Trösklar i tv-världen

En lätt skepsis präglar hela min persona.
Det är inget nytt.

Men alldeles särskilt utmärker den sig när folk ska försöka sälja in tv-serier jag bara måste se. Då blir jag en Greenpeaceaktivist på en oljetanker.

Och skepticismen står i direkt relation till övertalarens fanatism.
Därför höll jag mig väldigt länge borta ifrån Simpsons. De som gillar den serien är helt enkelt lite VÄL glansögda (ja, Caroline, se dig i spegeln) och missionerande. Samma sak med Mighty Boosh (varva ner Vladimir), Curb your enthusiasm (ditt fel Anders) och Flight of the conchords (was that Simon per chance?).

Men allra särskilt gäller det tecknade serier. Som South Park, som nämnda Simpsons, som Family Guy. Det krävs i runda slängar trettio avsnitt innan jag på egen hand kan avgöra att den är bra. Särskilt om det föregåtts av en övertalningskampanj av valfri frireligiös anhängare.

Jag har fortfarande inte helhjärtat greppat att tecknade serier kan rikta sig till vuxna.
Nu, nitton år efter att Beavis and Butthead första gången sändes på MTV.

Jag vill inte fatta. Jag är snarstucken. Men det kryper på mig.
Till slut är det jag som ihärdigt mullrar "det här MÅSTE du bara se".