Uruguay - bit för bit

Inte mycket att orda om Uruguay.
Jag gick omkring fullt påpälsad och har inte svettats så mycket sedan bastu-SM 1986. Det var en strid flod.
Men det var fint likväl. Colonia är Uruguays motsvarighet till Mariefred. En liten sommarstad byggd på kullerstenar och en pittoresk ängslighet.

Vattnet och havet däremot. El agua y el mar. Det är en annan historia.

Man kan dikta mycket fint om länderna kring Rio de la Plata. Men man ska nog just kretsa RUNT Rio de la Plata. För att lovsjunga själva vattnet är en omöjlighet. När man tittar ut över bukten från land tror man först inte ens att det är vatten utan en vidsträckt sanddyn. Diarréfärgen och det obefintliga glittrandet gör det här till havens ondaste kusin. Det är helt enkelt vidrigt.

Och det är därför alla badar i pooler. Inte i havet.
Så även vi.

Dag två - shopppingfynd och biffnoviser

Dag två rinner iväg mot sitt slut. En ambitiös shoppingdag som inleddes med ett nedsläckt Malba (moderna museet) och en promenad genom ett prunkande Jardin de Japonnaise med fallna hjältar (bilden).

Palermo Viejo är färgglatt, snorvackert och fullt av liv. Vore jag lagd åt det patetiska hållet skulle jag ha klämt i med "en smältdegel av olika kulturer" också. Men det tänker jag låta bli.

Min första biff har också slunkit ned.
En praktpjäs på runt 600 gram som var välgrillad och bra, men det var också ett sunkigt snabbhak, så jag har större förhoppningar än så. Särskilt som vi nu bokat bord på legendariska La Cabrera. Där ska biffen enligt en samlad guidebokskår (och strötips från vänner och bekanta) vara kryddad av gud själv. Jag repeterar: Av Gud Själv. Un Lomo de Dios.

Och jag har fortfarande inte yttrat orden "Adios amigos".
Men det kommer jag att göra.
Var så säker.

Förvandlingen

I Kafkas roman vaknar huvudpersonen upp som en skalbagge.
Något liknande håller på att hända mig.

Vi upptäckte ett gym i huset där vi bor. Gratis tillgång, plus en personlig tränare som häckar där hela tiden och hjälper till. Vi tränade.

Jag gick alltså till ett gym. På semestern.

Jag hör hur min dialekt förändras.
Ett lätt dalmål smyger sig på.
Jag har ett oemotståndligt sug efter havregryn.
Det går inte att blunda för bevisen.
Jag håller på att förvandlas till Gunde Svan.

Morgonmöten i Argentina

Frukost (pomelograpejuice är en ny favorit) på balkongen och en sprillans ny dag ligger några steg bort. Hundar skäller på varandra utanför. En kaxig liten jävel verkar vara den drivande. Jag vill träffa honom. Paul Auster som första semesterbok började tunt men håller på att hämta upp sig. Jag vill träffa honom också. Morgondiskussionerna har pendlat mellan dåliga hotell, huruvida pina colada-yoghurt verkligen är en morgongrej och Marcus Birro. Men honom har jag träffat.

Finalamente!

På plats. I Latinamerikas Paris. I Sydamerikas New York. I Buenos Aires.

Trots en sömnsvag flygresa och ytterst lite föda är intrycken hittills karvade i guld. .
Spaningar första timmarna:

- De har en förkärlek att försöka göra sina gator längre genom att ha husnummer som 4199, trots att gatan inte är mycket längre än Kocksgatan.
- Trottoarerna är trasiga, men folk ler mot mig.
- Det var en ypperlig idé att välja en lägenhet med takpool, kvällsdoppet var magnifico.
- Visst det är billigt, men inte SÅ billigt.
- Modern glans samsas med totalt förfall. Och då har vi bara rört oss i en stadsdel än så länge.

Och några personliga hälsningar:
Ola, den enda Vogue jag sett har varit spansk, inte specifikt argentinsk.
Rickard, hon saknar dig också.
Zimon, jag har redan hittat den perfekta presenten till dig.
Syrran, ingen ängel i sikte - men jag jagar vidare.

Hasta manana.

Ibland finns det anledning till larm

Varenda gång jag kommer till en flygplats är det samma sak.

Oavsett hur många bälten jag sliter av mig, fickor jag tömmer på mynt och mobiltelefoner jag packar ner i handbagaget på rullbandet så nog fan tjuter det när jag passerar den där stålbågen i säkerhetskontrollen. Och varje gång är det samma sak, någon knapp som gett utslag, stålhätta i skorna eller folieomslaget på en kexchoklad (jag vet, det var mycket länge sen kexchoklad hade foliepapper, men jag är inte någon duvunge precis).
Och så får man promenera tillbaka, plocka av sig ytterligare ett plagg samtidigt som någon businessgubbe mumlar och muttrar bakom en i kön.

Det farligaste jag haft med mig var en kvarglömd sax i handbagaget. Förutom alla de schampoflaskor som jag givetvis hade kunnat mixtra ihop till nitroglycerin och sprängt planet i luften med.

Det fanns däremot anledning att stoppa Jackass-stjärnan Johnny Knoxville i säkerhetskontrollen.
Han hade en handgranat på sig.
Inte en nagelfil, lite balsam eller en lite för vass blyertspenna.
En handgranat.

Mycket imponerande.

Nedräkning

Nu börjar det dra ihop sig.
Några timmars packande, någon timmes Rom-surfande, en och en halv timme i en Dramatensalong, och sen är det faktiskt dags att somna.... för att vakna några timmar senare och säga hej och tack till Ryanairs fantastiska upplägg att flyga från en avlägsen flygplats till en annan avlägsen flygplats klockan 05:30 på morgonen.
Möjligen är det inte ens någon idé att sova innan.