ju inget där att göra egentligen.
Det är ett moraliskt förfall utan motstycke.
Jag är inte troende. Inte medlem i Svenska Kyrkan. Väldigt kritisk till hela konstruktionen faktiskt.
Och ändå sitter jag där, på juldagens morgon, i täckjacka med rosiga kinder, lätt doftande av whisky och inte långt ifrån att slumra till. Och ryser lite av den fina stämningen. Av ljudet och rösterna och kristallkronorna. Parasiterar på andras gudstro.

Det är banne mig inte snyggt.

Dagens larm: svensk tv-komedi

Såg 98 sekunder av SVT:s serie Playa del Sol nyss.
Mer klarade jag inte.

Antingen är det en komediserie helt utan humor eller så är det en dramaserie helt utan drama. Det skojiga bestod i att någon klädde upp sig i en björndräkt, hällde läsk ur ena tassen och tryckte på en knapp på magen så att en inspelad röst sa att den ville kramas.

Då vill man bara ha en tyst minut för svensk humor.

Det framkallar inga skratt. Bara en outsäglig sorg över sakernas tillstånd.
Dialogen var lika ledig och lättflytande som om den vore hämtad från en dramatiserad informationsfilm om Apoteket.

Parallellt i en grannkanal porträtteras Erland Josephson. Kontrasterna är så enorma att kroppen inte riktigt klarar omställningen.

Den mörka sidan av ön

Alla paradis har ett mörkt hörn. En plats där ondskan får härja fritt och ostört. En plats där jorden är svart och intet tillåts växa däri.

Jag har hittat den platsen på Gotland.
Undanskymd och bortglömd, men ändå utmärkt med en skylt.

Det är här den obeskrivliga fasan regerar. Majsterrorn. Vilken kräver en bakgrundshistoria.

Enligt vissa har majsterrorn och dess anhängare rötter som sträcker sig tillbaka till den senare delen av 1200-talet, men den gängse uppfattningen bland mer sansade röster menar att den istället grundlades på 30-talets Gotland. Missnöjet med den påbörjade turistströmningen till ön var stort. Så stort att ett 10-tal fårbönder samlades vid Fole byastuga för att enas om ett sätt att driva fastlänningarna på flykten.

Inspirerade av Mussolinis tortyrmetoder - att hälla olivolja i halsen på regimkritiker - bestämde de sig för att också grunda sina aktioner på de naturresurser som ön hade att erbjuda. De bestämde sig för att smyga in i tält, fritidshus och vandrarhem och stapla hotfulla pyramider av majskolvar vid sina offers sovplatser.

Det var första varningen.

Packade inte turisterna ihop sina saker och lämnade ön morgonen därpå trappades majsterrorn långsamt upp. Det fjärde och sista besöket resulterade alltid i döden genom majskvävning.

Än i dag lever terrorgrupperingen kvar. Inne i skogen, dit den här skylten pekar:


Gruppen diskuterade länge hur de skulle utforma skylten så att anhängare skulle hitta dem och så att utomstående inte skulle ana oråd. Någon föreslog stavningen Majstejjoj, men de andra invände att det var för barnsligt, att deras viktiga syfte skulle tappa tyngd och allvar.

Kompromissen blev att de smög in ett j i namnet. Och där ligger det alltså i dag. I ett litet torp, inte långt ifrån Åminne på den gotländska östkusten. Basen för det enda egentliga terrorhotet på Gotland. Den antifastländska terrorgruppen Majsterrojr.

Dagens larm: köttjournalistik

Den grävande journalistiken har nått oanade höjder.

Aftonbladet avslöjar i dag, på ledande nyhetsplats, att falukorven i charkdisken bara innehåller till hälften kött.

Nähä?

Som om Sveriges samlade småbarnsfamiljer nu unisont skulle resa sig upp i ett "nu får det vara nog, den här svinbilliga korven som bara får smak om man knapersteker den stenhårt - innehåller inte ren oxfilé".

Och så står den indignerade personen som går under namnet "Den hemlige kocken" med en bister min i charkdisken och viftar med ett korvpaket.

Den sammanfattande meningen i ingressen lyder: "Smeten drygas ut med vatten och för att binda de stora vattenmängderna använder producenterna kemiska ämnen som tidigare inte var tillåtna."

Vatten och tillåtna ämnen alltså.
Och jag repeterar: på centralaste nyhetsplats.
Det här är inte journalistik mina vänner.
Det är stor humor.

Vem är han?

När jag var en liten gosse varnade min mamma mig för fyllkajan i granngården. "Man vet aldrig vad han kan ta sig för", förmanade hon, med allvarlig blick.

Det var mycket osäkert vad han skulle ta sig för men jag tog inga risker och höll mig på behörigt avstånd från fyllkajans tomt.

Häromdagen, när jag promenerade i okända kvarter, dök den här skylten upp och jag kastades tillbaka till min barndoms försiktighetsåtgärder. Som en ren reflex.

Jag vet inte vem denne lastkaja är och varför man ser sig nödgad att skylta om hans existens. Eller varför han stryker runt i Marieberg och gäckar lokalbefolkningen.

Men jag tar inga risker.
Behörigt avstånd var det..

Dagens larm: de små kriserna

Det är lätt att stirra sig blind på terrorbombningar, finanskriser och statskupper och säga att vi lever i mörka tider. Men då har man inte hela bilden klar för sig. De små krisernas tid är också här, och den samlade bilden inkluderar även dessa smärre katastrofer:

1. En journalist blir kallad "årets förnyare" för att han surfat på Youtube. Av en jury bestående av gäspande tanter och farbröder som tycker att det där med Youtube är nåt riktigt hett.
2. Skotillverkaren Ecco går ut i medierna och hävdar att de är skovärldens Coldplay för att "vi är också profillösa, tråkiga och intetsägande, men säljer förbannat bra."
3. Femtusen höns dör i en misslyckad djurrättskupp. Den finska befrielserörelsen är inte vad den en gång har varit.
4. Axl Rose kräver en ursäkt av Dr Pepper för att de inte höll sitt löfte om gratis läsk till hela USAs befolkning om Chinese Democracy skulle släppas under 2008.
5. Svenska bandet Kent går ut i ett pressmeddelande och säger att det i själva verket är DE som är Coldplay. Lite som Bergman Rock var Bob Hunds engelska alter ego.

Två av fem kriser på ovanstående lista är en smula tillspetsade, för att inte säga fabulerade. Men det viktiga i resonemanget är att det är minst lika mycket de små missödena som signalerar kris, depression och katastrof.
Tänk på det.

Dagens larm: hösten

Det finns dagar när det är lätt att ogilla Stockholm. En kompakt oktobermorgon med duggregn, huvudvärk och en råkyla som kryper makligt ända in på skinnet till exempel. Som den här morgonen.

En mellanstation mellan höst och vinter när man vet att det bara kommer att bli mörkare, fuktigare och kallare.

Jag hävdade i ett obevakat ögonblick att hösten var en favoritårstid.
Där var jag ute och cyklade förstås.
Med förbundna ögon.

Det finns inget förmildrande med det här tillståndet. Inga logiska förklaringar på frågan: "varför höst?". Inga förklaringar till varför den här årstiden verkligen behövs, vad den fyller för syfte vid sidan av att den tveksamma tillfredsställellsen i att få visa upp sin höstgarderob.

Jag hade hellre gått direkt från shorts till täckbyxor. DET hade varit logik.

Dagens larm: att röka grunge

Om man ska röka något i sitt liv är det ju lika bra att röka något ordentligt.

Den devisen har konstären (eller uppmärksamhetsknarkaren) Natascha Stellmach tagit fasta på. Hon har nämligen på något "magiskt" sätt kommit över askan efter Kurt Cobain och nu beslutat sig för att rulla upp och röka grungelegenden för att "frigöra honom från mediecirkusen".

Men.
Svenska Larm vill gärna uppmärksamma er på att hon har några fel i protokollet:

1. Aska är redan rökt.
2. Att frigöra någon från mediacirkusen genom att göra ett spektakel i media av det... tveksamt resultat, tveksam metod.
3. Kurt Cobain är garanterat mindre hallucinogen än vad kvarlevorna av, säg Jim Morrison eller Jimi Hendrix, skulle vara. Den narkotiska effekten är därmed minimal.
4. Natascha misstar konst för något andligt.

Dagens larmrapport: galenskap

Nu är bokmässan avslutad.
Det är det enda jag kan konstatera med säkerhet eftersom jag inte var där själv. Däremot har jag halvhjärtat följt kultursidornas rapporter, litteraturkritikernas bloggar och ett och annat muntligt skvaller.

En av de som rapporterar om tillställningen är DN:s litteraturkritiker och biträdande kulturchef Åsa Beckman. Hon skriver en krönika i lördagens DN som dessutom citeras på förstasidan. Hennes mittiprickanalys lyder: "Charmen med bokmässan är att den är så galen. Man kan skymta PO Enquist i en rulltrappa eller Denise Rudberg just när hon sätter tänderna i en wrap."

Sååå galet. Sååå helvilt.

Rudberg äter en wrap, Enqvist åker rulltrappa. Man undrar vilka galenskaper hon utelämnade med omtanke om en läsekrets som kanske annars skulle ha trillat av stolen? En Torgny Lindgren som kliade sig i skägget? En Camilla Läckberg som drack äppeljuice? Eller kanske en Carina Rydberg som tuggade tuggummi? Bara fantasin sätter gränserna för de galenskaper som kan ha pågått där på västkusten.

Man får verkligen tacka för den insikten i det som tycks ha varit den galnaste bokmässan på mycket länge.
Helgalen.

Dagens larmrapport: svenska biroller

Slötittade nyss på dramaserien Maria Wern - Främmande Fågel i TV4 när det slog mig varför svenskt tv-drama aldrig når ända fram, aldrig på riktigt lyckas beröra och imponera.

Det handlar om skådespelarna.

Visst vi har några storheter. Vi har en Melinda Kinnaman, en Eva Röse, en Micke Nyqvist, en Reine Brynolfsson, en Shanti Roney och några till (nej, jag nämnde inte Micke P för han kan vara ett av de mest överskattade namn du någonsin tagit i din mun).

Och de är inte problemet.
Den stora bristen, och det som gör att jag hellre tittar på krälande maskar än svensk tv-drama, är BIROLLERNA. Dessa utfyllnader som sänker varenda ansats till kvalitet. Antalet duktiga skådespelare är helt enkelt inte tillräckligt. Bredden är inte tillräckligt spetsig... På varje talangfull skådis går en liten armé med stela spöken.

Exempel:
Nyss på tv: Eva Röses karaktär korsförhör en misstänkt.

Tanken är att det ska vara synd om rollfiguren, men istället tycker jag synd om skådespelaren. Han hackar sig genom sina repliker, använder ömsom teaterintonationer och ömsom någon påklistrad streetcred och aldrig någonsin, någonstans, blir det trovärdigt. Det blir pannkaka, komplett värdelöst och jag har upplevt större stunder av scennärvaro och karaktärsskådespeleri på mellanstadiepjäserna i västerbottens inland.

Nu kanske någon invänder att det här är regissörens problem.
Icke.
Har någon urinerat i pizzadegen spelar det ingen roll hur mycket basilika och mozzarella man öser på. Slutresultatet kommer alltid att lukta kiss.

Dagens larmrapport: inte så rock and roll

IFK är disco, GAIS är rock and roll.

Det är en av de finaste fotbollsramsor jag känner till. Inte för att jag gillar GAIS eller hatar IFK Göteborg. Men för att den är så innerligt tydlig.

Något som är disco är flamsigt, glättigt och vitt.
Något som är rock and roll är svettigt, smutsigt och brunt.

Klart att det sistnämnda är bättre. Betydligt bättre.

Det funkar också i uttrycket "Men hörru, det där var ju inte så rock and roll". I betydelsen att något inte var fullt ut, på riktigt eller rejält. Lite som nu, när Britney ska upp i rätten.
Åhå, tänker man, och alarmlamporna börjar gå på högvarv, har hon slagit sönder ett hotellrum? Mulat en paparazzi? Dragit en lina på bakluckan på en polisbil?

Icke.
Hon har kört med OGILTIGT KÖRKORT.

Ni förstår. Inte så rock and roll.

Dagens larmrapport: byggreklam

Jag såg den igår och blev inte klok på den.
K-Rauta, det finska byggvaruhuset, har en reklamfilm.

I början ser man en massa ungdomar i en muggig och skön källare. Någon pumpar upp musklerna med en skivstång, någon kikar fram under en svart lugg, en vuxen kommer in i bilden och får chips över sig.

Sen går de ut på gården och sparkar en fotboll. Lite för hårt mellan varandra. Så där som man gör när man inte gillar personen man sparkar till. Lite för svårt, så att den inte ska gå att fånga.

Sen avslutas det med en kille som ångestladdat vandrar omkring i en gillestuga som nu skalats av, tråkats till och hottats upp med ett slags valvportal. Han vet inte var han ska fästa blicken. Och då dyker den upp. Payoffen: "Det går att göra".

Vad? Vad är det som går att göra? Framkalla gillestugeångest, sparka aggressivt, hälla chips över morsan, sabba ett Rågsvedsskönt tonårsrum eller något helt annat? Vad? Vad är det jag missar?

Se skiten här.

Svarta nyheter

Att stressnivån påverkar den allmänna sinnesnärvaron är ett enkelt faktum. Mycket att tänka på innebär en ökad virrighet, lätt glömska och stirriga ögon.
I mitt fall kan man lägga till en dos svartsyn.

Alarmisten får näring av stress. Till synes lättsinniga rubriker i tidningarna tolkas med undergångsglasögon, konflikter blir till krig och små obetydliga kommentarer får absurda proportioner.

Tillåt mig brodera ut några exempel:

När det ryktas att Michael Jackson dejtar Pamela Anderson ser jag det som det yttersta tecknet på att världen, kärleken och livet är i förfall. Inte bara att det skrivs om det, utan att det faktiskt har hänt. Jag hoppas innerligt att det inte stämmer.

När USA-valet plötsligt handlar om en oäkting, en vicepresidentkandidats 17-åriga dotters gravida mage, och inte om politiska ställningstaganden blir jag på riktigt gråtfärdig. Hur kunde det hända?

När jag får en friend request på Facebook av en okänd människa tänker jag direkt att hon måste vara ute efter att leta upp mig, ta reda på var jag bor och vänta tills jag släckt lampan för att hugga ihjäl mig med en förskärare i sömnen...

Eller ja, det sista var lite överdrivet. Men stress är inte min grej.
Och dagens larm är således: stress.
Passa dig. Farliga grejer.

Dagens larmrapport: hälsokost

Mannen med det mäktiga skägget sysslar med hälsokost. Mer specifikt propagerar för kosttillskott, gör hälsoprofiler och säljer in dyra måltidsersättningar till folk som tycker att 15% kroppsfett är på tok för mycket. Jag har vetat om hans läggning länge och skakat på huvudet, framförallt för att det är en sån där sekteristisk pyramidorganisation där man tjänar på att värva undersäljare och ju högre upp i näringskedjan ju mer stålar och guld och gröna skogar blir det.

Men han har fortsatt att prata om det.
Väl medveten om min skepsis så har han tagit upp det på ett subtilt sätt, lite i förbifarten, lite som en bra grej att veta. Att musklerna inte tar upp glukos utan förvandlas till fett när snabba kolhydrater bryter ner allvaret och mjälten och där någonstans tappar han bort mig. Men jag nickar lite och hummar lite och lyfter artigt på ögonbrynen för att markera ett litet "åhå, det menar du inte?".

Så högg han till.
På en middag för ett tag sedan så hasplade jag ur mig att jag inte äter frukost. Jag mår helt enkelt dåligt av att stoppa saker i munnen när jag är trött.
Det var hans lucka.
Han hittade en svaghet och skred till verket.
Under förevändning att han ville mig väl, att mitt liv skulle bli bättre.

Nu, i morse, hällde jag upp örtextrakter med hallonsmak, skakade proteindrinkar, droppade aloe i ett glas vatten och hällde i mig hela rasket. Vid halv tio var jag hungrigare än jag någonsin varit tidigare och var tvungen att sänka en ostfralla och en coca cola.

Hur sunt är det?
Jag skiter i att Beckham har deras logga på tröjan. Det här experimentet blir inte långvarigt.

Dagens larmrapport: motorupprop

Nu ska de sänka hastigheten på vägarna.

Då mobiliserar de sig. Kryper fram som kobror för att spotta sitt gift. Sveriges bilkunniga motorjournalister och Motormännens Riksförbund och Bensinälskande Norrlänningar och LKAB och din mamma och landets alla gocartförare, lådbilsbyggare och raggare. Det rynkas på pannan, knips ihop med ögonen, ojas och stånkas och stönas och ansvariga politiker får ilskna invektiv över sig för att inte tala om VÄGVERKET, denna förhatliga och stalinistiska kommunistborg som ska styra och ställa över hur hårt vi får pressa ner gaspedalen.

Min första reaktion var inte riktigt så aggressiv, men visst, jag suckade.
För nyss, när jag susade fram över norrländska vägar, svor jag också när det var 70-gräns på en bred väg där man har fri sikt och inte ett hus på flera kilometers avstånd.
Jag tänker att jag lätt kan köra i 150 överallt utan att vara en trafikfara.
Men så tänker jag: det är ju jag det. Jag är ju ett bilgeni. En Niki Lauda utan brännskada.

Det finns ohyggligt många bilförare där ute som jag inte vill möta i 150. Det finns bilförare som inte borde få köra 30. Inte ens på ett inhägnat område.

Och då blir det ju ganska enkelt.
Sänk farten! För fan.

Dagens larmrapport: Coldplay

Behöver egentligen ingen utförligare beskrivning. Undvik dem bara. Undvik dem som pesten. Chris Martin är 2000-talets Phil Collins och själva bandet ligger mitt emellan att vara 2000-talets Toto och 2000-talets Genesis. Bara för att ni ska fatta hur djupt ner på skalan de befinner sig. Allra längst ner faktiskt. Larm alltså. Achtung.

Roligare än så här blir de inte.

Dagens larm: myggmedel

Öppnade min jobbmail idag och impulsen att stänga ner den direkt var stark.
198 olästa.
198 oskummade, obesvarade, obearbetade.

Jag tar det senare.

Första digitala markkontakten i dag. Och då är väl ett blogginlägg på sin plats. Senare, förmodligen redan i kväll, kommer det bilder. Ett pärlband av norrländska detaljer.

Men nu ska det göras upp eld.

Och dagens larm handlar om myggmedel. Ett särskilt myggmedel som kallas beckolja. Undvik det. Jag strök det på handleder, ansikte och nacke/hals för tre dagar sedan. Och nu, tre gnuggningar med duschcreme senare, har jag fortfarande en doftaura av tjära runt mig. Det luktade gott i början. Nu är jag less.

Vi ses.