Strålkastarpoesi del 2

Poetry Slam. Obegripligt för vissa, oumbärligt för andra. Det handlar om poeter som tar sina fläckiga anteckningsblock upp på scenen och deklamerar dikter som i många fall aldrig borde ha lämnat byrålådan. Sen ska de betygsättas av en amatörjury och i slutänden är det någon som har vunnit.

På en sådan tillställning såg jag Bob Hansson för första gången. Han hade dreads, en svårartad skånska och läste dikter om taxibilar som skulle köra honom "runt runt i verkligheten" på det där manierade sättet som bara ståupp-poeter klarar av.

Han kammade hem förstapriset i en tävling, förmodligen 1996, när jag stod bakom en kamera och dokumenterade varenda deltävling i Rinkeby folkets hus. I publiken satt några svartklädda unga poeter, men annars satt där mest män och kvinnor i femtioårsåldern, med sjalar och svarta brillor, som en gång i sin ungdom hade känt doften av beatnikpoeterna och nu hoppades på en revival.

Men de måste ha blivit besvikna.
För i ärlighetens namn: det var en sorglig syn.
På scenen, omgiven av rundgångsljud, blekblått ljus och någon gräll blomkruka i bakgrunden, bubblades det om allt från erotiska fantasier till något provocerande som "gud hör dig inte". Och så några utvalda i publiken som klottrade ner en siffra mellan ett och tio på ett papper som de höll upp i rummet när poeten krånglat sig av scenen.

Jag blev själv inkallad i juryn vid ett tillfälle, jag antar att alla de andra 20 personerna i publiken redan fullföljt sin plikt. Jag satt vid samma bord som Alexandra Pascalidou som förkunnade att hon ääälskade Poetry Slam.

Hon satte följaktligen höga betyg där jag satte låga och tvärtom.
Jag vet fortfarande inte vem som hade rätt.