Häromkvällen satt vi på en restaurang i kvarteret, drack ett glas rött och käkade en köttmacka (jo, det heter så. KÖTTmacka). Luften var ljuv och varm på uteserveringen, trots att klockan var efter 22, och livet var så där stillsamt och komplett och magiskt.
Fönstren på restaurangen var öppna och fram tills nu hade det varit tyst och stilla. Men så sätter någon i personalen på en lätt muzak. Först anade jag bara något trivsamt bossadoftande, om än uppenbarligen framfört på någon form av billig Statoil-synth.
Men så började jag känna igen melodislingan.
Sakta började jag lappa ihop det, ungefär som när man hör den kantonesiska symfoniversionen av The Final Countdown på det lokala kinahaket i Sumpan.
Jag anade likheter... men kunde det verkligen... var det så innerligt jävligt.... jo, tammejfan. Det var Coldplays The Scientist i en vidrig muzaktappning. Köttmackan satte sig på tvären, ölen smakade plötsligt avslagen och luften var inte längre varm och mjuk, den var tung och kvävande.
Den enda trösten när jag vacklade därifrån var att det är så lågt Coldplay har rasat.
Ända ner i muzakträsket.
3 veckor sedan
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar