Jag och min revisor

Jag har en revisor. Det betyder två saker: 1) jag undviker en tråkig och krånglig deklaration och 2) jag har fått en ny morfar.

Min revisor är en liten tunnhårig farbror som plirar under glasögonen och läspar lite. Han är sträng och förmanande, till och med vresig ibland - men alltid hjärtlig. Med mitt bästa i centrum.
Det känner jag tydligt.
Han vill mig väl.
Han vill lära mig undvika alla irrgångar i livet, peka ut den smala vägen till återbäring och se till att jag får verktygen för att klara mig själv. Jag måste stå på egna ben till slut. Han kommer inte att finnas där för evigt och jag vet att den där stränga rösten bara ska få mig att förstå det.

Så frågar jag:
”Tror du att jag kan dra av det här?”
”Vad tycker du själv?”
”Ja, jo, det borde väl vara rimligt.”
”Ja, då är det väl rimligt”

Sen ler han sådär klurigt. Som att han testar mig. Ser om jag lärt mig något.
Jag undrar om han bryr sig om att min skjorta är skrynklig och försöker spänna bröstet för att få den lite jämnare.

Och så bläddrar han vidare i mina papper, drar fingret längs kolumnerna och hummar lite, rynkar pannan, för upp ett finger mot kinden.
Jag har gjort min del.
Jag har organiserat pärmen så att jag inte ska göra honom besviken. Märkt upp olika avsnitt med bläckpenna, samlat liknande papper från liknande myndigheter i små plastmappar, häftat kvitton på vita papper.
Jag har försökt vara duktig. Nu är resten upp till honom.
Jag sitter med händerna på knäna, följer spelen i hans ansikte och känner mig omhändertagen.

Det är nästan så att jag känner doften av tjärved, piprök och hallonsaft i rummet.
Men det kan vara ren inbillning.