Topp(en)förändring

Ännu ett nytt blogghuvud från geniet på Ekerö.
Den här gången med en mastig kombination av hästhuvud, kantareller, bestick och så de traditionsenliga megafonerna.

I bland tänker jag att jag ska analysera dem. Gå på djupet och försöka förstå vad han menar. Men så ångrar jag mig. Jag är ärligt talat rädd för vad jag eventuellt skulle hitta.

En gång målade han en tavla till mig.
Den heter kukmonstret.
Jag analyserar inte den heller.

Konststöld över kontinenterna

Ola, du har en Uruguyansk copycat. En konstnärlig idéstjälare. Han (eller hon) har knäckt koden och jobbar med både linjer och rutor. Han (eller hon) kommersialiserar på din fläckfria integritet.
Du måste sätta stopp för det här innan det spårar ut fullständigt och bilder börjar dyka upp på Ikea, i Lasse Åbergs vardagsrum eller, gud förbjude, på Bukowskis.
Stoppa det.
Nu.

Hela paletten

Eftersom jag är en härligt livsbejakande kille med en hög dos av pretentioner så kommer jag undan med att säga att allt i Buenos Aires är konst. Från de färgglada innergårdarna med sina tvättlinor och underbyxor till de spruckna trottoarernas charm och fotbollsfestens elegans.

Så är det faktiskt. Allt är vackert. (Förutom några byggnader då, men det har jag ju redan avhandlat).

Men i går var vi och tittade på det som definieras som konst på Malba - Buenos Aires moderna museum.
Och det är väldigt tydligt att det är västerländska konstprofessorer som har nedtecknat konsthistorien. För av alla medverkande konstnärer var det bara knappt en handfull som vi kände vid namn. En Frida Kahlo förstås, och Botero och Diego Rivera.

Men annars var det idel nya bekantskaper. Några av våra nya konstkompisar heter Rómulo Macció (bilden), Emilio Renart och Oscar Bony. Googla dem får ni se på grejer.