Konsten att skjuta upp

Det finns några tydliga symboler som väcker det dåliga samvetet till liv. Ett strykjärn på skrivbordet, en hög med Dagens Nyheter där jag vet att jag möjligen hunnit genom tv-sidorna och rubrikerna, en trälåda där några räkningar ligger och åmar sig, en ouppackad resväska, ett arkiv med foton på datorn som kräver en ordentlig sortering.

Tecken, tecken, tecken.
Det spelar ingen roll åt vilket håll man vänder sig. De finns överallt.
De larmar och gör sig till.
Väl medvetna om att de lockar fram såväl prestationsångest som dåligt samvete.

Men jag är stark. Jag passerar nonchalant strykjärnet, trycker ner tidningarna i pappersinsamlingen, sneglar på lådan och tänker ett stoiskt "i morgon", knuffar resväskan lite närmare garderoben med ett viskande "det där kan du fixa själv grabben" och stänger mappen med bilder. Jag gör det utan större ansträngning. Med den grandezza som situationen kräver.

Jag gör det igen.

Den lilla stunden av värme

Vinterkyla. Då kan jag uppskatta de fem minuterna av värme på en blåbuss genom stan. Laddar batterierna. Men nu: avstigning.

Mitt rafflande liv

Man låter bli att blogga på tre dagar och direkt hamnar jag så sjuuuukt bakom.
Det händer så ofantligt mycket i mitt liv.
Och jag inser att ni kära tolv bloggläsare lääängtar efter en uppdatering.

Vad har jag då gjort för rafflande saker de senaste dagarna? Jo, jag har:

...tvättat fyra maskiner tvätt
...och på samma tema satt igång tre diskmaskiner
...och på samma tema handlat en del mat och hushållsartiklar
...spelat pingis och badat bastu.

Kan ni inte få nog?
Förstår det. Jag har dessutom:
...följt en förlossning via sms (spännande på riktigt)
...druckit en enastående bloody mary på Le Bar Rouge
...hjälpt till med läxläsning
...inte lyckats få bilen till verkstaden
...ställt in en tandläkartid
...vaknat med nackspärr

Hoppas ni känner er tillfreds. Det gör jag.

Ett rasande modetempo

Jag har ingen modekoll.
Eller jo, det har jag, men inte i närheten av en del människor runtomkring mig.

Jag kan däremot tycka att det är intressant med mode.
Som tidsmarkör förstås, som spegling av samhällets tillstånd, som statussymbol och som identitetsförstärkare. Och att det går i sån rasande fart hela tiden.

Nu verkar det vara en gryende hippie-revival igen.
Men samtidigt pågick en hetsig diskussion på jobbet huruvida preppy hipster eller grungeåterkomsten egentligen var det mode som dominerade gatorna just nu.

Är det inte ohyggligt svårt att ha koll?
Svängningarna krymper och krymper. En stil håller inte ens en årstid längre. Man kan inte tala om vårmode och höstmode utan snarare om modet vecka 47, eller möjligen februarimodet. Modebloggarna pepprar med dagens outfit som givetvis måste vara snäppet vassare än gårdagens outfit.

Och så en ängslig blick mot horisonten.

- Den här flugan, är inte den väldigt tisdag förra veckan? Kan jag verkligen knyta det här resårbandet runt min parkas, borde det inte vara ett nylonband istället?

Samtidigt verkar alla modeskribenter kollektivt pusta ut kring ordet "tidlöst".
Plagg och stilar som stoppar tiden och som trotsar tempot.
Tidlöst var det. Jag siktar på tidlöst.

Vägen ut

Det här är rulltrappan som leder ner till en fredagskväll. Bortom den finns bara löften om en annan värld. Inget annat. Inga specifika garantier, bara något annorlunda. Ett ospecificerat någonting. Oerhört rafflande.

En blixtbild

Till minne av en god middag. Dalarömacka stod på menyn. Musslorna kommer från grannen som är lite lyxigare.

Dagens larm: kundtidningar

Se på bilden ovan.
Sjunk in i hennes blick.

Där bor ingen ångest, inga vidbrända köttbullar, inga klimakteriesvettningar, ingen oro, inga kluvna hårtoppar eller bag-in-box-depressioner.

Där finns ingen livskris.

För hon bor i en kundtidning. I en värld där budskapet anpassas efter ändamålet, oavsett om du bor i HSB, har handlat på Åhléns eller är en flitig köpare av bilreservdelar.

Se på bilden igen.
Det är obehagligt, eller hur?
Kundtidningar har den effekten.
Obehag.

På väg tillbaka

Hemåt mot verkligheten igen. Två bra dagar. En kvar, men den utspelar sig på hemmaplan.

Vädret andas senhöst i Krakow. Människor, byggnader, bilar är gråa. Till och med snön är grå.

Det hade kunnat vara deprimerande. Men det är det inte. Ha.

Baksidan av kärleken

Det är fint att vara förälskad.
Det är fint att kärlek kan vara så brusande att man fullständigt tappar koncepten.
Det är fint att höra ihop med en person så intensivt att man nästan tror att huden ska växa ihop med den personens hud.

Men det gör också att konceptet saknad får en ny innebörd.
Det gör att man känner sig tom och halv redan när man har stängt dörren och står i trappuppgången.
För att inte tala om hur svårt det är att sova själv.

Märkligt.

Tragedi har fått ett ansikte

Joaquin Phoenix gav upp en lysande filmkarriär för att "satsa på musiken".

Skäggig och mössbeklädd, bakom ett par tunga solglasögon har han klivit upp på scener han inte borde beträda. Eller så är det bara så att "satsa på musiken" egentligen betyder att leva ett liv som rockstjärna. Men det gjorde han väl redan tidigare, så det är en smula oklart vad skillnaden är.

Här är i alla fall ett klipp när han trillar av scenen.

Essensen av ett hotellrum

Det är det här jag älskar med att bo på hotell. De små men viktiga detaljerna. Portionsförpackade små tvålar. En badrock på en galge. En ramlösa på skrivbordet. En lätt vikt toalettrulle som signalerar 'vi tänker på dig, ända in på toaletten'. Det är vackert.

En dålig start

Jag har en gåva.
En närmast övernaturlig förmåga att försova mig vid avgörande tillfällIen.

Detta har lett till:
1) ett nästan missat flyg till London
2) ett nästan missat flyg till Åre
3) ett otal ursäktande (och ibland vitlögnade) samtal i arla morgonstund

Så varför skulle den här morgonen vara annorlunda och sluta i en taxi, halvt påklädd med en slarvigt packad väska, på väg mot en tredagars utbildning?

Men som alltid lyckas jag ändå sy ihop det på något vis.

Härmed ber jag också publikt om ursäkt för alla minutrar jag satt folks tålamod på spel. Men framförallt till min sambo som hamnade i frustrationsskottlinjen och fick antydan om att hon hade någonting med det hela att göra. Att hon hade snoozat istället för att ge mig en käftsmäll.

Så är det förstås inte. Det är jag. Sorry.

Början till slutet

Det är mycket få saker i sportvärlden som fångar någon särskild uppmärksamhet från mitt håll. Visst, jag kan uppskatta ljudet av en direktsändning från en skidtävling i Val di Fiemme en bakfull söndag, jag kan tycka att en curlingmatch kan bjuda på rafflande underhållning och givetvis se skönheten i en La Liga-match.

Men mer än estetiskt och underhållande blir det aldrig.

Jag blir sällan eller aldrig upprörd över doping (gör det att de rusar tre sekunder snabbare så höjer det ju underhållningsvärdet), bryr mig inte ett dugg om en fotbollsanfallare tjänar 14 miljoner kronor i månaden utan att göra mål och struntar faktiskt i om Anja Pärson och Zlatan hoppar över Idrottsgalan.

Men det finns två saker som ändå kan få mig att vakna till lite mer, engagera mig en bit utöver det rena slötittandet:

1) landslagsfotboll
2) Umeå IK

Den första är jag knappast unik med.
Den andra är en ren fascination. Hur ett lag från Norrland lyckats ta ett totalgrepp om en hel serie i år efter år efter år, och dessutom vara ett av världens bästa klubblag i en sport som ju inte direkt är marginell. Och dessutom innehålla en spelare som tre år i rad blivit utsedd till världens bästa.

Nu tror jag att epoken är över tyvärr.

Dels har motståndet kommit ikapp. Dels tappar de Marta. Och dels har en ny tränare kommit in i klubben. En tränare som fick sparken från GIF Sundsvall för att det gick åt helvete.

Jag tippar en fjärdeplats nästa säsong.
Minns var ni hörde det först.

Exotisk söndag

Sen blev det lite snorklande bland korallreven där bland annat den här gynnaren visade upp sig.

Söndagsutflykt

Enklaste varianten på picnic. Drömmar, latte och jordgubbsmer. På 44:ans buss. Det mest basala är ofta det mest uppskattade.

Två förlorare på samma arena

Det ryktas att Guns'n'Roses och Metallica ska göra sällskap på turné. Det kittlar förmodligen ända in i bäckenbenet och rycker i headbangarnerven på hårdrocksnostalgikerna.

Det enda som rycker på mig är axlarna. Det är som om Little Gerhard och Shakin' Fredrik skulle ut på turné tillsammans. De har fåniga namn gemensamt, samt att de hade sina glansdagar för decennier sedan. Precis som Metallica och Guns'n'Roses.

Appetite for destruction är en milstolpe i rockhistorien, visst, men sen då? Och kom inte dragande med Use your illusion, ett dubbelalbum som andades putsad arenarock och powerballader, men tolkades välvilligt för att debutskivan var så bajsbra. Chinese democracy..? Möjligen intressant som koncept, men musikaliskt en inflammerad vårta i musikhistoien.

Och Metallica. Fan, vad de var bra.
1986.

Därefter har de ägnat sig åt: konceptalbum, stadiumhårdrock, svartvita videos, psykoanalys, för trånga läderbrallor och getskägg.

Men Battery kan ingen ta ifrån dem.
Där borde det ha stannat.

Masspsykos

Om exakt 36 dagar kommer jag att befinna mig här gott folk.
På River Plate Stadium.

Det blir den första stora matchen jag sett sedan Norsjö - Kusfors 1988... eller kanske Arsenal - Benfica 1992.

Mäktigt va?

Ibland finns det anledning till larm

Varenda gång jag kommer till en flygplats är det samma sak.

Oavsett hur många bälten jag sliter av mig, fickor jag tömmer på mynt och mobiltelefoner jag packar ner i handbagaget på rullbandet så nog fan tjuter det när jag passerar den där stålbågen i säkerhetskontrollen. Och varje gång är det samma sak, någon knapp som gett utslag, stålhätta i skorna eller folieomslaget på en kexchoklad (jag vet, det var mycket länge sen kexchoklad hade foliepapper, men jag är inte någon duvunge precis).
Och så får man promenera tillbaka, plocka av sig ytterligare ett plagg samtidigt som någon businessgubbe mumlar och muttrar bakom en i kön.

Det farligaste jag haft med mig var en kvarglömd sax i handbagaget. Förutom alla de schampoflaskor som jag givetvis hade kunnat mixtra ihop till nitroglycerin och sprängt planet i luften med.

Det fanns däremot anledning att stoppa Jackass-stjärnan Johnny Knoxville i säkerhetskontrollen.
Han hade en handgranat på sig.
Inte en nagelfil, lite balsam eller en lite för vass blyertspenna.
En handgranat.

Mycket imponerande.

Vem är han?

När jag var en liten gosse varnade min mamma mig för fyllkajan i granngården. "Man vet aldrig vad han kan ta sig för", förmanade hon, med allvarlig blick.

Det var mycket osäkert vad han skulle ta sig för men jag tog inga risker och höll mig på behörigt avstånd från fyllkajans tomt.

Häromdagen, när jag promenerade i okända kvarter, dök den här skylten upp och jag kastades tillbaka till min barndoms försiktighetsåtgärder. Som en ren reflex.

Jag vet inte vem denne lastkaja är och varför man ser sig nödgad att skylta om hans existens. Eller varför han stryker runt i Marieberg och gäckar lokalbefolkningen.

Men jag tar inga risker.
Behörigt avstånd var det..

Soundtrack of our dreams

I natt drömde jag en dröm med soundtrack.
Det är en märklig känsla. Och låten är mer bestående än innehållet i drömmen.

Det var den här;

Otrogen av hälsoskäl

I kategorin Anledningar till otrohet är "för min hälsas skull" ett nytt tillskott. Jag har i alla fall inte hört den tidigare. Men man kan lita på att gamle hederlige Hugh Hefner är inblandad.

En utmärkt anledning att fira

Okej, det här inlägget blir på allvar. Fritt från ironi.

Jag har nämligen just firat.
Vi skålade i apelsinjuice (upphälld i champagneglas) med en pomeloskiva på kanten och åt några chokladpinnar. Lite som en vernissage på ett dagis ungefär.

Nu var det inget vernissage, men dagisreferensen är inte så dum.

Det handlade om att femåringen i familjen ljudade sig sakta och makligt (till nioåringens förtret - hon försökte skynda på processen genom att hjälpviska svåra ord i sin lillasysters öra) genom sin första bok.

Från pärm till pärm. Ord för ord.

Och det fick alltså firas i pyamasar och nattlinnen på stående fot i köket.

Vilken bok det var? Max balja förstås. Tack Barbro Lindgren!

Jag är så populär!

Man vet att ens blogg är ruggigt populär när kommentarerna börjar rasa in.

I förrgår fick jag 15 kommentarer, till 15 olika inlägg och från 15 olika personer, nästan exakt samma minut. Sen blev det tyst. Det kan ju verka märkligt, men så kan det vara i bloggvärlden.

Några blogginlägg kom från Audrey States, några andra från Handmade Jewelery och Wholesale Jewelery (kan de vara syskon?). De har lämnat korta men värmande meddelande som ”Like your blog!”. Signaturen Runescape Money skrev bara kort och gott ”Very good!”.

Visst, det är inga avhandlingar, men det är allt som krävs. Precist, koncist och hjärteknipande.

Och så urgulliga Superior som lämnade kommentarerna: ”womens handbag”, ”fashion handbag” och ”handbags uk” - alla länkade. Min nya kompis Googler lämnade ett liknande meddelande med en massa länkar till shoppingsajter som han förmodligen ville muntra upp mig med eller nåt. Det var så fasligt mycket popup-fönster på sajterna bara. Förstår inte riktigt vad de menar. Men tack i alla fall!!!

Det är en sjukt maffig känsla att vara så populär. Att tänka sig att alla de här människorna, Splendid och Jordan shoes och hela gänget, har tagit sig tid att läsa min blogg. Trots att de inte ens verkar kunna svenska… Det är verkligen gripande. Och ger en oerhörd boost till självförtroendet.

Min taskiga kompis Ola sa att det handlade om spam. Att det är några slags automatgenererade kommentarer som spottas ut till höger och vänster.

Typisk svensk avundsjuka och missunnsamhet.
Det kan ju han försöka inbilla mig.

Men vet du Ola, om du läser det här; jag behöver inte dina ”goda råd” längre.
Jag har nya vänner.

Det får bli en till

Och apropå:
1) att vara två år för sent på bollen och...
2) musik som slår undan fötterna

Spoon med I turn my camera on



I saw them stars go off
I saw them stars go off at night
And they're looking alright

En musikalisk knock

Det var länge sedan jag hittade musik som knockade mig. Ni vet, sån där musik som gör att man vill säga upp sig och flytta in i en fjällstuga och bejaka livet förkroppsligat i snöflingor och leva på vad frostmarken har att erbjuda... nej, det förstår ni inte för den metaforen förstod jag knappt själv.

HURSOMHELST.

Det jag skulle komma till efter den här snåriga inledningen var att den här låten var den senaste jag knockades av. Och den är minst två år gammal. Men jag bjussar på den ändå. Storsint som jag är.

Ghostland Observatory heter gruppen. Sad Sad City heter låten.



I need you
To want me, to hold me
To tell me the truth
Ain't no party in a sad sad city

Att komma i kapp

Hamnade direkt i en fatal bloggskugga. "tre inlägg om dagen" ekar i mitt huvud. Inte "tre inlägg i månaden".

Men nu ska det bli ändring. Nu startar jag igen.

Och jag gör det med den gamla beprövade metoden "komma i kapp", vanligtvis använd när man kommer för sent till en fest, upptäcker att man är på en helt annan nivå än de där rappkäftade och spritstinna typerna i lokalen och bestämmer sig för att... just det, "komma i kapp". Oftast kommer man både i kapp och förbi och går från att vara den tråkigaste på festen till att bli den mest odrägliga.

Nåja. Det här ska nog gå bättre. Komma i kapp alltså. Det har helt enkelt blivit dags att summera 2009, so far.

2009 har hittills inneburit...

...att jag köpt en stereoprodukt.
...att min nyblivna sambo fick fria händer med trimmern i mitt hår med resultatet att jag såg ut som Baldrick i Svarte Orm.
...att jag rättade till frisyren hos närmsta kvartersfrisör och bad om ursäkt för att jag varit så respektlös mot hela frisöryrket.
...att jag bokat en lägenhet i Buenos Aires i februari. Ser fram emot en veritabel köttfest.
...en massa på jobbfronten, men det lämnar jag prydligt därhän.
...att jag spelat ett spel där man dödar zombies och att det i all sin enkelhet är märkligt beroendeframkallande - och svänger sig med hårdkokta taglines som "Curing the disease - one bullet at a time".
...att jag undrat vart alla pengarna tog vägen.
...att jag bekantat mig med brittiska humorserien The Mighty Boosh briljant.
...att jag sovit ganska dåligt.
...att jag bestämt mig för att återuppta någon av följande sporter; a) tennis, b) boxning eller c) fotboll. Har inte bestämt mig för vilken som gör minst ont och mest nytta.
...en del annat också, men det återkommer jag om, kan inte bränna allt krut i ett blogginlägg.

Nu ska barer testas.
Hejpådig.

Årets första konstverk

2009 blir det kreativa året. Här är de första bevisen.

Foux de fa fa

Och en liten bonus. På franska den här gången.

Ou est le bibliotheque?
Voila mon passport.
Ah, Gerard Depardieu!

I'm the motherflippin

Ibland blir jag förbannad när människor är så jävla geniala. Särskilt när de sysslar med musik. Förmodligen en form av avundsjuka som skulle kunna driva mig att bli musikrecensent.

Men det är dubbelt. Jag blir lycklig också. Men främst ruggigt förbannad. Som när killarna i Flight of the Conchords gör parodi på kärlekslåtar, eller gangstarap. Och gör det bättre än originalen de parodierar.

Who's tha muthaflippin?
I'm tha muthaflippin.



Och så den mest fantastiska kärlekslåten som någonsin skrivits:

U2 skakas av interna strider

Trummisen Larry Mullen kritiserar Bono för att umgås med Tony Blair - som han kallar "en krigsförbrytare". Kan vi se upptakten till en splittring? Kan de dra med sig ett annat band i fallet?

Ett tecken i tiden

Idag skulle M föra över sin musik till min dator. Ett digitalt bevis på samboskapet. Vi pluggade in hennes dator, började överföringen och skiva efter skiva trillade in. Från Adele till Bran van 3000.

Men så hände något. Vi hade kommit till bokstaven C.

Hårddisken stängde ner. Strejkade. Fann ingen inre frid alls. Den släckte sin blå lampa och surrade uppgivet. Och så kom felmeddelandet ovan.

Jag visste inget. Jag famlade i blindo. Hennes dator innehöll Coldplay. Hade jag vetat hade jag satt stopp för överföringen. Men jag visste intet. Och istället för att jag hindrade förödelsen sa min hårddisk stopp. "Jag vill inte kännas vid denna dynga", sa den, högt och tydligt.

Så självklart. Så smart.

Post-jul

Så ser det ut. En vacker bild.

Jul i ny miljö

En julafton i sprillans ny omgivning avklarad. Främmande, omställande och inte utan bulor i vägen, men också varmt, välkomnande, glatt, sprudlande och energiskt. Och de sistnämnda adjektiven är de bestående.

Nu ska julklappsleksaker kalibreras och ögonlock slutas.

Sen är det klart för den här gången. Så när som på ett par stopp på vägen. Andas in. Andas ut.

Dagens larm: värre än Coldplay

Det finns tvenne företeelser i världen som är värre än Coldplay. Nej, invänder ni, det finns inget som drar ner samhället i smutsen och skakar vårt gemensamma fundament i grunden som Coldplay. Jag hör era argument och har viss förståelse för upprördheten i era röster och fradgan i era mungipor.

Men lyssna på de här orden:
Självhjälpsböcker
Julhets

Där har ni dem. Serverade på ett varningens silverfat.

I den första kategorin känner ni igen psykobabblare som John Gray, Deepak Chopra och Neil Strauss. I den andra hittar du dig själv. Och är du drabbad har du knappast orkat läsa så här långt.

Vi avrundar där.

Chippen får en sur jul

Nu har jag läst det roligaste på... ja, flera veckor förmodligen.

Det handlar om Chippen, fotbollsspelaren som flyttade till Saudiarabien för att fotbollen där erbjuder en "stor utmaning", och hans flickvän Oksana.

De skulle nyligen resa från Sverige till Saudiarabien för att fira jul.
De hade packat ner saker i väskan som skulle få julen att bli lite festligare. Lite mer svensk.
Som ett par askar Aladdin.
Men det gick inte alls.

Chokladbitarna med körsbärslikör fick inte föras över gränsen, det blev stopp när en tulltjänsteman läste i innehållsförteckningen att asken innehöll alkohol. Oksana tog det raska beslutet; de fick kasta bort askarna.

Och nu kommer själva poängen, historiens clou:
När Aftonbladets reporter frågar Oksana hur Chippen reagerade säger hon:
"Han sa: Vad ska vi ha på jul nu utan Aladdin och gick och var sur. Aldrig mer, sa han."

Kan ni inte se det framför er? Chippen promenerar truligt omkring på en flygplats i Saudiarabien med blicken i marken, sparkar lite på en bänk, händerna djupt nedkörda i fickorna på de trasiga jeansen, mössan nedragen över öronen, plutande mun och muttrande "aldrig mer".

Sorgligt. Men ohyggligt roligt.
ALDRIG MER!

Julens budskap

Visst är det vackert. När den innersta kärnan i julen lyser emot oss från annonstavlor, bussreklam och radiojinglar. Snickarsonens budskap har verkligen nått fram, måhända skruvats till en smula på vägen, och tagit plats på offentlighetens alla anslagstavlor.

Månglarna ska inte alls drivas ut ur templet. De ÄR templet.

Julefrid kostar. Men bara tretti spänn. Som hittat.

På väg

I en taxi. På vàg. Till livet självt.

Att inte räcka till

Min vän har en sån där viktig espressomaskin. Röd. Gaggi.

När man lagar till en liten kopp kaffe i den måste man följa en hel rad procedurer.
Lagom mycket kaffe i doseraren.
Jämna till kaffet med den svarta plastprytteln som liknar en smärtsam buttplug.
Den gröna lampan med den vågformade symbolen måste lysa.
Koppen måste stå rätt kalibrerad och vara värmd med varmt vatten.
Sen trycka på knappen en liten stund, för att sen pausa, skruva lite ytterligare och sedan trycka på knappen igen.

Han visar långsamt. Pausar. Inskärper vikten av att följa alla momenten till punkt och pricka. Han gör två koppar kaffe på tio minuter. Sen tar han ett steg tillbaka. Sneglar på mig. Bedömer mig med blicken. Så lägger han ner espressomåttet. Tittar på mig igen under luggen. Öppnar munnen långsamt och säger: "Nu kan du prova".

Jag skakar. Skälver ända in i märgen. Ska jag verkligen? Är jag verkligen värdig att hantera den heliga proceduren?
Jag trevar mig fram, försöker återskapa alla steg inombords. Livrädd för att ta ett snedsteg. Plockar upp espressomåttet, väger det i handen, letar nedåt i aluminiumburken och försöker fånga upp rätt mängd kaffe. Inte för mycket. Inte för lite.
Tar den buttplug-formade plastprytteln och jämnar till kanterna. Lite för hårt. Lite över gränsen. Jag sneglar på honom för bekräftelse eller förlåtelse. Han ger en antydan till leende och nickar ett "fortsätt du".

Jag placerar måttet i hållaren. Värmer koppen, ställer den på plats, en aning för snett. Han markerar med en lätt vinkling på handen att jag borde dra den lite åt höger. Jag lyder.

Det svarta guldet rinner ut ur maskinen.
Jag lyckades.
Han gav mig förtroendet. Jag växte.
Jag klarade det.

Min utsikt en torsdag kväll i december

.

En detalj bland detaljer

Nu handlar det om bloggar, och då bloggar jag. Mycket meta, mycket introvert, mycket riktigt.

Alarmisten lever

Ingen anledning till panik.
Jag lever.

De hotfulla omgivningarna till trots har jag varken sett banjospelare eller kattjägare. Fördomarna får vika hädan. Jag är öppen. Jag är fördomsfri.
Jag har badat i en sjö, i december - det är ett officiellt, men högst personligt rekord.

En annan omgivning

Dags för utbildning igen. Den här gången i en mer förtätad miljö. Första intrycket andas Deliverance, Gummo och möjligen en dos Salem's Lot. Har jag inte bloggat innan kvällen kan ni nog räkna bort mig.

Rymdfest

Tjugotvå åttåringar i silverbrallor, grönmålad hud och rymdantenner av folie. Detta efter en heldag med späckat mötesschema och bristfällig näring. Kombinationen har historiskt sett knäckt betydligt större män än eder Alarmist. Jag biter ihop käkarna, grabbar tag i närmaste lasersvärd och barrikaderar mig i en soffa.

En nattlig byk

Tvättstugan i mitt hus är så fint ljudisolerad att man kan tvätta hela nätterna utan att störa grannarna. Det är ju en jävla ynnest. Att man kan vara vaken till sena natten och hänga tvätt, dosera tvättmedel och torktumla och ha sig. Jag kan verkligen inte komma på något roligare just nu. Helfestligt. Verkligen.

Hängslen och livrem

Dubbla toalettpapperrullar signalerar just detta. En ängslighet för att hamna i en obekväm situation, en gardering, en säkerhetslina i diskbänksrealismen. Inga risker, inga läskiga gränsöverskridanden. En badrumstrygghet extravaganza.

Dagens larm: de små kriserna

Det är lätt att stirra sig blind på terrorbombningar, finanskriser och statskupper och säga att vi lever i mörka tider. Men då har man inte hela bilden klar för sig. De små krisernas tid är också här, och den samlade bilden inkluderar även dessa smärre katastrofer:

1. En journalist blir kallad "årets förnyare" för att han surfat på Youtube. Av en jury bestående av gäspande tanter och farbröder som tycker att det där med Youtube är nåt riktigt hett.
2. Skotillverkaren Ecco går ut i medierna och hävdar att de är skovärldens Coldplay för att "vi är också profillösa, tråkiga och intetsägande, men säljer förbannat bra."
3. Femtusen höns dör i en misslyckad djurrättskupp. Den finska befrielserörelsen är inte vad den en gång har varit.
4. Axl Rose kräver en ursäkt av Dr Pepper för att de inte höll sitt löfte om gratis läsk till hela USAs befolkning om Chinese Democracy skulle släppas under 2008.
5. Svenska bandet Kent går ut i ett pressmeddelande och säger att det i själva verket är DE som är Coldplay. Lite som Bergman Rock var Bob Hunds engelska alter ego.

Två av fem kriser på ovanstående lista är en smula tillspetsade, för att inte säga fabulerade. Men det viktiga i resonemanget är att det är minst lika mycket de små missödena som signalerar kris, depression och katastrof.
Tänk på det.

En kväll på operan

Tosca på menyn för kvällen. Ett kärleks- och svartsjukedrama av Puccini i tre akter på Kungliga operan. Japp, kulturell injektion i den tunga skolan.

Hade ingen förhandskoll på handlingen, men satte mig snabbt in i den nyss. Det låter gripande. Om kvinnlig och manlig svartsjuka, om uppoffring, självutplåning och dramatisk kärlek. Ser fram emot både framställandet och omgivningen. Men mest av allt; sällskapet.

Men det är en text av Wolf Parade som ekat i huvudet hela dagen.

I'll build a house inside of you
I'll go in through your mouth
I'll draw three figures on your heart
One of them'll be me as a boy
One of them'll be me
One of them'll be me watching you run

En fest för örat

En dag i månaden tar jag på mig hörlurarna och promenerar ner i en mörk källarbar för att spela skivor. I morgon är en sån dag.

Jag ser fram emot de här tillfällena. Av flera anledningar.
1) Jag får spela min egen musik på hög volym så att andra måste lyssna.
2) Ingen annan får kliva fram och spela sina favoritskivor (ja, förutom P-boy då, men han är ju välsignad).
Det är bara jag. Min musik. Och mina demoner. Och en del glassdrinkar.
3) Man får hålla sig på tå och bredda och uppdatera sin musikkatalog.

Tre viktiga nytillskott i morgon

The National:


Matt and Kim:


Fujiya & Miyagi:

Tivolijul

Det är egentligen en paradox, en magplaskande självmotsägelse.

En snöinbäddad nöjespark.
Orden julstämning och tivoli intill varandra.

Men det fungerar faktiskt. Det fungerar imponerande bra. Hade man bara fått se en tjock tomte trilla nedför Fritt Fall hade bilden varit komplett.

Vem letar efter hörnskåp?

Man ska aldrig säga att man aldrig någonsin kommer att...
Sånt får man alltid revidera och äta upp.

Som det som hände i kväll till exempel.
Att jag satt framför datorn och knappade in ordet hörnskåp på Blocket. Det hade inte varit sannolikt om ni frågat mig för... säg, sex månader sen. Då hade jag sagt ett; jag skulle aldrig någonsin...
Men nyss var jag där.
Bläddrade sakta mellan mäktiga kurbitsornament, furupaneler och vitrinskåpluckor. Hörnskåp alltså. Jag gjorde det. Jag har nyss sökt på hörnskåp. Och hummat och tittat och värderat och funderat på måtten.
Jag blir lite rädd inombords. För mig själv.

Jag ställer mig i hallen, framför spegeln, granskar personen och frågar rätt ut i luften; "Vem är du? Du där, som söker efter hörnskåp? Och vad gör du här hos mig?"

Det kommer inget svar.
Det är knäpptyst.
Man kan höra grannarna diska.

Z som i Zlatan

Malmöfansen gråter blod.

Zlatan säger att han inte kommer att återvända till Allsvenskan och Malmö FF som aktiv spelare.

Men som passiv spelare då?
Bara glida lite vid sidlinjen och hojta något åt domaren, ligga lite på gräset och spana upp mot läktarna?

Det kan du väl göra Zlatan?
Bussiga?

Hockeykväll

Fredag var pokerkväll, lördag är hockey. Underhållningsvärdet är konstant, den finansiella risken eliminerad.

I en annan del av stan: introtävling. Med en deltagare jag skulle vilja ha här.

Fredagspoker

Det svider i plånboken, men underhållningsvärdet är abnormt.

Ingen bitter bismak

Om jag nu skulle säga att det var skönt att inte vinna något pris i den där galan skulle det, fullt förståeligt, tolkas som ett utslag av bitterhet. Jag tar den risken.

Men jag skulle hellre ligga med Chris Martin än kliva upp på den där ångestscenen och hålla ett tacktal. Kanske inte låter så övertygande, men ni som smakat på min avsky för Coldplay fattar digniteten.

Åttiotalsikonen, den särkbärande new age-inspiratören Krister Linder stod för underhållningen med en utlevande a capella-version av Marleys Redemption Song.

Behöver jag brodera ut detta ytterligare?
Nej, trodde väl inte det.

Powerpointgala

Det är något oerhört rörande över människor som klämmer i sig saggiga kycklingwraps, dricker bjudsprit och stirrar upp mot en powerpointprojicerad pausbild (medveten allitteration - nu fattar ni hur uttråkad jag är). Ännu mer rörande blir det när arrangörerna haft någon form av festfixarambition med lokalen. Och så blir det så här... Micke Bindefeld, ALLT är förlåtet.

Lång dags färd mot natt

Ibland tar arbetsdagar inte slut på riktigt utan överlappar smidigt och obemärkt varandra. Glider lätt och ledigt över till nästa arbetsdag utan att man upplevde någon egentlig paus däremellan. När några sådana dagar sitter ihop och bildar en vecka blir det besvärligt.

Ikväll en semi-gala i det lilla formatet. Förmodligen utan glitter men garanterat några dyrt designade glasögon som toppar en propert kostymklädd kropp. Inte på mig då, men på andra.

Blir kanske rafflande, men fortfarande jobb.

Lite ljusare

Man förvånas ofta hur snabbt det kan gå. Från totalt (jävla) mörker, via grådisigt till små strålar av ljus.
Ett annat ljus.
Först trodde jag att det berodde på den nya 50-talslampan, med den tidstypiska blandningen av trä, metall och kristall, som satts upp i rummet, men sen insåg jag att det inte alls var den. Det var personen som bar in den. Förstås.

Gråmulet var ordet

Jag tror det var Verlaine som prickade så rätt med orden:

Il pleut dans mon coeur
Comme il pleur sur la ville

En sån dag är det idag.
Det droppar från himlen som en perfekt scenografi för pjäsen jag spelar i. Inställda möten, en kropp som inte svarar på tilltal, molande oro som får all aptit att vika undan, ett lätt men påtagligt illamående, och som den spetsiga toppen på en deprimerande pyramid: rotmos och fläskkorv i matsalen.

Jag vet inte om jag vill kräkas eller bara somna ifrån allt. Eller snarare i vilken ordning jag ska utföra dem.

En fin klyscha

Skridskor i Kungsan må vara en uttjatad kliché, men en men en fin sådan. Sen en igenkännande fläkt från förr på bussen hem. Också det ett slags stereotyp.

En landning

Äntligen framme i ett kylslaget Stockholm.

Luften är skimrande av en vacker dimma, flygbussarna heter Flygbussarna och inga konstigheter och himlens jämnmulna gråhet gör en alldeles varm av lycka. Och apropå värme är det ju härligt att få dra upp en tjocktröja ur packningen och se att varje andetag bildar en kall rök i luften.

Skönt att slippa det där tillgjorda sommarvädret och få hänge sig åt åkarbrasor och långkalsonger igen.

Hej Stockholm.
Hej vinter.
Hej grådaskig eufori.

Skräckbuss

Flygbussföretaget har ett märkligt namn.
De skulle kunna vara i skräckfilmsbranschen. Med samma slogan. Jag skulle åka med dem ändå.

Staden gråter när man åker

De första regndropparna föll nu på morgonen. Rom vill inte separera. Man kan tycka att det hänt henne tidigare, att turister kommer in i hennes hem, skrattar vid Pantheon, fotograferar vid Fontana di Trevi, kissar i en gränd bakom Porto Portese, och sen kliver på planet igen, lämnar henne både utnyttjad och otillfredsställd. Men Rom gråter varje gång, vid varje hjärtknipande avsked. En känslig själ.

En lustig händelse

Vi sitter på en ordinär trattoria precis intill det här torget. Äter vildsvin och cannelloni, med inlagd kronärtskocka och en flaska chianti classico.

Då plötsligt dyker Coldplay upp här, rakt i vårt synfält. De ställer upp enkla förstärkare och spelar My way på saxofon, panflöjt och gitarr. Chris Martin går omkring bland hotellgästerna och samlar pengar i en pappmugg.

Jag tycker synd om dem trots att jag inte borde. För de ler. De är nöjda. De har hittat hem.

Glittrande stad

Villa Borghese. Park som aldrig tar slut. Jag tyckte att Central Park var mäktig, men den här vann. Alla tävlingar.

Livsfarliga vakter

De här skräckinjagande herrarna vaktar gränsen till Vatikanstaten. Man vill liksom inte göra dem upprörda. Ett litet kliv över gränsen och de tar fram käglorna och jonglerar en till döds. Det fruktade clowngardet.

Toalettlöst land

En liten nyhet som inte nått resten av världen är att Italien infört toalettstopp. Ungefär samtidigt som rökförbudet klubbades igenom bestämde man också att alla offentliga toaletter skulle försvinna.

Det kan tyckas märkligt och den genomsnittlige romaren går nu omkring med 7,4 liter urin i kroppen. Men så är det, här i civilisationens vagga.

Forum Romana

Strax efter detta blev det dagens lunch: en saltimbocca romana.

En ständig sommar

Det är bara att konstatera ett gammalt faktum, att sparka in en vidöppen dörr: man mår bättre där värmen och solen finns. 25 grader och strålande sol. Uppkavlade skjortärmar och solglasögon. Det är det lilla som krävs, och kontrasten mot en glåmig himmel, ett fuktskadat Stockholm, blir gränslöst uppenbar.

Ett Forum Romana eller ett Kulturhuset. I den här årstiden är valet snorenkelt.

Kroppen ifrågasätter varför någon egentligen självmant bosätter sig norr om Italiens gräns.

Nästa hållplats: Colosseum.

Äntligen!!

.

Status: förnöjd

Från en nollgradig stockhomsmorgon till en artongradig romeftermiddag. Det går inte att vara annat än nöjd.

Jakten efter Spanska trappan och andra undangömda guldkorn där ingen turist någonsin satt sin fot fortsätter oförtrutet.

Trappan till hotellrummet

...som är en slags ateljévåning. Fint ska det vara.

Spanska trappan???.

Spanska trappan?

Spanska trappan?

Lösning 1

På flygbussen. Taxins taxameter blev gånger tre, men det får ändå räknas som väl investerat kriskapital. M hade inget förebrående i blicken alls. Nu sover hon på min axel. Allt gott alltså.

Incident 1

03:39 i taxi, vid cityterminalen, upptäcker att pkånbok saknas, får vända ekipaget, blir det något Rom?

Reine regerar

Teaterns okrönte regent heter Reine Brynolfsson. Helt uppenbart. Helt självklart. Se 'Små äktenskapliga brott' för bevis i målet.

Nedräkning

Nu börjar det dra ihop sig.
Några timmars packande, någon timmes Rom-surfande, en och en halv timme i en Dramatensalong, och sen är det faktiskt dags att somna.... för att vakna några timmar senare och säga hej och tack till Ryanairs fantastiska upplägg att flyga från en avlägsen flygplats till en annan avlägsen flygplats klockan 05:30 på morgonen.
Möjligen är det inte ens någon idé att sova innan.

Dagens larm: hösten

Det finns dagar när det är lätt att ogilla Stockholm. En kompakt oktobermorgon med duggregn, huvudvärk och en råkyla som kryper makligt ända in på skinnet till exempel. Som den här morgonen.

En mellanstation mellan höst och vinter när man vet att det bara kommer att bli mörkare, fuktigare och kallare.

Jag hävdade i ett obevakat ögonblick att hösten var en favoritårstid.
Där var jag ute och cyklade förstås.
Med förbundna ögon.

Det finns inget förmildrande med det här tillståndet. Inga logiska förklaringar på frågan: "varför höst?". Inga förklaringar till varför den här årstiden verkligen behövs, vad den fyller för syfte vid sidan av att den tveksamma tillfredsställellsen i att få visa upp sin höstgarderob.

Jag hade hellre gått direkt från shorts till täckbyxor. DET hade varit logik.

Två dagar kvar

Två dagar till Rom.
Två dagar till piazzor och pasta.
Två dagar till Tiramisu och Caravaggio.
Två dagar till hotellfrukost, espresso och sovmorgnar.
Två dagar.

Strålkastarpoesi del 2

Poetry Slam. Obegripligt för vissa, oumbärligt för andra. Det handlar om poeter som tar sina fläckiga anteckningsblock upp på scenen och deklamerar dikter som i många fall aldrig borde ha lämnat byrålådan. Sen ska de betygsättas av en amatörjury och i slutänden är det någon som har vunnit.

På en sådan tillställning såg jag Bob Hansson för första gången. Han hade dreads, en svårartad skånska och läste dikter om taxibilar som skulle köra honom "runt runt i verkligheten" på det där manierade sättet som bara ståupp-poeter klarar av.

Han kammade hem förstapriset i en tävling, förmodligen 1996, när jag stod bakom en kamera och dokumenterade varenda deltävling i Rinkeby folkets hus. I publiken satt några svartklädda unga poeter, men annars satt där mest män och kvinnor i femtioårsåldern, med sjalar och svarta brillor, som en gång i sin ungdom hade känt doften av beatnikpoeterna och nu hoppades på en revival.

Men de måste ha blivit besvikna.
För i ärlighetens namn: det var en sorglig syn.
På scenen, omgiven av rundgångsljud, blekblått ljus och någon gräll blomkruka i bakgrunden, bubblades det om allt från erotiska fantasier till något provocerande som "gud hör dig inte". Och så några utvalda i publiken som klottrade ner en siffra mellan ett och tio på ett papper som de höll upp i rummet när poeten krånglat sig av scenen.

Jag blev själv inkallad i juryn vid ett tillfälle, jag antar att alla de andra 20 personerna i publiken redan fullföljt sin plikt. Jag satt vid samma bord som Alexandra Pascalidou som förkunnade att hon ääälskade Poetry Slam.

Hon satte följaktligen höga betyg där jag satte låga och tvärtom.
Jag vet fortfarande inte vem som hade rätt.

En glad nyhet...

...för alla Coldplays fans:
Simply Red kommer till Sverige!

Strålkastarpoesi del 1

Alldeles för få poeter uppför sig som rockstjärnor.
Alldeles för få poeter åtnjuter rockstjärnestatus.

Vi har väl egentligen bara Bruno K Öijer som drar några hundra anhängare på sina diktuppläsningar och som ser till att göra det i motljus, med bångstyrigt hår och uppknäppt skjorta. Bruno är rock.

Jag såg Göran Sonnevi åma sig på scen en gång i något slags "poesi för baltikum"-tillställning. (Det här var inte ett utslag av tonårspretentioner, jag hade helt enkelt liftat till Stockholm för att se en punkkonsert och behövde en öppen aula att värma mig i och kanske sova en stund, och där råkade Göran Sonnevi också vara). Jag minns att jag blev förvånad för att han lade sig till med någon form av scenpersonlighet, han läste inte bara sina dikter rätt upp och ner utan knyckte liksom med axeln och vred sig runt micken.
Det var också nästan rock. Men inte lika charmant.

Och det var då jag insåg att poesi kan framföras på olika sätt.
Vissa lämpar sig väl för scenen, andra gör det icke.

Lasse sabbar Italien

Så fort jag tänker Italien och hur det låter när man pratar italienska så poppar den där gamla Lasse Holm-schlagern upp i huvudet. Canneloni-macaroni. Jag hoppas att ni inte minns den, för det är oerhört besvärande att minnas den.

Texten går i alla fall ungefär så här:

campamiora fiuggirola
quattro staggioni marinara cappriciosa
kan inte låta bli
jag blir fascinerad
känner hunger, känner törst
det gör mig passionerad
det gör mig fylld av lust

refr:
pescatora vesuvio
la bussola pompeij
åååå ååå ååå ååå ååå
vad ni frestar mig

siciliana al tonne
vegetariano
åååå ååå ååå ååå ååå
jag får aldrig nog

Tänk att det blivit Italien för mig. Jävla Lasse Holm.

Syndernas förlåtelse

Det fanns en gång en kille som hävdade att allt mindre än tre blogginlägg per dag diskvalificerar en blogg från att vara en blogg.

Killen var jag.
Ingen mindre än undertecknad.
Eder Alarmist.

Och vad har hänt? Nu sitter jag här, med en ödslig och kall blogg och undrar var dagarna tog vägen... Var detta verkligen allt? Vad hände med de storslagna larmrapporterna? Med den brinnande ivern, den osvikliga förmågan att fånga ett ämne ur tomma luften (som inte sällan var just tom luft och inte mycket mer) och sätta det på pränt som vore det hans sista handling i livet?
Det ärliga och innerliga svaret är att Jag Inte Vet.
Men jag önskar både bot, bättring och syndernas förlåtelse. Jag ska göra ett allvarlig försök igen. Borde jag åka till Aruba och hitta inspirationen? Nej, det får bli Rom istället. Nästa helg får det bli.
Jag och M och Fontana di Trevi och mascarpone och en vespa.

Det kommer att göra susen. För mig och för den här bloggen. Jag lovar.

Hur är det möjligt

Under 10 minuters skruvande mellan radiostationer har jag prickat in fyra Coldplay-låtar. Vem är ute efter mig? Är det Lidingö som påverkar radiovågorna?

Senjobbaren

Klockan 23.36 borde man inte jobba kan man tycka.
Det tycker man rätt i.
Men jag fortsätter några timmar till. Bara för att retas.

Konsten att säga ja

Det pratas mycket om att lära sig säga nej. Om att begränsa tillvaron och göra det aktiva valet att välja bort. Det handlar förstås om att begränsa sina åtaganden, att inte springa in i den berömda väggen och se till sin egen tid och väbefinnande.

Folk går runt och säger "jo, jag har verkligen lärt mig att säga nej nu".

Men är det verkligen bara det man ska sträva efter?
Det pratas ju betydligt mindre om lyckan i att säga ja.

"Kan inte du springa ut och köpa en pizza till mig?"
"Ja. Visst."

Generellt. Vem vill ni hellre ha med på picknicken? På jobbet? I tältet på fjället?
Nej eller ja?

Just det.

Även stenslott brinner

Helt drogad

Ser ni blicken? När fascination övergår till fanatism. När INGET får stå emellan henne och slottet. När hon tillber kungligheterna på väggarna som vore de verkliga. Och undslipper ett 'jag är född i fel århundrade' i förbifarten. Borde jag vara rädd?

Slottsturné

Min tjej gillar slott.
Det är lite som en drog för henne.

När hon ser darrig ut och behöver en fix hoppar vi in i bilen och åker ut till något närbeläget slott och fikar eller strosar. Då rinner det av henne, den där tärande abstinensen, hon landar i verkligheten och får ett prinsessartat leende på läpparna. Mycket fint.

Nu är det dags igen. Vi laddar kanylen med en dos slott.
In i dimman.

Sanningen bakom Coldplay

Det många inte vet är att Coldplay funnits för evigt.

Eller i alla fall sedan 1934 då de ingick en pakt med Satan. De ville stanna i trettioårsåldern i resten av sina liv och djävulen gick med på deras önskan med ett motkrav - de skulle lova att plåga världen med hissmusik förklädd med pretentioner från nu och för evigt.
Eftersom gänget redan hade en faiblesse för sadism var valet enkelt.

Problemet var bara att inte låta publiken ana oråd. Därför har de sedan dess uppträtt under olika namn, med olika alias och ständigt förklädda. Men alltid med en och samma agenda; att lura folket att köpa skivor trots att musiken är outhärdlig. Ibland har de framträtt i helt olika band under samma epoker, men ofta har de gjort helomvändningar och dykt upp i helt nya konstellationer.

På åttiotalet hette de till exempel Chicago, på 70-talet turnerade de som Eagles och Earth, Wind and Fire om vartannat. På nittiotalet hade Chris Martin en hatt på huvudet och kallade sig Jamiroquai, parallellt drev han Brand New Heavies. De har också framträtt som bland annat Toto, 10 CC och Hootie and the Blowfish. En kort period på 60-talet var de faktiskt i Sverige också, och turnerade runt i folkparkerna under namnet Hep Stars. Det har också ryktats om att Bono och Chris Martin skulle vara samma person, men många hävdar istället att det är Bono som är djävulen.

Några exempel:
70-tal:


80-tal:


90-tal:

Ännu en dag i paradiset...

...som Phil Collins skulle ha sagt.

Här på utbildningen...

.
...är det fortfarande lägereldarnas och sagornas tid. Jag ser ljuset Jonathan, jag ser ljuset!

Tillbaka

Återigen på utbildningen. På en ö. Bland virvlande höstlöv, havsbris och fästingar i renfällar. Kaffe i kåsa och en maillängd från jobbet. Jag tror att det är bra, men ändå inte övertygad. Jag bibehåller en höstkolorerad skepsis. Nu är det dags för en så kallad bensträckare.

V räddade mig från tryckarna

Jag minns ett fruktansvärt party.

Förmodligen var jag elva år gammal. Det bjöds på popcorn och konsumläsk och tjejerna hade någon form av uppdaterade kalasbyxor med ett resårband som sträckte sig under foten. Förmodligen var det Bryan Adams i stereon och jag hade ingen som helst lust att dansa tryckare. Det var i en liten ångestladdad by, en bra bit hemifrån. På gården stod det traktorer. Man kunde inte lämna stället förrän någon vuxen kom med bil och hämtade upp en. En inlåst jävla mardröm helt enkelt.

Men vid just det här specifika tillfället fanns en räddning.

Inne i gillestugan, komplett med träpanel på väggarna och en gulgrön heltäckningsmatta på golvet, satt värdinnans tre år äldre brorsa och hans kompisar och kollade på en ny tv-serie. Det handlade om tuperade brudar i uniformer som käkade möss och skalade av sig huden. Serien hette V och räddade mig från uttråkningsdöden.

Nu är den tillbaka. V: The second generation av Scott Peters som stod bakom The 4400.
Mycket lovande.
Jag ska se till att vara på ett ångestladdat party när jag ser den för första gången.

Betungande gener

Elvis Presleys dotter, Lisa-Marie, ni vet, hon som hade ett skenäktenskap (måste det väl ha varit, han gillar ju bara apor och syrgastält) med Michael Jackson, har nu fått tvillingar med sin kille som är musikproducent. Om ni överlevde den där långa meningen så kan ni ju fundera på vad de två kidsen kommer att ha för förväntningar på sina axlar. Hälften Presley, hälften musikproducent. Det är lite som att korsa Benny Andersson med Björn Ulvaeus. Eller nåt. Tur att de i alla fall är två om arvet.

Ett sentida tv-tips

Sveriges mest underskattade program just nu är Videokväll med Luuk. Och programmets genialitet ligger i det sista av de tre titelorden: Luuk.

Han må vara folkligt uppskattad som kostymprydd programledare i blanka-golv-underhållningar som Melodifestivalen eller semi-talkshowen Sen kväll med Luuk, men någon Regis Philbin eller David Letterman är han faktiskt inte. Det är i det lilla formatet han är som allra bäst. I samtalet, i förmågan att få gästerna att bli intima trots en medietränad fasad.

Och hela tiden utan att bli FÖR mysig, FÖR underlåtande och FÖR velour. För plötsligt blir han lika vass som han är sympatisk. Som när han intervjuar Johan Glans som släpper konventionerna och blir väldigt personlig och berättar om hur hans lilla barn ligger på tvären i sängen och Luuk replikerar "Ja, då blir det svårt att få till ett vrålknull".

Enkelt, smart och perfekt avvägt.

Inte sedan Knesset i ZTV har Luuk haft en lika bra tonträff. Och har ni glömt Knesset så kommer en påminnelse här:

Lilla B

Man måste skilja på Besvikelser och besvikelser. Den med gement b är av lite mer vardagskaraktär, som när man hade ställt in sig på någonting och så blev det något annat, marginellt sämre, men ändå något man kan leva med.

Idag är en sån dag, med en besvikelse med gement b.
När lördagar inte riktigt blir så där lördagiga som de är tänkta att vara.

När jobbsamtal tog över det som skulle vara en avslappnande dag.
Lilla b som sagt. Men ändå, b som i besvikelse.

Lågkonjunktur = verklighetsflykt

Ekonomisk kris får oss att längta bort.
Så är det.

I gårdagens City (en lokaltidning för Stockholmspacket) så fanns inte ett ord om finanskrisen på omslaget. Istället hade de tapetserat med världens största modeknäck om höstkappor och rockar.
Det handlar om kommersiella prioriteringar förstås.

Men det handlar också om ett behov. Ett behov av att längta bort när livet är tufft. Att fly vardagen med något som är en smula glättigare än reporäntor. Man fixar bara en viss dos av svartsyn innan man behöver en glipa ljus i tillvaron.

Det är därför vi suktar efter socialrealism, diskbänksvardag och enkelhet i högkonjunktur. I lågkonjunktur vill vi fly vardagen med sagor, glam och drömmar om ett annat liv.

Ut med verkligheten, in med eskapismen alltså.
Lågkonjunktur, here we come.