Morgonmöten i Argentina

Frukost (pomelograpejuice är en ny favorit) på balkongen och en sprillans ny dag ligger några steg bort. Hundar skäller på varandra utanför. En kaxig liten jävel verkar vara den drivande. Jag vill träffa honom. Paul Auster som första semesterbok började tunt men håller på att hämta upp sig. Jag vill träffa honom också. Morgondiskussionerna har pendlat mellan dåliga hotell, huruvida pina colada-yoghurt verkligen är en morgongrej och Marcus Birro. Men honom har jag träffat.

Finalamente!

På plats. I Latinamerikas Paris. I Sydamerikas New York. I Buenos Aires.

Trots en sömnsvag flygresa och ytterst lite föda är intrycken hittills karvade i guld. .
Spaningar första timmarna:

- De har en förkärlek att försöka göra sina gator längre genom att ha husnummer som 4199, trots att gatan inte är mycket längre än Kocksgatan.
- Trottoarerna är trasiga, men folk ler mot mig.
- Det var en ypperlig idé att välja en lägenhet med takpool, kvällsdoppet var magnifico.
- Visst det är billigt, men inte SÅ billigt.
- Modern glans samsas med totalt förfall. Och då har vi bara rört oss i en stadsdel än så länge.

Och några personliga hälsningar:
Ola, den enda Vogue jag sett har varit spansk, inte specifikt argentinsk.
Rickard, hon saknar dig också.
Zimon, jag har redan hittat den perfekta presenten till dig.
Syrran, ingen ängel i sikte - men jag jagar vidare.

Hasta manana.

Mot Buenos Aires del 8

En timme kvar i Madrid. Med sina Judas-öl och blanka golv. Sen är det bara 13 timmar kvar på flygplanet. Känns sisådär. Men det är bara att bita ihop. Hörde att det är 27 grader där nere. Dåså.

Mot Buenos Aires del 7

Flygplatsen i Madrid ska nu vara vår kompis i dryga fem timmar. M föreslog just kort. Låter som en ypperlig idé. Fram med bladen.

Mot Buenos Aires del 6

Ja. Som sagt.

Mot Buenos Aires del 5

Tyska vingar genom fönstret. De är inte våra. Det är jag glad för. Tyska vingar är otäcka.

Mot Buenos Aires del 4

Terminal 2 på Arlanda är marginellt mer intressant än ekonomiska avdelningen på kommunkontoret i Bollnäs. Och nu är planet försenat. Uppskattningsvis en halvtimme. Ingen fara, man hade ju kunnat sitta i Bollnäs.

Mot Buenos Aires del 3

Lektion för flygnoviser: stoppa inte ner en sax i handbagaget. Det tolkas av säkerhetspersonalen som en indirekt attack på piloten och en klar överträdelse. Nu är jag en sax fattigare men en lärdom rikare.

Mot Buenos Aires del 2

Arlanda Express. Detta miljövänliga och kostsamma turbomonster är ingenting jämfört med vad Finnair skyltar med ombord. Det är framtiden mina vänner.

Identifierat som kvarglömt:
Nackkudde
Sovmask

Ingen av vilka var mina.

Mot Buenos Aires del 1

Första anhalten blir cityterminalen. Chauffören svär över dålig gps som inte fattat att ''de här gatorna har ju inte varit farbara sen 70-talet för fan''.
En inledning i ilskans tecken alltså. Förbereder han oss på det latinamerikanska temperamentet?

45 minuter kvar...

...tills taxin tar sikte på centralstationen.
Inuti finns den där ack så välbekanta känslan av att ha glömt något viktigt. Pass. Laddare. Biljett. Telefon. Riskakor. Nej, jag tror att de är med.

Schlager och väskpackning

Lägger sista handen vid packningen inför Buenos Aires.
Just nu velar jag mellan vilka böcker som ska få följa med. Jag hade ett ambitiöst projekt att ta med mig något av nationalskalden Borges, men hann inte till en bokhandel. Oddsen att de har honom i en pocketbutik på flygplatsen? Inte så bra tyvärr.

Hann också titta på schlagern.
Och är det jag som blivit luttrad eller blir det bara sämre och sämre?
Jag inbillar jag mig ju inte att Sverige är ett tillräckligt stort land för att skaka fram fyrahundraåttiotolv bidrag som ska röstas, duelleras och juryväljas fram via ett obegripligt system för att sedan komma ut i Europa där någon med säckpipor och skinnbyxor och drömfångare kommer att göra processen kort med oss. Nej, jag fattar ju det.

Men ändå.
Måns Zelmerlöv liksom. Amy Diamond liksom.
Lasse Lindh hade någon form av punkglädje light i schlagertappning, men annars var det ju bara misär.

Och det där hårdrocksbandet som gick vidare. Herregud.
Till och med när jag var INTRESSERAD av hårdrock och LYSSNADE på wailande pudelfrisyrer och spandexposerande gitarrsolon så spottade vi på sånt där.
Sångaren såg ju ut som en säljare på El-giganten med peruk som han sabbat med en plattång.
Ville han verkligen det?

Bildfynd

Hittade den här i telefonen. Vet inte vad den föreställer, vet inte när den togs. Men den är representativ för dagen. Otydlig, mörk, ofokuserad och med en förbryllande antydan om mat. Men jag ser också en dörr. Om den går in eller ut är fortfarande oklart. Jag hoppas på in. Jag tror på in.

Komprimerade samtal i butiken

Ibland får man en vindpust av kondenserad ångest bara genom att höra en kort dialog. I det här fallet var scenen den lilla kvartersbutiken och samtalet utspelar sig mellan kund (kvinna, ca 65) och kassörska (kvinna, ca 50).

KUND: (lyfter upp en matkorg med mestadels konserver med en pinad suck) Oj, oj, oj. Hej.
KASSÖRSKA: Hej ja, så var du här igen.
KUND: Ja, oj, oj, oj.
KASSÖRSKA: Är allt väl?
KUND: Det är som vanligt. Man jobbar på.
KASSÖRSKA: Jodå samma här.
KUND: Va?
KASSÖRSKA: Samma här sa jag.
KUND: Jo.
KASSÖRSKA: Ja, man kan inte vara pigg jämt.
KUND: Nejdu.

Norén har en del att hämta. I kassan på mitt Konsum.

Genomfart

Stan, när den susar förbi i natten, är förbannat inbjudande. Som ett tivoli. Som ett löfte om nöjdhet deluxe.

Betong är det nya diamant

Se så vackert. Texturerna. Den ruffa känslan. Och så jag. I ett hörn. Det är mycket imponerande.

Med Mats i natten

Han har en tröja med bedjande kattögon. Jag repeterar: han har en tröja med bedjande kattögon. Kan man annat än älska det?.

En komplex historia

Så oändligt många knappar och reglage. De tar aldrig slut. Jag vill röra runt i allihopa, och gör det lite för syns skull. I själva verket vet jag inte vad jag sysslar med. Som så många gånger förr.

Ytterligare en bloggstafett

När man ändå har ångan uppe så att säga.
Den här onaturligt omfattande utmaningen kom från hon som skriver bloggen som handlar om när orden inte räcker till.

10 Första
Första bästa kompis: Rickard. Vi lyssnade på Magnus och Brasse i en bilstereo, han hade en cool cykel. Jag hade en imponerande E.T.-tröja. Det var vad som krävdes på den tiden.
Första bil: En VW1600, alltså inte en bubbla utan en sån där snygg som ser ut som en Porsche. Den gick sönder. Liksom alla bilar efter den.
Första kärlek: Elin. Min bänkkamrat i ettan.
Första husdjur: Den svarta hunden Stella. Bäst i test.
Första semester: Vad räknas som semester? Somrarna i sommarstugan? Fisketuren till Vuoggatjålme? Skidstakandet över isen till Nottistugan?
Första jobb: Bakom en gräsklippare på kyrkogården. Jag körde sönder tre gravstenar och kommer att hamna i helvetet för det.
Första köpta skiva: Här önskar man ju att det hade varit en annan, men ärlighet varar längst: Give my regards to Broad Street med Paul McCartney.
Första piercing: Öra, öra, läpp. I den ordningen.
Första konsert: Lurigt. Förmodligen Lasse Lönndahl i Skellefteå Folkets Park.

8 senaste
Senaste alkoholdrycken: En drink med namnet Drömspel. Innehöll bland annat Campari, champagne och Martini Rosso.
Senaste bilfärd: Fyra veckor sen. Så länge har bilfan stått orörlig nu.
Senaste filmen du såg: The Wrestler.
Senast ringda telefonsamtal: Till M.
Senaste bubbelbadet: Oasen. (och då menar jag inte det häftiga punktillhållet där Ebba Grön började sin karriär utan det betydligt mer nere-med-gatan-badhuset i Eskilstuna).
Senast spelade CD-skiva: Nåt bränt.
Senaste gången du grät: Till The Wrestler.
Senaste måltiden: En besvikelsens biff med sallad på Elverket.

6 har du någonsin
Dejtat en av dina bästa kompisar: Nej.
Blivit arresterad: Nej.
Blivit kär vid första ögonkastet: Ja.
Fastnat med blicken i någons urringning: Ja.
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Ja, tyvärr.
Busringt till någon: OM jag har. Jag var kungen av busringningar 1985.

7 saker du har på dig
1. Cardigan
2. Jeans.
3. Strumpor.
4. Skjorta.
5. Kalsonger.
6. Klocka.
7. Tatuering.
Sorry om ni trodde att det här skulle bli en dagens outfit-utvikning komplett med märken och rubbet. Jag orkar inte. Timmen är sen.

6 saker du har gjort i dag
1. Suttit i möten.
2. Rekryterat.
3. Skickat en herrans massa mail.
4. Besökt vårsalongen på Liljevalchs.
5. Köpt två pocketböcker; Off the road av Carolyn Cassady och Factotum av Charles Bukowski. Den första en bokcirkelsbok som jag verkligen måste rappa på med för att hinna, den andra en nostalgifläkt från förr.
6. Pussats.

5 favoritsaker utan rangordning
1. Min nya rock.
2. Min soffa.
3. Min säng.
4. Mitt skrivbord och fuskstringhylla, den ena ett containerfynd, den andra ett loppisfynd. De hör ihop, därför hamnar de under samma punkt.
5. Mixern.

4 personer du kan berätta allt för
M, syster 1, syster 2... och några kompisar.

3 val
Blått eller rött? Vin? I så fall blått. Lätt.
Sommar el vinter? Vem svarar vinter här? Och menar det? Inte bara försöker vara lite sådär machosnowboardfreakshow utan verkligen menar det? Nej, tänkte väl det. Sommar alltså.
Choklad el chips? Chips.

2 saker att göra innan du dör
1. Lära mig franska.
2. Köpa ett sommarställe på någon varm plats.

1 sak du ångrar
Je ne regrette rien.

Och tre nya som ska få bloggutmaningen. Jag vill till Aruba, Jazzhands och Miss Madass.

Litterär stafett

Dags för en sån där bloggutmaning, eller stafett, eller någonting, igen.
Den här gången är det multibegåvade, skickliga och smarta kamrat Mats som kastat ur sig frågan.

Och ni som känner er manade att dela med er av andra heta lästips kan ju göra det i kommentarsfältet eller i en blogg som ligger nära tillhands.

1) Vad heter boken du läser just nu?
Killing yourself to live, Chuck Klosterman

2) Hur långt har du kommit?
120 sidor ungefär.

3) Beskriv boken med tre ord.
Gravt överskattad roadtriphistoria.

4) På en skala 1-5, hur bra är den hittills?
2.

Ljudet av sömn

Tunga andetag från två väderstreck. Jag är den enda i lägenheten som inte sover. Och nyss var jag den ende. Det svänger snabbt.

Edholm - en ny bloggbekantskap

Jag har hittat en ny favoritblogg.

Tidigare har jag fascinerats av Richard Liums blogg och den ständigt citerade Linda Rosing. Men nu ni.
Herrejävlar.
Jag har hittat en som överträffar dem alla. En man med de djupaste insikterna och ett ego större än Pavarotti. Tillåt mig introducera; Rafael Edholm.

Det är fortfarande en alldeles ny bekantskap men jag är så uppspelt att jag var tvungen att kasta iväg ett inlägg omgående. Citat som "det är en ny dag imorgon", "Mikael Bindefeld är kungen av gala och fest" och under en bild av den klassiska Hollywood-skylten det insiktsfulla: "en skylt gjord av drömmar, en del förvandlas lätt till mardrömmar om man inte passar sig noga." gör att jag kommer att följa den här bloggen som en igel.

Dessutom bloggar han ihärdigt om sin bekantskap med grabbar som Kicken i The Poodles, Jesper Blomkvist, Linus Wahlgren och andra sköningar. Ett gäng som får mig att minnas singelsläppet med Dr Alban, Björn Borg, Tomas Brolin och... den fjärde killen.

Just nu surrar bara en tanke i mitt huvud; vad skulle hända om man stängde in Rafael Edholm, Filip Hammar och Martin Stenmarck ensamma i ett rum?
Tre klassens clowner och ingen att underhålla?
Den tar jag med mig in i natten.

Trösklar i tv-världen

En lätt skepsis präglar hela min persona.
Det är inget nytt.

Men alldeles särskilt utmärker den sig när folk ska försöka sälja in tv-serier jag bara måste se. Då blir jag en Greenpeaceaktivist på en oljetanker.

Och skepticismen står i direkt relation till övertalarens fanatism.
Därför höll jag mig väldigt länge borta ifrån Simpsons. De som gillar den serien är helt enkelt lite VÄL glansögda (ja, Caroline, se dig i spegeln) och missionerande. Samma sak med Mighty Boosh (varva ner Vladimir), Curb your enthusiasm (ditt fel Anders) och Flight of the conchords (was that Simon per chance?).

Men allra särskilt gäller det tecknade serier. Som South Park, som nämnda Simpsons, som Family Guy. Det krävs i runda slängar trettio avsnitt innan jag på egen hand kan avgöra att den är bra. Särskilt om det föregåtts av en övertalningskampanj av valfri frireligiös anhängare.

Jag har fortfarande inte helhjärtat greppat att tecknade serier kan rikta sig till vuxna.
Nu, nitton år efter att Beavis and Butthead första gången sändes på MTV.

Jag vill inte fatta. Jag är snarstucken. Men det kryper på mig.
Till slut är det jag som ihärdigt mullrar "det här MÅSTE du bara se".

Fredagsbuss

Den här tar oss hemåt. Till hemlagad pizza, soffhäng och kravlöshet.
Det är en bra buss.

Observera att alla eventuella likheter mellan människor på bilden och människor i verkliga livet är helt slumpmässiga.

Konsten att skjuta upp

Det finns några tydliga symboler som väcker det dåliga samvetet till liv. Ett strykjärn på skrivbordet, en hög med Dagens Nyheter där jag vet att jag möjligen hunnit genom tv-sidorna och rubrikerna, en trälåda där några räkningar ligger och åmar sig, en ouppackad resväska, ett arkiv med foton på datorn som kräver en ordentlig sortering.

Tecken, tecken, tecken.
Det spelar ingen roll åt vilket håll man vänder sig. De finns överallt.
De larmar och gör sig till.
Väl medvetna om att de lockar fram såväl prestationsångest som dåligt samvete.

Men jag är stark. Jag passerar nonchalant strykjärnet, trycker ner tidningarna i pappersinsamlingen, sneglar på lådan och tänker ett stoiskt "i morgon", knuffar resväskan lite närmare garderoben med ett viskande "det där kan du fixa själv grabben" och stänger mappen med bilder. Jag gör det utan större ansträngning. Med den grandezza som situationen kräver.

Jag gör det igen.

Den lilla stunden av värme

Vinterkyla. Då kan jag uppskatta de fem minuterna av värme på en blåbuss genom stan. Laddar batterierna. Men nu: avstigning.

Mitt rafflande liv

Man låter bli att blogga på tre dagar och direkt hamnar jag så sjuuuukt bakom.
Det händer så ofantligt mycket i mitt liv.
Och jag inser att ni kära tolv bloggläsare lääängtar efter en uppdatering.

Vad har jag då gjort för rafflande saker de senaste dagarna? Jo, jag har:

...tvättat fyra maskiner tvätt
...och på samma tema satt igång tre diskmaskiner
...och på samma tema handlat en del mat och hushållsartiklar
...spelat pingis och badat bastu.

Kan ni inte få nog?
Förstår det. Jag har dessutom:
...följt en förlossning via sms (spännande på riktigt)
...druckit en enastående bloody mary på Le Bar Rouge
...hjälpt till med läxläsning
...inte lyckats få bilen till verkstaden
...ställt in en tandläkartid
...vaknat med nackspärr

Hoppas ni känner er tillfreds. Det gör jag.

Ett rasande modetempo

Jag har ingen modekoll.
Eller jo, det har jag, men inte i närheten av en del människor runtomkring mig.

Jag kan däremot tycka att det är intressant med mode.
Som tidsmarkör förstås, som spegling av samhällets tillstånd, som statussymbol och som identitetsförstärkare. Och att det går i sån rasande fart hela tiden.

Nu verkar det vara en gryende hippie-revival igen.
Men samtidigt pågick en hetsig diskussion på jobbet huruvida preppy hipster eller grungeåterkomsten egentligen var det mode som dominerade gatorna just nu.

Är det inte ohyggligt svårt att ha koll?
Svängningarna krymper och krymper. En stil håller inte ens en årstid längre. Man kan inte tala om vårmode och höstmode utan snarare om modet vecka 47, eller möjligen februarimodet. Modebloggarna pepprar med dagens outfit som givetvis måste vara snäppet vassare än gårdagens outfit.

Och så en ängslig blick mot horisonten.

- Den här flugan, är inte den väldigt tisdag förra veckan? Kan jag verkligen knyta det här resårbandet runt min parkas, borde det inte vara ett nylonband istället?

Samtidigt verkar alla modeskribenter kollektivt pusta ut kring ordet "tidlöst".
Plagg och stilar som stoppar tiden och som trotsar tempot.
Tidlöst var det. Jag siktar på tidlöst.

Vägen ut

Det här är rulltrappan som leder ner till en fredagskväll. Bortom den finns bara löften om en annan värld. Inget annat. Inga specifika garantier, bara något annorlunda. Ett ospecificerat någonting. Oerhört rafflande.

En blixtbild

Till minne av en god middag. Dalarömacka stod på menyn. Musslorna kommer från grannen som är lite lyxigare.

Dagens larm: kundtidningar

Se på bilden ovan.
Sjunk in i hennes blick.

Där bor ingen ångest, inga vidbrända köttbullar, inga klimakteriesvettningar, ingen oro, inga kluvna hårtoppar eller bag-in-box-depressioner.

Där finns ingen livskris.

För hon bor i en kundtidning. I en värld där budskapet anpassas efter ändamålet, oavsett om du bor i HSB, har handlat på Åhléns eller är en flitig köpare av bilreservdelar.

Se på bilden igen.
Det är obehagligt, eller hur?
Kundtidningar har den effekten.
Obehag.

På väg tillbaka

Hemåt mot verkligheten igen. Två bra dagar. En kvar, men den utspelar sig på hemmaplan.

Vädret andas senhöst i Krakow. Människor, byggnader, bilar är gråa. Till och med snön är grå.

Det hade kunnat vara deprimerande. Men det är det inte. Ha.

Baksidan av kärleken

Det är fint att vara förälskad.
Det är fint att kärlek kan vara så brusande att man fullständigt tappar koncepten.
Det är fint att höra ihop med en person så intensivt att man nästan tror att huden ska växa ihop med den personens hud.

Men det gör också att konceptet saknad får en ny innebörd.
Det gör att man känner sig tom och halv redan när man har stängt dörren och står i trappuppgången.
För att inte tala om hur svårt det är att sova själv.

Märkligt.

Tragedi har fått ett ansikte

Joaquin Phoenix gav upp en lysande filmkarriär för att "satsa på musiken".

Skäggig och mössbeklädd, bakom ett par tunga solglasögon har han klivit upp på scener han inte borde beträda. Eller så är det bara så att "satsa på musiken" egentligen betyder att leva ett liv som rockstjärna. Men det gjorde han väl redan tidigare, så det är en smula oklart vad skillnaden är.

Här är i alla fall ett klipp när han trillar av scenen.

Essensen av ett hotellrum

Det är det här jag älskar med att bo på hotell. De små men viktiga detaljerna. Portionsförpackade små tvålar. En badrock på en galge. En ramlösa på skrivbordet. En lätt vikt toalettrulle som signalerar 'vi tänker på dig, ända in på toaletten'. Det är vackert.

En dålig start

Jag har en gåva.
En närmast övernaturlig förmåga att försova mig vid avgörande tillfällIen.

Detta har lett till:
1) ett nästan missat flyg till London
2) ett nästan missat flyg till Åre
3) ett otal ursäktande (och ibland vitlögnade) samtal i arla morgonstund

Så varför skulle den här morgonen vara annorlunda och sluta i en taxi, halvt påklädd med en slarvigt packad väska, på väg mot en tredagars utbildning?

Men som alltid lyckas jag ändå sy ihop det på något vis.

Härmed ber jag också publikt om ursäkt för alla minutrar jag satt folks tålamod på spel. Men framförallt till min sambo som hamnade i frustrationsskottlinjen och fick antydan om att hon hade någonting med det hela att göra. Att hon hade snoozat istället för att ge mig en käftsmäll.

Så är det förstås inte. Det är jag. Sorry.

Början till slutet

Det är mycket få saker i sportvärlden som fångar någon särskild uppmärksamhet från mitt håll. Visst, jag kan uppskatta ljudet av en direktsändning från en skidtävling i Val di Fiemme en bakfull söndag, jag kan tycka att en curlingmatch kan bjuda på rafflande underhållning och givetvis se skönheten i en La Liga-match.

Men mer än estetiskt och underhållande blir det aldrig.

Jag blir sällan eller aldrig upprörd över doping (gör det att de rusar tre sekunder snabbare så höjer det ju underhållningsvärdet), bryr mig inte ett dugg om en fotbollsanfallare tjänar 14 miljoner kronor i månaden utan att göra mål och struntar faktiskt i om Anja Pärson och Zlatan hoppar över Idrottsgalan.

Men det finns två saker som ändå kan få mig att vakna till lite mer, engagera mig en bit utöver det rena slötittandet:

1) landslagsfotboll
2) Umeå IK

Den första är jag knappast unik med.
Den andra är en ren fascination. Hur ett lag från Norrland lyckats ta ett totalgrepp om en hel serie i år efter år efter år, och dessutom vara ett av världens bästa klubblag i en sport som ju inte direkt är marginell. Och dessutom innehålla en spelare som tre år i rad blivit utsedd till världens bästa.

Nu tror jag att epoken är över tyvärr.

Dels har motståndet kommit ikapp. Dels tappar de Marta. Och dels har en ny tränare kommit in i klubben. En tränare som fick sparken från GIF Sundsvall för att det gick åt helvete.

Jag tippar en fjärdeplats nästa säsong.
Minns var ni hörde det först.

Exotisk söndag

Sen blev det lite snorklande bland korallreven där bland annat den här gynnaren visade upp sig.

Söndagsutflykt

Enklaste varianten på picnic. Drömmar, latte och jordgubbsmer. På 44:ans buss. Det mest basala är ofta det mest uppskattade.

Två förlorare på samma arena

Det ryktas att Guns'n'Roses och Metallica ska göra sällskap på turné. Det kittlar förmodligen ända in i bäckenbenet och rycker i headbangarnerven på hårdrocksnostalgikerna.

Det enda som rycker på mig är axlarna. Det är som om Little Gerhard och Shakin' Fredrik skulle ut på turné tillsammans. De har fåniga namn gemensamt, samt att de hade sina glansdagar för decennier sedan. Precis som Metallica och Guns'n'Roses.

Appetite for destruction är en milstolpe i rockhistorien, visst, men sen då? Och kom inte dragande med Use your illusion, ett dubbelalbum som andades putsad arenarock och powerballader, men tolkades välvilligt för att debutskivan var så bajsbra. Chinese democracy..? Möjligen intressant som koncept, men musikaliskt en inflammerad vårta i musikhistoien.

Och Metallica. Fan, vad de var bra.
1986.

Därefter har de ägnat sig åt: konceptalbum, stadiumhårdrock, svartvita videos, psykoanalys, för trånga läderbrallor och getskägg.

Men Battery kan ingen ta ifrån dem.
Där borde det ha stannat.

Masspsykos

Om exakt 36 dagar kommer jag att befinna mig här gott folk.
På River Plate Stadium.

Det blir den första stora matchen jag sett sedan Norsjö - Kusfors 1988... eller kanske Arsenal - Benfica 1992.

Mäktigt va?

Ibland finns det anledning till larm

Varenda gång jag kommer till en flygplats är det samma sak.

Oavsett hur många bälten jag sliter av mig, fickor jag tömmer på mynt och mobiltelefoner jag packar ner i handbagaget på rullbandet så nog fan tjuter det när jag passerar den där stålbågen i säkerhetskontrollen. Och varje gång är det samma sak, någon knapp som gett utslag, stålhätta i skorna eller folieomslaget på en kexchoklad (jag vet, det var mycket länge sen kexchoklad hade foliepapper, men jag är inte någon duvunge precis).
Och så får man promenera tillbaka, plocka av sig ytterligare ett plagg samtidigt som någon businessgubbe mumlar och muttrar bakom en i kön.

Det farligaste jag haft med mig var en kvarglömd sax i handbagaget. Förutom alla de schampoflaskor som jag givetvis hade kunnat mixtra ihop till nitroglycerin och sprängt planet i luften med.

Det fanns däremot anledning att stoppa Jackass-stjärnan Johnny Knoxville i säkerhetskontrollen.
Han hade en handgranat på sig.
Inte en nagelfil, lite balsam eller en lite för vass blyertspenna.
En handgranat.

Mycket imponerande.

Vem är han?

När jag var en liten gosse varnade min mamma mig för fyllkajan i granngården. "Man vet aldrig vad han kan ta sig för", förmanade hon, med allvarlig blick.

Det var mycket osäkert vad han skulle ta sig för men jag tog inga risker och höll mig på behörigt avstånd från fyllkajans tomt.

Häromdagen, när jag promenerade i okända kvarter, dök den här skylten upp och jag kastades tillbaka till min barndoms försiktighetsåtgärder. Som en ren reflex.

Jag vet inte vem denne lastkaja är och varför man ser sig nödgad att skylta om hans existens. Eller varför han stryker runt i Marieberg och gäckar lokalbefolkningen.

Men jag tar inga risker.
Behörigt avstånd var det..

Soundtrack of our dreams

I natt drömde jag en dröm med soundtrack.
Det är en märklig känsla. Och låten är mer bestående än innehållet i drömmen.

Det var den här;

Otrogen av hälsoskäl

I kategorin Anledningar till otrohet är "för min hälsas skull" ett nytt tillskott. Jag har i alla fall inte hört den tidigare. Men man kan lita på att gamle hederlige Hugh Hefner är inblandad.

En utmärkt anledning att fira

Okej, det här inlägget blir på allvar. Fritt från ironi.

Jag har nämligen just firat.
Vi skålade i apelsinjuice (upphälld i champagneglas) med en pomeloskiva på kanten och åt några chokladpinnar. Lite som en vernissage på ett dagis ungefär.

Nu var det inget vernissage, men dagisreferensen är inte så dum.

Det handlade om att femåringen i familjen ljudade sig sakta och makligt (till nioåringens förtret - hon försökte skynda på processen genom att hjälpviska svåra ord i sin lillasysters öra) genom sin första bok.

Från pärm till pärm. Ord för ord.

Och det fick alltså firas i pyamasar och nattlinnen på stående fot i köket.

Vilken bok det var? Max balja förstås. Tack Barbro Lindgren!

Jag är så populär!

Man vet att ens blogg är ruggigt populär när kommentarerna börjar rasa in.

I förrgår fick jag 15 kommentarer, till 15 olika inlägg och från 15 olika personer, nästan exakt samma minut. Sen blev det tyst. Det kan ju verka märkligt, men så kan det vara i bloggvärlden.

Några blogginlägg kom från Audrey States, några andra från Handmade Jewelery och Wholesale Jewelery (kan de vara syskon?). De har lämnat korta men värmande meddelande som ”Like your blog!”. Signaturen Runescape Money skrev bara kort och gott ”Very good!”.

Visst, det är inga avhandlingar, men det är allt som krävs. Precist, koncist och hjärteknipande.

Och så urgulliga Superior som lämnade kommentarerna: ”womens handbag”, ”fashion handbag” och ”handbags uk” - alla länkade. Min nya kompis Googler lämnade ett liknande meddelande med en massa länkar till shoppingsajter som han förmodligen ville muntra upp mig med eller nåt. Det var så fasligt mycket popup-fönster på sajterna bara. Förstår inte riktigt vad de menar. Men tack i alla fall!!!

Det är en sjukt maffig känsla att vara så populär. Att tänka sig att alla de här människorna, Splendid och Jordan shoes och hela gänget, har tagit sig tid att läsa min blogg. Trots att de inte ens verkar kunna svenska… Det är verkligen gripande. Och ger en oerhörd boost till självförtroendet.

Min taskiga kompis Ola sa att det handlade om spam. Att det är några slags automatgenererade kommentarer som spottas ut till höger och vänster.

Typisk svensk avundsjuka och missunnsamhet.
Det kan ju han försöka inbilla mig.

Men vet du Ola, om du läser det här; jag behöver inte dina ”goda råd” längre.
Jag har nya vänner.

Det får bli en till

Och apropå:
1) att vara två år för sent på bollen och...
2) musik som slår undan fötterna

Spoon med I turn my camera on



I saw them stars go off
I saw them stars go off at night
And they're looking alright

En musikalisk knock

Det var länge sedan jag hittade musik som knockade mig. Ni vet, sån där musik som gör att man vill säga upp sig och flytta in i en fjällstuga och bejaka livet förkroppsligat i snöflingor och leva på vad frostmarken har att erbjuda... nej, det förstår ni inte för den metaforen förstod jag knappt själv.

HURSOMHELST.

Det jag skulle komma till efter den här snåriga inledningen var att den här låten var den senaste jag knockades av. Och den är minst två år gammal. Men jag bjussar på den ändå. Storsint som jag är.

Ghostland Observatory heter gruppen. Sad Sad City heter låten.



I need you
To want me, to hold me
To tell me the truth
Ain't no party in a sad sad city

Att komma i kapp

Hamnade direkt i en fatal bloggskugga. "tre inlägg om dagen" ekar i mitt huvud. Inte "tre inlägg i månaden".

Men nu ska det bli ändring. Nu startar jag igen.

Och jag gör det med den gamla beprövade metoden "komma i kapp", vanligtvis använd när man kommer för sent till en fest, upptäcker att man är på en helt annan nivå än de där rappkäftade och spritstinna typerna i lokalen och bestämmer sig för att... just det, "komma i kapp". Oftast kommer man både i kapp och förbi och går från att vara den tråkigaste på festen till att bli den mest odrägliga.

Nåja. Det här ska nog gå bättre. Komma i kapp alltså. Det har helt enkelt blivit dags att summera 2009, so far.

2009 har hittills inneburit...

...att jag köpt en stereoprodukt.
...att min nyblivna sambo fick fria händer med trimmern i mitt hår med resultatet att jag såg ut som Baldrick i Svarte Orm.
...att jag rättade till frisyren hos närmsta kvartersfrisör och bad om ursäkt för att jag varit så respektlös mot hela frisöryrket.
...att jag bokat en lägenhet i Buenos Aires i februari. Ser fram emot en veritabel köttfest.
...en massa på jobbfronten, men det lämnar jag prydligt därhän.
...att jag spelat ett spel där man dödar zombies och att det i all sin enkelhet är märkligt beroendeframkallande - och svänger sig med hårdkokta taglines som "Curing the disease - one bullet at a time".
...att jag undrat vart alla pengarna tog vägen.
...att jag bekantat mig med brittiska humorserien The Mighty Boosh briljant.
...att jag sovit ganska dåligt.
...att jag bestämt mig för att återuppta någon av följande sporter; a) tennis, b) boxning eller c) fotboll. Har inte bestämt mig för vilken som gör minst ont och mest nytta.
...en del annat också, men det återkommer jag om, kan inte bränna allt krut i ett blogginlägg.

Nu ska barer testas.
Hejpådig.

Årets första konstverk

2009 blir det kreativa året. Här är de första bevisen.

Foux de fa fa

Och en liten bonus. På franska den här gången.

Ou est le bibliotheque?
Voila mon passport.
Ah, Gerard Depardieu!

I'm the motherflippin

Ibland blir jag förbannad när människor är så jävla geniala. Särskilt när de sysslar med musik. Förmodligen en form av avundsjuka som skulle kunna driva mig att bli musikrecensent.

Men det är dubbelt. Jag blir lycklig också. Men främst ruggigt förbannad. Som när killarna i Flight of the Conchords gör parodi på kärlekslåtar, eller gangstarap. Och gör det bättre än originalen de parodierar.

Who's tha muthaflippin?
I'm tha muthaflippin.



Och så den mest fantastiska kärlekslåten som någonsin skrivits:

U2 skakas av interna strider

Trummisen Larry Mullen kritiserar Bono för att umgås med Tony Blair - som han kallar "en krigsförbrytare". Kan vi se upptakten till en splittring? Kan de dra med sig ett annat band i fallet?

Ett tecken i tiden

Idag skulle M föra över sin musik till min dator. Ett digitalt bevis på samboskapet. Vi pluggade in hennes dator, började överföringen och skiva efter skiva trillade in. Från Adele till Bran van 3000.

Men så hände något. Vi hade kommit till bokstaven C.

Hårddisken stängde ner. Strejkade. Fann ingen inre frid alls. Den släckte sin blå lampa och surrade uppgivet. Och så kom felmeddelandet ovan.

Jag visste inget. Jag famlade i blindo. Hennes dator innehöll Coldplay. Hade jag vetat hade jag satt stopp för överföringen. Men jag visste intet. Och istället för att jag hindrade förödelsen sa min hårddisk stopp. "Jag vill inte kännas vid denna dynga", sa den, högt och tydligt.

Så självklart. Så smart.

Post-jul

Så ser det ut. En vacker bild.

Jul i ny miljö

En julafton i sprillans ny omgivning avklarad. Främmande, omställande och inte utan bulor i vägen, men också varmt, välkomnande, glatt, sprudlande och energiskt. Och de sistnämnda adjektiven är de bestående.

Nu ska julklappsleksaker kalibreras och ögonlock slutas.

Sen är det klart för den här gången. Så när som på ett par stopp på vägen. Andas in. Andas ut.

Dagens larm: värre än Coldplay

Det finns tvenne företeelser i världen som är värre än Coldplay. Nej, invänder ni, det finns inget som drar ner samhället i smutsen och skakar vårt gemensamma fundament i grunden som Coldplay. Jag hör era argument och har viss förståelse för upprördheten i era röster och fradgan i era mungipor.

Men lyssna på de här orden:
Självhjälpsböcker
Julhets

Där har ni dem. Serverade på ett varningens silverfat.

I den första kategorin känner ni igen psykobabblare som John Gray, Deepak Chopra och Neil Strauss. I den andra hittar du dig själv. Och är du drabbad har du knappast orkat läsa så här långt.

Vi avrundar där.

Chippen får en sur jul

Nu har jag läst det roligaste på... ja, flera veckor förmodligen.

Det handlar om Chippen, fotbollsspelaren som flyttade till Saudiarabien för att fotbollen där erbjuder en "stor utmaning", och hans flickvän Oksana.

De skulle nyligen resa från Sverige till Saudiarabien för att fira jul.
De hade packat ner saker i väskan som skulle få julen att bli lite festligare. Lite mer svensk.
Som ett par askar Aladdin.
Men det gick inte alls.

Chokladbitarna med körsbärslikör fick inte föras över gränsen, det blev stopp när en tulltjänsteman läste i innehållsförteckningen att asken innehöll alkohol. Oksana tog det raska beslutet; de fick kasta bort askarna.

Och nu kommer själva poängen, historiens clou:
När Aftonbladets reporter frågar Oksana hur Chippen reagerade säger hon:
"Han sa: Vad ska vi ha på jul nu utan Aladdin och gick och var sur. Aldrig mer, sa han."

Kan ni inte se det framför er? Chippen promenerar truligt omkring på en flygplats i Saudiarabien med blicken i marken, sparkar lite på en bänk, händerna djupt nedkörda i fickorna på de trasiga jeansen, mössan nedragen över öronen, plutande mun och muttrande "aldrig mer".

Sorgligt. Men ohyggligt roligt.
ALDRIG MER!

Julens budskap

Visst är det vackert. När den innersta kärnan i julen lyser emot oss från annonstavlor, bussreklam och radiojinglar. Snickarsonens budskap har verkligen nått fram, måhända skruvats till en smula på vägen, och tagit plats på offentlighetens alla anslagstavlor.

Månglarna ska inte alls drivas ut ur templet. De ÄR templet.

Julefrid kostar. Men bara tretti spänn. Som hittat.

På väg

I en taxi. På vàg. Till livet självt.

Att inte räcka till

Min vän har en sån där viktig espressomaskin. Röd. Gaggi.

När man lagar till en liten kopp kaffe i den måste man följa en hel rad procedurer.
Lagom mycket kaffe i doseraren.
Jämna till kaffet med den svarta plastprytteln som liknar en smärtsam buttplug.
Den gröna lampan med den vågformade symbolen måste lysa.
Koppen måste stå rätt kalibrerad och vara värmd med varmt vatten.
Sen trycka på knappen en liten stund, för att sen pausa, skruva lite ytterligare och sedan trycka på knappen igen.

Han visar långsamt. Pausar. Inskärper vikten av att följa alla momenten till punkt och pricka. Han gör två koppar kaffe på tio minuter. Sen tar han ett steg tillbaka. Sneglar på mig. Bedömer mig med blicken. Så lägger han ner espressomåttet. Tittar på mig igen under luggen. Öppnar munnen långsamt och säger: "Nu kan du prova".

Jag skakar. Skälver ända in i märgen. Ska jag verkligen? Är jag verkligen värdig att hantera den heliga proceduren?
Jag trevar mig fram, försöker återskapa alla steg inombords. Livrädd för att ta ett snedsteg. Plockar upp espressomåttet, väger det i handen, letar nedåt i aluminiumburken och försöker fånga upp rätt mängd kaffe. Inte för mycket. Inte för lite.
Tar den buttplug-formade plastprytteln och jämnar till kanterna. Lite för hårt. Lite över gränsen. Jag sneglar på honom för bekräftelse eller förlåtelse. Han ger en antydan till leende och nickar ett "fortsätt du".

Jag placerar måttet i hållaren. Värmer koppen, ställer den på plats, en aning för snett. Han markerar med en lätt vinkling på handen att jag borde dra den lite åt höger. Jag lyder.

Det svarta guldet rinner ut ur maskinen.
Jag lyckades.
Han gav mig förtroendet. Jag växte.
Jag klarade det.

Min utsikt en torsdag kväll i december

.

En detalj bland detaljer

Nu handlar det om bloggar, och då bloggar jag. Mycket meta, mycket introvert, mycket riktigt.

Alarmisten lever

Ingen anledning till panik.
Jag lever.

De hotfulla omgivningarna till trots har jag varken sett banjospelare eller kattjägare. Fördomarna får vika hädan. Jag är öppen. Jag är fördomsfri.
Jag har badat i en sjö, i december - det är ett officiellt, men högst personligt rekord.

En annan omgivning

Dags för utbildning igen. Den här gången i en mer förtätad miljö. Första intrycket andas Deliverance, Gummo och möjligen en dos Salem's Lot. Har jag inte bloggat innan kvällen kan ni nog räkna bort mig.

Rymdfest

Tjugotvå åttåringar i silverbrallor, grönmålad hud och rymdantenner av folie. Detta efter en heldag med späckat mötesschema och bristfällig näring. Kombinationen har historiskt sett knäckt betydligt större män än eder Alarmist. Jag biter ihop käkarna, grabbar tag i närmaste lasersvärd och barrikaderar mig i en soffa.

En nattlig byk

Tvättstugan i mitt hus är så fint ljudisolerad att man kan tvätta hela nätterna utan att störa grannarna. Det är ju en jävla ynnest. Att man kan vara vaken till sena natten och hänga tvätt, dosera tvättmedel och torktumla och ha sig. Jag kan verkligen inte komma på något roligare just nu. Helfestligt. Verkligen.

Hängslen och livrem

Dubbla toalettpapperrullar signalerar just detta. En ängslighet för att hamna i en obekväm situation, en gardering, en säkerhetslina i diskbänksrealismen. Inga risker, inga läskiga gränsöverskridanden. En badrumstrygghet extravaganza.

Dagens larm: de små kriserna

Det är lätt att stirra sig blind på terrorbombningar, finanskriser och statskupper och säga att vi lever i mörka tider. Men då har man inte hela bilden klar för sig. De små krisernas tid är också här, och den samlade bilden inkluderar även dessa smärre katastrofer:

1. En journalist blir kallad "årets förnyare" för att han surfat på Youtube. Av en jury bestående av gäspande tanter och farbröder som tycker att det där med Youtube är nåt riktigt hett.
2. Skotillverkaren Ecco går ut i medierna och hävdar att de är skovärldens Coldplay för att "vi är också profillösa, tråkiga och intetsägande, men säljer förbannat bra."
3. Femtusen höns dör i en misslyckad djurrättskupp. Den finska befrielserörelsen är inte vad den en gång har varit.
4. Axl Rose kräver en ursäkt av Dr Pepper för att de inte höll sitt löfte om gratis läsk till hela USAs befolkning om Chinese Democracy skulle släppas under 2008.
5. Svenska bandet Kent går ut i ett pressmeddelande och säger att det i själva verket är DE som är Coldplay. Lite som Bergman Rock var Bob Hunds engelska alter ego.

Två av fem kriser på ovanstående lista är en smula tillspetsade, för att inte säga fabulerade. Men det viktiga i resonemanget är att det är minst lika mycket de små missödena som signalerar kris, depression och katastrof.
Tänk på det.

En kväll på operan

Tosca på menyn för kvällen. Ett kärleks- och svartsjukedrama av Puccini i tre akter på Kungliga operan. Japp, kulturell injektion i den tunga skolan.

Hade ingen förhandskoll på handlingen, men satte mig snabbt in i den nyss. Det låter gripande. Om kvinnlig och manlig svartsjuka, om uppoffring, självutplåning och dramatisk kärlek. Ser fram emot både framställandet och omgivningen. Men mest av allt; sällskapet.

Men det är en text av Wolf Parade som ekat i huvudet hela dagen.

I'll build a house inside of you
I'll go in through your mouth
I'll draw three figures on your heart
One of them'll be me as a boy
One of them'll be me
One of them'll be me watching you run

En fest för örat

En dag i månaden tar jag på mig hörlurarna och promenerar ner i en mörk källarbar för att spela skivor. I morgon är en sån dag.

Jag ser fram emot de här tillfällena. Av flera anledningar.
1) Jag får spela min egen musik på hög volym så att andra måste lyssna.
2) Ingen annan får kliva fram och spela sina favoritskivor (ja, förutom P-boy då, men han är ju välsignad).
Det är bara jag. Min musik. Och mina demoner. Och en del glassdrinkar.
3) Man får hålla sig på tå och bredda och uppdatera sin musikkatalog.

Tre viktiga nytillskott i morgon

The National:


Matt and Kim:


Fujiya & Miyagi:

Tivolijul

Det är egentligen en paradox, en magplaskande självmotsägelse.

En snöinbäddad nöjespark.
Orden julstämning och tivoli intill varandra.

Men det fungerar faktiskt. Det fungerar imponerande bra. Hade man bara fått se en tjock tomte trilla nedför Fritt Fall hade bilden varit komplett.

Vem letar efter hörnskåp?

Man ska aldrig säga att man aldrig någonsin kommer att...
Sånt får man alltid revidera och äta upp.

Som det som hände i kväll till exempel.
Att jag satt framför datorn och knappade in ordet hörnskåp på Blocket. Det hade inte varit sannolikt om ni frågat mig för... säg, sex månader sen. Då hade jag sagt ett; jag skulle aldrig någonsin...
Men nyss var jag där.
Bläddrade sakta mellan mäktiga kurbitsornament, furupaneler och vitrinskåpluckor. Hörnskåp alltså. Jag gjorde det. Jag har nyss sökt på hörnskåp. Och hummat och tittat och värderat och funderat på måtten.
Jag blir lite rädd inombords. För mig själv.

Jag ställer mig i hallen, framför spegeln, granskar personen och frågar rätt ut i luften; "Vem är du? Du där, som söker efter hörnskåp? Och vad gör du här hos mig?"

Det kommer inget svar.
Det är knäpptyst.
Man kan höra grannarna diska.

Z som i Zlatan

Malmöfansen gråter blod.

Zlatan säger att han inte kommer att återvända till Allsvenskan och Malmö FF som aktiv spelare.

Men som passiv spelare då?
Bara glida lite vid sidlinjen och hojta något åt domaren, ligga lite på gräset och spana upp mot läktarna?

Det kan du väl göra Zlatan?
Bussiga?

Hockeykväll

Fredag var pokerkväll, lördag är hockey. Underhållningsvärdet är konstant, den finansiella risken eliminerad.

I en annan del av stan: introtävling. Med en deltagare jag skulle vilja ha här.

Fredagspoker

Det svider i plånboken, men underhållningsvärdet är abnormt.

Ingen bitter bismak

Om jag nu skulle säga att det var skönt att inte vinna något pris i den där galan skulle det, fullt förståeligt, tolkas som ett utslag av bitterhet. Jag tar den risken.

Men jag skulle hellre ligga med Chris Martin än kliva upp på den där ångestscenen och hålla ett tacktal. Kanske inte låter så övertygande, men ni som smakat på min avsky för Coldplay fattar digniteten.

Åttiotalsikonen, den särkbärande new age-inspiratören Krister Linder stod för underhållningen med en utlevande a capella-version av Marleys Redemption Song.

Behöver jag brodera ut detta ytterligare?
Nej, trodde väl inte det.

Powerpointgala

Det är något oerhört rörande över människor som klämmer i sig saggiga kycklingwraps, dricker bjudsprit och stirrar upp mot en powerpointprojicerad pausbild (medveten allitteration - nu fattar ni hur uttråkad jag är). Ännu mer rörande blir det när arrangörerna haft någon form av festfixarambition med lokalen. Och så blir det så här... Micke Bindefeld, ALLT är förlåtet.

Lång dags färd mot natt

Ibland tar arbetsdagar inte slut på riktigt utan överlappar smidigt och obemärkt varandra. Glider lätt och ledigt över till nästa arbetsdag utan att man upplevde någon egentlig paus däremellan. När några sådana dagar sitter ihop och bildar en vecka blir det besvärligt.

Ikväll en semi-gala i det lilla formatet. Förmodligen utan glitter men garanterat några dyrt designade glasögon som toppar en propert kostymklädd kropp. Inte på mig då, men på andra.

Blir kanske rafflande, men fortfarande jobb.

Lite ljusare

Man förvånas ofta hur snabbt det kan gå. Från totalt (jävla) mörker, via grådisigt till små strålar av ljus.
Ett annat ljus.
Först trodde jag att det berodde på den nya 50-talslampan, med den tidstypiska blandningen av trä, metall och kristall, som satts upp i rummet, men sen insåg jag att det inte alls var den. Det var personen som bar in den. Förstås.

Gråmulet var ordet

Jag tror det var Verlaine som prickade så rätt med orden:

Il pleut dans mon coeur
Comme il pleur sur la ville

En sån dag är det idag.
Det droppar från himlen som en perfekt scenografi för pjäsen jag spelar i. Inställda möten, en kropp som inte svarar på tilltal, molande oro som får all aptit att vika undan, ett lätt men påtagligt illamående, och som den spetsiga toppen på en deprimerande pyramid: rotmos och fläskkorv i matsalen.

Jag vet inte om jag vill kräkas eller bara somna ifrån allt. Eller snarare i vilken ordning jag ska utföra dem.

En fin klyscha

Skridskor i Kungsan må vara en uttjatad kliché, men en men en fin sådan. Sen en igenkännande fläkt från förr på bussen hem. Också det ett slags stereotyp.

En landning

Äntligen framme i ett kylslaget Stockholm.

Luften är skimrande av en vacker dimma, flygbussarna heter Flygbussarna och inga konstigheter och himlens jämnmulna gråhet gör en alldeles varm av lycka. Och apropå värme är det ju härligt att få dra upp en tjocktröja ur packningen och se att varje andetag bildar en kall rök i luften.

Skönt att slippa det där tillgjorda sommarvädret och få hänge sig åt åkarbrasor och långkalsonger igen.

Hej Stockholm.
Hej vinter.
Hej grådaskig eufori.

Skräckbuss

Flygbussföretaget har ett märkligt namn.
De skulle kunna vara i skräckfilmsbranschen. Med samma slogan. Jag skulle åka med dem ändå.

Staden gråter när man åker

De första regndropparna föll nu på morgonen. Rom vill inte separera. Man kan tycka att det hänt henne tidigare, att turister kommer in i hennes hem, skrattar vid Pantheon, fotograferar vid Fontana di Trevi, kissar i en gränd bakom Porto Portese, och sen kliver på planet igen, lämnar henne både utnyttjad och otillfredsställd. Men Rom gråter varje gång, vid varje hjärtknipande avsked. En känslig själ.

En lustig händelse

Vi sitter på en ordinär trattoria precis intill det här torget. Äter vildsvin och cannelloni, med inlagd kronärtskocka och en flaska chianti classico.

Då plötsligt dyker Coldplay upp här, rakt i vårt synfält. De ställer upp enkla förstärkare och spelar My way på saxofon, panflöjt och gitarr. Chris Martin går omkring bland hotellgästerna och samlar pengar i en pappmugg.

Jag tycker synd om dem trots att jag inte borde. För de ler. De är nöjda. De har hittat hem.

Glittrande stad

Villa Borghese. Park som aldrig tar slut. Jag tyckte att Central Park var mäktig, men den här vann. Alla tävlingar.

Livsfarliga vakter

De här skräckinjagande herrarna vaktar gränsen till Vatikanstaten. Man vill liksom inte göra dem upprörda. Ett litet kliv över gränsen och de tar fram käglorna och jonglerar en till döds. Det fruktade clowngardet.

Toalettlöst land

En liten nyhet som inte nått resten av världen är att Italien infört toalettstopp. Ungefär samtidigt som rökförbudet klubbades igenom bestämde man också att alla offentliga toaletter skulle försvinna.

Det kan tyckas märkligt och den genomsnittlige romaren går nu omkring med 7,4 liter urin i kroppen. Men så är det, här i civilisationens vagga.

Forum Romana

Strax efter detta blev det dagens lunch: en saltimbocca romana.

En ständig sommar

Det är bara att konstatera ett gammalt faktum, att sparka in en vidöppen dörr: man mår bättre där värmen och solen finns. 25 grader och strålande sol. Uppkavlade skjortärmar och solglasögon. Det är det lilla som krävs, och kontrasten mot en glåmig himmel, ett fuktskadat Stockholm, blir gränslöst uppenbar.

Ett Forum Romana eller ett Kulturhuset. I den här årstiden är valet snorenkelt.

Kroppen ifrågasätter varför någon egentligen självmant bosätter sig norr om Italiens gräns.

Nästa hållplats: Colosseum.

Äntligen!!

.

Status: förnöjd

Från en nollgradig stockhomsmorgon till en artongradig romeftermiddag. Det går inte att vara annat än nöjd.

Jakten efter Spanska trappan och andra undangömda guldkorn där ingen turist någonsin satt sin fot fortsätter oförtrutet.

Trappan till hotellrummet

...som är en slags ateljévåning. Fint ska det vara.

Spanska trappan???.

Spanska trappan?

Spanska trappan?

Lösning 1

På flygbussen. Taxins taxameter blev gånger tre, men det får ändå räknas som väl investerat kriskapital. M hade inget förebrående i blicken alls. Nu sover hon på min axel. Allt gott alltså.

Incident 1

03:39 i taxi, vid cityterminalen, upptäcker att pkånbok saknas, får vända ekipaget, blir det något Rom?