De tidiga tonårens jakt på något farligt, något som skulle göra en annorlunda, större, roligare, mer vuxen, tog sig ofta formen av en märklig jakt på rusningsmedel av de mest bisarra slag. Er kära Alarmist stod givetvis utanför den här hetsjakten men bevittnade kaoset på nära håll.
Det var torkade bananskal som skulle rökas, muskotnötter som skulle krossas, mäsk som doppades i hushållspapper och stoppades i armhålan. Lite senare kom någon släpandes med en postorderkatalog där man kunde beställa frön och svampar med märkliga namn som Hawaiian Baby Woodrose. Ingen vågade någonsin. Förstås. Vad skulle hända när det damp ner i brevlådan i villan och man inte var först på plats? Istället blev jakten på vardagsdrogerna smått absurd. Några höll andan tills de tuppade av, andra sniffade på whiteboardpennor eller tipp-ex
Och inget nytt under solen.
Senaste trenden är tydligen i-dosing. Man sätter på sig ett par hörlurar med något snabbt monotont ljud, stänger ute synintrycken och så... voíla... en imaginär tripp som heter duga.
För imaginärt lär det ju vara.
Precis lika imaginärt som när den där tuffingen, när man var 13 år, svepte en folköl i skogen vid folkparken och sen spelade full - på det vis som han trodde att fulla människor betedde sig - satte sig mot en trädstam och himlade med ögonen.
Eller som när den där killen längst bak i bussen på väg hem från fotbollsmatchen skulle förklara upplevelsen av sitt andningsstopp med att han hade sett lysande grodor komma emot honom.
I-dosing alltså.
Same shit, different drug.
2 veckor sedan
Inlägg
2 kommentarer:
,,nu börjar jag förstå var det kom sig av denna dikt samlig som finns i mina ägor, i vilket skick det begavs sig, där det urvunnet materialet skulle kunna ha kommit ifrån...och i vilket skick du befann dig i när du skregv det,,,
skicka till mig så ger jag ut skiten.
Skicka en kommentar