En närmast övernaturlig förmåga att försova mig vid avgörande tillfällIen.
Detta har lett till:
1) ett nästan missat flyg till London
2) ett nästan missat flyg till Åre
3) ett otal ursäktande (och ibland vitlögnade) samtal i arla morgonstund
Så varför skulle den här morgonen vara annorlunda och sluta i en taxi, halvt påklädd med en slarvigt packad väska, på väg mot en tredagars utbildning?
Men som alltid lyckas jag ändå sy ihop det på något vis.
Härmed ber jag också publikt om ursäkt för alla minutrar jag satt folks tålamod på spel. Men framförallt till min sambo som hamnade i frustrationsskottlinjen och fick antydan om att hon hade någonting med det hela att göra. Att hon hade snoozat istället för att ge mig en käftsmäll.
Så är det förstås inte. Det är jag. Sorry.
Inlägg
1 kommentar:
Åh herregud, det här känner jag igen allt för väl. Blev mycket lättad när det för x antal år sedan slogs fast vetenskapligt att dygnsrytm sannolikt är genetiskt betingat. Den lättnaden övergick iofs snabbt i irritation över att (affärs)världen är bestämd att följa den del som är morgonmänniskor. Särskilt på morgnarna kommer denna irritaion till sin fulla utblomning.
Skicka en kommentar