Sista dagen

Sista dagen i alpbackarna. Sista dagen på 2010. Två avslut som känns
sådär. För båda har varit smått makalösa. Men allt fint har ett
slut och det finns ju inget som säger att 2011 blir sämre.

Fortfarande helskinnad

Fem timmar i backen. Inget brutet, inget stukat.

Det är nog i morgon det händer. När försiktigt trevande byts mot
dumdristigt övermod. När pisterna lämnats för pudersnöåkningen
och höghastighetsloppen.

I morgon. Det är då det smäller.

Genom Österrike

En missad flyganslutning gör att jag jag nu spenderar sex timmar i
tåg från Österrikes östra trubbighet till västra spets. Första
klass dock så det går ingen som helst nöd på Alarmisten.

Lyssnar på Vienna calling med Falco och nu Vienna med Ultravox. Livet
leker. 80-talet lever kvar i von Trapp-land.

På resande skida

Fyra timmars sömn framför mig.
04:30 går taxin mot Arlanda.
Första skidresan någonsin utanför Sverige.

Ni kan nu börja satsa.
Två brutna skenben ger knappt 1,9 gånger pengarna.
Hjärnskakning, 1,5 gånger pengarna.
Punkterad mjälte (av stav) ger 4 gånger pengarna.

Nästa inlägg blir från Österrike.
Kalla mig Heinrich.

Julkonklusion

En av de finaste julaftnarna i mannaminne avklarad. Ni vet när den
där balansvågen mellan värme/socialiserande och god mat på ena
sidan och presenthysterin och överdådshetsen på den andra väger
över mot den förstnämnda. En sån jul alltså.

Nu bio på juldagen. Jag är så oerhört förutsägbar.

Julspurt

Framme. Snart. Vid kaklet.

En omöjlig ekvation

198 blogginlägg under 2010 förblir en utopi. Just nu är jag helt
upptagen med tanken om var tiden försvinner och om den någonsin
kommer tillbaka. Återkommer med svar.

Mvh
Farbror Alarmist

Ny bekantskap

Hörni, det går att ringa en jourelektriker.
När man fått en kortslutning i elpatronen i pannan och temperaturen
inomhus smyger ner mot 14 grader och varje gång man stoppar in en ny
säkring i proppskåpet låter det poff och blixtrar till. Då kan man
ringa honom.

Han har pannlampa, fickorna fulla med verktyg och mätinstrument som
lyser rött och piper. Han hummar och pratar 3-fas, att det är dags
att säkra upp med ytterligare fem ampere per fas och om kille i
Rågsved som var deprimerad över sin elräkning.

Sen lämnar han över en faktura av absurda proportioner och säger att
man måste ringa en pannspecialist imorgon som kan fixa kortslutningen
och som förmodligen också kommer med en faktura av enorma
proportioner och han ser att man hajar till och säger tröstande att
det kanske går på hemförsäkringen. Och det vet man ju instinktivt
att det inte gör för hemförsäkringen betalar ju bara ut när huset
brinner ner (såvida inte branden orsakats av ett obevakat ljus, en
kortslutning i en elledning som dragits av en obehörig elektriker, en
exploderande oljebrännare som man inte haft på service, eller något
annat som man hade kunnat förhindra).
Och plötsligt känner man ett släktskap med den där deprimerade killen i Rågsved.
Jourelektriker alltså.
Vilken jävla grej.

Need for sleep

Vad sägs om en sovmorgon? En ohederligt lång. Jag tänker försöka.

Fräscht i toppen

Nytt blogghuvud igen.
Om det inte vore för en löpande leverans av geniala blogghuvuden från malaysiaresenären och Arubabloggaren så vette fan om jag skulle fortsätta blogga. Men nu finns det en anledning, en drivkraft att fortsätta för att få se vad nästa huvud kan bli.

Älskar också att de tidigare har varit säsongsbetonade, men att det här signalerar eskapism.

Dagens larm: "world music"

En intensiv period i mitt liv, när jag var 14-15 och mest ville ligga i fosterställning och vakna upp när allt kändes bättre, lyssnade jag sönder Puta's fever av Mano Negra.

Jag förstod inte ett ord av spanskan, franskan och knappt ens engelskan. Men det var liksom rätt ändå. Det gick rakt in. Men som med allt annat jag lyssnat på i det sinnestillståndet så åldras det inte särskilt värdigt. Överskattade King Kong Five kan lämnas därhän, men den här låten är fortfarande lyssningsbar:



Sen släppte de skiva nummer två. Lite mindre spretig, lite mindre intressant, förutom Letter to the censors som är en jävla punkstänkare av yppersta rang. Inledande textraden: Daddy is a mother fucker / and mommie is turning tricks / your sister's a brother / and your brother's suckin dicks / var precis det jag behövde som distraherad och frustrerad 18-åring.

Men när Manu Chao bröt sig loss och släppte Clandestino tappade jag intresset.

Officiell förklaring: musiken tappade fart och hjärta, blev tillplattat och förlorade punknerven som var själva poängen.
Kompletterande och inofficiell förklaring: Jag var allergisk mot begreppet "world music" och vägrade befatta mig med musik som ens riskerade att passa in där.

Oerhört fånigt förstås.
Men "world music" blev ett skällsord. Ett begrepp vidare än Steven Tylers mun och som kladdades på allting som innehöll en algerisk basist eller byte tempo i refrängen med hjälp av tubor. Musik som är för bred över axlarna för den trånga västerländska musikkostymen. Musik som skapas utanför tullarna, musik som inte är schlagerpopoperaklassiskrockboogiewoogiejazzfusioncountrybarbershop. Då spelar det ingen roll om det stavas rai, klezmer eller dancehall.

Larmet handlar alltså inte om musiken. Om allt det där som förväntas rymmas i begreppet, som ibland är genialt och ibland uselt, ibland svårartat pretentiöst och ibland lättsamt smekande. Nej, det handlar om begreppet i sig.
Vägra använda det igen. Vägra bara.

Så nu lyssnar jag på Mano Negra igen. Inte för att det är världens bästa skiva, utan för att det var roten till det onda. Roten till att jag vände ryggen till mycket annan musik som jag annars hade kunnat upptäcka. Bara för att den där kladdiga etiketten "world music" satt där.
No more.

Insomnia

Det finns många sätt att åtgärda sömnlöshet. Inget är bergsäkert. Men Kate Bush är ett alternativ.

Bokbörjan

Det här med att börja skriva en bok. Jag utgår från att det är
hög tid nu. Man väntar inte på inspirationen va? Man bara kör.