Att namnge en storm

Nu är jag bekymrad igen.

Att en storm i Sverige får ett läskigt namn som Gudrun känns ju ganska logiskt. Men hur kan en skräckinjagande orkan på den amerikanska sydkusten få namnet Gustav? Vem har bestämt detta? Vem klev ner från piedistalen, bläddrade i namnkartoteket och bara "Gunder, Gudrun, Gun-Inger... ah, Gustav! Det blir fint"?

Sånt här vet jag inte, jag förstår mig inte på det. Är det någon som har koll?
Vem är namngivaren?

Nevermind. Nu vet jag. Se kommentarsfältet för en blixtrande lektion i orkankunskap.

En mil vansinne

Bevittnade just målgången på tjejmilen.

Kvinnor som häver sig in över mållinjen på olika sätt, med olika reaktioner. En del ser lätt andfådda ut, andra stapplar runt som om klockan vore kvart över fyra på morgonen och de just hade hämtat ut kappan från garderoben på Patricia, andra kräks i gräset, som om klockan vore... ja ni ser var liknelserna bär hän.

Och jag förstår inte.
Jag förstår inte varför man utsätter sig för detta.
Alla utom de mest vältränade kommer att ha ont i kroppen i flera dagar. Värkande lårmuskler, ömmande vader, lätt huvudvärk. Och för vad?

Eller visst, jag förstår på papperet den där omtalade tillfredsställelsen över att ha genomfört det, att ha klarat av att hålla sig upprätt från start till mål, att ha pressat sig själv igenom en svettsaltad utmaning. Men det är ju inte direkt att bestiga ett berg det handlar om. Det är en mil av joggande, promenerande, springande och eventuellt spurtande. Ungefär en timme av ens liv. En timme. Hur tillfredsställande kan det bli?

Någon bor i min lägenhet

Underliga saker händer hemma hos mig. I går när vi kom hem låg Camilla Läckbergs Isprinsessan uppslagen på sängbordet, och när vi skulle sova hörde M steg i vardagsrummet. Tecknen radar upp sig.

Antingen har vi att göra med en ande med taskig litterär koll, eller så har jag en granne som passar på att nyttja några extra kvadratmetrar när jag är borta.

Jag är rådlös. Jag vet inte om jag ska ringa mediet Jörgen eller Hasse Aro.

Ett viktigt beslut

Som förälder kan, utifrån sett, väldigt marginella händelser och beslut bli avgörande, omvälvande och gigantiska. I den lilla världen förstås. Inuti bubblan.

Nu till exempel, natten till lördagen den 30 augusti 2008 gjordes en avgörande insats.
Femåringen slutade med nappen.
En hel natt.
Inte utan tårar och försök att förlänga napperioden en natt till. Men ändå. Jag är förstås stolt och imponerad på samma gång. Lite samma känsla som att skriva under ett fredsavtal efter 30 år av krig.
Ungefär..

En rensad helg

De finaste helgerna är de oplanerade.
Särskilt efter en hysterisk vecka.

De där helgerna som börjar med inget inbokat, fortsätter med inget inbokat, och avslutas med inget inbokat. När man vaknar på morgonen och funderar över dagen men den ligger alldeles blank och ren och det finns inte ett enda måste eller tid-att-passa någonstans.

Allt är bara fritt fram och ofyllt och kav lugnt.
Jag är dålig på det där. Och den här helgen är inte riktigt så, men nästan.
Det blir väldigt få måsten, och de måsten som är inplanerade är trevliga och är inte beroende av att man ska passa en exakt tid.
Det blir nog en fin helg.

Jag är punkterad

Jag är med sjukgymnast. Hon är stor, rivig, glad och är en sån där som inte ser några problem överhuvudtaget. Allt är liksom uppåt och hejsan hoppsan och tjosan tjena. Förutom min nacke.

Men den börjar hon så sakteliga få ordning på med lite hårda händer och lite mjuka händer om vartannat. Hon är oerhört skicklig. Och allt detta för bara 70 spänn för tillfälle. Jag kan inte fatta det. Vad lever hon på?

I dag tryckte hon dit nålar också, och berättade om skillnaden mellan naprapaternas nålfilosofi och de gamla kinesernas diton. De skiljer sig en del, men har närmat sig varandra. Om ni var intresserade.

Inte blöder jag heller. Känner mig en smula sömnig bara, men det ska tydligen vara i sin ordning.

Trettifyran

Det är ju inte riktigt 40. Men det är en klart och tydligt passerad 30-årsgräns.

Jag känner efter en smula. Men nej, ingen ångest, ingen krypande oro. Ingen kris. Bara ren lycka.

Och en glittrande morgon är anledningen.

Jag vaknade till M:s skönsång, blommor, bubbel, chokladmuffins, jordgubbar, melonskivor, de vackraste av ord, snyggaste klockan, operabiljetter, Shakespeare, en brinnande grodprins och den varmaste känslan i världen.

Alla borde få ha en sån som hon. Alla.

Premiärdags!!!

Kolla, kolla, kolla!
Jag är som ett uppspelt barn. Känner du hur jag rycker i din tröja, och pekar uppåt mot himlen, mot ett fantastiskt konstverk som kanske försvinner om du inte tittar dit. Du babblar på med dina väninnor och till slut tittar du lätt irriterat åt mitt håll, följer riktningen på mitt finger och tittar uppåt och upptäcker en kakafoni av blommor och megafoner... Makalöst.

Min vän är ett geni.

Jag har begåvats med ett blogghuvud som spöar skiten ur allt du hittills lagt ögonen på.
Sådeså.

Dagens larmrapport: hälsokost

Mannen med det mäktiga skägget sysslar med hälsokost. Mer specifikt propagerar för kosttillskott, gör hälsoprofiler och säljer in dyra måltidsersättningar till folk som tycker att 15% kroppsfett är på tok för mycket. Jag har vetat om hans läggning länge och skakat på huvudet, framförallt för att det är en sån där sekteristisk pyramidorganisation där man tjänar på att värva undersäljare och ju högre upp i näringskedjan ju mer stålar och guld och gröna skogar blir det.

Men han har fortsatt att prata om det.
Väl medveten om min skepsis så har han tagit upp det på ett subtilt sätt, lite i förbifarten, lite som en bra grej att veta. Att musklerna inte tar upp glukos utan förvandlas till fett när snabba kolhydrater bryter ner allvaret och mjälten och där någonstans tappar han bort mig. Men jag nickar lite och hummar lite och lyfter artigt på ögonbrynen för att markera ett litet "åhå, det menar du inte?".

Så högg han till.
På en middag för ett tag sedan så hasplade jag ur mig att jag inte äter frukost. Jag mår helt enkelt dåligt av att stoppa saker i munnen när jag är trött.
Det var hans lucka.
Han hittade en svaghet och skred till verket.
Under förevändning att han ville mig väl, att mitt liv skulle bli bättre.

Nu, i morse, hällde jag upp örtextrakter med hallonsmak, skakade proteindrinkar, droppade aloe i ett glas vatten och hällde i mig hela rasket. Vid halv tio var jag hungrigare än jag någonsin varit tidigare och var tvungen att sänka en ostfralla och en coca cola.

Hur sunt är det?
Jag skiter i att Beckham har deras logga på tröjan. Det här experimentet blir inte långvarigt.

Dialog om ett sidhuvud

-----Originalmeddelande-----
Från: Oman
Skickat: ons 2008-08-27 07:33
Till: Alarmisten
Ärende: header

Hej, Ska du ha en header eller?Jag sitter på tåg i 10 timmar idag, har lite dödtid gissningvis. vad tros? /oman

Från: Alarmisten
Skickat: den 27 augusti 2008 08:21
Till: Oman
Ämne: SV: header

Yes baby. Har bara försökt leta upp ett bra exempel på vad jag menar men jag försöker mig på en förklaring:

Jag gillade kollaget med megafonerna i symmetri, som en symbol för min ensidiga propaganda. Men sen vill jag ha det lite mer strikt och enkelt. Möjligen lätta upp med en blomma eller liknande för payoffens skull: en blogg som vill dig väl.

Men det viktigaste är namnet på bloggen som jag vill ska vara tydligare i bilden och med den här idén: tänk strikt, svenskt 20-tal. Jag såg framför mig en sån där stålbricka som brukar sitta på träbackar med buteljer eller på en gammal t-ford med logotypen 'stockholms stadsbud' eller liknande. Kanske en oval mässingplatta med inpräntade bokstäver. Typ. Förstår du? Var är du på väg?

Från: Oman
Skickat: den 27 augusti 2008 08:59
Till: Alarmisten
Ämne: Re: SV: header

sjukt invecklad brief dude, men jag tror jag förstår, det lär inte bli ngt i mässing, men ska försöka få till det, får suga lite på den helt enkelt. men megafoner och blommor är jag bra på.jag funtar litet.


Är det inte galet spännande?
Jag ska få en alldeles egen header. Ett specialdesignat stycke blogghistoria.
Han ska bara "funta lite".

Dagens larmrapport: motorupprop

Nu ska de sänka hastigheten på vägarna.

Då mobiliserar de sig. Kryper fram som kobror för att spotta sitt gift. Sveriges bilkunniga motorjournalister och Motormännens Riksförbund och Bensinälskande Norrlänningar och LKAB och din mamma och landets alla gocartförare, lådbilsbyggare och raggare. Det rynkas på pannan, knips ihop med ögonen, ojas och stånkas och stönas och ansvariga politiker får ilskna invektiv över sig för att inte tala om VÄGVERKET, denna förhatliga och stalinistiska kommunistborg som ska styra och ställa över hur hårt vi får pressa ner gaspedalen.

Min första reaktion var inte riktigt så aggressiv, men visst, jag suckade.
För nyss, när jag susade fram över norrländska vägar, svor jag också när det var 70-gräns på en bred väg där man har fri sikt och inte ett hus på flera kilometers avstånd.
Jag tänker att jag lätt kan köra i 150 överallt utan att vara en trafikfara.
Men så tänker jag: det är ju jag det. Jag är ju ett bilgeni. En Niki Lauda utan brännskada.

Det finns ohyggligt många bilförare där ute som jag inte vill möta i 150. Det finns bilförare som inte borde få köra 30. Inte ens på ett inhägnat område.

Och då blir det ju ganska enkelt.
Sänk farten! För fan.

Visdomsord från Peter Stormare

Jag har dubbla känslor inför Peter Stormare.

På minuskontot:
- Hans insats i Stjärnorna på slottet var ett stycke sorglig tv-historia.
- Sångkarriären borde ha stannat vid en dröm.
- Han pratar om Bergman i tid och otid, som för att påminna oss om att det var där han började. Det 1) vet vi redan och 2) struntar vi i.

- Han ska vara med i Ladies Night.

På pluskontot:
- Han är galet lik min farfar som var en av världens bästa människor.

- Han lyckas fint i Hollywood. Visst, rollen som rörmokaren Ingvar i Watching Ellie var väl ingen method acting, men som gangstern i Prison Break, nihilisten i Big Lebowski och butter hitman i Fargo var han ståtlig.
- Han kastar så kloka ord omkring sig. Eller vad sägs om: "Charterresorna förstörde jävligt mycket, vi var ett lyckligare folk innan vi såg att andra hade sol hela tiden." och "Vi norrlänningar är kamrater. Vi kan stänga av vid Dalälven och ta inträde av de som vill norrut."

Jag kan inte bestämma mig.
Han är som risotto. Kul på avstånd men lite läskig när man kommer nära.

Chefen käkar lunch

Chefslunch är ett roligt ord.
Som att man knaprar i sig en ledare innan man återgår till arbetet.

Rätten Wallenbergare tillkom förmodligen som en chefslunch.
Det är helt enkelt en köttbit av chefsfärs som smakar ypperligt med pressad gurka och lingon. Mmm. Massor av nyttiga alfahanneproteiner.

jobb och privatliv

Det är ju såna där man inte ska kombinera. Nyttan och nöjet.
Jag undviker att arbeta med vänner för man kan ge sig fan på att det blir sneda blickar och gruff någonstans längs vägen.

Nu sitter jag i alla fall i en taxi. På väg mot ett gränsland av jobb och privat. Rafflande.

Jag vill ha...

...fler timmar på dygnet
...en mobiltelefon som funkar smidigt. eller funkar räcker.
...en sekreterare, gärna en manlig med sån där bokföringskeps, hängslen, skjorta och fluga
...bättre minne
...en nacke som inte krånglar
...ett outtömligt förråd av pengar
...och ett lite mindre förråd med lakrits
...ett långt liv med M

Kräftskiva nästa

Off to kräftskiva. Mitt ute i lantidyllernas lantidyll.
Väskan packad. Kylbagen packad. Bilen packad.
Så. Nu blir det åka av.

Och det blev fint igår i alla fall, till slut.

Hoummoshomo

En kompis till mig hävdar att alla som gillar hoummus är gay. Att det är ett vetenskapligt faktum. Han har givetvis snurrat ihop det fullständigt, men det är en fin tanke.

En remarkabel middag

Det blev ingen parmiddag som sagt. Det blev en märklig middag.
Jag som middagsvärd är ett ringrostigt kapitel, och jag hade hoppats på lite assistans. Nu blev det inte så, så jag fick sno ihop mina Margaritas, krydda köttfärsen, sätta limeklyftan i coronaflaskan, mosa ihop guacamolen, skölja salladen och hacka grönsakerna på egen hand.
Det blev gott. Men tomt.

Det mäktiga skägget har i alla fall fått mig att gå med på en frukosttradition. Mer om det senare.
Nu ska jag nog, gott folk, ägna mig åt lite nikotin.

Ingen fara

Det blev ingen parmiddag.

Dagens larmrapport: begreppet parmiddag

Ikväll kommer en barndomskompis över på middag. Eller barndomskompis är fel ord. Vi gick i samma klass i tolv år, bodde ihop i ett och ett halvt och gjorde lumpen i samma baracker samtidigt. Så man kan säga att vi har växt runt och in i varandra.
Han har skägg nu, ett mäktigt jävla skägg.

Hans sambo kommer också med.
Och hans dotter. Inte deras, vi pratar ju moderna familjekonstellationer här.
Och min livskamrat (är inte det ett fantastiskt litet ord så säg?) är med. Och en av mina döttrar.
Och nyss när jag stod och handlade slog det mig... vänta nu. Är det här en Parmiddag? Och så bröt svetten fram där jag stod och klämde på en avocado. Nyss hade jag varit alldeles uppspelt och glad, och så i en handvändning blev jag blek och allvarlig.
Varför måste det vara så?
Varför är det en sån massiv ångestaura kring det begreppet?

Och varför måste man kalla det parmiddag?
Räcker det inte med att kalla det "middag", sen råkar det vara en konstellation av sex människor varav fyra har något kuckelimuck ihop och de två övriga är för små för att haja vad kuckelimuck innebär. (Vänta nu, jag menar inte att ALLA FYRA har något kuckelimuck ihop, då hade det kallars swingersparty, inte parmiddag). Kan det inte bara få vara någon form av okategoriserat samkväm.

Ja, så borde det vara.
Jag har i alla fall bestämt mig för att det ska bli fint.
Det blir ju burritos.

En kväll att lägga till handlingarna

En fin kväll. Regntugnt, men fint. Alldeles tyst förutom ett billarm som tjöt till nyss. Tyckte mig se en råtta på gatan när jag tittade ner. Såg rätt stor ut. Men det var väl knappast den som försökte bryta sig in i en bil. Det spelar inte så stor roll. Jobbmail i någon halvtimme till, sen blir det en bok tills jag somnar. Har inte bestämt vilken. Finns en jävel som Lagercrantz har skrivit om Ekelöf som liksom har stirrat på mig från bokhyllan i flera veckor. Uppmanande. Utmanande. "Fixar du mig grabben?" säger den. Kanske borde ge den en chans, trots att det känns dödens tråkigt. Jag närmar mig dessutom sex dagar utan nikotin. Lite irriterad, lite kortare stubin, men ändå helt okej. Det här kommer att gå vägen. Ikväll äter jag morötter, lakrits och dricker en folköl. En sån där grön Odin 2,8. Ruggigt äckligt. Men så är det bara. Ibland får man bara blunda och tänka på något fint. Fast det man stoppar i munnen är äckligt. Jag slutar där.

Sanna mina ord

Sanna Kallur hämtar sig snabbt. Det känns tryggt. Hon är ju så duktig på det där hon gör. Hoppar och springer skitfort.

Coldplay har blivit roligare

Chris Martin hittade en skojig attiralj att förgylla vardagen med.

Titta en stund på bilden, andas in och tänk att de strax drar ut på en gemensam turné med Ben Folds Five, Hootie & The Blowfish och ett återförenat Chicago med Peter Cetera i spetsen.

Ni kan höra det eller hur? Ni känner det i luften. Det kommer att bli en kväll att minnas, med många sköna garv, i glada vänners lag.

Dagens larmrapport: Coldplay

Behöver egentligen ingen utförligare beskrivning. Undvik dem bara. Undvik dem som pesten. Chris Martin är 2000-talets Phil Collins och själva bandet ligger mitt emellan att vara 2000-talets Toto och 2000-talets Genesis. Bara för att ni ska fatta hur djupt ner på skalan de befinner sig. Allra längst ner faktiskt. Larm alltså. Achtung.

Roligare än så här blir de inte.

En brud med en blogg

Min tjej är med blogg.
Det är inget konstigt med det.

I början var det en liten katastrof som faktiskt ledde till ett uppbrott. Men så fick jag vänja mig vid att bloggbruden och hon från verkliga livet är två olika personer. Lära mig att dikt och verklighet skiljer sig åt.

Så. Då borde jag ju vara stålsatt och beredd kan man tycka. Men icke.
De senaste dagarna har hon börjat såga mig via bloggen igen. Hånar mina sköna Etniesdojor, skickar över beundrarbrev från sina manliga bloggläsare med uppmaning om att jag borde lyda deras ord och fatta vad jag har, och kallar mig både knäpp, karlfan och anklagar mig på felaktiga grunder för fejkfrieri. Och när jag ställer den bilden mot den där verkliga tjejen vars ögon glittrar, som äter frukost med mig och gladeligen promenerar upp på ett myggigt fjäll med ett leende på läpparna och varma händer så får jag liksom inte ihop ekvationen.

Det är inte undra på att män går bananas och skriver böcker om Mars och Venus och bildar mansgrupper och kastar sig ut i skogen för en dos primalskriterapi runt en eld tillsammans med barbröstade Anders Carlgren-kopior. Jag har aldrig varit ett fan av Robert Bly, Jung och hon Rigmor Robert (var det inte hon som svassade runt med Helge Fossmo dessutom?), men jag kanske blir omvänd nu. Mot min vilja.

Till råga på allt är Sharon Stone upptagen.

Fyra nikotinfria dagar

Japp. Fyra dagar utan en enda glödande pinne mellan läpparna, utan en fräsande blötsnus, utan nikotin, utan cancerogen rök, utan morgonhosta och kvällsrossel. Men är jag fri? Så fan heller. Det pulserar i hela kroppen ibland, nikotingudens genomskinliga hand knuffar mig konstant i riktning mot restaurangen, mot bara ett paket cigaretter, ett enda, "du kan ju till och med bara röka en eller två cigaretter och sen ge bort paketet till någon som blir jätteglad". Är jag verkligen tillräckligt stark?

Det är jag väl. Kan andra så kan jag.
Jag spottar beroendet mellan ögonen och spanar stolt mot horisonten.
I alla fall just nu.

Kallur förnedrad i TV

Jag tycker synd om Sanna Kallur.

Inte så mycket för att hon trillade på första häcken i en OS-semifinal, sånt kan ju hända och det räddade ju henne från att hamna på en försmädlig fjärdeplats i en final till exempel. Nej, jag tycker synd om Sanna Kallur av en helt annan orsak. Jag tycker synd om henne för att hon sen fick knalla iväg till sidan av banan, där hon blev illa behandlad av en oslipad SVT-journalist som skulle göra sina obligatoriskt hummande hur-mår-du-frågor och inte alls var beredd på att möta en häcklöperska som var helt knäckt. En häcklöperska som inte ens kommit över Den Första Häcken.

Men han höll god min.

Han babblade på om att hon hade sett så laddad ut innan loppet, att hennes blick hade skvallrat om att formen var bra. Och vad fan ska hon svara på det. Hon spänner ögonen i honom och rösten brister när hon säger att jo, visst KÄNDES det bra, och han fortsätter bubbla på och hon ser ut som att hon helst av allt vill påbörja en misshandel men biter ihop och försöker tappert svara på hans frågor. Tills hon inte pallar längre och tystnar av allt gråt då han kontrar försiktigt med sportklyschan "Och hur känns det nu då?". Fy. Vilken förnedring. Och jag vet inte om den där reportern borde lära sig hyfs av Ribbing, lite empatijournalistik av Birgitte Söndergaard eller bara borde få sparken.

Kanske ska han bara få intervjua vinnare. För det där gick då inte alls.
Stackars Kallur.

Hemma igen

Stockholm. Slut på semester. Bilmör i kroppen.
I morgon börjar jobb.

Liten parlör för norrlandsturister

Om ni någonsin råkar förvirra er in i det västerbottniska inlandet kan det vara bra att ha några grundläggande fraser tillhands. Här kommer en liten parlör för den förvirrade norrlandsresenären:

Är det där en talgoxe? - Jer henna guoxiken?
Vad är det som händer? - Vo gäll he?
Det spelar ingen roll - He lönsch int
Jag har ingen aning vart jag har hamnat - I veit då reint int vorsch i jer
Lägg av, annars smäller det - Gi dä, eljest far e glommer
Sluta Henning, det kommer blod - Gi dä Henning, he sprut blon
Nu blir jag arg - Nu vål je rassann
Torgny Lindgren, vem är det? - Torgny Lindgren, vem jer he?

På väg igen

Nästa stopp: Arvidsjaur.

Bilresandet börjar gå överstyr, helst vill jag bara luta mig tillbaka i baksätet med en bok men bilen innehåller två personer varav en saknar körkort. Och hur mycket laglöst land man än anser Norrland vara så kan man inte köra omkring utan körkort. Då återstår bara en chaufför, och det är eder tillgivne Alarmist. Som vid det här laget kört närmare 130 mil och har nästan lika långt kvar att köra.

Vid ankomsten till Stockholm är det jag som ringer min kära sjukgymnast för en grundlig renovering av rygg och axlar.

Bilen väntar.

Norrländska detaljer

Lilla huset på prärien. Det pågår ständigt oegentligheter där inne.

Där uppe finns två viktiga tyskar. Och ett annat par. Med hund.

Till vänster; deg på en pinne. Till höger; metallfodral för mackor.

Bron över floden Kwai. Någon visslar på andra sidan.

En del björkar är så bångstyriga och sprittande av sommarkänslor att man får tejpa fast dem.

Dagens larm: myggmedel

Öppnade min jobbmail idag och impulsen att stänga ner den direkt var stark.
198 olästa.
198 oskummade, obesvarade, obearbetade.

Jag tar det senare.

Första digitala markkontakten i dag. Och då är väl ett blogginlägg på sin plats. Senare, förmodligen redan i kväll, kommer det bilder. Ett pärlband av norrländska detaljer.

Men nu ska det göras upp eld.

Och dagens larm handlar om myggmedel. Ett särskilt myggmedel som kallas beckolja. Undvik det. Jag strök det på handleder, ansikte och nacke/hals för tre dagar sedan. Och nu, tre gnuggningar med duschcreme senare, har jag fortfarande en doftaura av tjära runt mig. Det luktade gott i början. Nu är jag less.

Vi ses.

En skakig verklighet

Ett orosmoln kommer sällan på egen hand.

Himlen fylls av tunga regnmoln, Stefan Holm lyckas inte ta sig över 2,30 på träning, trots ett trettontal försök, Ryssarna och Georgierna ger sig på civilbefolkning, Isaac Hayes dör, Sverige får stryk av Kina i fotboll. Järtecknen är många och allvarliga. Snart kan vi räkna med gräshoppssvärmar och förstörd skörd. Apokalypsen är runt hörnet.

Sanna mina ord.

En hög kust

Fjällröding på en restaurang med utsikt över broarnas bro. Och jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag är turist eller om jag hör hemma här, är i mitt rätta element. Men det är ju knappt halvvägs till verkligeten. Så det får bli turist. För den här gången.

Ett avstamp i storstan

Återigen i Stockholm för en mellanlandning.
Men om ganska precis 20 minuter så är bilen nordligt ställd på efyran.

Några avstickare i olika vädersträck men slutdestination: Fatmomakke. Smaka på den. Gummistövlar, regnjacka och tjocksockar packade. Som den optimist man är.

Några punkter som ska avklaras den närmaste veckan:
- Bastubad
- Fjälltur
- Surströmming
- Forsfiske
- Uppskattningsvis 24 timmar i bil
- Mobilskugga

Chansen är överhängande att min mobil kommer att tappa täckning någonstans vid Höga Kusten. Så det här kan vara det sista livstecknet på några dagar. Men hav förtröstan.

Mitt sommarlov

En brygga och ett lätt sommarregn. Det är allt som krävs. Dagen efter ett bröllop och kroppen har sagt ifrån. Spritbilar, spanjorer, cigarrer och oförmågan att dricka varannan vatten tar ut sin rätt. Men ett besök på slottet och en väntande minigolfrunda så är man i topptrim igen.

Stort kräfttest - hela listan

Jodå. Ni känner igen en kvällstidningsrubbe när ni ser den.

Och när det är dags att kalla vissa kräftor för sumpsmakande och andra för klarröda med fylliga klor plockar tidningarna fram kräfthattarna från scenografiförrådet och sätter ihop sina paneler med medlemmar från när och fjärran. Lite högre smäller det förstås om man redan tituleras gastronom, medlem i kräftakademien eller åtminstone ölexpert. Men smaken är precis som politiker, inte att lita på. Det är därför de turkiska ullmojumbomumbokräftorna i ena tidningen tituleras "havets kungar" för att i nästa smaka "unket som ett utedass".

I min frys ligger en tupperwarelåda med sprängröda kräftor straight outta Råneå. Jag har redan smakat dem. Och de är ljuvliga. Det här säger jag inte för att kokettera som något slags kräftfiskare (har jag aldrig sysslat med) eller som någon sorts kräftexpert (jag äter dem en gång per år och skulle knappast känna skillnad på de kinesiska gynnarna och deras spanska kusiner) utan för att hylla det hemlagade, hemfiskade och heminfrysta. Dels för att man minskar påverkan på miljön genom att satsa på de svenska istället för små turkkräftor som tagit nån sistaminuten med Ryanair och dels för att det banne mig är godare.

Rent objektivt alltså.
Här är hela listan alltså:

1. Svenska kräftor, företrädesvis från Råneå

Det var allt.

Bättre än Skansen

En mellandag på semestern. Jag frågar min yngsta dotter vad hon helst av allt vill göra i stan idag.

Jag: Du får välja precis vad du vill göra.
Hon: Vad jag vill... Då vill jag till...
Jag: Ja? Till vad?
Hon: Till det där stället som....
Jag: Har vi varit där förut?
Hon: Ja. Buttericks!

Ibland är livet busenkelt.

En mellanlandning med en bloggstorm

Landet var regnigt och fint. Sådär som landet ska vara. Lite gummistövlar, lite kortspel, en öppen spis och lite duggregn i ansiktet när man hämtar veden.

Att hitta tillbaka till en stad i samma duggregnande skick är inte lika charmant.
Men det är ju bara en mellanlandning, säger jag tröstande till mig själv. För strax blir det både bröllopsfester, surströmming och ännu en norrlandsodyssé. Då får man stå ut med lite skvättande.

Nåja. Det var också roligt att komma tillbaka och se att det här inlägget förorsakat så många kommentarer. Man kan säga att jag ordnat en liten storm, i det lilla formatet förstås. Vi snackar inget kulturbråk när Ranelid drar ner brallorna på valfri motståndare eller en Guillou som rasar mot Horace. Nej, det här är av betydligt mindre dignitet. Men ändå.

Läs själva och avgör om det är de ivrande försvararna eller det förhållandevis passiva och ljumma blogginlägget som är mest underhållande.

Och för er som skiter i vilket så kan jag rekommendera Revolutionary road av Richard Yates. En liten sommarpärla faktiskt.

Att ro i land ett jobb

Att dra gränsen mellan jobb och semester är inte alltid busenkelt. Men att, trots regn och blåst, ge sig ut i en roddbåt, försöka måtta den fram mellan andra förankrade farkostar, när plötsligt telefonen ringer ett jobbsamtal som jag väljer att ta med följd att båten kränger in bland båtar och bojar, det mina vänner, är gränslöst. Men semestern innebär också krocket, enkel lantlig husmanskost och korsord. Så avslappning är fortfarande nyckelordet. I morgon är det jag som stänger av mobilen på djurparken.

Regnoptimism

Regn på plåt och korrugerad plast. En regnig sommar är inte så pjåkigt ändå.

Jag - en potentiell rockstjärna

Jag har startat ungefär 300 band. De allra flesta på fyllan, på någon fest med andra vinstinna människor med dolda rockstjärneambitioner. 97 procent av banden har aldrig nått fram till en replokal, men förvånansvärt många har namngivits såväl med bandnamn som vad första skivan och singeln ska heta. Några har också fått ambitiösa turnéplaner, skissade ideer till skivomslag och en manager (jo, en del väljer varken gitarr eller trummor, de vill liksom leda hela rasket).

Bland floran av band som jag spelat i utan att knappt eller aldrig någonsin ha repat finns Love Guns (dieseldoftande bredbent rock med en sångare som påstår att han sjunger som Mick Jagger och en första singel med namnet Taste My Fury), Bult (frenetisk hardcore med enbart trummor och sång), Go West Bobby Joe (indieintrovert och gitarrbaserat med electroinslag), Redbeards (med en sångare som sjunger genom en freestylehörlur och låttitlar som Red Rock, Route to Rockville och en cover på Sweet Home Alabama) och Baby Lee Nixon (altrock med Bowievibbar).

Ganska imponerande.

Igår var det dags att starta det trehundraförsta bandet. Och jag har goda förhoppningar om att det ska bli en gigantisk succé. Hittills har vi endast trummor, bas och gitarr. Så är du en aspirerande sångare eller en bländande keyboardist kan du väl höra av dig. Finns fortfarande chans att påverka såväl albumtitel som bandnamn. Scenkostym är dock redan vald. Men på köpet får du också en världsturné om ett par år, feta royaltycheckar och fyra flaskor Fernet på varenda spelning.

Bara vi tar oss till en replokal först.

Dagens larmrapport: städmusik

När man ägnar några timmar av sitt liv åt att röja upp och storstäda så är det viktigt att 1) resultatet blir tillfredsställande och 2) att man lyssnar på bra musik medan man gör det.

Musiken ska självklart anpassas efter graden av smuts i lägenheten. Lätt undanplockning och sängbäddning ackompanjeras med fördel av något lätt och ledigt som Whitest Boy Alive, Smiths eller Al Green. Vid lite tuffare städning som dammsugning, handdisk och dammtorkning måste man öka både intensitet och bpm till förslagsvis Libertines, Ramones eller The Faint. Ska man verkligen skrubba parketten från helgens fylleslag, rödvinsfläckar och asiatisk takeaway i vita soffan så är det bara norrländsk hardcore som gäller. Refused, Breach eller möjligen, för den veke, tidiga Fireside.

Undvik följande:
All form av schlager gör sig dåligt i städsammanhang. Country får dig ur balans och särskilt kommersiell sådan. Garth Brooks håller du således långt borta från städdagarna. Ska kan fungera, men om du vill ha baktakten är det bättre att kliva över till dancehall eller reggae direkt.

Den här är min personliga städfavorit just nu:


Har du egna tips får du gärna lämna dem i kommentarsfältet.

Lill-Babs bjuder på fest

När det kommer kändisar till Järvsö då är det Lill-Babs som öppnar dörrarna till gemytet förstås. Bladet berättar att hon bjuder in till fest efter Diggiloo-turnén (får man döpa en turné till vad som helst? har inte Herreys något att säga till om längre?) och Måsse Zelmerlöv sitter framför poolen och önskar drömskt att det vore varmare i plurret så att han fick tvaga den skånska kroppen, men får nöja sig att knapra friterat tunnbröd med Nanne och Bengtzing. Så mysigt att det gör lite ont innanför koftan.

Men det finaste är Lasse Holm. Han citeras säga: "wow vilken tjejmaffia, utbrister Lasse Holm" [sic!]

Och visst kan man se honom framför sig när han säger det där. Han liksom tittar rakt mot en, fyrar av ett bländvitt leende, trycker ner ett c-dur på pianot och lossar andra knappen på skjortan. Och så kommer det: "wow vilken tjejmaffia".

Tänk den som ändå hade fått vara där.

Grillfest

Jag är helt slut efter två dagars semester.
Är det verkligen så här det ska vara? Utmattande och ansträngande?
På tå istället för avslappnat?
Jag kan ha missuppfattat något. Eller så blir det annorlunda efter helgen.

Grillfest i kväll i alla fall med amerikanskt retro-tema. Jag anar att det inkluderar paraply. Lite sommarregn har ingen dött av, tvärtom så är det ju alldeles fenomenalt. Bring it on.

Semesterstatus

Fyra vakna timmar in på semestern och jag har:

• Skickat tolv jobbmejl.
• Sett en omaskerad bild på tyskan som är misstänkt för Arbogamorden och funderat en stund på hur en mördare ser ut, NÅGOT måste väl ändå skilja dem från mängden.
• Parallellt med jobbmejlandet lyssnat på Svenska ord med Hasse&Tage som jag kunde utantill när jag var liten (Doktor Sigmund Lindeman var favoriten) och insett att tiden inte går särskilt varsamt fram med humor. Det var helt enkelt inte kul längre.
• Ätit en trist bulgursallad med kräftstjärtar i Tessinparken samtidigt som jag läste Nöjesguidens partyreportage som var rätt tråkigt. Men det har blivit en betydligt vassare tidning sedan begåvade Margret Atladottir klev in i bilden.
• Handlat en present. Är ganska nöjd själv.
• Sms:at en kompis från förr.
• Ringt till ett vandrarhem vid Höga Kusten.

C'est tout.

Semesterdag nummer 1

Det är fint när man får vakna när man vill.
Det gjorde jag idag. Bestämde mig för att vakna alldeles nyss faktiskt. Och även om kroppen är en smula stel, huvudet en aning tungt och reaktionsförmågan lite nedsatt, så är jag nu i alla fall vaken. Och har semester. Smaka på ordet. Semester. Jag ser palmer, sandstränder och kokosdrinkar framför mig. Men först ska jag ringa M och berätta att jag är vaken. Det måste hon få veta.