Schlager och väskpackning

Lägger sista handen vid packningen inför Buenos Aires.
Just nu velar jag mellan vilka böcker som ska få följa med. Jag hade ett ambitiöst projekt att ta med mig något av nationalskalden Borges, men hann inte till en bokhandel. Oddsen att de har honom i en pocketbutik på flygplatsen? Inte så bra tyvärr.

Hann också titta på schlagern.
Och är det jag som blivit luttrad eller blir det bara sämre och sämre?
Jag inbillar jag mig ju inte att Sverige är ett tillräckligt stort land för att skaka fram fyrahundraåttiotolv bidrag som ska röstas, duelleras och juryväljas fram via ett obegripligt system för att sedan komma ut i Europa där någon med säckpipor och skinnbyxor och drömfångare kommer att göra processen kort med oss. Nej, jag fattar ju det.

Men ändå.
Måns Zelmerlöv liksom. Amy Diamond liksom.
Lasse Lindh hade någon form av punkglädje light i schlagertappning, men annars var det ju bara misär.

Och det där hårdrocksbandet som gick vidare. Herregud.
Till och med när jag var INTRESSERAD av hårdrock och LYSSNADE på wailande pudelfrisyrer och spandexposerande gitarrsolon så spottade vi på sånt där.
Sångaren såg ju ut som en säljare på El-giganten med peruk som han sabbat med en plattång.
Ville han verkligen det?