tisdag 3 augusti 2010

En vacker död bil

Låt mig få berätta om en högst ordinär och närmast väntad händelse i Alarmistens liv. Det är på ytan en historia om bilbesiktning. Om lampor som ska testas, koldioxidhalt som ska mätas och varningstrianglar som ska identifieras.

På djupet är det större än så.
Det är, i all sin enkelhet, en liten symbolisk allegori om kaoset i mitt vardagliga liv.

Håll i hatten.
Jag förbereder mig noga. Kollar upp checklistan på allt som ska vara ok. Bokar en tid på verkstaden för att åtgärda kända problem som en svajande strålkastare, limmar fast en trasslande backspegel med superlim och kollar upp all nödvändig dokumentation.

Jag åker i god tid. Är på plats tjugo minuter innan själva besiktningen. Städar ur några sista papper ur bilen, väntar, känner mig lugn och rofylld.

När skylten med min registreringsnummer kommer upp, kör jag fram bilen, ler mot kontrollanten (som om det skulle göra någon skillnad) och åker exakt på millimetern fram till den angivna stopplatsen.

Hon tar över nyckeln, börjar genomgången, lyfter upp bilen i luften, trycker på pedaler, skakar på stötdämpare med sin maskin, trycker fast den där mätdammsugaren på avgasröret.

Och bilen blänker.
Den gör sitt bästa, visar upp sig från sin lydiga sida. Öppnar även den krånglande bakdörren samtdigt som jag dricker mitt kaffe och försöker se oberörd ut.

Så ropar hon till mig:
"Jag kör ett varv med den!"
"Inga problem!" hojtar jag samtidigt som hon sätter sig i bilen.

Inget händer.
Hon tittar ut igen.
"Är det någon startspärr på den?"
Jag känner inte ens till ordet och ropar "Nej".

Hon säger: "Den startar inte".
Fortsatt med kaffekoppen i handen försöker jag se lugn ut, rynkar förmodligen pannan lite klädsamt bekymrat och går fram till bilen och hälsar henne med ett kort "märkligt". Jag ser hur hon vrider startnyckeln, hur lamporna tänds upp och sedan ingenting.

Ska jag öppna huven nu, och låtsas som att jag har någon slags koll på det här?
Nej, jag väntar tills hon gör det.
"Det är förmodligen startmotorn" säger hon, och jag nickar bekräftande med ännu ett "märkligt".

Vi får hjälp att knuffa igång den.
Jag knuffar igång min bil på bilbesiktningen.
Jag anar att det här går åt helvete nu.
Bilsemester i morgon.
Vad hade jag väntat mig?

2 kommentarer:

Simon Johansson sa...

ha ha roligt. på ett tragiskt sätt. bra skrivet, karlslok.

syster 2 sa...

åhhh min älskade bror du är jäkla härlig..jag dog nästan av skratt när jag läste de igenkännande raderna...det är så man tänker och känner när man strå där med kaffekoppen i handen och låtsas smutta på kaffet..igenterligen så är man för nervös för att svälja det svarta-starka kaffet....