Insomnia

Det finns många sätt att åtgärda sömnlöshet. Inget är bergsäkert. Men Kate Bush är ett alternativ.

Bokbörjan

Det här med att börja skriva en bok. Jag utgår från att det är
hög tid nu. Man väntar inte på inspirationen va? Man bara kör.

Metablogg för kvantitet

2008 och 2009 gjorde jag 198 blogginlägg per år. I år har jag gjort
82. Det innebär att jag, som är en förespråkare av kvantitet
framför kvalitet, måste göra 116 blogginlägg på lite drygt en
månad för att leva upp till en standard. Det innebär att
blogginläggen kommer att få en svårartad metakaraktär. Som det här.

Hej vildmark

07:48.
Första advent.
För första gången i eget hus. Som är knäpptyst. Och utanför
fönstret tre rådjur. Jag dricker kaffe och vinkar till dem. De bryr
sig inte, de äter mina buskar. Jag inbillar mig att det är bra,
naturlig beskärning. Har säkert fel.

Ohändiga days are over

Under hela min uppväxt hade jag etiketten "ohändig".
Jag betraktades som oduglig med verktyg, oförmögen att fixa enklare monteringar, eller skruva ihop simpla prylar.

Förmodligen för att jag växte upp i närheten av händiga människor samtidigt som jag själv föredrog en bok framför en hammare. Då blir man per automatik betraktad som den med tummen centrerad i näven.

Och när man får höra det tillräckligt många gånger blir det en sanning.
Man upprepar det också själv, som ett mantra.
Man gör sig lustig över det, använder det som ett självironisk replik, en konversationsstartare och så undviker man alla situationer som involverar praktiskt hantverk.

Till slut lever man sanningen.

Tills man en dag är inträngd i ett hörn. Man måste fixa punkteringen på dotterns cykel, skruva upp den där hyllan man fyndade på en loppis, limma fast backspegeln som trillat ner i knät.

Så märker man.
Det där med att vara händig alltså.
Det är inte något magiskt med det.
Det är precis som vilken färdighet som helst. Man gör, gör igen, testar, testar igen, googlar, fattar, testar, misslyckas, lyckas och misslyckas igen.
Och så blir man lite vassare hela tiden.

För sex år sedan hade jag knappt hållit i en skiftyckel.
Idag byggde jag om, efter egen ritning en ful träfärgad våningssäng till en klarröd loftsäng med skrivbord och avancerad belysning. Med gott stöd från uthållig systerson.

Om ett par veckor bygger jag förmodligen en ubåt.

Dagens larm: skrevande män med gitarrer

Jag har svårt för män som skrevar bredbent på en träpall - med en akustisk gitarr inkilad mellan höftbenet och armhålan - och kvider fram självupplevd nonsens om förlorad kärlek och om någon ödslig highway med valfritt nummer som leder mil efter mil bort från smärrrtan och såååren.

Ja, det där kallas generalisering.
Den friheten unnar jag mig.

Men det finns också undantag. Och det är här isen blir tunn.

En skrevande bredbent smärtskildrare som jag faktiskt gillar har ungefär lika mycket kredd som "sångarna" i Milli Vanilli eller en speedad Jokkmokks Jokke på moderaternas partikongress. Jag pratar om Eddie Vedder.

Häpp, häpp. Innan ni seglar vidare mot en blogg med bättre musikalisk koll:

Allvarligt. Stanna upp och lyssna på den här skiten. Bilderna hämtade ur fantastiska filmen Into the wild där låten också ingår i soundtracket. Eddie alltså. Vicket bredbent jävla under till kille.

Att somna till

Alarmisten bjuder på kvällskvisten på ett av de mest underskattade banden från Manchester-eran, lite i skymundan av Stone Roses och Happy Mondays: Inspiral Carpets.

Dagens larm: genusnytt

Nu har jag hittat en sån där igen.
En blogg. En blogg att tappa matlusten över.
En fullständigt makalöst obegriplig samling texter där kan småfnittra åt aningslösheten och i nästa stund bli förbannad över exakt samma aningslöshet.

En blogg där den fina linjen mellan dumhet och fullständig idioti är helt utraderad.

Den heter Genusnytt och är en av mest grava fallen av missriktad energi som jag någonsin snubblat över.

Men det fina med idioti är att den kan vara rätt underhållande. Jag kan inte låta bli.

Hantverkartid

Jag är inte på något vis en tidsfascist. Inte heller särskilt slarvig med tider. Det händer att jag kommer för sent till möten men ofta i tid och i vissa fall till och med på plats med lite marginal.

Så var det avklarat.

Det finns dock en del som tycker att tidsangivelsen "mellan 9-13" eller "nån gång under dagen" är fullt tillräcklig och inte ens då lyckas hålla tiderna.

Jag vet inte om jag ska vara imponerad över happy-go-lucky-attityden eller om jag ska bli förbannad. Snart ska jag bestämma mig.

Damm i lungan

Jag vacklar i övertygelsen. Svårt att se ett komplett och färdigt
kök framför mig. Kan också meddela att jag aldrig mer vill befatta
mig med slipdamm. Någonsin.

Magnetisk tisdag

De här tisdagarna alltså.
Nej, just det.
Inte särskilt mycket att skriva hem om.

Man kan ta hjälp av Magnetic Fields för att bli snäppet mer uppåt.

Så här alltså:

Hånfull snö

Den är här igen.
Herr Vit.
Och givetvis. Så fort de första flingorna singlar ner börjar den
där låten ljuda i huvudet. En melodi med hån och ironi så svart att
den förmörkar himlen.

Ja se det snöar
Ja se det snöar
Det var väl roligt hurra

Nu blir det vinter
Nu blir det vinter
Som vi har längtat hurra

Sitter kall

Lördag med dubbla museum, återvinning, second hand-jakt och montering. Diversifierat men välbekant.

Efter kriget mot spacklet

Ok, det här blir en kort passus.

Förväxla nu icke Svenska Larm med din vardagliga inredningsblogg trots det som nu, om några rader, kommer att ske. Svenska Larm är inredningspolitiskt oberoende, har alltid varit och kommer alltid att vara.

Men det här får inte passera obemärkt.

Ett badrum från sent 60-tal har förvandlats till ett badrum från tidigt 10-tal. Jag ber om ursäkt för både tafflig bildkvalitet (mobilkamera) och taffliga photoshopkunskaper (medfött). Och med det sagt.

FÖRE:



EFTER:

Förberedelse och varning

Jag måste göra det.
Jag trodde aldrig att det skulle hända, men nu händer det.

Strax kommer en före-och-efter-bild på den här bloggen. Bara för att förvandlingen är total.

Snart alltså. Som i alldeles strax.

Vrider och vänder

This just in: osäker på om jag vill att dikten ska närma sig verkligheten eller tvärtom.

Sista timmarna

Några fjuttiga timmar kvar av mitt liv som lägenhetsboende, innerstadsmänniska, bostadsrättsinnehavare. Allt packat och nu några timmars sömn innan hjulen börjar rulla.

Har gått omkring och sagt hejdå till lägenheten. Klappat på köksfläkten, smekt kylskåpsdörren, vänslats med medaljongtapeterna och tagit ett ordentligt skamgrepp på handfatet. Sorgligt och vemodigt å ena sidan. Spännande och friskt å andra.

Senast jag bodde i hus var för ganska precis 22 år sedan. Då var det inte jag som lagade takpapp, brevväxlade med försäkringsbolag och sorterade sophämtningsräkningar i skenet av en furulampa.

Men nu är allt det där jag. Mitt ansvar. Minus furulampa då.

Snart alltså. Bara några sovrimmar i den här bekanta miljön. Sen.

Vilket vin är granne med Gud?

Vilket vin används till nattvarden?Det har jag tänkt på en del.

Inte så att jag legat sömnlös och funderar på att skriva en avhandling. Men ändå intressant.

Vilket vin väljer de?
Och är det ett aktivt val?

Ska det vara lagrat i Vatikanen? Ska druvorna vara trampade av nunnor? Är det nere i dalen eller uppe på Sinai som druvorna ska växa?

Eller så är det skitsamma.
Och det vore ju det värsta.

Om de bara sprättar upp en bag-in-box med La Chasse där bak i sakristian innan det är dags. Vilket förbannat antiklimax.

Säg att det inte är så.

Tankar aldrig tidigare tänkta

Blickar ut över kartonglandskapet och funderar om den hyrda flyttbilen kommer att vara tillräcklig. Funderar också över varför cirkulationspumpen inte går igång, hur man bäst packar in en gigantisk tavla och när jag ska hinna skruva upp en garderob som med en centimeters marginal riskerar att inte gå in i huset. Grubblar också på om jag behöver ett stämjärn, varför det blir kondens i ventilen i sovrummet, hur jag ska ta hand om päronen och om jag inte nått upp till ROT-gränsen så att jag kan be Piotr komma och börja med köket.

Jag tänker också på mycket annat som kändes obegripligt för ett år sedan.

Tankar aldrig tidigare tänkta.
Tankar aldrig tidigare formulerade.

Den lilla knapp jag fick i veckan och som är fäst på skjortan känns passande: "Jag kan verbalisera min ångest."

Bejakar min inre farbror

I kväll får han komma ut. Den inre farbrorn, som är trött, krökt och passerad. Han får välja musiken. Trots att han fnyser åt nymodigheter som Youtube och Spotify studsar hans krumma fingrar mellan tangenterna och stavar sig fram till "Dress Rehearsal Rag" av Leonard Cohen. Här i en liveupptagning från 1968.

Den inre farbrorn gott folk. Bejaka honom.

Kenny Powers

Det här får avsluta helgen. Några scener ur utmärkta Eastbound & down.

En trötthet

En helg fylld till bredden.
Nyss orkade jag inte lyfta armen för att ta en snus.
Det är på den nivån.

Slipdamm, taichi-svärd, tillbaka till drinkplatsen där allt startade, målarfärg, gräsklippning, och tvagning. En helg fyll till bredden alltså.

En björn utan sin kvartett

Det är en uttjatad fras, men det enkla ÄR faktiskt ofta det geniala.

Som den här videon.
1 jordkällare, 1 vit skjorta, 1 par ljusa byxor, 1 stycke låt som doftar 60-talsörhänge, 1 par strålkastare.

Voilá.
Mattias Alkberg.

Hösthästar

Jag är mycket förtjust i hösten. Färgerna, kavaj och halsduk som
ytterplagg, det svala men ändå ljusa.

Men det är mycket som är sorgligt och ledsamt med hösten också. Det
är lätt att glömma det.

Som hösthästarna till exempel. De stackarna lämnas vind för våg
när hösten kommer. Särskilt i Krakow.

Viskningar och rop (på hjälp)

Jag lovar, det här ska inte bli en bygga-huset-blogg med en massa före och efter bilder på hängande kablar, träreglar och piffiga inredningsdetaljer. Jag lovar och svär.

Men jag förstår företeelsen nu.

För det är svårt att inte bli uppslukad. Det är svårt att förhålla sig neutral. Det är svårt att undvika prata värmepumpar och spackeldensitet med sin omgivning. Man får lägga band på sig. Hålla tillbaka svadan.

Jag googlar istället i tysthet. Letar mig fram till hur man drar trefas-el till spisen, jämför priser på golvslipning och pejlar vilken färg som ska användas på pärlspont.

I smyg. I tysthet. I lönndom.

Jag - en seriefigur

Jag har en märklig ovana. När jag vill verka oberörd, avslappnad och obrydd så börjar jag vissla. Lite som en seriefigur. Ska sluta med det nu.

Ett nedslag i verkligheten

Jag läser sällan bloggar själv. Några bekantas förstås, och någon googlesökning som leder till ett intressant inlägg. Men inte så mycket mer än så.

Men i bland springer jag på inlägg som påminner mig om vad bloggar verkligen kan tillföra både debatt, mediebrus och konsensusjournalistik. Den personliga rösten. Den egna upplevelsen. Inget kan beröra mer.

Det är ett väldigt långt inlägg, men väl spenderade minuter. Så läs det här.

Kroppsfint med Kjellvander

Ibland mår man lite sämre. Då kan man lyssna på Christian Kjellvander och må lite bättre och sämre om vartannat. Lite som att finta känslan. Kroppen åt höger och fötterna åt vänster. Ungefär. Det brukar fungera.



Eller så backar man några år tillbaka i tiden och upplever Kjellvander när han fortfarande hade en stripig page, oversizade glasögon och suspekt hållning. Fortfarande samma känsla. Oro och lycka, uppgivenhet och framåtanda. I samma andetag. Loosegoats alltså.

En tom röst

Fyra dagar kvar till röstning.
Jag har bestämt mig, men röstkortet står inte att finna.
I kombination med en Lyle Lovett-frisyr känner jag mig ganska vilsen just nu.
Bara så att ni vet.

EDIT: Röstkortet upphittat. Vilsenheten avblåst.

Hajskräck

Min dotter vill inte bada badkar.
Hon hävdar att hon har hajskräck.
Att jag bedyrar att hajar inte ryms i ett badkar, och att om de ändå låg i ett badkar så skulle de synas ganska tydligt, har ingen inverkan alls.

Ut ur garderoben

Jag är rädd att jag redan trillat dit.
Jag känner hur driften har sparkat i gång.
En inre röst kallar och hetsar.

Jag börjar närma mig ett verktygsberoende.

Jag har förmodligen alltid burit på den här fetishen. Men latent. Vilande.

En verktygslåda i en bostadsrätt har inte motiverat större utsvävningar än en polygrip, möjligen en sidavbitare eller en hylsnyckelsats.

Nu är det annorlunda.

Nu finns ett rum som vi kallar för verkstan. Ytan i det rummet tas upp till 50% av stålhyllor, trähyllor, hurtsar och en bred, mäktig, verktygsbänk, med lådor så djupa att de, var och en för sig, sväljer två medelstora lägenhetsanpassade verktygslådor. Karga, råbarkade lådor som doftar metall och olja.

Men verkstan är ganska tom. Lådorna skramlar ödsligt. Några blytunga, patinerade verktyg samsas i en bottenlåda, övergivna av en tidigare plåtslagare som bodde i huset.
De verktygen får det inte att pirra. De verktygen är en trygg bas. Ett löfte om mer...

För jag har redan börjat samla.
Det startade enkelt, lite i förbifarten, sneglade mot en hylla, kollade mig omkring, plockade ner en tapetkniv från en hylla. Andades in. Plockade ner en sekatör från en annan. Vägde en hammare i ena handen och en skiftnyckel i den andra. Uppfylldes av ett lugn, en frid som jag inte känt på länge.

"Du har inte levt på riktigt förrän du har ett rum fyllt med verktyg" ekade i mitt huvud. Jag tror inte jag har hört det någonstans. Jag tror att jag hittade på det där och då.

Efter de lätta verktygen går resan oavkortat till helt andra domäner. Till verktyg med motorer. Till verktyg vars effekter mäts i volt och watt. Till verktyg vars namn jag inte ens vågat ta i min mun tidigare. Verktyg som kräver SKYDDSGLASÖGON eller STÅLHÄTTA eller HÖRSELKÅPOR.

Idag ställde jag in en excenterslip på en av stålhyllorna.
En excenterslip.
Tvåhandsfattning. Slipdamm i håret. Munskydd.

Komplett lycka.

Världens snyggaste sport

Our house

Huslivet börjar planenligt.

Letar febrilt efter trasig säkring i tre olika proppskåp eftersom
kylskåpet är dött, inga lampor fungerar och eluttagen vägrar
leverera ström. Ficklamporna saknar batterier, mobiltelefonen får
fungera som testlampa när jag till slut hittar en jordfelsbrytare
(nej, jag vet inte heller vad det betyder.) som är avstängd.

Pressar sedan ner en strömbrytare med snöre för att få
cirkulationspumpen att starta. Oljepannan från 1975 mullrar igång och
temperaturen stiger. Men elementen förblir iskalla. Första natten -
14,8 grader i sovrummet. Varmvattnet tycks finnas lite sporadiskt.

Jag tänker lugnt att det här kommer att ordna sig. Men inser att
ingen kommer att ordna det åt mig. Det är jag som ska ordna.
Jahapp.

Tre nycklar

I handen en ny nyckelknippa. Tre små nycklar och en flasköppnare
samsas på en okonstlad ring. En går till ytterdörren, en till
garagedörren och en till friggeboden. Tre nycklar till tre nya
företeelser, tre nycklar till något alldeles nytt. Ett nytt liv.

Och så flasköppnaren förstås, för att ha en fot kvar i den gamla
världen.

Fint så.

Balansgång

Sälja billigt eller avvakta och riskera inte sälja alls? Fastpris
eller ännu en budgivning? Lammskinn på golvet eller låta parketten
dansa? Jag hatar de här besluten. Vill bara flytta in nu. Kan vi göra
så? Beslutsfritt och enkelt? Ok.

Sista skälvande timmarna

Två timmar kvar till visning nu. Lägenheten blänker så att jag nästan börjar ångra att vi ska flytta ut.

Varför tänkte jag inte på att ha en skål med citroner på en blankpolerad diskbänk tidigare? Eller varför har jag inte alltid haft 
en stilfull brandgul gerbera i en avlång vas i fönstret? Eller fina polkagrisar i en skål?

Oklart.

Men snart visning.
För alla er med tummar i behåll: håll dem så att knogarna vitnar.

Mellansnack

Skura ugnsluckor. Bära kartonger. Skrubba golv.
Ni förstår. Inget roligt alls.

Mindre plats

Har inte världen krympt något de senaste veckorna? Jag stöter mot
bordsben, har svårt att fickparkera och försöker stapla saker på
små ytor.

Topp(en)förändring

Ännu ett nytt blogghuvud från geniet på Ekerö.
Den här gången med en mastig kombination av hästhuvud, kantareller, bestick och så de traditionsenliga megafonerna.

I bland tänker jag att jag ska analysera dem. Gå på djupet och försöka förstå vad han menar. Men så ångrar jag mig. Jag är ärligt talat rädd för vad jag eventuellt skulle hitta.

En gång målade han en tavla till mig.
Den heter kukmonstret.
Jag analyserar inte den heller.

En comeback på fotbollsplanen

Efter fyra års fullkomligt stiltje var det dags igen. Dags att snöra på fotbollsskorna och trippa ut på Gärdet i en helt ny konstellation, i ett lag där jag inte känner någon (skyddsfaktor 1).

Nu är det över och några fakta kan enkelt konstateras:

Jag var inte vän med bollen.
Jag kan fortfarande glidtackla snyggt.
Jag ska aldrig försöka dribbla.
Ska jag försöka dribbla ska det vara en enkel kroppsfint följt av en lätt vrickning med fotens yttersida.
En proffskarriär ser mycket avlägsen ut. Fortfarande.
Jag har kondition som en heroinist.

Så. I morgon kommer mina båda stortånaglar att svartna och sedermera trilla av, och jag kommer inte att kunna gå normalt på cirka tre dagar och ha väldigt ont i ytterligare tre.

Ett gott resultat.

Mitt i mörkret

Vaken när klockan visar på 04:47. Högst ofrivilligt. Kroppen bara vägrar somna om trots att huvudet vet att den borde. Kom hem sent efter en trevlig kväll på Strand och borde verkligen behöva mer än 4 timmars sömn.

Sarah Kane skrev en bra pjäs om det här klockslaget. 4:48 Psykosis. Tydligen ska just den tidpunkten vara den tid på dygnet när flest får sammanbrott, skadar sig själva och tänker mörka tankar. Men det gäller nog bara när man varit vaken hela natten, inte när man vaknat upp då.

Det är inte samma som vargatimmen va?
Nej, men kanske något annat passande djurnamn.
Ett dött djur? Astimmen kanske?
Bra, det här behövde jag ju tänka på. Nu blir det inte lättare att somna om.

Jag tröstar mig med att Robert Smith har det värre. Han är dessutom goth.

Dylan hjärta Caitlin

I går gick jag in i en bokhandel.
Det var länge sen.

Anledningen var att jag just råkade passera i samma sekund som jag saknade en bok som jag lånat ut eller gett bort (minns inte vilket) en gång i tiden. Dylan Thomas kärleksbrev till flickvännen (senare hans fru) Caitlin McNamara; Ett till illa formulerat kärleksbrev.

Han skrev dem på en lång uppläsningsturné i USA där han skulle marknadsföra sina böcker, men där han också passade på att dricka sig fantastiskt berusad, vara otrogen och förstöra sitt liv. Det är inga vanliga kärleksbrev, de är fulla av kärlek förstås, som:

"I love you more than anybody in the world... I love you for millions and millions of things, clocks and vampires and dirty nails and squiggly paintings and lovely hair and being dizzy and falling dreams."

Men de är också desperata, bräckliga, sönderfallande och fruktansvärt smärtsamma.

"Have you forgotten me? I am the man you used to say you loved. I used to sleep in your arms - do you remember? But you never write. You are perhaps mindless of me. I am not of you. I love you.

There isn't a moment of any hideous day when I do not say to myself. 'It will be alright. I shall go home. Caitlin loves me. I love Caitlin.' But perhaps you have forgotten. If you have forgotten, or lost your affection for me, please, my Cat, let me know. "

Fint och svårt och besvärligt att läsa.

Och så var jag tvungen att kasta mig in i hans dikter igen.
Den här till exempel.

Profant budskap

En gång, jag tror att året var 2005, var jag på en Black Sabbath-konsert med Frau Anna.
Framför oss stod en svettig hårdrockare med en urnött t-shirt. Trycket på ryggen löd "God is good but Satan is super".

Det har liksom fastnat i mitt huvud.

Ville bara säga det.

Dagens larm: idiotiska biroller

En enda skådespelare kan förstöra en hel upplevelse.
En enda karaktär kan göra att jag inte orkar se vidare.

Dexter till exempel. Hans hopplösa syster Debra var ensam anledningen till att jag gav upp efter tre avsnitt. Tillgjord, krystad, obalanserad, icke-trovärdig och som strössel på glassen; fullständigt osympatisk.

Det gick inte.
Nu har jag hittat tillbaka, tittat på ytterligare fyra avsnitt, men det bär emot. Jag måste kämpa mig igenom scenerna med henne och hon tar dessutom mer och mer plats. Obegripligt.

Å andra sidan kan biroller vara anledningen att titta på en tv-serie också, eller åtminstone en högst bidragande orsak.

Exempel på biroller som lyfter serier:

Miles i Lost
Omar Little i The Wire
Ruth i Six Feet Under
Paulie i Sopranos
Newman i Seinfeld

John Cleese på danska

Man lär sig alltid något nytt på loppis. Den här gången; vad
danskarna väljer att kalla filmen "Clockwise".

På baksidan får man också veta att "Fawlty Towers" fått titeln
"Halloj på Badehotellet".

Ok, "Ursäkta, vad är klockan" och "Pang i bygget" är inte magiska
översättningar, men kom igen.

Semesterregression

Vaknar upp på en soffa. Den är 180 cm lång, jag är 187 cm lång. I
min direkta närhet; en gitarrförstärkare, en rosa cykel, två tv-
spel och en sladdhärva. Jag tror jag är tillbaka i min första
lägenhet igen. Jag är 16 år och förmodligen har jag försovit mig
till mattelektionen.

Allt är större i Västerås

Är i staden med alla moten och det är inte så muntert. Men stort,
fräckt och högt.

Pensionerat vatten

Mormor 95:
"Jag dricker inte vatten direkt från kranen längre."
"Jaså, vad dricker du för vatten då?"
"Jag kokar upp det i vattenkokaren och låter det svalna först."
"Varför då?"
"Bara en grej jag har för mig."

Jag känner Jakob Hellman

Eller nej, det gör jag givetvis inte alls.
Men jag skulle kunna känna honom, och jag har använt hans namn alldeles för många gånger när jag ska försöka förklara min bakgrund för oförstående och geografiskt obevandrade människor.

Vi är nämligen födda i samma lilla norrbottniska samhälle: Vuollerim. Tre mil söder om Jokkmokk, inte särskilt långt från polcirkeln. Jakob Hellman är dock nio år äldre än mig och som trettonåring alldeles fruktansvärt ointresserad av att vara polare med en fyraåring.

Zemya Hamilton är också född i Vuollerim. Det var länge sen någon reagerade på det namnet. Så nu använder jag bara Jakob Hellman. Trots att vi inte känner varandra.

Men vi skulle kunna göra det.
Tack i alla fall för att du placerat vår obetydliga hemby på kartan.

Post-traumatisk-besiktning

I bilen på väg hem fanns bara en lösning.
Jag sjöng med i raderna:
"Too bad you can't keep up with the pace".

En vacker död bil

Låt mig få berätta om en högst ordinär och närmast väntad händelse i Alarmistens liv. Det är på ytan en historia om bilbesiktning. Om lampor som ska testas, koldioxidhalt som ska mätas och varningstrianglar som ska identifieras.

På djupet är det större än så.
Det är, i all sin enkelhet, en liten symbolisk allegori om kaoset i mitt vardagliga liv.

Håll i hatten.
Jag förbereder mig noga. Kollar upp checklistan på allt som ska vara ok. Bokar en tid på verkstaden för att åtgärda kända problem som en svajande strålkastare, limmar fast en trasslande backspegel med superlim och kollar upp all nödvändig dokumentation.

Jag åker i god tid. Är på plats tjugo minuter innan själva besiktningen. Städar ur några sista papper ur bilen, väntar, känner mig lugn och rofylld.

När skylten med min registreringsnummer kommer upp, kör jag fram bilen, ler mot kontrollanten (som om det skulle göra någon skillnad) och åker exakt på millimetern fram till den angivna stopplatsen.

Hon tar över nyckeln, börjar genomgången, lyfter upp bilen i luften, trycker på pedaler, skakar på stötdämpare med sin maskin, trycker fast den där mätdammsugaren på avgasröret.

Och bilen blänker.
Den gör sitt bästa, visar upp sig från sin lydiga sida. Öppnar även den krånglande bakdörren samtdigt som jag dricker mitt kaffe och försöker se oberörd ut.

Så ropar hon till mig:
"Jag kör ett varv med den!"
"Inga problem!" hojtar jag samtidigt som hon sätter sig i bilen.

Inget händer.
Hon tittar ut igen.
"Är det någon startspärr på den?"
Jag känner inte ens till ordet och ropar "Nej".

Hon säger: "Den startar inte".
Fortsatt med kaffekoppen i handen försöker jag se lugn ut, rynkar förmodligen pannan lite klädsamt bekymrat och går fram till bilen och hälsar henne med ett kort "märkligt". Jag ser hur hon vrider startnyckeln, hur lamporna tänds upp och sedan ingenting.

Ska jag öppna huven nu, och låtsas som att jag har någon slags koll på det här?
Nej, jag väntar tills hon gör det.
"Det är förmodligen startmotorn" säger hon, och jag nickar bekräftande med ännu ett "märkligt".

Vi får hjälp att knuffa igång den.
Jag knuffar igång min bil på bilbesiktningen.
Jag anar att det här går åt helvete nu.
Bilsemester i morgon.
Vad hade jag väntat mig?

Långsamhet, ditt namn är Cobolt

Det är mest mycket små saker som händer just nu.
Perifera saker, marginella företeelser.
Saker som är svåra att orda särskilt mycket om.

Biltvätt till exempel.
Eller att gå igenom offerter.

Jag gillar det.
Tempot är strax under stillastående.

Så här ungefär:

Större än ett datum

Första augusti.
Ett magiskt datum när jag var liten. Magiskt för att det innebar
porten till månaden som jag fyller år i. För att det betydde att man
räknade i veckor och dagar istället för i månader till
födelsedagen.

Då, på den tiden, var ett datum mer än ett datum.

Okall

Ljummen i gräset. Så nära gärdesfesterna man kan komma i dag.
Komplett med Palmetal och allt.

Katrineholm

Har spenderat ett dygn i Katrineholm. I utmärkt sällskap får
tilläggas. Men ändå med en känsla av djupaste olust.

Katrineholms (enligt oberoende uppgiftslämnare) bästa restaurang
visade sig vara som hämtad ut Gordon Ramsays Kitchen Nightmares.
Prefabricerad microuppvärmd smaklöshet. Jag lämnade halva entrecoten
på tallriken. Det har aldrig hänt förut. Eloge!

Sen blev det Inception på bion, och filmen var klart godkänd. Men att
bli utskälld på passivt aggressivt manér av biljettkontrollanten
var inte godkänt. Anledningen? Vi kom tio minuter innan bion ska
börja, fick köa i en kvart och "borde ha varit här tidigare".

Hejdå Katrineholm. Hoppas vi inte ses igen.

Genomresa

Passerar Flen.
Med en passande låt i lurarna.

Nationell torsdag

Torsdag. En sån där mellandag.
Väldigt nära fredag, inte samma lyster som onsdag.

Det enda att göra är att lyssna på en fantastisk liten guldklimp från The Nationals senaste skiva. När du har lyssnat på den ska du lyssna på resten av skivan. Du kommer inte att ångra dig. Det finns inget att ångra.

...i ösande regn

Ska tilläggas:
Väderrapport: Duggregn med piskande vindar.

Upp på hästen igen

Jag ska tydligen rida idag. För andra gången i mitt liv. Senast det
hände var i Buenos Aires, en nära-döden-upplevelse med små inslag
av njutning.

Jag döljer nervositeten. Biter ihop.

Dagens larm: påhittade droger

De tidiga tonårens jakt på något farligt, något som skulle göra en annorlunda, större, roligare, mer vuxen, tog sig ofta formen av en märklig jakt på rusningsmedel av de mest bisarra slag. Er kära Alarmist stod givetvis utanför den här hetsjakten men bevittnade kaoset på nära håll.

Det var torkade bananskal som skulle rökas, muskotnötter som skulle krossas, mäsk som doppades i hushållspapper och stoppades i armhålan. Lite senare kom någon släpandes med en postorderkatalog där man kunde beställa frön och svampar med märkliga namn som Hawaiian Baby Woodrose. Ingen vågade någonsin. Förstås. Vad skulle hända när det damp ner i brevlådan i villan och man inte var först på plats? Istället blev jakten på vardagsdrogerna smått absurd. Några höll andan tills de tuppade av, andra sniffade på whiteboardpennor eller tipp-ex

Och inget nytt under solen.

Senaste trenden är tydligen i-dosing. Man sätter på sig ett par hörlurar med något snabbt monotont ljud, stänger ute synintrycken och så... voíla... en imaginär tripp som heter duga.

För imaginärt lär det ju vara.
Precis lika imaginärt som när den där tuffingen, när man var 13 år, svepte en folköl i skogen vid folkparken och sen spelade full - på det vis som han trodde att fulla människor betedde sig - satte sig mot en trädstam och himlade med ögonen.

Eller som när den där killen längst bak i bussen på väg hem från fotbollsmatchen skulle förklara upplevelsen av sitt andningsstopp med att han hade sett lysande grodor komma emot honom.

I-dosing alltså.
Same shit, different drug.

Vatten på båda sidorna

Den här bilden får jag bakdatera lite.
För jag är inte i Norrland längre.
Jag är inte heller i en röd gammal Volvo på en grusväg med vatten på båda sidorna.
Men den hade fastnat i telefonen på väg till bloggen, så jag ger den en chans till.

Böcker som blänger

I min bokhylla står en massa böcker som man-borde-läsa. Böcker som jag köpt, fått eller fyndat och som ska-vara-allmänbildande. Hyllmeter, eller åtminstone hylldecimeter, av böcker som mest står där, lite på kant, och blänger.

Ibland plockar jag ut någon av dem, läser lite på baksidan och konstaterar att jo, den här boken Verkar Riktigt Intressant.
Sen ställer jag tillbaka den. Klappar lite på ryggen. Vänder mig om och får ett litet hugg av dåligt samvete.

Ibland får jag för mig att jag ska rensa ut böcker också. Skänka till myrorna eller promenera in på något antikvariat och säga tack och hej med förevändningen att skaffa en läsplatta.

Men när jag ska rensa ut de där Viktiga Böckerna som jag Någon Dag Ska Läsa så går det inte riktigt. Samma dåliga samvete, samma vacklande karaktär och samma tunna berättarröst i huvudet (jag tror att det är Reine Brynolfsson) som förkunnar att "den där boken ska du inte göra dig av med, den är viktig, den är karaktärsdanande, den är full av visdom och liv".

Sen ställer jag tillbaka dem igen. Klappar dem lätt över ryggen.
Och så den där samvetspilen igen.

Här är några av böckerna på listan.
- Orientalism av Edward W Said (har till och med två ex, men kan inte ens göra mig av med den ena).
- Language and Politics av Noam Chomsky (kan vara den tjockaste boken i bokhyllan)
- Neuromancer av William Gibson
- En biografi om Ernest Hemingway
- Mimesis av Erich Auerbach (har två stycken av den också, en på engelska och en på svenska - jag vet, det här är ett sjukligt beteende).

Vilka är dina?

En semester till ända

Två veckors semester. Bara två dagar kvar av två veckors semester.
Varför lär jag mig aldrig? Att två veckors semester är alldeles
för lite. En vecka för nedvarvning, en vecka för uppvarvning. Och
inget däremellan. Dumt. Nästa år ska jag skärpa mig.

Deporteras med Deportees

Sista minuterna i norr får ackompanjeras av norrländska toner. Förstås.

Halsfail

Sista morgonen i norr och vaknar upp med en hals som inte funkar.
Känns som att jag haft en båtmotor i svalget under natten. Vem är
skyldig?

Avslappnad paradox

En del "relaxrum" förtjänar inte riktigt sitt epitet. Det här rummet
till exempel.

Titta noga på bilden och försök se kopplingen till "relax" -
"avslappning" alltså. Ett rum för samkväm och avspända samtal och
lediga leenden och lättsamma skratt.

Nej, du ser inte det. Du ser rakryggade stelheter med blicken tomt ut
i rummet. Lätt ekande ångest, ett parti backgammon som kom av sig
för att deltagarna stirrade för djupt i flaskan, någon som gråter
tysta tårar ner på furubordet.

In och ut ur Lappland

Vi pendlar fram och tillbaka över gränsen.
Ena dagen Norrbotten, nästa Lappland, den tredje Västerbotten.

Ständigt på gränsen, ständigt på tå.
Den där känslan när Lapplandsskylten närmar sig.
En oro, en upprymdhet, ett varsel.
Den känslan.

Utlåst

Jag är utlåst på en balkong i Övre Långträsk. Jag knackar på
rutan, men ingen hör. Borde jag få panik? Borde någon av er ringa
polisen?.

Ingen stege inom räckhåll. Myggen har just upptäckt mig. Kan vara
det sista jag skriver.

Jörn - kärleksfullt och solkigt

Redan när jag bodde i Västerbotten, för evigheter sen, betraktade vi
Jörn som en avkrok. Som ett samhälle som inte ens lever på gamla
meriter, en hållplats i ingenstans, utan logisk koppling och genomfart
till något av värde.

Nu har jag just spenderat två morgontimmar och tjugotvå morgonminuter
i Jörn i väntan på en anslutande buss som går en gång om dagen.

Och bilden är oförändrad. Godståg rusar förbi, de ser till och med
ut att öka farten för att passera så snabbt som möjligt.
Stationshuset är vackert, men nedlusat med skyltar om att inte rycka
ner gardinerna, om att inte klottra och om att det finns "idioter som
saboterar".

En skenbar idyll - med en hotfull, bitter underton.

Det nedlagda järnvägshotellet intill är också i grunden vackert,
men masonitskivor täcker fönstren och återigen dessa skyltar som ska
förhindra vandalism.

Inne i själva samhället gapar stora skyltfönster tomma, med undantag
för en och annan "till salu"-skylt som förmodligen har hängt där
lite för länge för att attrahera spekulanter.

Jörn, gott folk. Lite vid sidan av.
Lite sorgligt. Lite förtvinande.

Sömnlös på räls

Det ska ju vara sövande det här tågljudet, men på mig tycks det ha
motsatt effekt. Istället för att känna minsta tillstymmelse till
trötthet börjar min kreativa hjärna tänka på jättespännande
saker. Som att jag borde köpa ett vattenpass, som att jämföra
ränderna på täcket med ränderna på väggen och fundera på om det
är en standardiserad SJ-rand, som hur man kokar kräftor bäst, som
vilken person i Tyskland egentligen kan vara gladast över en
semifinalsförlust. Mäktiga och märkliga tankar. Och inte direkt
hjälpsamma. Sömn? Var?

Korridor i nordlig rörelse

Riktning: norr

Miljön känns bekant. Det börjar bli en vana.

Nattåg mot Norrland, fjärde besöket på sex månader. Och den här
gången med destination Arvidsjaur.

Kupén är obehagligt varm och det här numret av tågtidningen Kupe
är precis lika ointressant som de tidigare. Jag får stirra in i
britsen ovanför, försöka blunda, försöka lyssna på en radio som
hela tiden tappar frekvensen.

Man får trösta sig med att man snart får träffa mygg igen.

Semester, dag 1

Första dagen på semestern är alltid en besvärlig, oregerlig jävel.

"Det är väl bara att slänga på sig shortsen och solbrillorna så
är man i semesterläge?"

Icke.

Första dagen är förvirring över sakernas tillstånd, över de
frågorna som låg kvar på kontoret när man gick och hur man ska få
två veckor att kännas som den månad man egentligen behöver.

Första dagen är inget vidare.
Helt enkelt.

Kan vara det sista jag skriver

Team Stockholm vann just en fisketävling på fångsten 1 stycke fet
aborre, en styck minimal siklöja. Ohyggligt provokativt för
urinvånarna förstås. Nu fyller de upp en badtunna och säger att det
kommer att bli "jättehärligt" men vi förstår givetvis att det är
en kokande gryta och att vi kommer att vara kvällens festmåltid.

I bländande sol

Klockan 23:28. Fullt dagsljus.
Jag kunde knappt ana hur mycket jag saknat polcirkeln.

Midsommarens boning

Luleå 07:12

...och så här ser det ut

På väg

En minisemester på räls. Ett tåg, en bag in box, ett landskap som
långsamt blir kargare.

Tillbaka i tiden

Diskuterar en romanidé på ett café. Det har jag inte gjort sedan jag
var tjugo. Andra likheter mellan nu och då: vi försöker se hur
många påtårar man kan fylla sin kaffekopp med innan
serveringspersonalen reagerar.

Ett livstecken

Jag har hunnit glömma bort att jag har en blogg. Som så mycket annat
jag glömmer nuförtiden. Nycklar till exempel. Och pengar och recept.
Och andra saker som jag inte minns att jag glömmer. Men ibland kommer
jag ihåg. Som nu.

Mr Powerballad

Fick just veta att jag och Mats ska få spela powerballader på en gayklubb i mars.
Oh joy!

Här är två favoriter som absolut kommer att dyka upp.





Förslag på fler rariteter tas tacksamt emot!

Lyxsorgligt

En ögonblicksbild, just nu, en fredagskväll i januari:

Sista dvd:n med sista episoden av sista säsongen av The Wire i
spelaren. Jag, ensam i en soffa med ett glas champagne på bordet. En
bris av vemod i bröstet. Små lätta snarkningar från rummet intill,
härrörande från en småmänniska som ska upp till stallet i morgon.

Handen vilar på fjärrkontrollen. Jag höjer champagneglaset som ett
adjö till McNulty, Marlo Stanfield, Bunk Moreland och Snoop. Trycker
på play. Nu kör vi.

Mellanperioden

Semester mellan två jobb är den bästa formen av semester. Man har
avslutat och packat ihop lådorna på det gamla jobbet, och har ännu
inte börjat engagera sig i det nya. Ett makalöst avslappnat limbo.

Det borde väl vara bra så. Men istället sänker sig en oförståelig
rastlöshet över tillvaron. En sån där som kliar och skaver och
river i huden.

Jag måste göra något konstruktivt.
Nu.

Då och nu

Bubbel i går: champagne!
Bubbel i dag: alvedon brus!
Accessoar i går: guldslips!
Accessoar i dag: joggingbyxor!
Känsla i går: lättnad!
Känsla i dag: lättnad!

Nästa år blir bättre

2009 har i flera avseenden varit ett rekorderligt skitår. Folk har
dött, stabila företag har brakat samman, svininfluensor, skit-tv,
usla filmer, panikragg och pajade förhållanden. 2009 har i
ärlighetens namn äcklat mig. Lämnat ett smutsigt avtryck som det
vidrigaste året i mannaminne med några få undantag som bekräftar
regeln.

Därför kan 2010 bara bli bättre.
Och jag har högre förhoppningar än så. Jag gissar att nästa år
överträffar alla föregående. Från botten till toppen, som ett
makalöst bungyjump.
Det här kommer att bli storartat.
Tro mig.

Gott nytt 2010.

Snö på hud

Två vändor ute i snön, tre vändor i bastun. Den här kylslagna
norrländska resan fick ett storstilat avslut.

Tungt snöfall

Kryckorna fick inte följa med till Norrland. Därför kändes det tidigare blogghuvudet utdaterat, eftersom det innehöll just kryckor. I massor.

Ett snabbt samtal till blogghuvudgeniet Ola och några timmar senare kom kreationen ovan. Heavy snow heter den. Jag är mycket nöjd.

Dagens larm: moraliskt förfall i kyrkan

Julotta i hembyn.
Snörök, minus nitton grader och en gammal träkyrka i röd målarfärg och vit snö.

Det har blivit något av en tradition. Att lyssna på de lokala sångfåglarnas O Helga Natt och fina stämsång och en präst som berättar "dråpliga" historier om "en kollega som jobbar i Sveriges Jerusalem - Jönköping" och Jesusbarnet som blev stulet och en mässande Fader Vår och en psalmsjungande församling - i vilken jag inte inkluderar mig själv.

För det är här det börjar bli komplicerat.
Jag har ju inget där att göra egentligen.
Det är ett moraliskt förfall utan motstycke.
Jag är inte troende. Inte medlem i Svenska Kyrkan. Väldigt kritisk till hela konstruktionen faktiskt.
Och ändå sitter jag där, på juldagens morgon, i täckjacka med rosiga kinder, lätt doftande av whisky och inte långt ifrån att slumra till. Och ryser lite av den fina stämningen. Av ljudet och rösterna och kristallkronorna. Parasiterar på andras gudstro.

Det är banne mig inte snyggt.

Gubbskämt

På flygplatsen. På väg.

Strax bakom, i kön till planet står grånad gentleman och skämtar
med sitt barnbarn. Tar ett och samma skämt lite för långt.

Först frågar han barnbarnet om det står även på hans biljett "seat: cockpit"? Pojken ser trött ut men spelar med, tittar på sin biljett och skakar på huvudet.

Mannen fortsätter sen med ett pärlband av lika trötta försök. Om det står "fri coca cola" på pojkens biljett - som det står på hans - eller om det står att man får gratis julklapp vid avstigning, eller om det står att planet kommer att göra en loop.

Pojken sneglar sig obekvämt omkring.
Skämten går inte hem.
Jag förstår honom.

Ett avslut

Packade ihop på kontoret idag. Klassisk scen med brun pappkartong på
skrivbordet och så ner med allt som ska sparas i den. Som en ärrad
kriminalare på mordroteln. Så många avsked och uppbrott på så kort
tid. Härdar det eller bryter det ner? Osäkert. Jag känner mig varken
starkare eller svagare än den här tiden igår. Julklappsstressen har
dock tilltagit. Kanske är det räddningen.

De-por-tee-s

Fredag.
Fin musik.
Fenomenala killar från Umeå.

Krasch

Det som såg ut som framsteg och en väg till ljuset blev raskt tre
steg tillbaka och en redig sladd ner i diket. Utan möjlighet att ta
sig tillbaka. Livet är fiffigt konstruerat, inget är säkert, ingen
är fläckfri. Tjusigt värre.

Jag kunde inte hålla mig

Jag har gjort mitt bästa.
Den här bloggen har inte skrivit ett enda ord om Anna Anka.

Men nu är det dags. För av alla märkliga, bakvända och luriga uttalanden hon gjort har jag hittat ett som spöar allt.

Till er som mot förmodan missat alla löpsedlar kommer här kort resumé:

Anna är gift med artisten Paul. Anna är med i märklig tv-serie. Anna blir större än Paul i kvällstidningarna. Anna gör konstiga/roliga/knasiga uttalanden som passar kvällstidningarna. Anna blir parodierad i humorshow i SVT. Anna kontrakteras av TV3 för att bli julvärd. Anna får propåer från massa andra kanaler om att vara med i deras program också. Paul lämnar in ansökan om skilsmässa. Anna lämnar in motansökan om skilsmässa.

Och så anledningen till att det här inlägget överhuvudtaget blir till: Anna är med i en intervju i P4 Extra och pratar om karriären och den förestående skilsmässan. Reportern undrar hur det påverkar henne och hur hon kan jobba på som om inget hänt. Hon replikerar:

"Jag kan inte låta ytliga saker bekomma mig."

Etthundrafyrtio tecken

På Twitter har man bara 140 tecken på sig att skriva det man vill säga.
140 tecken som skiljer genierna från dårarna.

Och det är märkligt hur utslagsgivande det är. Folk som i vanliga fall är briljanta i skrift (@alexschulman) faller platt till marken. Och andra ger upp - författaren Sigge Eklund (@sigge) gjorde en kort men skicklig twitterkarriär som avslutades med följande sorti: ”140 tecken räcker inte”.

Framgången på Twitter mäts i hur många som följer/prenumererar på dina inlägg. Men antalet följare berättar inte om du är ett geni eller en dåre. Det säger bara att du är skicklig på att använda ett eller flera av nedanstående knep:

Du är känd.
Kändiskoeficienten är förstås central. Adam Alsing har till exempel 8 300 personer som följer honom trots att han skriver outhärdliga menlösheter som ”På väg ut på stan. Upptäcker att min skjorta hade mått bra av att få hänga på tork en timme till...” och ”Har just införskaffat två klabbar med "Djursholmsved". Här skall stämningseldas!”

Du är naken.
Hur självutlämnande du är påverkar också hur många som följer dig. I den här kategorin finns de som visar upp sina tarmar och gör sitt allra innersta, påhittat eller verkligt, till något publikt och allmängiltigt. Ibland anonymt, ibland inför vidöppna dörrar. Det twittras om lyckopiller, för tidig utlösning, menstruationer, fyllesex, depressioner och döden.
Inte sällan med finess.
Inte sällan utan.
Typiskt inlägg: @notonmyshift "Mercyfuck som på något jävla sätt dissar mig och sen ibland, sen på nätterna hör av sig, för att sedan dissa igen. Skapar begär liksom."

Du gillar "ny teknik" och "sociala medier".
Den tredje gruppen är ”Jag-var-på-internet-redan-när-det-hette-Arpanet-och-kan-varenda-förkortning-och-briljerar-i-påhittiga-hashtags”. Hit hör du om du använt Twitter och twitterliknande verktyg som Jaiku och annat tech-trendigt sedan du nådde upp till ett tangentbord. De har massor av följare på grund av enträgenhet och envishet och ett stort community av tekkies som även hänger med varandra på crazy IRL-after-works.
Typiska inlägg: @petrajankov: "är man fb-skadad när man drar musen över ett foto i en blogg och förväntar sig att den ska vara taggad med namnen på folket på bilden!:)" och @paulamarttila: "@seanpercival 's @prezi on real-time web http://bit.ly/8UNyaO Archived stream on @mobileroadie iPhone app http://bit.ly/6bs75j #leweb"

Du följer miljoner andra.
Det fjärde och sista gänget är de som skaffar sig många följare genom att själva följa så många de bara kan. De lägger till människor till höger och vänster och deras följare blir kanske smickrade av intresset och följer dem tillbaka. Som en fin gest. Och vips så har du ett tusental som följer dina inlägg.

I den sista kategorin finns inte sällan pretentionerna. Nyallvaret, i svallvågorna efter post-post-ironin. De som hyllar livet med storvulna ordalag. Ett exempel är @max_tweets som gärna delger oss sin förtjusning för Ronnie Sandahl och som twittrar saker i stil med "Vad ska jag göra nu? Resa? Leva? Älska? Så många val, så lite tid."

Ni kan se honom framför er, i fluga och luggsliten tweedkavaj, sprättandes torra vuxenskämt i stil med: "Ordet "apelsin" finns inte med i T9? På ricko? Herregud. Känns som om någon med mig skämta aprillo." [sic!]

Men i den gyttjigaste geggan finns också guldkorn.

Till exempel det som jag utnämnde till årets tweet, av @crilleandersson: "Psykologen belyser vikten av målbild. Sluter ögonen. Föreställer mig Ménage à trois med hemlös och jack vegas-maskin."

Eller @AnnaBjorklund som summerar arenan: "På internet är personligheter derivat av verkligheten. De dåliga blir outhärdliga. De bra blir genier. Vi småpsyksjuka blir tvångströjefall."

Räkna tecknen i ovanstående tweet.
Just det. 140 stycken, varken mer eller mindre.
Genialiskt.

Näst sista dagen på året

Fick just veta att jag ska spela skivor den 30 december.
Samma ställe som vanligt.

Men med ett annorlunda upplägg. Det blir en temakväll den här gången. Så nära nyårsafton måste jag förstås göra det till en listkväll. En lista med den bästa musiken från 00-talet.
DEN BÄSTA.

Ni förstår väl det, att det blir DEN BÄSTA MUSIKEN.

Råkar ni vara i Stockholm där och då så är det här en kväll man inte gärna missar. För den BÄSTA MUSIKEN ska spelas. Lite Fontän med Early Morning till exempel:



Och förmodligen även Wolf Parade med Shine a Light.



Och säkert den här sköna biten också.

En halsbrytande kombination

Jag är något av en expert på att tappa bort saker. Jag förlägger
nycklar, har saker slarvigt nedstoppade i byxorna så att de glider ut
och ner i en soffkavitet, lägger allt från halsduk till mobiltelefon
på sätet bredvid när jag åker buss - och glömmer dem när jag
fullständigt disträ upptäcker att jag håller på att missa min
hållplats och kastar mig av bussen.

Det är ett slags livsstil.

Dumt nog har jag också en osviklig förmåga att mer eller mindre
slumpmässigt återfinna det som förlorats. Vilket gör att jag aldrig
lär mig.

En laptop i en ryggsäck står på exakt samma ställe vid en bardisk
när jag kommer dit dagen efter, en mobiltelefon har fullständigt
otippat hamnat på hittegodsavdelningen för tunnelbanan och den där
plånboken är fullständigt intakt där den ligger i gräset där
picknickfilten placerades för en vecka sen.

Det gör att jag lever på tå, med ständig risk för hjärtinfarkt.

Spänning kan det kallas.
Men en hemlis; jag skulle gärna välja bort den delen av livet.

Femöreskola

Jag hade tänkt skriva ett långt inlägg om Twitter nu.
Men det orkar jag inte, det får bli en annan dag.

I stället ger jag er den allra första singeln jag köpte för egna pengar.
Jag var nio år och den kostade förmodligen en femöring.

Voíla:

Första förälskelsen

Jag älskar Thåström.

Inte på ett banalt åh-gud-vilken-fantastisk-röst-nu-älskar-jag-thåström-sätt.

Jag. Älskar. Thåström.

Hade han varit det minsta intresserad av mig hade jag fött hans barn.

Hade jag stått längst fram på en konsert hade jag inte bara tittat - jag hade flörtat.

Jag vill att vi ska köpa en liten stuga på Gotland ihop, promenera omkring och titta på havet och grovhångla.

Jag var 14 när första soloskivan hamnade på min skivspelare. Jag minns tydligt tillfället när jag lyssnade på den för första gången.
Jag minns när inledande "Ståaldrigstill" fyllde rummet.

Då var jag förstummad. Kunde inte göra annat än att lyssna på den om och om igen. Lärde mig vartenda ord utantill.

Och först nu inser jag att det var min första riktiga tonårsförälskelse.

Fint. Att kunna acceptera det.

Kalenderfest

Har försökt boka in en träff med en kompis i några månader, men kalendrar har varit fulla och tiden har inte räckt till.

I dag skickade han ett antal förslag på tider. Via sms, mail, Facebook och Twitter.
För säkerhets skull.

Sa jag att han har arrangerat utbildningar inom sociala medier?

Vad kan då vara bättre än att svara via bloggen?

Jo, Vladimir, vi kan väl slå till på onsdag nästa vecka. Vad sägs?
Svara gärna i kommentarsfältet, via sms, twitter, Facebook och mail.
För säkerhets skull.