Nära döden på Pampas

Jag har aldrig (bortsett från att ha blivit ledd runt en hage på en bondgård) suttit på en häst tidigare. Och nu förväntades jag ha koll på olika kommandon, hur man skulle dra i tömmarna för att svänga och en massa annan information som jag lyssnade på med ett halvt öra.
Det borde jag inte ha gjort.
Jag borde ha varit oerhört uppmärksam.

För några timmar senare närmade sig vår lilla karavan, bestående av mig och M samt sju fransoser som tillhörde samma flygplansteam på Air France, en liten glänta följd av en lång raksträcka.
Jag hade tidigare hört orden "trav" och "galopp" yttras och redan fått känna på det första när jag studsade fram i sadeln, men tänkte att det andra ordet bara var riktat till de personer i sällskapet som inte nervöst uttalat sig vara "absolute beginners".
Galopp var för proffs. Eller dödsföraktande cowboys.

Men min häst, min vänaste Luna, ville annorlunda.
De andra hästarna drog iväg i full galopp och hon hakade på.
De första två sekunderna tänkte jag "jag kommer att dö".
De efterföljande tre sekunderna tänkte jag "slappna av, du kommer att dö till häst, det är ett eftermäle värt att skriva sånger om".
Sekunderna innan hade mitt benskydd á la chaps, lossnat och jag fick plocka upp det i sadeln för att det inte skulle trilla av. Jag satt alltså med ena handen kring tömmen och den andra krampandes kring ett benskydd av läder och kände hur livet höll på att rinna förbi.

Och när jag hade förlikat mig med att vara en döende Evert Taube, frustande och galopperandes över ett grönsprängt Pampas, började jag leta i huvudet efter instruktionerna.
Vad hade de sagt?
Hur bromsade man in den här tingesten?
Jag hann bara tänka att man nog inte skulle sparka hästen i sidorna för det var som att trampa på gasen, så saktade plötsligt hästarna framför in och Luna följde samma mönster.
Jag var räddad.
För den här gången.