En sorglig syn

Jag spelar skivor på torsdag. Tackade ja långt innan jag fattade att det var en skärtorsdag. Blev kanske lite förd bakom ljuset. Men jag tackade ja. Ett tydligt ja.

Nu ser jag framför mig hur jag står där, ensam i en lokal. Med något monotont och melankoliskt i skivspelaren och en vädjande, sökande blick ut mot lokalen. "Var är de?" tänker jag. "Var är publiken?".

Byter skiva med vänster hand bara för att göra det lite mer spännande.
Försöker inleda en konversation med bartendern, men börjar istället gråta ohejdat.
Han tittar ner i golvet. Fortsätter torka ett glas som han redan torkat tre gånger tidigare.
Vi tycker oss höra ett ljud från dörren och båda våra blickar letar sig förväntansfullt mot trappan.
Men nej.
Det var bara vinden.
Det är bara vi i lokalen.

Fredagslöfte

Fredag morgon. Som vanligt med ett löfte om något stort. Men den här gången, trots närhet till lönedagen, helt berövad på möjligheten till excesser. Ge mig en lista på gratisnöjen nu.

Åttiotalets mest begåvade artist

Här är en av mina absoluta åttiotalsfavoriter, när jag ändå är inne på det nostalgiska temat.
Jag är stolt innehavare av Fancys autograf, snyggt skissad i tusch på singeln "Chinese Eyes".

Vad sägs om texten till "Slice Me Nice":

I'm like a cake that wants to be baked

I'm like a pie made for hungry guys.
My body's burning like a flame that's blue

It's time for action baby
cut me in two.
Slice me nice

Dagens larm: köttjournalistik

Den grävande journalistiken har nått oanade höjder.

Aftonbladet avslöjar i dag, på ledande nyhetsplats, att falukorven i charkdisken bara innehåller till hälften kött.

Nähä?

Som om Sveriges samlade småbarnsfamiljer nu unisont skulle resa sig upp i ett "nu får det vara nog, den här svinbilliga korven som bara får smak om man knapersteker den stenhårt - innehåller inte ren oxfilé".

Och så står den indignerade personen som går under namnet "Den hemlige kocken" med en bister min i charkdisken och viftar med ett korvpaket.

Den sammanfattande meningen i ingressen lyder: "Smeten drygas ut med vatten och för att binda de stora vattenmängderna använder producenterna kemiska ämnen som tidigare inte var tillåtna."

Vatten och tillåtna ämnen alltså.
Och jag repeterar: på centralaste nyhetsplats.
Det här är inte journalistik mina vänner.
Det är stor humor.

Att återvända i tiden

Jag och M diskuterade för ett tag sen vilken tid man skulle vilja resa tillbaka till - vilken ålder man skulle vilja återuppleva.
Inte fastna där för alltid - bara göra ett besök, en liten semester i en tid som flytt.

Jag skulle utan tvekan välja perioden när jag var 17-18.
Utan att gå in på några årtal för att avslöja mig som pensionär så var det en alldeles makalös tid. Av flera anledningar.

Främst för att man var ständigt och jämt förälskad.

Jag var förälskad i Eva Kvanta för hennes obegripliga recensioner, i Jan Gradvall för hans svulstiga artiklar, i Linda Norrman för hennes krönikor. Jag köpte NME, Melody Maker och Slitz (för er som är födda på 80-talet så var det en musiktidning på den tiden), jag var förälskad i omslaget till Dinosaur Jr:s Green Mind och ville trycka det på en t-shirt, jag bytte till mig Pixies Trompe Le Monde-skiva över en mazarin och en Pommac i skolfiket, jag var våldsamt förälskad i trumkompet till I wanna be adored, kände att Greg Dulli talade direkt till mig när hans Afghan Whigs vrålade ”Your attention pleeeease, now turn off the light, we haven’t got all night”, jag tyckte att Charles Bukowski, Luke Rhinehart och Kafka hade fattat hur allt hängde ihop, jag drack folköl och och snubblade omkring på isiga gator med tunna och trasiga loafers, jag köpte en manchesterkavaj och bokade biljett till London, jag bodde i en egen lägenhet och brände den magra hushållskassan på fyra dagar och åt sedan burkmandariner och nudlar, jag ville ha en egen glassbil och åka kust-till-kust i USA efter att ha sett Smashing Pumpkins video till Today, jag spelade det första NHL-spelet på Sega och blev snabbt kungen med Edmonton och Esa Tikkanen, jag var förälskad i drogromantik, jag spelade trummor i mitt första band som hette Liquid Libido, jag spelade brännboll med Wannadies, sålde skivor på Trästocksfestivalen, var vaken tre dygn i rad bara för att testa.

Allt var ett slags förälskelserus, en nyupptäckarlust, som man kanske aldrig återvänder till igen.
Eller gör man det?
Vore fint i så fall.

Skadeglad morgon

Jaguaren nedanför mitt fönster, med registreringsskylten 'JAGAREN' hade en p-bot i morse. Lite samma lyckorus som när en ensamstående fembarnsförälder vinner en miljonvinst.

Blåst på verkstan

Det finns några situationer i livet där jag räknar med att alltid känna mig lurad.
Den tydligaste infaller på bilverkstaden.

Nu lämnade jag in bilen för en service och kontroll innan besiktningen. Lite som en rutinkontroll tänkte jag. En liten hälsoundersökning.

Resultatet var betydligt mer infekterat.
resultatet kan räknas i kronor.
Närmare bestämt 15 000 kronor.

Det var lysdioder, framstjärtsfjädrar, dubbla ljuddämpare, felsökningar, finjusteringar och fräcka ordvitsar. Med summa 15 000 kronor alltså.

Och poängen här är att de hade kunnat dra till med vad som helst. De såg att jag var ett lätt byte.
De ställde kontrollfrågan "vad är det för motor?" när jag först ringde. Mitt blektysta svar var givetvis det enda de behövde. Här har vi en kille som inte skulle märka någon skillnad om vi bytte ut hans röda Ford mot en grön Toyota när han hämtar den.

Och så blir räkningen därefter.
Lurad var ordet.

Ett sanningens ord

Klottrat på Riches toalett.
I all enkelhet.

.

Hardcorestädning

Städlördag. Skiten ska ut, ljuset ska in.
Aggressiv musik ordnar som vanligt den rätta stämningen.
Och de här två är de ultimata städlåtarna.
Dammet äter liksom upp sig själv när man sätter på Refused.

Je suis un homme magnifique

En bokklubb blev en introtävling. Övergången var oväntat smidig. Från Harper Lee till The Cure. Från alliterationer till gitarriff. Fint och fenomenalt.

Dårens guld

Var inte livet lite enklare på den här tiden?
En ordentlig lugg, blicken mot skorna och ett monotont manchesterkomp på trummorna.
Det var allt som krävdes.

Jag och min revisor

Jag har en revisor. Det betyder två saker: 1) jag undviker en tråkig och krånglig deklaration och 2) jag har fått en ny morfar.

Min revisor är en liten tunnhårig farbror som plirar under glasögonen och läspar lite. Han är sträng och förmanande, till och med vresig ibland - men alltid hjärtlig. Med mitt bästa i centrum.
Det känner jag tydligt.
Han vill mig väl.
Han vill lära mig undvika alla irrgångar i livet, peka ut den smala vägen till återbäring och se till att jag får verktygen för att klara mig själv. Jag måste stå på egna ben till slut. Han kommer inte att finnas där för evigt och jag vet att den där stränga rösten bara ska få mig att förstå det.

Så frågar jag:
”Tror du att jag kan dra av det här?”
”Vad tycker du själv?”
”Ja, jo, det borde väl vara rimligt.”
”Ja, då är det väl rimligt”

Sen ler han sådär klurigt. Som att han testar mig. Ser om jag lärt mig något.
Jag undrar om han bryr sig om att min skjorta är skrynklig och försöker spänna bröstet för att få den lite jämnare.

Och så bläddrar han vidare i mina papper, drar fingret längs kolumnerna och hummar lite, rynkar pannan, för upp ett finger mot kinden.
Jag har gjort min del.
Jag har organiserat pärmen så att jag inte ska göra honom besviken. Märkt upp olika avsnitt med bläckpenna, samlat liknande papper från liknande myndigheter i små plastmappar, häftat kvitton på vita papper.
Jag har försökt vara duktig. Nu är resten upp till honom.
Jag sitter med händerna på knäna, följer spelen i hans ansikte och känner mig omhändertagen.

Det är nästan så att jag känner doften av tjärved, piprök och hallonsaft i rummet.
Men det kan vara ren inbillning.

Vem är rätt för Rosing?

Jag såg Den rätte för Rosing i går.
En oerhört deprimerande historia.

Ett litet axplock ur programmet:

En kille måste textas för att man inte förstår vad han säger.
En annan säger att han har ”triumfen på handen”.
Mellan Linda och en tredje utspelar sig följande konversation:

L: Har du varit tillsammans med någon som har barn tidigare?
K: Nej, det har jag inte.
L: Hur känns det då?
K: Ja, det är ju oexploaterat område.

Linda är alltså på väg att bli exploaterad. Utnyttjad. Kan ingen stoppa det från att hända?

Jag är i Törnrosdalen

Dagen efter fredagen den 13:e behövs en verklighetsflykt.

In på scenen: Astrid Lindgren.

Det räcker med att höra hennes röst för att man ska krypa ihop i fosterställning och glömma vardagens bekymmer.
Jag såg ljuset.

Hej mitt vinterland

Jag har inte bestämt mig för om jag gillar eller ogillar en decimeter snö i mars. Hörde jag 'vår'? Nej, tänkte väl det.

Svennis saknar galenskapen

Det är för lite galenskap i Sverige. Eller i världen kanske.

Vi måste börja bejaka kaoset, knyta till oss en förvirrad världsbild, bli lite paranoida och hävda vår rätt att få mumla för oss själva.

Svennis till exempel.
Hade han varit lite mer excentrisk hade det ju kvittat om han nu för Mexico ner i fotbollens avgrund. Men nu, med den svenska stabila framtoningen, blir det bara resultaten som talar. Och när de kniper käft ligger han självklart pyrt till.
Enkel logik.

Tänk om han hade struntat i några träningar och hängt vid poolkanten i en guldmelerad sparkdräkt istället? Bara odlat ett lätt vansinne. Då hade det varit lättare att hålla kvar honom.

Som Black Francis. Eller Frank Black som han också kallar sig.
Han är ju förlåten för att han fuckade upp världens bästa rockband Pixies till förmån för en massa galna soloprojekt.

Några utdrag ur textraderna får tala för sig själva:

Från Hermaphroditos:

Forget you yin
And go fuck your yang
It seems that you rang
And it seems
I'm only answering

Och från Blast off:

And when we get there
the Irish in me
is gonna claim it for France
I'm in a Beckett trance
From all that chemical

En vindpust från förr

Jag hade nästan glömt den här.
Men den brann som en fackla för mig på nittiotalet.
Trots att refrängen snuddar vid det patetiska.
Stina Nordenstam och Freddie Wadling i samma låt gör underverk.

Schlager och teckningar

Finland avslutades på ett galant sätt, med ett stort badhus fyllt med nakna karlar.
Jag lämnar ämnet därhän.

För övrigt kan jag kallt konstatera att jag klarar mig utan schlagern. Att män i pilotbrillor kan komma undan med en låt som endast kan överleva på två ställen: melodifestivalen och 80-talet, är bevis nog.

Så på ett sätt är det mer givande nu, efteråt, när jag tillbringar tiden med att försöka rita fåret Shaun samtidigt som Dogville rullar lite i periferin på tv:n.

Tvära kast.

Greetings from sunny Helsinki

Ett stopp och en start

Enda dygnet i Sverige har spenderats mestadels sovande.

Flyg inte med Iberia.
Avståndet mellan din stol och stolen framför är ganska exakt tolv centimeter, vilket är alldeles för mycket om du är fyra år gammal, men åt helvete för lite om du är 187 centimeter lång. Jag har skavsår på knäna och led av en svår insomnia. Därav dygnsrytmens återställande.
Och nu är det tjugo minuter kvar till Arlanda Express tar mig ut igen.

Den här gången: Helsingfors.
Jag vill inte.
Men jag gör det ändå.

På fast svensk mark

Det hade inte varit så farligt om det inte hade vertikalsnöat. Och börjat med det precis när vi landade. Som ett hånfullt ''välkommen hem baby''. Nyss en grönskande palm mot klarblå himmel, nu en snötäckt gran mot blygrå bakgrund. Inte helt upplyftande.

Bye bye Buenos Aires

En storstilad sorti var det ja.

M hade hittat en restaurang med erotiskt tema. Deras sajt innehöll röda tunga sammetsdraperier och en meny som i engelsk översättning påminde mer om porr-spam än om maträtter. Eller vad sägs om "I slide slowly on your sex. Who can erase this?" och "Curly from excitement, he intoxicated her from his words".

Jag log och sa att det lät som en toppenidé.
Men inombords rullade ett antal makabra filmscener upp.

En av dem insisterade att det här handlade om något slags swingersklubb och att jag skulle tillbringa kvällen i armarna på en korpulent Hertha från Innsbruck medan M vänslades med en Patrick McNånting från Skottland.
Bakom leendet var jag alltså livrädd.
Skräckslagen.

Men jag tänkte att det varken fanns tid för trångsynthet eller småsinthet.
Så vi gick dit.

Och förutom meny-porr-spammandet, en burlesk dockteater och de röda sammetsdraperierna så var det ungefär som vilken restaurang som helst. Jag kunde andas ut. Buenos Aires hade fått ett lyckligt slut.

Hur avslutar man på bästa sätt?

Sista dagen.
Finalen liksom.
Hur avslutar jag resan till Buenos Aires på bästa sätt?
Hur gör jag en storstilad sorti?

Det är nu prestationsångesten sätter in.
Vi har ju avverkat de restauranger vi satte oss för att testa.
Vi har så när som på fotbollsmatchen klarat av de aktiviteter vi bestämde oss för.

Men nu då?
Sista dagen i solen.
Ska man satsa på en flärdfull men solitär avslutning vid poolen, eller ett sista ryck på hektiska Calle Florida där man får spänna musklerna för att ta sig fram mellan turisterna och försöka nappa åt sig ett läderbälte eller en kylskåpsmagnet med ett tangopar eller Homer Simpson som Che Guevara?
Eller ska man satsa på parkerna? Eller det där planetariet som var stängt tidigare? Eller äntligen försöka hitta oss fram till den där omskrivna skoaffären i Palermo Viejo?

Vi får grubbla lite till.
Under tiden lägger jag upp lite bilder från gårdagens besök i ruffiga La Boca.

Tango för nybörjare

Jag har fulländat den argentinska resan med en och en halv minut på tangogolvet. Vi missade själva kursen och kastade oss istället rakt in i handlingen så att säga. Jag tycker inte att vi gjorde bort oss nämnvärt. Vi höll oss till takten, improviserade lite grundsteg efter hur det tycktes se ut kring de andras ben (ungefär som när jag spelade blockflöjt i sexan och ständigt låg en ton efter - för att jag sneglade på de andra för att se vilka hål de täppte till på flöjtjäveln) och försökte hålla ryggen rak och dramatisk.

De andra har säkert en helt annan uppfattning. Men i mitt huvud var jag tangokungen.

Nära döden på Pampas

Jag har aldrig (bortsett från att ha blivit ledd runt en hage på en bondgård) suttit på en häst tidigare. Och nu förväntades jag ha koll på olika kommandon, hur man skulle dra i tömmarna för att svänga och en massa annan information som jag lyssnade på med ett halvt öra.
Det borde jag inte ha gjort.
Jag borde ha varit oerhört uppmärksam.

För några timmar senare närmade sig vår lilla karavan, bestående av mig och M samt sju fransoser som tillhörde samma flygplansteam på Air France, en liten glänta följd av en lång raksträcka.
Jag hade tidigare hört orden "trav" och "galopp" yttras och redan fått känna på det första när jag studsade fram i sadeln, men tänkte att det andra ordet bara var riktat till de personer i sällskapet som inte nervöst uttalat sig vara "absolute beginners".
Galopp var för proffs. Eller dödsföraktande cowboys.

Men min häst, min vänaste Luna, ville annorlunda.
De andra hästarna drog iväg i full galopp och hon hakade på.
De första två sekunderna tänkte jag "jag kommer att dö".
De efterföljande tre sekunderna tänkte jag "slappna av, du kommer att dö till häst, det är ett eftermäle värt att skriva sånger om".
Sekunderna innan hade mitt benskydd á la chaps, lossnat och jag fick plocka upp det i sadeln för att det inte skulle trilla av. Jag satt alltså med ena handen kring tömmen och den andra krampandes kring ett benskydd av läder och kände hur livet höll på att rinna förbi.

Och när jag hade förlikat mig med att vara en döende Evert Taube, frustande och galopperandes över ett grönsprängt Pampas, började jag leta i huvudet efter instruktionerna.
Vad hade de sagt?
Hur bromsade man in den här tingesten?
Jag hann bara tänka att man nog inte skulle sparka hästen i sidorna för det var som att trampa på gasen, så saktade plötsligt hästarna framför in och Luna följde samma mönster.
Jag var räddad.
För den här gången.

Uppe vid ytan

Visst var jag en tvättäkta gaucho. I själ och hjärta.

Just hemkomna från en och en halv dag på landet, på en ranch med sjuttio hästar, ett eget hus och en pool plus allt från gamla fotbollsspel till pingis, badminton och mycket annat. Jag återkommer med en mer grundmurad rapport för nu är vi bara inne och vänder i lägenheten. Nästa anhalt; picknick i parken och ett planetarium. Eller som läraren i South Park säger: "Planet-a-rium".

På väg mot hästarna

Nu ska vi strax i väg och rida på hästar.
En dag och en natt ute på en hästranch.
Jag - en gaucho?
Utan tvivel.

En söndag till ända

I dag skulle det ha blivit fotboll.
River Plate mot Banfield stod på schemat.
Men.
Det krockade också med att vara den enda söndagen vi har i Buenos Aires och därmed ett inplanerat besök på den omskrivna marknaden i San Telmo. Och eftersom det är på andra sidan av stan och vi var osäkra på tiden när matchen skulle dra igång så tittade vi istället på fotboll så som den globalt avnjuts bäst: med en öl i handen, på en bar med storbildsskärm.

Jag var måttligt imponerad av nivån tyvärr.
Så det hade väl varit för atmosfären då.
En spelare i Boca Juniors, med nummer 20 på ryggen, var otäckt lik Musse Hasselvall. Det är mycket möjligt att när inte Musse åker runt och capoeiratrixar, brottarfixar eller thaiboxningskixar(!) så har han en högerbackplats i Boca Juniors. Skulle inte förvåna mig alls. Jag kan i så fall rapportera att han spräckte ögonbrynet i matchen.

Hela paletten

Eftersom jag är en härligt livsbejakande kille med en hög dos av pretentioner så kommer jag undan med att säga att allt i Buenos Aires är konst. Från de färgglada innergårdarna med sina tvättlinor och underbyxor till de spruckna trottoarernas charm och fotbollsfestens elegans.

Så är det faktiskt. Allt är vackert. (Förutom några byggnader då, men det har jag ju redan avhandlat).

Men i går var vi och tittade på det som definieras som konst på Malba - Buenos Aires moderna museum.
Och det är väldigt tydligt att det är västerländska konstprofessorer som har nedtecknat konsthistorien. För av alla medverkande konstnärer var det bara knappt en handfull som vi kände vid namn. En Frida Kahlo förstås, och Botero och Diego Rivera.

Men annars var det idel nya bekantskaper. Några av våra nya konstkompisar heter Rómulo Macció (bilden), Emilio Renart och Oscar Bony. Googla dem får ni se på grejer.

Man får aldrig vara helt nöjd

Häromkvällen satt vi på en restaurang i kvarteret, drack ett glas rött och käkade en köttmacka (jo, det heter så. KÖTTmacka). Luften var ljuv och varm på uteserveringen, trots att klockan var efter 22, och livet var så där stillsamt och komplett och magiskt.

Fönstren på restaurangen var öppna och fram tills nu hade det varit tyst och stilla. Men så sätter någon i personalen på en lätt muzak. Först anade jag bara något trivsamt bossadoftande, om än uppenbarligen framfört på någon form av billig Statoil-synth.
Men så började jag känna igen melodislingan.
Sakta började jag lappa ihop det, ungefär som när man hör den kantonesiska symfoniversionen av The Final Countdown på det lokala kinahaket i Sumpan.

Jag anade likheter... men kunde det verkligen... var det så innerligt jävligt.... jo, tammejfan. Det var Coldplays The Scientist i en vidrig muzaktappning. Köttmackan satte sig på tvären, ölen smakade plötsligt avslagen och luften var inte längre varm och mjuk, den var tung och kvävande.

Den enda trösten när jag vacklade därifrån var att det är så lågt Coldplay har rasat.
Ända ner i muzakträsket.

När tiden står stilla

En av de finaste sidoeffekterna med att ha semester är att man enkelt tappar all exakt tidsuppfattning. Särskilt eftersom både jag och resesällskapet strosar omkring utan varken armbandsur eller mobiltelefoner.

Ibland gör vi nedslag i tiden när vi passerar en väggklocka på museet, sneglar på kvittot vi just fick, eller upptäcker att en butik är stängd trots att vi trodde att klockan var lååångt ifrån fem på eftermiddagen. Men allt som oftast svävar vi i ett tillstånd av "ungefär lunchtid" eller "någonstans på eftermiddagen".

Det är behagligt.
Vi navigerar fram med hunger och trötthetskompassen, men inte ens de är särskilt vitala tidsmarkörer när värmen plockar bort aptiten och långa promenader skyndar på trötthetskänslorna.

Tiden har tappat sin vikt och sitt värde.

Himlen över Argentina

I dag regnar det. Och det gör inget alls. Snarare är det en efterlängtad paus från den kokande grytan som staden har varit de senaste dagarna.

Och till och med regnet är varmt här. Ljumma droppar från en grå och dramatisk himmel som ibland släpper ifrån sig kaskader av blixtar. Vackert det också.

Men nu ska vi ta oss ut, mot Palermo Hollywood för en barrunda och... javisst, ännu mera kött, direkt från grillen.

Var är E-type?

Argentinsk arkitektur är en spretig historia.

Ibland hisnande vacker, ibland hårresande grotesk, inte så sällan högt och glänsande men lika ofta lågt och färgglatt. Och allt detta sida vid sida, huller om buller. Det finns en hel hög med kreativa arkitekter som ibland tycks gå på tunga droger - men inte en enda stadsplanerare i sikte. Full kreativitet, men noll sammanhållning.

Mitt emot den vackra kyrkogården i Recoleta ligger till exempel ett monster. Ett as till restaurang som antyder sig ha ett Egyptiskt tema. I låga och vackra Palermo Viejo höjer sig plötsligt ett tegeltorn mot himlen. Nationalbiblioteket (där Borges var högsta hönset) från 60-talet ser ut som ett östtyskt tv-torn på steroider.

I Sverige har vi vårt skönhetsråd, där E-types närvaro var omdiskuterad. Nu när han inte längre är medlem kan han väl ta tag i Buenos Aires? Martin? Vad sägs? De behöver dig. Ser du deras bedjande hundögon? E-taaajp ropar de här borta. Eeee-taaaajp.

Uruguay - bit för bit

Inte mycket att orda om Uruguay.
Jag gick omkring fullt påpälsad och har inte svettats så mycket sedan bastu-SM 1986. Det var en strid flod.
Men det var fint likväl. Colonia är Uruguays motsvarighet till Mariefred. En liten sommarstad byggd på kullerstenar och en pittoresk ängslighet.

Vattnet och havet däremot. El agua y el mar. Det är en annan historia.

Man kan dikta mycket fint om länderna kring Rio de la Plata. Men man ska nog just kretsa RUNT Rio de la Plata. För att lovsjunga själva vattnet är en omöjlighet. När man tittar ut över bukten från land tror man först inte ens att det är vatten utan en vidsträckt sanddyn. Diarréfärgen och det obefintliga glittrandet gör det här till havens ondaste kusin. Det är helt enkelt vidrigt.

Och det är därför alla badar i pooler. Inte i havet.
Så även vi.

Kort markör

Det här får bli ytterst kort. Jag är helt enkelt utpumpad efter Uruguayfärjan (inte helt olik en finlandsfärja), 35 grader i skuggan, scooteråkandet, strandhänget och havsbadet, kullerstenspromenaderna, allt-du-kan-äta-köttfesten och mycket annat. Nu vill jag bara 1) dusch 2) bok och 3) sova, Min gissning är att det kommer att ta 2 minuter från punkt ett tilll punkt tre.

Välstekt, på gränsen till rostad

Det var tvåtusenfyrahundraåttiotre grader varmt idag. Utan att överdriva. Jag tyckte nog att min februarihud skulle fixa lite latinosol.
Det gjorde den inte.

Istället för att skölja mig med solskyddsfaktor 39, som borde ha varit praxis för en man som får Tage Danielsson att framstå som en mulatt, så ströfixade jag lite med solskyddsfaktor 10. Ni vet, lite på axeln, ett par droppar på näsan, lite på nacken.

Resultatet blev en svårartad vitröd fläcktyfus och en hud som på 95% av kroppen bränner som om den vore gjord av glöd.
Jag är en idiot.

Och i morgon har vi planerat dagen passande nog på Playa Ferrado, en strand i Uruguay. Jag kommer att befinna mig på den stranden iförd trikåbyxor, långärmad skjorta och en skidmask.

Being alarmisten

Att ha semester innebär en del sidoeffekter. Som att man plötsligt har oproportionerligt mycket tid med sina egna tankar. Obetydliga frågor får fritt spelrum och därmed oanade dimensioner.

Det kan handla om allt från hur körsbärssmaken i Tic-Tacs påminner om de röda Pez-godisarna. Eller hur en hårt lydnadstränad hund skulle agera om man apporterade över balkongkanten på nionde våningen. Skulle den följa lydnadsinstinkten eller överlevnadsinstinkten? Och vad konsekvenserna skulle bli om man kryssade över en restaurang i en lånad guidebok - på grund av att restaurangen inte finns längre - skulle det vara en god gärning eller att kliva över gränserna?

En del frågor kräver också en djupdykning i den psykodynamiska fåran. Som varför jag har en sådan inbyggd aversion mot Jacob Hårds röst eller hur det kommer sig att jag förknippar den oförargerlige Televinken med barnmisshandel.

Andra frågor är av mer konkret karaktär. Till exempel hur det kan kosta 38 kronor att klippa sig i Buenos Aires när det kostar 580 i Stockholm. Och detta trots att prisskillnaden på... säg, en flaska vatten, är ganska obetydlig. Det är väl samma skärpa i saxen? Samma mängd hår som ska avverkas? Samma golvyta som ska sopas rent från hår?

Det finns nog en gräns för hur länge man kan ha semester.
Fria tankar är inte alltid av godo.

Dag två - shopppingfynd och biffnoviser

Dag två rinner iväg mot sitt slut. En ambitiös shoppingdag som inleddes med ett nedsläckt Malba (moderna museet) och en promenad genom ett prunkande Jardin de Japonnaise med fallna hjältar (bilden).

Palermo Viejo är färgglatt, snorvackert och fullt av liv. Vore jag lagd åt det patetiska hållet skulle jag ha klämt i med "en smältdegel av olika kulturer" också. Men det tänker jag låta bli.

Min första biff har också slunkit ned.
En praktpjäs på runt 600 gram som var välgrillad och bra, men det var också ett sunkigt snabbhak, så jag har större förhoppningar än så. Särskilt som vi nu bokat bord på legendariska La Cabrera. Där ska biffen enligt en samlad guidebokskår (och strötips från vänner och bekanta) vara kryddad av gud själv. Jag repeterar: Av Gud Själv. Un Lomo de Dios.

Och jag har fortfarande inte yttrat orden "Adios amigos".
Men det kommer jag att göra.
Var så säker.

Förvandlingen

I Kafkas roman vaknar huvudpersonen upp som en skalbagge.
Något liknande håller på att hända mig.

Vi upptäckte ett gym i huset där vi bor. Gratis tillgång, plus en personlig tränare som häckar där hela tiden och hjälper till. Vi tränade.

Jag gick alltså till ett gym. På semestern.

Jag hör hur min dialekt förändras.
Ett lätt dalmål smyger sig på.
Jag har ett oemotståndligt sug efter havregryn.
Det går inte att blunda för bevisen.
Jag håller på att förvandlas till Gunde Svan.

Morgonmöten i Argentina

Frukost (pomelograpejuice är en ny favorit) på balkongen och en sprillans ny dag ligger några steg bort. Hundar skäller på varandra utanför. En kaxig liten jävel verkar vara den drivande. Jag vill träffa honom. Paul Auster som första semesterbok började tunt men håller på att hämta upp sig. Jag vill träffa honom också. Morgondiskussionerna har pendlat mellan dåliga hotell, huruvida pina colada-yoghurt verkligen är en morgongrej och Marcus Birro. Men honom har jag träffat.

Finalamente!

På plats. I Latinamerikas Paris. I Sydamerikas New York. I Buenos Aires.

Trots en sömnsvag flygresa och ytterst lite föda är intrycken hittills karvade i guld. .
Spaningar första timmarna:

- De har en förkärlek att försöka göra sina gator längre genom att ha husnummer som 4199, trots att gatan inte är mycket längre än Kocksgatan.
- Trottoarerna är trasiga, men folk ler mot mig.
- Det var en ypperlig idé att välja en lägenhet med takpool, kvällsdoppet var magnifico.
- Visst det är billigt, men inte SÅ billigt.
- Modern glans samsas med totalt förfall. Och då har vi bara rört oss i en stadsdel än så länge.

Och några personliga hälsningar:
Ola, den enda Vogue jag sett har varit spansk, inte specifikt argentinsk.
Rickard, hon saknar dig också.
Zimon, jag har redan hittat den perfekta presenten till dig.
Syrran, ingen ängel i sikte - men jag jagar vidare.

Hasta manana.

Mot Buenos Aires del 8

En timme kvar i Madrid. Med sina Judas-öl och blanka golv. Sen är det bara 13 timmar kvar på flygplanet. Känns sisådär. Men det är bara att bita ihop. Hörde att det är 27 grader där nere. Dåså.

Mot Buenos Aires del 7

Flygplatsen i Madrid ska nu vara vår kompis i dryga fem timmar. M föreslog just kort. Låter som en ypperlig idé. Fram med bladen.

Mot Buenos Aires del 6

Ja. Som sagt.

Mot Buenos Aires del 5

Tyska vingar genom fönstret. De är inte våra. Det är jag glad för. Tyska vingar är otäcka.

Mot Buenos Aires del 4

Terminal 2 på Arlanda är marginellt mer intressant än ekonomiska avdelningen på kommunkontoret i Bollnäs. Och nu är planet försenat. Uppskattningsvis en halvtimme. Ingen fara, man hade ju kunnat sitta i Bollnäs.

Mot Buenos Aires del 3

Lektion för flygnoviser: stoppa inte ner en sax i handbagaget. Det tolkas av säkerhetspersonalen som en indirekt attack på piloten och en klar överträdelse. Nu är jag en sax fattigare men en lärdom rikare.

Mot Buenos Aires del 2

Arlanda Express. Detta miljövänliga och kostsamma turbomonster är ingenting jämfört med vad Finnair skyltar med ombord. Det är framtiden mina vänner.

Identifierat som kvarglömt:
Nackkudde
Sovmask

Ingen av vilka var mina.

Mot Buenos Aires del 1

Första anhalten blir cityterminalen. Chauffören svär över dålig gps som inte fattat att ''de här gatorna har ju inte varit farbara sen 70-talet för fan''.
En inledning i ilskans tecken alltså. Förbereder han oss på det latinamerikanska temperamentet?

45 minuter kvar...

...tills taxin tar sikte på centralstationen.
Inuti finns den där ack så välbekanta känslan av att ha glömt något viktigt. Pass. Laddare. Biljett. Telefon. Riskakor. Nej, jag tror att de är med.

Schlager och väskpackning

Lägger sista handen vid packningen inför Buenos Aires.
Just nu velar jag mellan vilka böcker som ska få följa med. Jag hade ett ambitiöst projekt att ta med mig något av nationalskalden Borges, men hann inte till en bokhandel. Oddsen att de har honom i en pocketbutik på flygplatsen? Inte så bra tyvärr.

Hann också titta på schlagern.
Och är det jag som blivit luttrad eller blir det bara sämre och sämre?
Jag inbillar jag mig ju inte att Sverige är ett tillräckligt stort land för att skaka fram fyrahundraåttiotolv bidrag som ska röstas, duelleras och juryväljas fram via ett obegripligt system för att sedan komma ut i Europa där någon med säckpipor och skinnbyxor och drömfångare kommer att göra processen kort med oss. Nej, jag fattar ju det.

Men ändå.
Måns Zelmerlöv liksom. Amy Diamond liksom.
Lasse Lindh hade någon form av punkglädje light i schlagertappning, men annars var det ju bara misär.

Och det där hårdrocksbandet som gick vidare. Herregud.
Till och med när jag var INTRESSERAD av hårdrock och LYSSNADE på wailande pudelfrisyrer och spandexposerande gitarrsolon så spottade vi på sånt där.
Sångaren såg ju ut som en säljare på El-giganten med peruk som han sabbat med en plattång.
Ville han verkligen det?

Bildfynd

Hittade den här i telefonen. Vet inte vad den föreställer, vet inte när den togs. Men den är representativ för dagen. Otydlig, mörk, ofokuserad och med en förbryllande antydan om mat. Men jag ser också en dörr. Om den går in eller ut är fortfarande oklart. Jag hoppas på in. Jag tror på in.

Komprimerade samtal i butiken

Ibland får man en vindpust av kondenserad ångest bara genom att höra en kort dialog. I det här fallet var scenen den lilla kvartersbutiken och samtalet utspelar sig mellan kund (kvinna, ca 65) och kassörska (kvinna, ca 50).

KUND: (lyfter upp en matkorg med mestadels konserver med en pinad suck) Oj, oj, oj. Hej.
KASSÖRSKA: Hej ja, så var du här igen.
KUND: Ja, oj, oj, oj.
KASSÖRSKA: Är allt väl?
KUND: Det är som vanligt. Man jobbar på.
KASSÖRSKA: Jodå samma här.
KUND: Va?
KASSÖRSKA: Samma här sa jag.
KUND: Jo.
KASSÖRSKA: Ja, man kan inte vara pigg jämt.
KUND: Nejdu.

Norén har en del att hämta. I kassan på mitt Konsum.

Genomfart

Stan, när den susar förbi i natten, är förbannat inbjudande. Som ett tivoli. Som ett löfte om nöjdhet deluxe.

Betong är det nya diamant

Se så vackert. Texturerna. Den ruffa känslan. Och så jag. I ett hörn. Det är mycket imponerande.

Med Mats i natten

Han har en tröja med bedjande kattögon. Jag repeterar: han har en tröja med bedjande kattögon. Kan man annat än älska det?.

En komplex historia

Så oändligt många knappar och reglage. De tar aldrig slut. Jag vill röra runt i allihopa, och gör det lite för syns skull. I själva verket vet jag inte vad jag sysslar med. Som så många gånger förr.

Ytterligare en bloggstafett

När man ändå har ångan uppe så att säga.
Den här onaturligt omfattande utmaningen kom från hon som skriver bloggen som handlar om när orden inte räcker till.

10 Första
Första bästa kompis: Rickard. Vi lyssnade på Magnus och Brasse i en bilstereo, han hade en cool cykel. Jag hade en imponerande E.T.-tröja. Det var vad som krävdes på den tiden.
Första bil: En VW1600, alltså inte en bubbla utan en sån där snygg som ser ut som en Porsche. Den gick sönder. Liksom alla bilar efter den.
Första kärlek: Elin. Min bänkkamrat i ettan.
Första husdjur: Den svarta hunden Stella. Bäst i test.
Första semester: Vad räknas som semester? Somrarna i sommarstugan? Fisketuren till Vuoggatjålme? Skidstakandet över isen till Nottistugan?
Första jobb: Bakom en gräsklippare på kyrkogården. Jag körde sönder tre gravstenar och kommer att hamna i helvetet för det.
Första köpta skiva: Här önskar man ju att det hade varit en annan, men ärlighet varar längst: Give my regards to Broad Street med Paul McCartney.
Första piercing: Öra, öra, läpp. I den ordningen.
Första konsert: Lurigt. Förmodligen Lasse Lönndahl i Skellefteå Folkets Park.

8 senaste
Senaste alkoholdrycken: En drink med namnet Drömspel. Innehöll bland annat Campari, champagne och Martini Rosso.
Senaste bilfärd: Fyra veckor sen. Så länge har bilfan stått orörlig nu.
Senaste filmen du såg: The Wrestler.
Senast ringda telefonsamtal: Till M.
Senaste bubbelbadet: Oasen. (och då menar jag inte det häftiga punktillhållet där Ebba Grön började sin karriär utan det betydligt mer nere-med-gatan-badhuset i Eskilstuna).
Senast spelade CD-skiva: Nåt bränt.
Senaste gången du grät: Till The Wrestler.
Senaste måltiden: En besvikelsens biff med sallad på Elverket.

6 har du någonsin
Dejtat en av dina bästa kompisar: Nej.
Blivit arresterad: Nej.
Blivit kär vid första ögonkastet: Ja.
Fastnat med blicken i någons urringning: Ja.
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Ja, tyvärr.
Busringt till någon: OM jag har. Jag var kungen av busringningar 1985.

7 saker du har på dig
1. Cardigan
2. Jeans.
3. Strumpor.
4. Skjorta.
5. Kalsonger.
6. Klocka.
7. Tatuering.
Sorry om ni trodde att det här skulle bli en dagens outfit-utvikning komplett med märken och rubbet. Jag orkar inte. Timmen är sen.

6 saker du har gjort i dag
1. Suttit i möten.
2. Rekryterat.
3. Skickat en herrans massa mail.
4. Besökt vårsalongen på Liljevalchs.
5. Köpt två pocketböcker; Off the road av Carolyn Cassady och Factotum av Charles Bukowski. Den första en bokcirkelsbok som jag verkligen måste rappa på med för att hinna, den andra en nostalgifläkt från förr.
6. Pussats.

5 favoritsaker utan rangordning
1. Min nya rock.
2. Min soffa.
3. Min säng.
4. Mitt skrivbord och fuskstringhylla, den ena ett containerfynd, den andra ett loppisfynd. De hör ihop, därför hamnar de under samma punkt.
5. Mixern.

4 personer du kan berätta allt för
M, syster 1, syster 2... och några kompisar.

3 val
Blått eller rött? Vin? I så fall blått. Lätt.
Sommar el vinter? Vem svarar vinter här? Och menar det? Inte bara försöker vara lite sådär machosnowboardfreakshow utan verkligen menar det? Nej, tänkte väl det. Sommar alltså.
Choklad el chips? Chips.

2 saker att göra innan du dör
1. Lära mig franska.
2. Köpa ett sommarställe på någon varm plats.

1 sak du ångrar
Je ne regrette rien.

Och tre nya som ska få bloggutmaningen. Jag vill till Aruba, Jazzhands och Miss Madass.

Litterär stafett

Dags för en sån där bloggutmaning, eller stafett, eller någonting, igen.
Den här gången är det multibegåvade, skickliga och smarta kamrat Mats som kastat ur sig frågan.

Och ni som känner er manade att dela med er av andra heta lästips kan ju göra det i kommentarsfältet eller i en blogg som ligger nära tillhands.

1) Vad heter boken du läser just nu?
Killing yourself to live, Chuck Klosterman

2) Hur långt har du kommit?
120 sidor ungefär.

3) Beskriv boken med tre ord.
Gravt överskattad roadtriphistoria.

4) På en skala 1-5, hur bra är den hittills?
2.

Ljudet av sömn

Tunga andetag från två väderstreck. Jag är den enda i lägenheten som inte sover. Och nyss var jag den ende. Det svänger snabbt.

Edholm - en ny bloggbekantskap

Jag har hittat en ny favoritblogg.

Tidigare har jag fascinerats av Richard Liums blogg och den ständigt citerade Linda Rosing. Men nu ni.
Herrejävlar.
Jag har hittat en som överträffar dem alla. En man med de djupaste insikterna och ett ego större än Pavarotti. Tillåt mig introducera; Rafael Edholm.

Det är fortfarande en alldeles ny bekantskap men jag är så uppspelt att jag var tvungen att kasta iväg ett inlägg omgående. Citat som "det är en ny dag imorgon", "Mikael Bindefeld är kungen av gala och fest" och under en bild av den klassiska Hollywood-skylten det insiktsfulla: "en skylt gjord av drömmar, en del förvandlas lätt till mardrömmar om man inte passar sig noga." gör att jag kommer att följa den här bloggen som en igel.

Dessutom bloggar han ihärdigt om sin bekantskap med grabbar som Kicken i The Poodles, Jesper Blomkvist, Linus Wahlgren och andra sköningar. Ett gäng som får mig att minnas singelsläppet med Dr Alban, Björn Borg, Tomas Brolin och... den fjärde killen.

Just nu surrar bara en tanke i mitt huvud; vad skulle hända om man stängde in Rafael Edholm, Filip Hammar och Martin Stenmarck ensamma i ett rum?
Tre klassens clowner och ingen att underhålla?
Den tar jag med mig in i natten.

Trösklar i tv-världen

En lätt skepsis präglar hela min persona.
Det är inget nytt.

Men alldeles särskilt utmärker den sig när folk ska försöka sälja in tv-serier jag bara måste se. Då blir jag en Greenpeaceaktivist på en oljetanker.

Och skepticismen står i direkt relation till övertalarens fanatism.
Därför höll jag mig väldigt länge borta ifrån Simpsons. De som gillar den serien är helt enkelt lite VÄL glansögda (ja, Caroline, se dig i spegeln) och missionerande. Samma sak med Mighty Boosh (varva ner Vladimir), Curb your enthusiasm (ditt fel Anders) och Flight of the conchords (was that Simon per chance?).

Men allra särskilt gäller det tecknade serier. Som South Park, som nämnda Simpsons, som Family Guy. Det krävs i runda slängar trettio avsnitt innan jag på egen hand kan avgöra att den är bra. Särskilt om det föregåtts av en övertalningskampanj av valfri frireligiös anhängare.

Jag har fortfarande inte helhjärtat greppat att tecknade serier kan rikta sig till vuxna.
Nu, nitton år efter att Beavis and Butthead första gången sändes på MTV.

Jag vill inte fatta. Jag är snarstucken. Men det kryper på mig.
Till slut är det jag som ihärdigt mullrar "det här MÅSTE du bara se".

Fredagsbuss

Den här tar oss hemåt. Till hemlagad pizza, soffhäng och kravlöshet.
Det är en bra buss.

Observera att alla eventuella likheter mellan människor på bilden och människor i verkliga livet är helt slumpmässiga.

Konsten att skjuta upp

Det finns några tydliga symboler som väcker det dåliga samvetet till liv. Ett strykjärn på skrivbordet, en hög med Dagens Nyheter där jag vet att jag möjligen hunnit genom tv-sidorna och rubrikerna, en trälåda där några räkningar ligger och åmar sig, en ouppackad resväska, ett arkiv med foton på datorn som kräver en ordentlig sortering.

Tecken, tecken, tecken.
Det spelar ingen roll åt vilket håll man vänder sig. De finns överallt.
De larmar och gör sig till.
Väl medvetna om att de lockar fram såväl prestationsångest som dåligt samvete.

Men jag är stark. Jag passerar nonchalant strykjärnet, trycker ner tidningarna i pappersinsamlingen, sneglar på lådan och tänker ett stoiskt "i morgon", knuffar resväskan lite närmare garderoben med ett viskande "det där kan du fixa själv grabben" och stänger mappen med bilder. Jag gör det utan större ansträngning. Med den grandezza som situationen kräver.

Jag gör det igen.

Den lilla stunden av värme

Vinterkyla. Då kan jag uppskatta de fem minuterna av värme på en blåbuss genom stan. Laddar batterierna. Men nu: avstigning.

Mitt rafflande liv

Man låter bli att blogga på tre dagar och direkt hamnar jag så sjuuuukt bakom.
Det händer så ofantligt mycket i mitt liv.
Och jag inser att ni kära tolv bloggläsare lääängtar efter en uppdatering.

Vad har jag då gjort för rafflande saker de senaste dagarna? Jo, jag har:

...tvättat fyra maskiner tvätt
...och på samma tema satt igång tre diskmaskiner
...och på samma tema handlat en del mat och hushållsartiklar
...spelat pingis och badat bastu.

Kan ni inte få nog?
Förstår det. Jag har dessutom:
...följt en förlossning via sms (spännande på riktigt)
...druckit en enastående bloody mary på Le Bar Rouge
...hjälpt till med läxläsning
...inte lyckats få bilen till verkstaden
...ställt in en tandläkartid
...vaknat med nackspärr

Hoppas ni känner er tillfreds. Det gör jag.

Ett rasande modetempo

Jag har ingen modekoll.
Eller jo, det har jag, men inte i närheten av en del människor runtomkring mig.

Jag kan däremot tycka att det är intressant med mode.
Som tidsmarkör förstås, som spegling av samhällets tillstånd, som statussymbol och som identitetsförstärkare. Och att det går i sån rasande fart hela tiden.

Nu verkar det vara en gryende hippie-revival igen.
Men samtidigt pågick en hetsig diskussion på jobbet huruvida preppy hipster eller grungeåterkomsten egentligen var det mode som dominerade gatorna just nu.

Är det inte ohyggligt svårt att ha koll?
Svängningarna krymper och krymper. En stil håller inte ens en årstid längre. Man kan inte tala om vårmode och höstmode utan snarare om modet vecka 47, eller möjligen februarimodet. Modebloggarna pepprar med dagens outfit som givetvis måste vara snäppet vassare än gårdagens outfit.

Och så en ängslig blick mot horisonten.

- Den här flugan, är inte den väldigt tisdag förra veckan? Kan jag verkligen knyta det här resårbandet runt min parkas, borde det inte vara ett nylonband istället?

Samtidigt verkar alla modeskribenter kollektivt pusta ut kring ordet "tidlöst".
Plagg och stilar som stoppar tiden och som trotsar tempot.
Tidlöst var det. Jag siktar på tidlöst.

Vägen ut

Det här är rulltrappan som leder ner till en fredagskväll. Bortom den finns bara löften om en annan värld. Inget annat. Inga specifika garantier, bara något annorlunda. Ett ospecificerat någonting. Oerhört rafflande.

En blixtbild

Till minne av en god middag. Dalarömacka stod på menyn. Musslorna kommer från grannen som är lite lyxigare.

Dagens larm: kundtidningar

Se på bilden ovan.
Sjunk in i hennes blick.

Där bor ingen ångest, inga vidbrända köttbullar, inga klimakteriesvettningar, ingen oro, inga kluvna hårtoppar eller bag-in-box-depressioner.

Där finns ingen livskris.

För hon bor i en kundtidning. I en värld där budskapet anpassas efter ändamålet, oavsett om du bor i HSB, har handlat på Åhléns eller är en flitig köpare av bilreservdelar.

Se på bilden igen.
Det är obehagligt, eller hur?
Kundtidningar har den effekten.
Obehag.

På väg tillbaka

Hemåt mot verkligheten igen. Två bra dagar. En kvar, men den utspelar sig på hemmaplan.

Vädret andas senhöst i Krakow. Människor, byggnader, bilar är gråa. Till och med snön är grå.

Det hade kunnat vara deprimerande. Men det är det inte. Ha.

Baksidan av kärleken

Det är fint att vara förälskad.
Det är fint att kärlek kan vara så brusande att man fullständigt tappar koncepten.
Det är fint att höra ihop med en person så intensivt att man nästan tror att huden ska växa ihop med den personens hud.

Men det gör också att konceptet saknad får en ny innebörd.
Det gör att man känner sig tom och halv redan när man har stängt dörren och står i trappuppgången.
För att inte tala om hur svårt det är att sova själv.

Märkligt.

Tragedi har fått ett ansikte

Joaquin Phoenix gav upp en lysande filmkarriär för att "satsa på musiken".

Skäggig och mössbeklädd, bakom ett par tunga solglasögon har han klivit upp på scener han inte borde beträda. Eller så är det bara så att "satsa på musiken" egentligen betyder att leva ett liv som rockstjärna. Men det gjorde han väl redan tidigare, så det är en smula oklart vad skillnaden är.

Här är i alla fall ett klipp när han trillar av scenen.

Essensen av ett hotellrum

Det är det här jag älskar med att bo på hotell. De små men viktiga detaljerna. Portionsförpackade små tvålar. En badrock på en galge. En ramlösa på skrivbordet. En lätt vikt toalettrulle som signalerar 'vi tänker på dig, ända in på toaletten'. Det är vackert.

En dålig start

Jag har en gåva.
En närmast övernaturlig förmåga att försova mig vid avgörande tillfällIen.

Detta har lett till:
1) ett nästan missat flyg till London
2) ett nästan missat flyg till Åre
3) ett otal ursäktande (och ibland vitlögnade) samtal i arla morgonstund

Så varför skulle den här morgonen vara annorlunda och sluta i en taxi, halvt påklädd med en slarvigt packad väska, på väg mot en tredagars utbildning?

Men som alltid lyckas jag ändå sy ihop det på något vis.

Härmed ber jag också publikt om ursäkt för alla minutrar jag satt folks tålamod på spel. Men framförallt till min sambo som hamnade i frustrationsskottlinjen och fick antydan om att hon hade någonting med det hela att göra. Att hon hade snoozat istället för att ge mig en käftsmäll.

Så är det förstås inte. Det är jag. Sorry.

Början till slutet

Det är mycket få saker i sportvärlden som fångar någon särskild uppmärksamhet från mitt håll. Visst, jag kan uppskatta ljudet av en direktsändning från en skidtävling i Val di Fiemme en bakfull söndag, jag kan tycka att en curlingmatch kan bjuda på rafflande underhållning och givetvis se skönheten i en La Liga-match.

Men mer än estetiskt och underhållande blir det aldrig.

Jag blir sällan eller aldrig upprörd över doping (gör det att de rusar tre sekunder snabbare så höjer det ju underhållningsvärdet), bryr mig inte ett dugg om en fotbollsanfallare tjänar 14 miljoner kronor i månaden utan att göra mål och struntar faktiskt i om Anja Pärson och Zlatan hoppar över Idrottsgalan.

Men det finns två saker som ändå kan få mig att vakna till lite mer, engagera mig en bit utöver det rena slötittandet:

1) landslagsfotboll
2) Umeå IK

Den första är jag knappast unik med.
Den andra är en ren fascination. Hur ett lag från Norrland lyckats ta ett totalgrepp om en hel serie i år efter år efter år, och dessutom vara ett av världens bästa klubblag i en sport som ju inte direkt är marginell. Och dessutom innehålla en spelare som tre år i rad blivit utsedd till världens bästa.

Nu tror jag att epoken är över tyvärr.

Dels har motståndet kommit ikapp. Dels tappar de Marta. Och dels har en ny tränare kommit in i klubben. En tränare som fick sparken från GIF Sundsvall för att det gick åt helvete.

Jag tippar en fjärdeplats nästa säsong.
Minns var ni hörde det först.

Exotisk söndag

Sen blev det lite snorklande bland korallreven där bland annat den här gynnaren visade upp sig.

Söndagsutflykt

Enklaste varianten på picnic. Drömmar, latte och jordgubbsmer. På 44:ans buss. Det mest basala är ofta det mest uppskattade.

Två förlorare på samma arena

Det ryktas att Guns'n'Roses och Metallica ska göra sällskap på turné. Det kittlar förmodligen ända in i bäckenbenet och rycker i headbangarnerven på hårdrocksnostalgikerna.

Det enda som rycker på mig är axlarna. Det är som om Little Gerhard och Shakin' Fredrik skulle ut på turné tillsammans. De har fåniga namn gemensamt, samt att de hade sina glansdagar för decennier sedan. Precis som Metallica och Guns'n'Roses.

Appetite for destruction är en milstolpe i rockhistorien, visst, men sen då? Och kom inte dragande med Use your illusion, ett dubbelalbum som andades putsad arenarock och powerballader, men tolkades välvilligt för att debutskivan var så bajsbra. Chinese democracy..? Möjligen intressant som koncept, men musikaliskt en inflammerad vårta i musikhistoien.

Och Metallica. Fan, vad de var bra.
1986.

Därefter har de ägnat sig åt: konceptalbum, stadiumhårdrock, svartvita videos, psykoanalys, för trånga läderbrallor och getskägg.

Men Battery kan ingen ta ifrån dem.
Där borde det ha stannat.

Masspsykos

Om exakt 36 dagar kommer jag att befinna mig här gott folk.
På River Plate Stadium.

Det blir den första stora matchen jag sett sedan Norsjö - Kusfors 1988... eller kanske Arsenal - Benfica 1992.

Mäktigt va?

Ibland finns det anledning till larm

Varenda gång jag kommer till en flygplats är det samma sak.

Oavsett hur många bälten jag sliter av mig, fickor jag tömmer på mynt och mobiltelefoner jag packar ner i handbagaget på rullbandet så nog fan tjuter det när jag passerar den där stålbågen i säkerhetskontrollen. Och varje gång är det samma sak, någon knapp som gett utslag, stålhätta i skorna eller folieomslaget på en kexchoklad (jag vet, det var mycket länge sen kexchoklad hade foliepapper, men jag är inte någon duvunge precis).
Och så får man promenera tillbaka, plocka av sig ytterligare ett plagg samtidigt som någon businessgubbe mumlar och muttrar bakom en i kön.

Det farligaste jag haft med mig var en kvarglömd sax i handbagaget. Förutom alla de schampoflaskor som jag givetvis hade kunnat mixtra ihop till nitroglycerin och sprängt planet i luften med.

Det fanns däremot anledning att stoppa Jackass-stjärnan Johnny Knoxville i säkerhetskontrollen.
Han hade en handgranat på sig.
Inte en nagelfil, lite balsam eller en lite för vass blyertspenna.
En handgranat.

Mycket imponerande.

Vem är han?

När jag var en liten gosse varnade min mamma mig för fyllkajan i granngården. "Man vet aldrig vad han kan ta sig för", förmanade hon, med allvarlig blick.

Det var mycket osäkert vad han skulle ta sig för men jag tog inga risker och höll mig på behörigt avstånd från fyllkajans tomt.

Häromdagen, när jag promenerade i okända kvarter, dök den här skylten upp och jag kastades tillbaka till min barndoms försiktighetsåtgärder. Som en ren reflex.

Jag vet inte vem denne lastkaja är och varför man ser sig nödgad att skylta om hans existens. Eller varför han stryker runt i Marieberg och gäckar lokalbefolkningen.

Men jag tar inga risker.
Behörigt avstånd var det..

Soundtrack of our dreams

I natt drömde jag en dröm med soundtrack.
Det är en märklig känsla. Och låten är mer bestående än innehållet i drömmen.

Det var den här;

Otrogen av hälsoskäl

I kategorin Anledningar till otrohet är "för min hälsas skull" ett nytt tillskott. Jag har i alla fall inte hört den tidigare. Men man kan lita på att gamle hederlige Hugh Hefner är inblandad.

En utmärkt anledning att fira

Okej, det här inlägget blir på allvar. Fritt från ironi.

Jag har nämligen just firat.
Vi skålade i apelsinjuice (upphälld i champagneglas) med en pomeloskiva på kanten och åt några chokladpinnar. Lite som en vernissage på ett dagis ungefär.

Nu var det inget vernissage, men dagisreferensen är inte så dum.

Det handlade om att femåringen i familjen ljudade sig sakta och makligt (till nioåringens förtret - hon försökte skynda på processen genom att hjälpviska svåra ord i sin lillasysters öra) genom sin första bok.

Från pärm till pärm. Ord för ord.

Och det fick alltså firas i pyamasar och nattlinnen på stående fot i köket.

Vilken bok det var? Max balja förstås. Tack Barbro Lindgren!

Jag är så populär!

Man vet att ens blogg är ruggigt populär när kommentarerna börjar rasa in.

I förrgår fick jag 15 kommentarer, till 15 olika inlägg och från 15 olika personer, nästan exakt samma minut. Sen blev det tyst. Det kan ju verka märkligt, men så kan det vara i bloggvärlden.

Några blogginlägg kom från Audrey States, några andra från Handmade Jewelery och Wholesale Jewelery (kan de vara syskon?). De har lämnat korta men värmande meddelande som ”Like your blog!”. Signaturen Runescape Money skrev bara kort och gott ”Very good!”.

Visst, det är inga avhandlingar, men det är allt som krävs. Precist, koncist och hjärteknipande.

Och så urgulliga Superior som lämnade kommentarerna: ”womens handbag”, ”fashion handbag” och ”handbags uk” - alla länkade. Min nya kompis Googler lämnade ett liknande meddelande med en massa länkar till shoppingsajter som han förmodligen ville muntra upp mig med eller nåt. Det var så fasligt mycket popup-fönster på sajterna bara. Förstår inte riktigt vad de menar. Men tack i alla fall!!!

Det är en sjukt maffig känsla att vara så populär. Att tänka sig att alla de här människorna, Splendid och Jordan shoes och hela gänget, har tagit sig tid att läsa min blogg. Trots att de inte ens verkar kunna svenska… Det är verkligen gripande. Och ger en oerhörd boost till självförtroendet.

Min taskiga kompis Ola sa att det handlade om spam. Att det är några slags automatgenererade kommentarer som spottas ut till höger och vänster.

Typisk svensk avundsjuka och missunnsamhet.
Det kan ju han försöka inbilla mig.

Men vet du Ola, om du läser det här; jag behöver inte dina ”goda råd” längre.
Jag har nya vänner.

Det får bli en till

Och apropå:
1) att vara två år för sent på bollen och...
2) musik som slår undan fötterna

Spoon med I turn my camera on



I saw them stars go off
I saw them stars go off at night
And they're looking alright

En musikalisk knock

Det var länge sedan jag hittade musik som knockade mig. Ni vet, sån där musik som gör att man vill säga upp sig och flytta in i en fjällstuga och bejaka livet förkroppsligat i snöflingor och leva på vad frostmarken har att erbjuda... nej, det förstår ni inte för den metaforen förstod jag knappt själv.

HURSOMHELST.

Det jag skulle komma till efter den här snåriga inledningen var att den här låten var den senaste jag knockades av. Och den är minst två år gammal. Men jag bjussar på den ändå. Storsint som jag är.

Ghostland Observatory heter gruppen. Sad Sad City heter låten.



I need you
To want me, to hold me
To tell me the truth
Ain't no party in a sad sad city

Att komma i kapp

Hamnade direkt i en fatal bloggskugga. "tre inlägg om dagen" ekar i mitt huvud. Inte "tre inlägg i månaden".

Men nu ska det bli ändring. Nu startar jag igen.

Och jag gör det med den gamla beprövade metoden "komma i kapp", vanligtvis använd när man kommer för sent till en fest, upptäcker att man är på en helt annan nivå än de där rappkäftade och spritstinna typerna i lokalen och bestämmer sig för att... just det, "komma i kapp". Oftast kommer man både i kapp och förbi och går från att vara den tråkigaste på festen till att bli den mest odrägliga.

Nåja. Det här ska nog gå bättre. Komma i kapp alltså. Det har helt enkelt blivit dags att summera 2009, so far.

2009 har hittills inneburit...

...att jag köpt en stereoprodukt.
...att min nyblivna sambo fick fria händer med trimmern i mitt hår med resultatet att jag såg ut som Baldrick i Svarte Orm.
...att jag rättade till frisyren hos närmsta kvartersfrisör och bad om ursäkt för att jag varit så respektlös mot hela frisöryrket.
...att jag bokat en lägenhet i Buenos Aires i februari. Ser fram emot en veritabel köttfest.
...en massa på jobbfronten, men det lämnar jag prydligt därhän.
...att jag spelat ett spel där man dödar zombies och att det i all sin enkelhet är märkligt beroendeframkallande - och svänger sig med hårdkokta taglines som "Curing the disease - one bullet at a time".
...att jag undrat vart alla pengarna tog vägen.
...att jag bekantat mig med brittiska humorserien The Mighty Boosh briljant.
...att jag sovit ganska dåligt.
...att jag bestämt mig för att återuppta någon av följande sporter; a) tennis, b) boxning eller c) fotboll. Har inte bestämt mig för vilken som gör minst ont och mest nytta.
...en del annat också, men det återkommer jag om, kan inte bränna allt krut i ett blogginlägg.

Nu ska barer testas.
Hejpådig.

Årets första konstverk

2009 blir det kreativa året. Här är de första bevisen.